En uppburen Predikant

(181)Förlust av inflytande och gott rykte. Käre broder H! Jag har något att säga Dig.... rätt

(181) Min broder, Du har åtnjutit församlings högaktning, både från unga och gamla. Men Ditt handlade fördöms av Gud, och Du har inte ägt Hans Ande, nej, Du är inte fri. Du har följt en väg, som har svärtat ned Ditt eljest goda renommé. Just det, som inträffade under Piedmonts Sabbatsskolas klassträff, skulle jag inte ha godkänt ens för flera tusen dollar. Du, en gråhårsman, liggande raklång med huvudet i skötet på Georgie S. Hade jag fullgjort min plikt, skulle jag ha tillrättavisat Dig där och då. Många bevittnade det här och anmärkte på det. Vilket värde kan Dina förmaningar mot sådana här frisläppta och lättvindiga närmanden ha efter uppvisningar som denna? Du har ryckt undan mattan under Dina försök, att höja de unga genom Ditt exempel. rätt

(181) Det nära umgänget med syster S och hennes familj har anmärkts på inom vår krets. Och hur kan Du ha väntat Dig, att utöva inflytande ibland de unga i egenskap av far, då Du har visat så tydlig brist på omdöme och sådan svaghet? Om Du bara ville vara karl på ålderns höst, i stället för en känslosam beundrare; om Du bara ville ta Dig i akt, skulle Gud inte avlägsna Sin visdom från Dig, såsom Han har gjort. Du skulle sätta större värde på Ditt goda rykte, (182) än på själva livet. Det är bättre, långt bättre, att stiga ned i graven med oförvanskat rykte, än att leva med solkat namn. rätt

(182) När Herren inte får vara den Främste. Hör här, min broder, beträffande de år Du har ägnat en annan mans hustru olagligt gillande och kärlek. Därutöver har Du en dotter, som gladeligen skulle ägna Dig omsorg och medkänsla och skapa ett hem åt Dig, men Du har varit så fullständigt förhäxad, att allt förnuftigt och passande i detta liv har varit osmakligt och intetsägande för Dig. Jag kan inte förstå, att förtrollningen skulle ha brutits, att Du skulle vara fri. Du har inte slitit itu snaran. Hos Dig får Herren inte vara den Främste. rätt

(182) Nå, min broder, det vore dårskap, om Du menade Dig besitta visdom, till att bedöma andliga ting, samtidigt som Du har blivit allt svagare i moraliskt hänseende i åratal, varvid Du har tagit farväl av visdomens Gud. Breven Du har skrivit till Din fru, är hårda och känslokalla. Att Du i hög omfattning drog bort Ditt stöd, vittnar inte om klokhet eller rättvisa å Din sida. Och hade hon inte anledning, att vara svartsjuk på Dig under tiden i Oakland? Såg hon inte Ditt intresse, Din medkänsla och kärlek, som Du skänkte syster S? rätt

(182) Sluta nu, för Kristi skull, Ditt hårdhjärtade fördömande av andra, ty härigenom visar Du, att Du är okristlig, att Du har en annan anda. Jag har här tagit bladet ifrån munnen, eftersom jag i mitt innersta känner, att Du, mer än någonsin tidigare, måste ta itu med Din ställning inför Gud. All Din skarphet och högdragenhet luktar illa. Ödmjuka Dig under Guds hand. Försäkra Dig om Guds gillande, och sparka ut synden. rätt

(182) Endast ett fåtal känner till omfattningen av denna förtrolighet, och Gud förbjude, att den skall bli känd och Ditt inflytande över Guds sak gå förlorat samt Din själ gå förtappad. Jag ber Dig, (183) att inte åta Dig, att förkunna dom över någon annan, än Dig själv. — Brev 10, 1885. rätt

(183) För att gynna saken. Käre broder Butler! ... Jag har talat väldigt frimodigt om vissa saker. Jag menade mig behöva göra det. Skulle gärna utlova tystnad hädanefter, men eftersom jag inte är min egen och enär jag känner mig starkt manad att skriva, vågar jag inte lova detta. Jag har blott ett mål i sikte - inte endast Guds saks och verks nuvarande, utan framtida, bästa. Borde jag kämpa emot de här intrycken att skriva, när jag känner mig så starkt manad? I ögonblicket kan jag ingenting lova. Jag måste tänka på detta ingående. Jag måste be om detta, och lyda Guds Andes ledning, eller undanbedja mig ytterligare beröring med verket. rätt

(183) Herren känner till, att jag ogillar sådana här arbetsuppgifter. Jag älskar och respekterar bröderna, och skulle inte på minsta vis vilja anklaga dem för fel och brister, eller orsaka dem smärta; men jag har försökt, att handla med siktet inställt på Guds härlighet. För närvarande känner jag en sorgsenhet och förvirring, som skymmer min plikt. rätt

(183) Guds svar på bön om seger. Jag skrev en del till H. Han bekräftade min utsaga. En dröm gjorde mig så upprörd, att jag steg upp klockan tre om natten och skrev till äldstebroder H, att han hade svikit sitt löfte, att medan han var upptagen av, att lära ut Guds bud, överträdde han dem, att han visade syster S det slags uppmärksamhet, som han endast borde visa sin fru. Jag skrev rakt på sak till honom. rätt

(183) Han höll med om mina uttalanden, sade sig ha bett om saken och insett sitt felaktiga handlande, men han lovade inte bot och bättring för all framtid. Hans ord: rätt

(183) ”Din starka fördömelse av mig är helt i sin ordning. Det vet jag, och anser mig ha felat, därför att: (184) Det var så svårt för mig, att inse det syndiga i mitt agerande. Förnuftet, omdömet, vittnesbörden och Skrifterna, allt sammantaget övertygade mig om, att jag hade gjort fel. Ändå satt jag hjälplöst fast och insåg inte allvaret häri. Jag kunde ej förmå mig till, att erkänna graden av mitt felande, och stegvis blev jag snärjd. Dock hade jag redan bett mycket härom, innan jag tog emot Ditt senaste brev, att Gud skulle leda mig till, att se saken i rätt belysning och reagera rätt; och vad jag kan förstå, hördes min bön. rätt

(184) I fall jag känner till något om nådens välsignelse, inser jag mig ha välsignats genom denna ansträngning. Jag var i stort behov av denna välsignelse, för att uträtta arbetet korrekt, vilket hade ålagts mig. Andra uttryckte sin åsikt, att Himmelen hade bistått mig vid författandet av rapporten om arresterande av de våra för arbete på Söndagen, liksom andra viktiga skriverier, som kommit på min lott. Emellertid är jag smärtsamt medveten om min svaghet och att min enda trygghet ligger i ständig vaksamhet, som jag inte har utövat tidigare. Nu förstår jag, att det är gäller liv eller död för mig, och jag tänker handla därefter.” - Brev 73, 1886. rätt

(184) Ett ohelgat hjärtas yttringar. Käre broder Butler! [Det här brevet sändes till äldstebroder George I. Butler, ordföranden vid Generalkonferensen, men Ellen White vänder sig också personligen till äldstebroder H, den skyldige predikanten.] Jag är oroad för äldstebroder H. Han skriver inte till mig, och det gör mig djupt bekymrad för hans vidkommande. Emellanåt tycks det mig, som om Herren prövar oss, för att utröna, huruvida vi tänker ta itu med synden hos någon av våra högt uppsatta män. Det är snart dags för Generalkonferensen, (185) att bestämma, om hans pastorslicens skall förnyas. rätt

(185) Skulle Konferensen göra det, säger de praktiskt taget: ”Vi hyser förtroende för Dig som en person, som Gud erkänner som Sin budbärare; en man, som Han har gett det heliga förtroendet, att vaka över fåren på Herrens betesmark; en individ, som alltigenom är en trofast herde, ett Kristi ombud.” Men kan vi göra det? Har vi inte upplevt yttringarna från ett ohelgat hjärta? rätt

(185) En förhäxad man. Äldstebroder H:s envetna godtagande av och påstående om, att fru S är hans like - vad skall jag kalla detta för? Vad är detta? Vem kan rätt beskriva det? Är äldstebroder H en, som har hatat ljuset Gud har skänkt honom och visat, att hans preferenser för fru S:s sällskap, och hans uppvaktande av henne, var syndfullt enligt Guds Ord? Eller tog han till sig budskapet och handlade i enlighet härmed? Under alla omständigheter nalkades jag äldstebroder H med budskapet från Gud, men inte ändrade han sig. Genom sitt vägval har han yttrat: ”Jag gör väl som jag vill; det här är ingen synd.” Inför Gud lovade han ett bestämt handlande, men han svek sina löften till broder C. H. Jones, W. C. White och mig, och hans känslor ändrades inte i grunden; utan han tycks bete sig som en förhäxad peson, behärskad av Djävulens förtrollning, utan makt över sina böjelser. rätt

(185) Trots allt det ljus, som har getts honom, har han inte visat någon verklig insikt om eller förnimmelse av synd; ingen ånger, ingen bättring. Hjärtan har smärtat så över detta sakernas tillstånd, men de har varit maktlösa, att förändra hans sinne och avsikter. rätt

(185) Förvrängning av Gudagivna krafter. Visst skall vi vara väldigt tacksamma för äldstebroder H:s bistånd i England och i Schweiz, men hur bör vårt beslut lyda? Vi måste ha bevis för, att han har det rätt ställt med Gud. Vi får inte ta lättvindigt på synden, och säga till syndaren: ”Det kommer att (186) gå Dig väl.” Vi bör inte knyta äldstebroder H till arbetet här, såvida inte han själv är knuten till Gud. Vi får ej riskera det bakslag, som skulle inträffa, genom att foga till verket en man, som har fläckade kläder. Vi får inte vara nonchalanta på den här punkten. rätt

(186) Syndens farsot har drabbat äldstebroder H, och de själar, som känner till detta kapitel i hans erfarenhet, smärtar och sörjer. Kristus vanhedras. En man välsignad med överlägset omfattande ljus och kunnande, ägande stor kapacitet för det goda, för att han genom ett liv i lydnad och trohet mot Gud skall bli jämställd med änglar [och] hans liv gå att jämföra med Guds eget, har förvänt sina Gudagivna krafter, för att tjäna lusten, varvid han åstundar en annan mans hustru. Gud har funnit, att äldstebroder H omintetgör erfarenhetens dyrbaraste lärdomar och trotsar Guds mest allvarsmättade förmaningar, för att fortsätta i synden. rätt

(186) Jag har hoppats och bett, att han skulle återinsätta förnuftet på dess rättmätiga tron och slita av sig fjättrarna, som Satan i åratal har fäst på honom, till själ och kropp, och att molnen, som har kastat skuggor över hans stig, skulle avlägsnas, samt att Kristus skulle träda in i hans själ, för att vederkvicka och välsigna den. Kristus lyfter den tunga bördan från trötta skuldror, och skänker vila och frid åt dem, som går med på, att bära Hans ok och lyfta upp Hans bördor. rätt

(186) Vädjan till en framstående medarbetare. Låt mig säga detta, äldstebroder H: Hur är Du funtad, när Du med tanke på de många förmaningar och åthutningar Du har fått, fortsätter längs en väg, som Gud har fördömt? Törs Du verkligen berömma Dig själv? Tänk på Jesus, krönt med törnen och fastnaglad vid korset, och låt bilden mjuka upp - ja, låt den krossa - Ditt hjärta. Betrakta Kristi ödmjukhet, Hans ljuvlighet, och böj Dig sedan i dammet med skam och i förödmjukelse. rätt

(186) Vill Du ha godheten att fundera ut, vad Du skulle göra, i fall en av våra ledande män skulle befinnas vara i Din belägenhet? rätt

(187)(187) Skulle Du kunna, utan ytterligare bevis å hans sida av hans synd, än Du har lagt i dagen, rösta för, att ge honom en pastorslicens i egenskap av person ägande rena och heliga avsikter inför Gud? Ser Du inte, att Du försätter Dina arbetskamrater i ett väldigt obehagligt och föga avundsvärt läge? Tänker de ta ansvaret för Din karaktär och Ditt inflytande över Guds verk och sak? rätt

(187) Ansvar på grund av större ljus. Ditt fall har visats mig vara värre, än äldstebroder R:s, eftersom Du har fått större ljus, förmågor och inflytande; samtidigt är hans vägval ett fyrtorn ägnat att varna Dig för, att följa honom i spåren. Äldstebroder R förlorade sin pastorslicens; han ångrar sin synd djupt, han ligger ödmjukad i dammet. rätt

(187) Anta att David, sedan Natan hade läxat upp honom, skulle ha upprepat samma brott; skulle Herren då ha visat honom förbarmande? I stället ångrade han sin synd bitterligen; han sade, att överträdelsen alltid var inför honom. Hör hans ödmjuka bekännelse, och lyssna på hans förtvivlade rop. rätt

(187) Lägret måste renas. Som ett folk, måste vi vakna upp och rena Israels läger. Sinnliga utsvävningar, olagliga närmanden och ohelgade vanor kryper in ibland oss i hög grad; och predikanter, som har att sköta heliga angelägenheter, gör sig skyldiga till synd i detta sammanhang. De åstundar sin nästas hustru, varvid det sjunde budet bryts. Vi löper risken, att bli en syster till det fallna Babylon, att låta våra församlingar bli fördärvade och fyllda med varje slags oren ande, en bur för alla orena och avskyvärda fåglar; och skall vi stå där oskyldiga, med mindre vi bestämt tar itu med den förekommande ondskan? Menar Du, att andra bör följa Ditt exempel? Önskar Du, att de skall upprepa Dina misstag, utan att känna av sitt allvarliga felande? Om Du inte ångrar Dig (188) och blir omvänd, går Du under. rätt

(188) Jag hör, att Du [äldstebroder H] håller på, att få behandling på hälsohemmet, att Du fungerar som kaplan och talare i tabernaklet. Det är inte rätt, att Du fullgör sådana uppgifter, förrän Du har gjort allt i Din makt, för att rätta till begångna synder. rätt

(188) Självrättfärdighet och fördärv på insidan. För Din skull har jag tvekat, att påpeka fru S:s otrogenhet för hennes man, men nu känner jag, att jag har försummat min plikt. Om vi hade hanterat ärendet, som om det hade gällt en lekman i församlingen, tror jag, att Gud då skulle ha gett Dig en ånger av det slag, som man inte behöver ångra. rätt

(188) Vår medömkan, vår kärlek, för att skona Dig från klander, har sårat Dig. Emellanåt är hjärtat så förkrossat och lidande för Din skull, att jag bara kan gråta. Jag säger då: ”Måste han gå förlorad? Måste han, efter ha lidit för sanningens skull, efter att ha stått upp till dess försvar, tills han blivit gammal och gråhårig, bli avgudadyrkare, i likhet med Salomo? Skall han, av kärlek till en kvinna, trampa ned Guds lag och anlägga en min, som säger: Inte syndar väl jag; jag är rättfärdig?” rätt

(188) Hjärtat behöver förnyas, inte bostadsorten. Skall vi finna oss i, att dylikt döljs och synder skyls över, utan påtagliga bevis för ånger och bättring? Bara för att Du har lämnat California, har Du inte fått ett nytt hjärta. Du är utom räckhåll för Din ”ljuvliga tjuserskas” förtrollande inflytande, men därmed inte sagt, att hjärtats ömma låga och impulser förändrats. Äldstebroder W kunde ha lagt ned vandrarstaven med fröjd, om det inte hade varit för hans sinnliga böjelser; han förleddes och snärjdes av sina egna lustar. De dagar och år, som kunde ha varit hans bästa, var hans sämsta. rätt

(188) I Salomos karaktär ser vi intellektuell storhet parad med moralisk urartning. Han kunde ha gått från storhet till storhet, men i stället gick han rätt

(189)(189) baklänges från svaghet till svaghet. Efter ett löftesrikt liv, kännetecknades hans historia av nedgång. rätt

(189) På kanten till stupet. Min broder, hjärtat bultar i sympati för Ditt hjärta för Kristi skull. Du har försökt Dig på det, som andra predikanter har försökt - att få ljuset att harmoniera med mörkret, Kristus med Beliar, renhet med orenhet, gott med ont. Följden blir moralisk ruin, såvida inte det går att förmå Dig till att se, att Du står och gungar på kanten till stupet. Jag har måst skriva om många dylika fall. rätt

(189) Det skrämmer mig att se, hur de sinnliga utsvävningarnas synder håller på att koppla greppet om oss. Så kände jag, då jag skrev till äldstebroder Butler om denna sak i samband med Generalkonferensens senaste stormöte, varvid jag bönföll honom om, att göra sitt yttersta, för att avvärja detta hot mot oss. Vi måste höja standaret och upprätta barriärer omkring själen, så att ingenting ärrar dess enkelhet och renhet, vilket annars skulle fläcka ned vår religiösa karaktär. Gud har skänkt människan ett intellekt, måtte därför varje själ akta sig för, att prostituera denna storslagna gåva till själens eviga ruin. rätt

(189) Syndaånger och omdop. Det finns varken mer eller mindre hopp för Dig, än för den vanlige syndaren, med mindre Du grundligt ödmjukar Din själ inför Gud, ångrar Dig och blir omvänd. Ta de första stegen på vägen till livet - syndaånger, tro och dop. Du har mixtrat med Din frids gudomliga säkerhetsföreskrifter. Om Du vägrar, att lyssna på tillrättavisningens stämma, om Du väljer Din egen väg, om Du inte låter Kristi nåd förvandla Dig, kommer Din skuld att överstiga den vanlige syndarens lika mycket, som Dina fördelar genom ljus och inflytande har varit större. rätt

(189) Stor eftertänksamhet är ett måste i umgänget med andra, för att inte äventyra själen och det tycks framträda den minsta gnutta orättfärdighet, som i andras ögon skulle sänka (190) den kristna trons standard och knäcka nacken på den kristna övertygelsen. rätt

(190) Salomos tragiska exempel. Hur många, även i Sabbatshållarnas led, är det ej, som ingår ohelgade förbund! Gifta män och kvinnor visar [dem av det motsatta könet] tillgivenhet och olämplig uppmärksamhet. Hur många lovande män förekommer det ej i våra led, som inte längre äger en ren tro och helgad förtröstan på Gud, därför att de har svikit heliga förtroenden. Ädla strävanden stryps. De går hela tiden bakåt, eftersom de hyser begär efter andra mäns hustrur, eller visar ogifta kvinnor olämpligt intresse. Deras lättsinniga uppförande kommer dem att bryta det sjunde budet. rätt

(190) Angående Salomo, heter det i den inspirerade redogörelsen: ”förledde kvinnorna honom att följa andra gudar, så att hans hjärta inte förblev hängivet HERREN, sin Gud” (Första Konungaboken 11:4). rätt

(190) Ett ont inflytandes obrutna makt. Det här ämnet är för allvarligt, för att mötas med ett överslätande leende. En person, som älskar Jesus, söker inte någon annans olagliga tillgivenhet. Kristus tillfredsställer varje behov. Denna ytliga tillgivenhet är av samma art som den upphöjda njutning och nöje, som Satan lovade Eva. Härigenom begär man det, som Gud har förbjudit. rätt

(190) När det är för sent, kan hundratals varna andra för, att nalkas stupkanten. Intellekt, ställning, rikedom kan aldrig, aldrig ersätta moraliska egenskaper. Herren sätter större värde på rena händer, ett rent hjärta och ädel, uppriktig hängivenhet för Honom och sanningen, än Ofirs guld. Ett ont inflytande äger en ständig kraft. Jag önskar, att jag kunde beskriva det här för Guds budhållande folk exakt så, som det har framställts för mig. Måtte det sorgliga minnet av Salomos avfall leda varje själ till, att sky samma bråddjup. Hans svaghet och synd har belysts från det ena släktet till det andra. rätt

(190) Den störste kung att någonsin hålla i en spira, om vilken det (191) hade sagts, att han var Guds älskade, blev besmittad på grund av malplacerad tillgivenhet och försköts olyckligt av sin Gud. Den mäktigaste härskaren på jorden behärskade inte sina egna lidelser. Salomo må ha blivit frälst ”som genom eld” {se Första Korintierbrevet 3:15}, ändå avlägsnade inte hans ånger offerhöjderna, eller fraktade undan de stenar, som stod kvar som bevis för hans brott. Han vanhedrade Gud, han lät sig hellre styras av sin lust, än att bli delaktig av den gudomliga naturen. rätt

(191) Vilket arv Salomos liv har gett dem, som inte drar sig för, att framhålla hans exempel som kappa, att dölja sina egna lustfyllda gärningar under! Vi lämnar efter oss ett arv, som antingen är gott eller ont. Skall våra liv och exempel utgöra en välsignelse eller en förbannelse? Skall folk betrakta våra gravar och säga: Han ledde mig till undergång, eller: Han ledde mig till frälsning? ... rätt

(191) Predikanter utsätts för Satans frestelser. Satans särskilda ansträngningar riktas nu mot det folk, som äger stort ljus. Han söker, att göra dem världsliga och sinnliga. Det finns män, som förkunnar det heliga, vars hjärtan är nedlortade genom orena tankar och ohelgade önskningar. Gifta fäder låter sig inte nöja. De ställer sig i frestelsens väg. De tar sig friheter, som endast är tillåtna inom äktenskapet. På detta vis utsätter de sig för Guds åthutning, och i Himmelens böcker skrivs det ”äktenskapsbrott” bredvid deras namn. rätt

(191) Ingen borde frivilligt utsätta sig för fara. Om tankarna vore sunda, om de kretsade kring Gud, och själens djupa betraktelser riktades mot sanningen och Guds dyrbara löften samt Himmelens lön åt de trofasta, skulle de vara på sin vakt mot Satans frestelser. I stället ger många fritt utlopp åt vidriga tankar nästan hela tiden. Dessa följer med in i Guds hus och rent av fram till predikstolen. rätt

(192)(192) Självtukt för felande förkunnare. Jag säger Dig sanningen, äldstebroder Butler, att med mindre många påstådda förkunnare av sanningen renar sina själars tempel, kommer Guds länge uppskjutna straffdomar att drabba dem. Dessa avtrubbande synder har inte bemötts med bestämdhet och fasthet. Själar är fördärvade och såvida de inte blir renade av Kristi blod, skall det inträffa avfall ibland oss, som kommer att slå Dig med häpnad. rätt

(192) Jag ställer mig frågan: ”Hur är det möjligt, att män, som undervisar andra ur Skrifterna - män, som äger ett överflöd på ljus - män, som äger förträffliga förmågor - män, som lever under domens tid och står på själva gränsen till den eviga världen - hänger sig i tanke och med kropp åt ohelgade gärningar?” Här passar det, att med eftertryck upprepa apostelns ord: ”Gör era händer rena, ni syndare, och rena era hjärtan, ni tvehågsna. Klaga, sörj och gråt. Låt ert skratt vändas i sorg och er glädje i bedrövelse. Ödmjuka er alltså inför Herren, så skall han upphöja er” (Jakobsbrevet 4:8-10). - Brev 51, 1886. rätt

nästa kapitel