| Samlevnad kapitel 22. Från sida 146 | ren sida tillbaka |
(146) [Den här mannen, en ordinerad predikant, hade varit änkling i omkring fem år, då dessa brev skrevs. De enstaka tomrummen har återgetts såsom de förekommer i de arkiverade kopiorna i valvet hos White Estate.] Två personers delade skuld. Under nattens timmar såg jag Dig i sällskap med inrättningens husmor. Vad gäller Er inbördes uppmärksamhet, kunde Ni lika gärna ha varit man och hustru. Ert uppträdande gentemot varandra var fel i Guds ögon, och sakernas tillstånd fick hjärtat att värka. Jag frågade: ”Vem har förtrollat Er, för att Ni inte skulle lyda sanningen?” Gud är förargad och missnöjd. Ni har bedrövat Hans Helige Ande. Syster N kommer aldrig mer att bli sig lik. Ni är båda skyldiga inför Gud. - Brev 30, 1887 (skrivet den 11. juni, 1887). rätt (146) Pastorer inte immuna mot frestelse. Äldstebroder M har uppträtt synnerligen oklokt mot fru eller syster N, och jag har (147) handskats avgjort med denna förtrolighet i vördnad för Gud, under stor samvetsnöd. Han sade, att det var hans rätt, att låta chefen färdas med husmor; vidare sade han till mig, märkbart upprörd, att församlingens medlemmar ingående hade dryftat hans skjutsande av syster N till mötet; och då saken togs upp vid lägermötet i Oakland i närvaro av omkring tjugo personer, rättfärdigade han sig med, att han hade vidtalats om skjutsandet av syster N utan sin makes sällskap. Dock menade han, att detta inte var moraliskt felaktigt, och därför gjorde han så här. rätt (147) Då reste jag mig upp och sade rakt på sak, att han inte var en biblisk kristen; att Guds Ord talade klarspråk, för att han skulle avstå från minsta tecken till synd och undvika varje handling, som skulle kunna skada Guds sak. Men medveten om, att det talades om hans nära förhållande till en annan mans hustru, hade han inte lagt om sin vana, för att undvika klander, utan hade rättfärdigat den. Hade han sett en annan man ta sig samma friheter med den egna hustrun, medan hon levde, skulle han ha blivit svårt upprörd. Hade han sett någon av männen kopplade till inrättningen, ung eller gammal, intim på detta vis med en gift kvinna eller unga damer, skulle han ha insett det felaktiga och utan vidare ha bestraffat vederbörande. rätt (147) Han höll med om, att han visst skulle ha gjort så, men att han ansåg att han, som pastor, var immun mot misstanke och frestelse, och att det därför var ofarligt var honom att handla på ett vis, som skulle ha inneburit synd för en annan person. Han medgav det orimliga i sitt resonemang, men varje gång, som saken fördes på tal, kom han med samma ursäkter. - Brev 53, 1888 (skrivet den 10. februari, 1888). rätt (147) Ingen bekännelse, ingen omvändelse. Käre broder C! Du kan säga: Har verkligen Herren visat Dig de märkliga omständigheterna kring äldstebroder M och fru N? (148) Om jag hade haft min dagbok här, som jag skrev i under min förra resa till Danmark, Norge och Sverige, kunde jag ha högläst vissa saker för Dig ur den. I en nattlig syn vandrade jag genom rummen på institutionen, och såg precis dessa intimiteter utspelas - män med kvinnor och kvinnor med män. Min själ blev svårt anfäktad, varför jag klev upp och skrev om de här sakerna klockan ett på natten.... rätt (148) Jag blev visad, att vid ett bestämt tillfälle, då Herrens Ande höll på att bearbeta de anställda på inrättningen, gjordes en del bekännelser. De tycktes vara församlade till gudstjänst. Äldstebroder M ställde sig upp, och Guds Ande påverkade starkt hans hjärta, för att han skulle berätta om sin resa från mörker till ljus. Dock uttryckte han sig bara i allmänna ordalag. På inget vis tvättade han själen ren från de fläckar, som hans felaktiga uppförande med syster N hade orsakat. För en stund darrade han under Guds Andes starka förmaning, men vägrade, att ödmjuka sig inför Gud, genom att ta upp sitt kors. rätt (148) Avvikelse under Satans ledning. Från och med då inledde han sitt vandrande i mörkret, i strid med ljuset och sanningen. Hans inflytande formade syster N. Under en tid förnam hon, att friheten endast kunde vinnas genom ödmjuk bekännelse. Men äldstebroder M anpassade saker och ting till egen njutnings fördel. Han kunde lika gärna ha varit uppriktig; han kunde lika gärna ha trätt ut ur mörkret och in i ljuset; han kunde lika gärna ha nalkats Gud; då skulle Herren ha förlåtit honom hans synder, och höjt ett standar för honom mot fienden. Men han har i lika hög grad vänt ryggen åt ljuset och Guds Andes överbevisning, som judarnas församling i Nasaret, då Kristus tillkännagav, att Han var den Smorde.... Under omständigheter som dessa är det farligt, att öppna hjärtat för otro, varigenom Guds Ande jagas undan.... rätt (149)(149) Det är ständigt Satans avsikt, att förmå sinnen till, att förneka ljuset. Det fordras bara ett steg, för att lämna den raka vägen, och träda in på avvikelsens stig, där Satan går före. - Brev 33, 1888 (skrivet den 21. mars, 1888). rätt (149) Syndens sårs läkning. Käre broder M! Jag har lidit svåra själskval för Din skull, men samtidigt har jag varit övertygad om, att Gud den här gången skulle förmå Dig till, att inse Dina misstag och fel. Det är min höga önskan, att Du - för Din egen och Kristi skull - så grundligt skall ödmjuka hjärtat genom syndabekännelse, att bördan skall komma att lyftas från Din själ, och att Dina bröders böner skall förenas med Dina samt att Du skall bli återställd från det sår synden har åsamkat Dig.... rätt (149) Min broder, Du har lämnat ljuset och uppsökt mörkret. Då jag arbetade så intensivt med Dig, då jag kände en så tung själens börda å Dina vägnar i _____, oh, varför förbarmade Du Dig inte över mig lika väl som över Dig själv? Varför lyfte Du inte denna själsligt krossande börda från mitt hjärta, genom att bekänna Dina synder? Varför tog Du ingen hänsyn till Jesus, som Du genomborrade ånyo och skämde ut öppet? Varför förnekade Du Kristus? Oh, min broder, min själ ängslas så över Dig! Jag betonade för Dig ljuset, i vilket Ditt fall hade framställts för mig, och jag överdriver ej, när jag säger Dig, att min själ plågades av svår ångest. Varför ryckte Du på axlarna, som om detta inte var värdigt Din notis? rätt (149) Sann syndaånger behövs. Varför rättfärdiggjorde Du Dig på varje punkt, och lät tyngden vila allt mera kännbart på den egna själen, samtidigt som Du gav mig så mycket lidande? Varför visa denna kyliga, ja, iskalla tvekan, att medge Dina felanden? Är den höga standarden hos Guds okränkbara lag för sträng? Är självförnekelsen, den rena tankens ädelhets nödvändighet allt för återhållande, alldeles för besvärlig att (150) uthärda? Det fordras inget av Dig, vars lydnad inte kommer att öka Din lycka. Jag förstår, att Du lider. Jag vet, att Du är olycklig, och jag lider med Dig, eftersom Du är en lem i Kristi kropp. rätt (150) Du har upplevt Jesu kärlek, Kristi frid, i hög grad. Din själ genomfars av de allvarligaste tvivel och det svåraste vankelmod. Varför inte underordna Dig Gud? Varför kapsla in själen i taggtrådshinder, så att ljuset inte når in? Skall min broder skönja och sätta värde på sin egen själ och Kristi verk, så att det eviga livets gåva läggs inom hans räckhåll? I försoningen ligger det stor kraft. Du grubblar och far illa psykiskt, ja, hela själen är i skriande behov av en läkare. rätt (150) Jag vägrar, att ge upp hoppet om Dig. Jag måste se, hurdan Gud vill få till Dig, nämligen fylld av ånger och ruelse, som kommer att följas av en ljuvlig förnimmelse av förlåtelse och ren, helig fröjd. Jesus är ledsen för Din skull; Han ömkar Sig över Dig; Han vill frälsa Dig. Han är ovillig, att Du skall gå under, och önskar i stället Dig det eviga livet. rätt (150) Guds lag rättfärdighetens enda rättesnöre. Gud har inte lämnat Dig, utan det är Dina synder och överträdelser, som har skilt själen från Honom. Du är sjuk i synd, och Du behöver en doktor. Blicka in i spegeln, Guds heliga lag, vilken är den enda måttstocken för rättfärdighet. Den upptäcker synden. Kommer Du att skåda Dina synder i ljuset från lagen? Kommer Du att hysa tro på Jesus som syndaförlåtande Frälsare? Du har den konungsliga lagen framför Dig, och Du måste motsvara dess krav. Den är det enda rättesnöret för rättfärdighet; den bedömer Ditt liv och Din karaktär. Det smärtar mig, att behöva säga Dig, att Du är en överträdare av lagen. Praktisk förtröstan på Jesus Kristus är det enda, som kan rädda Dig; endast Jesu dyrbara blod renar från syndens alla fläckar och skrynklor. rätt (151)(151) En livlig syn av äktenskapsbrott. Under mitt besök i Europa förevisades mig de händelser, som timade i _____ . En röst sade: ”Följ mig, så skall Jag visa Dig de synder, som bedrivs av dem i ansvarsställning.” Jag gick igenom rummen där, och då såg jag Dig, en väktare på Sions murar, vara högst intim med en annan mans hustru, varigenom Du svek heliga förtroenden och korsfäste Din Herre på nytt. Föll det Dig aldrig in, att där fanns en Iakttagare, den Helige, som bevittnade Ditt usla verk, som såg Dina handlingar och hörde Dina ord, och att dessa nu står på pränt i Himmelens böcker? rätt (151) Hon satt i Ditt knä; Du kysste henne, och hon kysste Dig. Andra scener med kärvänlighet, sinnliga blickar och uppförande visades också för mig, vilka sände stötvågor genom själen. Du fattade henne om midjan, och den uttryckta kärvänligheten utövade ett förhäxande inflytande. Sedan drogs en ridå åt sidan, varvid jag blev visad Dig i säng med syster N. Min vägvisade sade: ”Överträdelse, äktenskapsbrott.”... rätt (151) Oemottaglig som en sten. Då jag ville visa Dig det allvarliga i synd från en väktare på muren i Sion, såsom Gud uppfattar det hela, tycktes Du vare sig förnimma eller reagera på synden, utan tedde Dig lika oemottaglig som en sten. Jag vet, att Du försöker att skyla över Ditt handlande inför Herren. Då avslöjade jag dem inte för Dig, såsom jag gör nu, med pennan. Och jag undviker helst, att avslöja dem för andra, ty jag hoppas, att Du skall inse och bli varse Ditt onda och bekänna Din synd inför Gud och Dina bröder, så att Du kan bryta tvärt med synden och bli renad från denna fula fläck genom Jesu Kristi rengörande blod. Du har inte bekänt Dina snedsteg. Du har varit förfärligt elak; Du har begått äktenskapsbrott, brutit det sjunde budet. rätt (152)(152) Hela den här tiden har jag gått och dragit på denna stora tyngd. Under våra möten i _____, visste Du fullt väl, vad Du borde bekänna. Du visste, att varningarna kom ifrån Gud; Du visste, att mina brev till Dig från Europa innehöll sanningen. Och då jag nära nog dignade under dessa bördor, vann Du Dina vänners medlidande, genom att intala dem, att jag inte var rättvis, utan partisk, och väldigt sträng; att Du åsamkats anklagelser, som var svåra att uthärda; att de vittnesbörd jag hade avlagt, varit mina egna tankar, mina egna ord; att jag hade gjort Dig illa; och att lögnaktiga upplysningar hade kommit mig till del. Men, min broder, inget kunde vara osannare, än detta.... rätt (152) Tvivel serverade av Satan. Jag visade Dig, att Ditt handlande skulle allvarligt skandalisera Din ställning som en evangelii förkunnare inom Guds sak, och att Dina göranden skulle vara en doft till död, snarare än till liv. Vem går in i striden, när fanbäraren faller? Vem i hela världen kan man lita på, när korset rivs ned av dem, som skulle hänvisa till det? Vad kan vara mera ohyggligt, än en budbrytande Jesu Kristi tjänare? Jag kan bara se en flyktväg för Dig - trotsa genast Satans frestelser, och rusa fram i ljuset! Även förkunnare, som tror sanningen, är bara blinda ledare, i fall sanningen inte sitter på hjärtats tron, och en fullständig övergång från mörker till ljus görs. De är moln utan vatten. Jag bönfaller Dig, om Du bryr Dig om Dina eviga angelägenheter, att göra detta absolut nödvändiga: Att sätta sanningen på hjärtats tron, ty dess grundsatser kommer att helga karaktären.... rätt (152) Du har betraktat saker och ting enligt eget tänkande och dragit slutsatsen, att breven från syster White inte i allt är från Gud, utan stammar delvis från hennes eget sinne, hennes eget omdöme, (153) vilket är av lika stort värde som alla andras omdöme och uppfattning. Så här har Satan resonerat med Dig, för att genom dessa tvivel bedra Din och andras själar, som dristar sig till, att dra en linje i sanden och säga: Den här delen gillar jag, alltså är den från Gud, men den där delen pekar ut och fördömer mitt uppträdande, alltså är den uteslutande från syster White och bär därför inte Himmelen som avsändare. På det här viset har Du praktiskt taget förkastat helheten hos budskapen, vilka Gud i Sin ömsinta, medlidsamma kärlek har sänt, för att rädda Din från moralisk ruin. rätt (153) Sanningen fördömer. Gud låter Dig veta Sin vilja och Sina vägar, vilka noga detaljerar det Du behöver, och härmed prövas Din villighet, att finna Dig i åthutningen, falla på Klippan och bli krossad, eller bli uppretad över klarspråk, som naggar Din själ i kanten, eftersom sanningens tillrättavisning fördömer Dig, och då blir Du så arg på mig. Hebréerbrevet 4:12. Bakom mig står En, Herren, som har gett upphov till budskapet, som Du förkastar och bortser ifrån samt vanärar. Genom att utmana Gud, har Du bundit ris åt egen rygg, och därigenom orsakat sinnets förvirring och blindhet. I Ditt hjärta har det väckts en ursinnig beslutsamhet, att trotsigt stå emot till varje pris.... rätt (153) Du har ett verk att uträtta för Din själ, som ingen annan kan göra åt Dig. Ditt okristna och felaktiga handlande har uppmuntrat andra till samma handlande. Du har dock aldrig varit ensam. Samma hand, som skrev orden på väggen i Belsassars palats, har antecknat i Himmelens register de göranden och säganden, som kommit Kristus att skämmas för Dig. Du har inte visat respektfull artighet mot dem, som Du borde ha bevisat aktning och vars behov Du borde ha uppmärksammat. Denna brist på helgelse har diskvalificerat Dig som en Herrens medarbetare. Likväl har Du med Dina oheliga (154) händer greppat om Bibeln och lett gudstjänsten, och som språkrör åt Gud har Du stått i främsta ledet, för att predika till folket. Vart har Ditt samvete tagit vägen? Var har Din anspråkslöshet gömt sig? Var har Du stoppat undan Din gudsvördnad? Var verkade Du troget, för att bidra till hälsohemmets höga standard? - Brev 16, 1888 (skrivet den 30 april, 1888). rätt (154) Herren lever. Vi höll ett enskilt möte, där ödmjuka bekännelser framfördes av äldstebroder M och syster N.... rätt (154) Nå, Herren lever. Jag har gått igenom ett svårt slag och har vunnit flera dyrbara segrar. Äldstebroder M sitter fullt påklädd och vid sina sinnens fulla bruk, ödmjuk, ömhjärtad och bruten inför Gud. Ödmjuk som ett barn. Jag ser ingen annan utväg, än att fortsätta att lägga fram det entydiga vittnesbördet i kärlek, med tålamod. - Brev 27, 1888 (skrivet den 29. Maj, 1888). rätt |