Ellen Whites Biträden

(205)Till W. F. C., den 6. september, 1895. [Både broder W. F. C. och Fannie Y var anställda av Ellen White, först i Melbourne, och senare i Cooranbong, New South Wales. År 1895 bodde och verkade fru White och hennes stab i tält, medan Sunnyside, hennes permanentbostad, höll på att uppföras.] I förmiddags, då jag kom från skolgården, såg jag Din häst stå tjudrad eller bunden vid ett träd framför tältet tillhörigt Fannie Y. Efter en stund gick jag fram till tältet. En dam från Newcastle och Jessie Israel var på besök hos Fannie. Du satt ned och använde skrivmaskinen. Varför hade Du inte omgående tagit med Dig skrivmaskinen till bespisningstältet? Vilket intryck skall inte ett sådant handlande göra (206) på sinnet hos den unga flicka, som besöker skolan? Jo, det gjorde ett intryck, som var allt annat, än gynnsamt. rätt

(206) Ditt fria umgänge med unga damer passar sig inte, men faller sig samtidigt så naturligt och är så vanligt, att Du inte tänker på det. Du har blivit tillsagd av Guds Ord, att Du skall hålla Dig borta från allt slags ont {Första Tessalonikerbrevet 5:22}; men gör Du det? Du är gift, har hustru och två pojkar, som Du har lämnat i Amerika, och detta faktum i sig borde, utan tillsägelser, få Dig till, att uppodla allvarsamhet och försiktighet i umgänget med andra.... Det här skriver jag till Dig, eftersom Du för Fannie vilse, och hon är tydligen alldeles blind och passionerat förtjust i Dig.... rätt

(206) Att Du uppehöll Dig i Fannies sällskap så mycket, som Du gjorde i Melbourne, var en del av allt slags ont. Det här gillade Du, men Du borde ha ägt tillräcklig omdömesförmåga, för att förstå, att Du med Ditt handlande uppmuntrade andra, att välja samma väg. rätt

(206) Jag reser till Tasmania, samtidigt stannar Du och Fannie kvar i Avondale. Sedan jag har gett mig av, kommer Ni att känna Er mera fria att umgås, eftersom jag inte är tillstädes och håller ställningarna. Jag fruktar, att Du skall vanära sanningen genom Din uppvaktning. Mot detta inlägger jag min entydiga protest. Håll Dig borta från Fannies tält, annars blir det skandal. - Brev 17, 1895. rätt

(206) Till W. F. C., omkring september 1895. Jag har fått väldigt litet hjälp från Fannie på många månader, inte för att hon är ur stånd till att arbeta, utan för att hennes förhållande till Dig har orsakat en erfarenhet, som har gjort henne oduglig till varje insats i mitt verk.... rätt

(206) Jag är upprörd också över en annan sak, och det är Dina besök hos Fannie i hennes tält. Jag har redan insett, att Ni två inte kan arbeta tillsammans. Du är en gift man, far (207) till två barn. Om nu Din fru har utverkat skilsmässa från Dig, står det Dig inte fritt att gifta om Dig, om jag begriper min Bibel.... rätt

(207) Innan jag reser, måste jag fastställa några regler. W. F. C. är inte påkallad, att besöka Fannies tält. Fannie har inte förmått, att arbeta riktigt på länge. Hennes umgänge med Dig är den huvudsakliga orsaken till detta. Det här vet jag är sant, och därför säger jag: Håll Dig undan från hennes tält. I min bortavaro kommer Du att mena, att vägen ligger öppen till hennes närvaro närhelst det passar; därför törs jag inte resa, utan att varna Dig och strängt förmana Dig till, att ge akt på Dig själv. Jag vill inte, att vare sig jag själv eller detta samhälle skall klandras på grund av obetänksamma, okloka vanor eller göranden. - Brev 19, 1896. rätt

(207) Till Fannie Y, den 23. november, 1895. Jag har beaktat Ditt fall i samband med W. F. C.:s, och jag har inget annat råd att ge, än det jag har gett. Jag anser, att Du inte har någon moralisk rätt, att gifta Dig med W. F. C.; han har heller ingen moralisk rätt, att gifta sig med Dig. Han lämnade sin fru, efter att ha varit väldigt prövande för henne. Han lämnade henne, som han hade lovat inför Gud, att älska i nöd och lust livet ut. Innan hon ens hade fått ut skilsmässan, medan hon fortfarande var hans lagliga hustru, lämnade han henne i tre år, varpå han lämnade henne känslomässigt, och betygade Dig sin kärlek. Det här har pågått mellan Dig och en gift man, som fortfarande varit bunden till sin äkta hälft, som har burit honom två barn. rätt

(207) Jag ser inte en bokstav i Skriften som stöd för, att Ni två skulle ingå äktenskap, fastän hans fru fick ut skilsmässa. Hans felaktiga handlande mot henne var den stora orsaken till detta utfall, och jag ser ingen orsak till, att Ni två skulle ha laglig rätt till, att förena Era öden. En sak är säker: Jag skulle inte kunna ha (208) med Er båda att göra, i fall Ni skulle ta detta steg, ty ljuset från Skriften innebär, att Gud skulle fördöma Ert sammanvigande. Därför önskar jag, att Ni båda skall förstå utifrån det ljus Gud har gett mig beträffande det förflutna och det nuvarande, att jag inte skulle kunna tänka mig, att anställa någondera av Er, i fall Ni skulle ta det här steget. rätt

(208) Jag häpnar storligen över, att Du ens skulle tänka tanken, att ge Ditt hjärta åt en man, som hade övergett sin hustru och sina barn under sådana omständigheter. Jag råder Dig, att lägga fram Dina tankar och planer beträffande detta sådana de är inför våra ansvarshavande bröder, så att de kan ge Dig sitt råd, och låt dem visa Dig från Guds lag det dike Du har fallit i. Ni har båda två brutit lagen bara genom att tänka, att Ni skulle ingå äktenskap. Ni borde genast ha avvisat den första tanken härpå. - Brev 14, 1895. rätt

(208) Till James Edson White, den 9. december, 1895.... Men ack hjärtats smärta, ty annat var under uppseglande och visade sig snart; detta utgjorde en svår belastning för mig. Det rörde sig om intimiteten mellan W. F. C. och [Fannie]. Jag hade påtalat alla fallgropar för dem, men de förnekade allt. Under mötet i Melbourne tillstod dock Fannie, att hon älskade W. F. C. och att han älskade henne. Jag försökte, att framställa saken i dess sanna innebörd för dem. W. F. C. hade en ännu levande hustru. Nyligen hade hon erhållit skilsmässa. Han hade lämnat henne och varit hemifrån i tre år. Emellertid sade Fannie åt mig, att hon hade bett, att i fall det var det rätta, skulle hon gifta sig med W. F. C., så att hans fru skulle få skilsmässa. Hur blinda blir inte de, som avviker från den raka vägen! De två hade tänkt sig kunna ingå äktenskap och gemensamt bistå mig i mitt arbete. Skötseln av mina angelägenheter skulle alltså vila i deras händer. Ingalunda, sade jag till dem. Ett dylikt steg skulle skära av banden mellan (209) oss för gott, mellan mig och dem, ty W. F. C. saknade moralisk rätt till, att [gifta om sig]. - Brev 123a, 1895. rätt

(209) Till W. F. C., den 9. april, 1896. Det gör mig ont, att blicka på det förflutna, och samtidigt gör Guds Ande mig uppmärksam på saker och ting. Jag har ett entydigt budskap att framföra till Dig, broder C. Särskilt ljus angående Dig och Din familj gavs mig inte förrän för omkring två år sedan. Då blev jag visad, att Din hållning i hemmet var okristlig. Du inledde Ditt liv som gift, genom att anamma en falsk vilodag, och genom att segla under falsk flagg. Men en hustru, som vanns genom att göra avkall på sanningens grundregler, skänkte köparen vare sig frid eller lycka. Gud blev vanhedrad genom Ditt handlande i den här saken, och Hans sanning trampad i leran. rätt

(209) Då Du gav upp Sabbaten för Din frus skull, jublade hon över, att hon hade vunnit seger, och även Satan jublade. Men då hon gifte sig med en man, som var villig, att sälja sin Herre för hennes skull, kunde hon inte se upp till honom och ära honom, såsom en hustru skall hedra sin make. Då hon gifte sig med Dig under de här omständigheterna, såg hon inte skillnad på en himmelsk och en jordisk kärlek, som inte har himmelskt ursprung. En man, som är redo, att offra sin kärlek till sin himmelske Fader för en hustrus skull, kan också sälja frun för en annan kvinna. Denna kärlek är tarvlig; den härstammar från denna värld, och håller aldrig i längden. rätt

(209) Herren ändrar inte på Sitt styres lagar, de lagar, som kontrollerar Hans undersåtar både i denna värld och i den himmelska världen. Naturens lagar måste lydas. Men Du var så angelägen om, att vinna en fru, att Du rev varje barriär, och överträdde Guds lag, genom att ge avkall på Sabbaten; och nu har Du helt enkelt skördat det Du har sått. rätt

(210)(210) Efter att ha blivit gift, godtog Du åter Sabbaten. Det här hade varit rätt att göra, om Du hade gjort det i uppriktighet och i gudsvördnad. Kristus sade: [Johannesevangeliet 14:21, 23 anförs]. rätt

(210) Men Du säkrade en fru med ett löfte, som Du senare bröt. Du betalade ett högt pris för henne, och genom att svika Ditt ord, har Du föregått med frestande exempel. Härigenom har Satan fått varje möjlighet till, att bedra henne, och han har framställt saken för henne i sitt eget ljus. Du offrade sanningen och sålde ut Ditt förbund med Gud, för att få en fru, och sedan Du åter hade börjat, att helighålla Sabbaten, borde Du ha betett Dig helt annorlunda mot Din hustru. Du borde ha visat henne all ömhet, förbarmande och kärlek, som Du visade henne före Er vigsel. Men det gjorde Du inte. Du betedde Dig inte på så vis, att hennes kärlek skulle bestå. Själv litar jag inte på Dig som kristen, och i dagsläget skulle jag inte rösta för Dig som medlem av någon som helst församling. rätt

(210) Du trodde, att väl Du var gift, kunde Du göra, som Du ville. Det har gjort Ditt liv som gift bittert, och Din fru har haft all anledning till, att vägra att lämna sitt hem och ansluta sig till Dig i det här landet. Ditt anammande av fanatiska åsikter gynnade Dig inte, utan gav Din hustru tillfälle till, att värja sig emot sanningens grundvalar. rätt

(210) I åratal har Du varit borta från hemmet. Att Du gav Dig av, var fel mot Din familj. Du har sagt till mig, att Du aldrig någonsin skulle förödmjuka Dig, genom att komma hem igen. Dock har Herren lagt fram saken inför mig. Jag vet, att Du inte kan ha rent samvete inför Gud, förrän Du gör allt i Din makt, för att försonas med Din fru. Du har ett verk att uträtta i Din familj, som inte går att lämnas (211) ogjort. Det sade jag till Dig i september. Oavsett vilken hållning Din fru har intagit, oavsett hur ansvarslös och lättsinnig hon har varit, fråntar inte detta Dig ansvaret som far åt Dina barn. Du bör återvända hem och göra allt i Din makt, för att mura igen revan, som Du, en bekännande troende på sanningen, har orsakat i högre grad, än Din hustru har gjort. rätt

(211) Då Du skänkte en annan kvinna Ditt hjärta, överträdde Du det sjunde budet, fastän Din fru hade tagit ut skilsmässa. Men Du har gjort, vad är än värre. Du älskade en annan kvinna, innan Din fru tog ut skilsmässa, och Du har sagt till en person: ”Hur svårt är det inte, att vara bunden till en kvinna jag inte älskar, när det finns en jag älskar, ja, själva marken hon går på.” rätt

(211) Under Din vistelse i min familj handlade Du inte öppet och ärligt. Görandena mellan Dig och henne, som Du svärmade för, skedde på ett falskt och bedrägligt sätt. Under lögnens täckmantel utfördes hemliga planer. Det här avslöjade Herren för mig, och jag försökte att åstadkomma bättring, men Du och andra bara viftade bort min själs börda. Vid tillfället gav Du Bibelläsningar, och spelade en viktig roll i församlingens arbete. Ingen bad om mitt råd och min vägledning rörande detta viktiga beslut. Om det hade skett, skulle jag ha besparats mycket av det lidande, som följde. rätt

(211) Då jag talade med Dig angående Ditt oblyga umgänge med unga damer, och sade till Dig, att jag inte tordes ha Dig i min familj under mitt uppehåll på Tasmania, svarade Du, att Du alltid hade umgåtts med unga kvinnor och hade aldrig ansett det vara fel. Jag sade till Dig, att jag visste att denna lättsamhet var skadlig och att jag inte kunde rättfärdiga, att lämna Dig tillsammans med min familj under min bortavaro. rätt

(212)(212) Då jag förklarade för Dig, att Du inte fick stanna kvar i min familj, sade Du, att sedan Du hade ordnat upp allt det praktiska - vilket skulle ta omkring en vecka - skulle Du ge Dig av. Men Du lät saken bero, eller struntade i den, till omkring två veckor före vår återkomst från Tasmania, och så for vi i juli till Cooranbong. rätt

(212) Härmed är inte saken avgjord. Det passar sig inte, att det skall verka, som om jag håller Dig borta från Ditt familj och Din familj. Jag anser, att det var ett misstag, att alls släppa in Dig i mitt hushåll. Det gjorde jag, för att bistå Dig, men jag kan inte ge andra uppfattningen, att vi betraktar Dig som en man värdig, att vara engagerad i det heliga arbete, som Herren har gett mig. Så kan det inte se ut, ty därmed hamnar jag i ett felaktigt ljus. rätt

(212) Det går inte an, att jag skall tyckas rättfärdiga Ditt handlingssätt som gift man. Att Du lämnade Din fru och familj, var en förbrytelse mot Gud, och jag måste lägga fram ärendet sådant det är inför ordföranden i Din konferens, äldstebroder Williams. Jag hade hoppats, att då Du blev medveten om Din villa, Du skulle känna den ånger, som man inte behöver ångra. Men det jag upplevde i Armadale, och den börda det åsamkade mig, innebar svårt lidande för mig; och jag har blivit upplyst mera fullständigt om saker och ting i Ditt förflutna.... Du har förmodat, att Du skulle erhålla Din pastorslicens som förkunnare av evangeliet, men hade Du gjort det, skulle Guds sak ha kommit i vanrykte. Du har framställt Dig som förfördelad, men det är Din fru, som har blivit svårast förorättad. Hon borde aldrig ha behandlats, som Du har behandlat henne. Du bar Dig åt så mot Era ungar, att Din fru bara kunde bli en främling för Dig. Hennes hjärta sårades, krossades, och hon blev nära nog utom sig av Din högdragna, mästrande uppfostran av barnen. rätt

(213) Efter att ha gett upp Fannie, skänkte Du en annan Ditt (213) hjärta. Detta visade, vad Du skulle kunna göra under gynnsamma omständigheter. Du visar unga flickor Din uppmärksamhet och vinner härigenom deras kärlek, ty om Du så vill, kan Du uppföra Dig högst belevat och på ett tilltalande sätt. Då jag har blivit medveten om dessa saker, har jag känt ilskan välla upp inom mig. Jag kan inte, skall inte, hålla tyst om dessa företeelser. Jag bestämde mig för, att Du skulle avslöjas som en principlös person. Din uppfattning om, hur en kristen skall vara, skiljer sig så markant från grundsatserna inneslutna i Guds Ord, att Du inte bör ges något som helst ansvar i handhavandet av Guds sak. - Brev 18, 1896. rätt

(213) Till äldstebroder I. N. Williams, ordförande i Pennsylvaniakonferensen [W.F.C.:s lokalkonferens], den 12. april, 1896. Vi har lidit svåra själskval för broder W.F.C.:s skull, som förväntar sig att återkomma till Amerika på båten, vilken avgår denna månad. Han har visat sin förtjusning över unga flickors sällskap, och har varit full av munterhet, varvid han har uppfört sig som en pojke. För omkring ett år sedan, på inrådan av min son W. C. White, anställde jag honom, för att skriva maskin åt Fannie Y, vars diktamen han tog. Men snart nog blev jag bedrövad. Jag erhöll varningar upprepade gånger. Jag talade med honom i enskildhet om hans uppsluppenhet och njutning av unga damers sällskap och hans lättsinniga uppförande, men han sade sig alltid ha umgåtts fritt med unga damer och såg inget fel i det. rätt

(213) Vi ville hjälpa honom, ty han var utan pengar och hade dåligt med kläder. Han är begåvad, och kunde ha utvecklats till en duglig medhjälpare åt W. C. [White] eller åt mig. Dock vågade jag inte låta honom stanna kvar i mitt hushåll. rätt

(213) Han blev fäst vid Fannie Y och förhållandet växte till i smyg, innan han fick veta, att hans fru (214) hade tagit ut skilsmässa. Då han hörde det, tycktes en börda falla från hans axlar, ty hon fanns inte längre i hans sinnevärld. Men Herren skänkte mig ljus beträffande saken. Jag anser honom vara betydligt värre felande, än hustrun, med tanke på faktumet, att han säger sig tro på den heliga sanningen, medan hon inte gör någon sådan bekännelse. Han har ej varit en vänlig, ömsint make; han har inte varit tålmodig och överseende, utan klandersjuk och diktatorisk, om hustrun gjorde honom det minsta missnöjd. Jag förstår inte, hur hans fru - som utsattes för hans humör och läggning - skulle kunna känna sig dragen till sanningen. Hon har trotsat honom och gjort det svårt för honom, men inte ett dugg vanskligare, än han har gjort för henne genom sitt handlande. Han har inte funnit sig stillsamt i opposition, eller som en kristen borde. Han felade, då han lämnade hemmet samt sin fru och sina barn. För några månader sedan fick jag reda på, att han inte hade lämnat dem något understöd. rätt

(214) Allt eftersom det hela kommit mer och mer till min kännedom, har det framstått som ytterst allvarligt, att han lät sina känslor omfatta en annan kvinna, då hans hustru fortfarande levde, som han hade lovat, att älska i nöd och lust livet ut. Varför han skulle vara så länge hemifrån, har varit en gåta för oss alla, tills jag nyligen blev gudomligt upplyst. rätt

(214) Han kan ge ett väldigt fördelaktigt intryck, och vinna flickornas förtroende och gillande, men om något går honom för när, har han ett sådant humör och en dylik läggning, att med mindre han blir en annan person, kan ingen kvinna, troende eller inte troende, leva i frid med honom. rätt

(214)Han skulle bära sig åt så illa, att vilken kvinna som helst skulle bli förtvivlad. Här äter omåttligt, vilket är orsaken till hans korta stubin. rätt

(214) Tiden tycktes vara inne, då jag ej längre skulle ha honom anställd som biträde, ty varningar kom titt som tätt till mig från Herren beträffande hans handlingssätt. rätt

(215)(215) Om så behövs, skall jag skriva mera härom. Var snäll skriv till mig och uppge fakta om familjen där, så vitt Du känner till detta. Hjälp W.F.C., om Du kan, att få saker och ting i ordning och avlägsna denna skamfläck från Guds sak. Även om hans fru har gift om sig, kan det hända att han förmår att göra något för sina barn. - Brev 104, 1896. rätt

(215) Till broder och syster G. C. Tenney, den 1. July, 1897. Förhållandet mellan Fannie Y och broder W.F.C. inleddes under tältlägermötet i Melbourne [i januari, 1894]. Där blev hon betagen i en gift man, med två barn. Hon förnekade ihärdigt, att ömma känslor hade uppstått mellan henne och broder C. Hon stod framför mig i mitt tält och sade, att ryktena bara var rykten. Det följande året var hon till ingen nytta för mig, bara en livlös, tung belastning.... rätt

(215) Under hela lägermötet i Armadale blommade affären mellan Fannie och W. F. C. Jag talade i enrum med båda, och sade till dem, att Herren var missnöjd med dem. De förnekade, att det skulle förekomma några anmärkningsvärda känslor mellan dem. Jag visste bättre; men Herren gav mig kraft och förmåga, att verka under hela mötet. Strax före mötets slut, kom Fannie fram till mig och sade: ”Oh, syster White, jag kommer till Dig som till en mor. Jag älskar förvisso broder C av hela hjärtat, men nu är det krossat. Tre gånger har denna lyckans bägare hållits fram åt mig, och sedan ryckts bort.” Sedan sade flickebarnet: ”Jag bad, att om det var rätt för oss, att gifta oss, skulle hans fru ta ut skilsmässa från honom, och detta dröjde inte många veckor. Visst menar Du, att Herren hörde min bön?” Jag vågade inte tala med henne, ty den dagen skulle jag tala inför en stor församling. Om syster Prescott befinner sig i Battle Creek, kan hon förmedla detaljerna till Dig. rätt

(216)(216) Nå, från och med då bröt jag banden till Fannie, och trodde, att jag aldrig skulle återknyta dem. Men strax därefter var Fannie i Sydney och skrev en ny bekännelse till mig. Jag tyckte, att jag inte kunde ta henne tillbaka, men Herrens Ande vilade över mig och sade: ”Ge henne en ny möjlighet.” Alltså beslöt jag mig för, att jag skulle tala med Fannie och förklara, att jag tänkte ta henne tillbaka. Det gjorde jag också, och hon bodde hos mig i flera veckor, men var oförmögen till arbete; sedan kom hon på, att hon ville fara hem till sin mor, och jag sade, att det stod henne fritt, att göra det. - Brev 114, 1897. rätt

nästa kapitel