| Samlevnad kapitel 35. Från sida 227 | ren sida tillbaka |
(227)[Den 15. augusti, 1911 skrev äldstebroder C. F. McVagh, orförande vid Södra Unionskonferensen, till W. C. White: rätt (227) ”Käre broder! I Alabama är konferensens ämbetsmän allvarligt oroade över fallet med William E, och jag har ombetts att skriva och be om en kopia av det, som har skrivits [av Ellen White] angående hans offentliga verksamhet som predikant, liksom beträffande nylig vägledning, eller instruktioner från Herren. Du känner till hans förgångna. Hans leverne har varit kristet, så vitt vi vet, i åtskilliga år, och han har sålt böcker och Biblar. Men han känner sig manad, att predika och vart än han reser, finner han snart ett tillfälle till att förkunna. Hans förmåga är stor och inom kort har intresse väckts. Han ger intryck av djup hängivenhet och folket tar till sig sanningen genom hans ansträngningar. rätt (227) För litet ett drygt år sedan flyttade han till Birmingham, Alabama, och inom kort deltog han aktivt i församlingens verksamhet. På den tiden var församlingen i allvarligt förfall. Han blev äldstebroder, och snart inledde han arbete och flera familjer blev intresserade. Intresset växte och under vintern höll han möten på Söndagarna i en teater med många åhörare, och (228) somliga tog till sig sanningen. Han vann församlingsmedlemmarnas förtroende. Dessa blev naturligt nog starkt uppmuntrade, och så beslutade konferenskommittén, att ge honom ett bidrag på åtta dollar i veckan, eftersom han måste lägga ned så mycken tid på uppföljningsarbete (han verkar, utan att tröttas). Självfallet klarar han sig inte på så litet. Själv menar han, att uppföljningsarbetet är en heltidssyssla, och han hoppas verkligen, att hans pastorslicens skall återställas och han i allt erkännas som pastor inom konferensen. Ingen betvivlar hans nuvarande erfarenhet, men hans förflutna har solkat honom och familjen. rätt (228) Hustrun är ett nervvrak och hennes förtroende för honom har skadats så i grunden, att ehuru hon vill att han skall predika, finns det ständigt en risk, att hon skall bli svartsjuk, oavsett om orsak till det finns eller ej, och själv ställa till med skandal, genom att ta upp hans forna synder, när hon blir misstänksam mot honom. Alla skulle bli storligen lättade, i fall det föreligger några klara råd från Herren. Jag är säker på, att alla skulle finna sig i dem, däribland broder och syster E. rätt (228) Personligen tycker jag så synd om dem och är övertygad om, att de försöker att leva riktigt, och jag vill gärna uppmuntra dem på varje tänkbart sätt. Hans förflutna är så nedsmutsat och ökänt, att vi drar oss för, att mana honom till, att verka som predikant. Faktum är dock, att han ändå gör det, och Herren tycks välsigna hans ansträngningar. Bör vi råda honom till, att sluta med sitt förkunnande, eller borde konferensen godta hans arbete och avlöna honom för det? Om han arbetar, måste han ha lön, men hur blir det då med hans pastorslicens? (229) Skrivet på uppmaning från Alabamakonferensens Kommitté.” (229) Käre broder McVagh! Det är två eller tre veckor sedan, som jag mottog Ditt brev av den 15. augusti, beträffande det bryderi, som har uppstått i Alabamakonferensen angående ärendet med William E. rätt (229) Efter vår återkomst från Södra California, har mor varit trött och svag. Därför lät jag henne få brevet först i går. Sedan läste hon igenom det, och då hon drog sig till minnes de bittra erfarenheter, som broder E har varit med om, tyckte hon uppriktigt synd om honom och våra bröder, vars hjärtan under gångna år har värkt på grund av hans vacklande och elaka uppförande. rätt (229) Mor säger, att de, som har hanterat svårigheterna förknippade med hans många överträdelser i det svunna, bör ta ansvaret för, att uttala sig om vårt bemötande av honom nu. Mor önskar inte omfattande ansvar i saken, men förklarar beträffande äldstebroder E i likhet med fallen med andra män i liknande omständigheter, att om de har ångrat sig fullt ut, om de genom sitt leverne har övertygat bröderna om, att de verkligen menar allvar, skall vi inte stöta bort dem, eller förbjuda deras ödmjuka, enkla arbete för Kristus. Dock skall vi inte upphöja dem till ansvarsställningar. rätt (229) Utifrån detta skulle jag dra slutsatsen, att det skulle vara (230) oklokt, att förnya hans pastorslicens och skicka honom till folk på den ena orten efter den andra. Om han dock genom ett äkta kristet liv har vunnit förtroendet från församlingen, där han bor, skall vi inte stå i vägen för hans arbete, som församlingen gillar. Ja, det må vara brödernas skyldighet, att gå än längre och betala honom för trofast arbete. I själva verket kan jag inte se, hur Ni skulle kunna undanhålla från honom en passande lön för trofast och omdömesgillt arbete. Men härigenom skulle Ni inte utsätta honom för frestelse, genom att ge honom pastorslicens och skicka i väg honom i konferensens namn som resande evangelist. rätt (230)Åter igen skulle jag framhålla, såsom mor har gjort, att den här frågan bör hanteras av dem, som måst ha att göra med hans ärende i det svunna. Betrakta dock de uppfattningar jag har luftat endast som förslag.” rätt (230)I slutet på brevet nedtecknade Ellen White personligen följande ord av uppmuntran: ”Det här är sunda råd i sådana fall. Måtte han vandra ödmjukt inför Gud. Jag ser inte det kloka i, att ikläda honom ansvar.” rätt (230) Mera hördes inte om saken förrän i början på 1913, då ett brev adresserat till fru White, dagtecknat den 8. januari, 1913, kom från A. L. Miller, den nyutnämnde ordföranden för Alabamakonferensen. Han skrev: rätt (230) ”Kära syster White! Det är min smärtsamma uppgift, att skriva till Dig rörande fallet med broder William E. Om hans förutvarande historia och leverne, är det överflödigt att (231) orda, eftersom Du är tillräckligt väl insatt i fakta, ty hans sak belystes för Dig i ett brev från äldstebroder C. F. McVagh, dagtecknat den 15. augusti, 1911. Jag beklagar, att det är nödvändigt, att åter påtala hans ärende för Dig. rätt (231) Äldstebroder McVaghs brev handlade om, huruvida broder E skulle erhålla pastorslicens och bli anställd av konferensen. rätt (231) Svårigheten i nuet är, om broder E bör eller inte bör göras till äldstebroder i församlingen i Birmingham, den största och för närvarande inflytelserikaste församlingen i konferensen, eftersom konferensens högkvarter ligger i Birmingham. Församlingen är splittrad i frågan, och det här har inverkat menligt på verksamheten i staden och inneburit en mer eller mindre negativ effekt inom hela konferensen. Flertalet menar, att han – på grund av hans förmågor och tidigare arbete i staden (såsom framgår av äldstebroder McVaghs brev, varav en kopia härmed bifogas) – bör göras till äldstebroder i församlingen och tjänstgöra som dess pastor, eller ledare, medan andra inte är av den uppfattningen på grund av hans livs facit, och tycker också, att de som har haft med honom att göra i det förflutna, bör få uttala sig och ge sin åsikt om, huruvida han bör bli äldstebroder i församlingen. rätt (231) Det råd, som getts av bröder med kännedom om honom, och ett uttalande av den Södra Unionskonferenskommittén, innebär, att han inte bör göras till äldstebroder i församlingen. rätt (231) Den 28. december ledde äldstebroder S. E. Wight [ny ordförande för Södra Unionskonferensen] ett möte med församlingen, varvid frågan togs upp till livlig debatt. Äldstebroder Wight vägde fallet omsorgsfullt och försiktigt och nämnde broder E:s (232) goda sidor och förmågor, men lät församlingen veta, att varken han eller jag med gott samvete kunde ordinera honom på grund av råden från dem, som känner honom. rätt (232) Den enda punkt, där vi förmådde att enas, var den om att lägga fram hans ärende inför Herrens tjänarinna, och oavsett vad Herren yttrar, har vi alla enats om, att rätta oss efter det. rätt (232) Personligen har ingen av oss något ont att säga om broder E, utan älskar och tillber med honom som broder i församlingen och det är också så vi betraktar honom. Församlingen, med äldstebroder Wight som ordförande, bad mig, att lägga fram saken inför Dig och be Dig utröna, vilka instruktioner Herren har att ge oss. rätt (232) I väntan på ett snart svar, är jag Din uppriktige broder i Kristus, (232) Broder E, som förmodade att ett personligt möte med fru White kunde vara fördelaktigt för hans ärendes avgörande, reste till St. Helena under andra veckan i januari, men syster White kände inte, att hon borde samtala med honom. Därpå framlade han skriftligt omständigheterna kring sitt fall, vilka riktades till syster White och dagtecknades den 13. januari, 1913. Den 14. januari lades äldstebroder Millers brev av den 8. januari, liksom broder E:s brev från den 13. januari, fram inför syster White. Hon gjorde följande uttalanden i samband med deras läsande:] rätt (233)(233) Jag anser, att frågor som dessa inte bör läggas fram inför mig. Jag tycker inte, att det är min skyldighet, att hantera sådana ämnen, såvida inte ärendet klart och tydligt har framställts för mig. Det borde i församlingen finnas bröder, som äger visdom nog, att tala med bestämdhet rörande det här ärendet. Sådant här förstår jag mig inte på. Jag tror inte, att Gud önskar att jag skall ta en dylik börda på mig. I fall de inte klarar av, att avgöra sådana här saker själva genom bön och fasta, då bör de fortsätta [med] fasta och bön, tills de klarar av det. rätt (233) Saker som dessa kommer att inträffa. Sådant kommer – det vill säga, de kommer att möta de här vanskliga spörsmålen, och de måste lära sig, hur de skall ta itu med dem. Detta kräver erfarenhet. De måste lägga fram sådana här ärenden inför Herren, och tro, att Herren skall höra deras böner, och ge dem en sund erfarenhet i allt detta, men de skall inte komma till mig med dylikt. [Äldstebroder W. C. White läste upp delar av äldstebroder McVaghs brev från den 15. augusti, 1911, varefter syster White yttrade följande:] rätt (233) Jag har inte mottagit något särskilt ljus rörande hans fall, därför törs jag inte uttala mig tvärsäkert om det. rätt (233) Han måste bevisa, att Gud har godtagit honom och lägga fram de bevisen, så att våra bröder har något att gå på. De må säga: Vi ger Dig chansen. Vi tänker utröna, om Gud godtar Dina insatser, eller ej. rätt (233) Det är dock oklokt av mig, att axla ansvaret i det här fallet. Jag kan inte ta minsta lilla ansvar. De, som ser hans handlande dag för dag, bör kunna avgöra, huruvida han har blivit en ny person, huruvida Gud godtar honom. rätt (233) [Efter att ha läst brevet från William E, skrivet den 13. januari, 1913, sade Ellen White:] (234) Jag kan inte ta något ansvar för sådana saker. Den tyngden skulle bli för tung att bära. Den skulle kunna äventyra mitt liv. Må de, som Gud har utsett till ansvarshavande, behandla saken enligt kristna grundsatser. – Manuskript 2, 1913. rätt (234) [Vad gäller frågan om innebörden av hans uttalande från den 15. september, 1911, beträffande innehavet av ansvarsställningar för dem, som har gått igenom dylika tråkiga upplevelser, skrev äldstebroder W. C. White tidigt år 1913 följande: rätt (234) ”Bröderna tycks nu undra över innebörden av orden ’skall vi inte stöta bort dem, eller förbjuda deras ödmjuka, enkla arbete för Kristus. Dock skall vi inte upphöja dem till ansvarsställningar.’ rätt (234) Min förståelse av detta vid den tidpunkten, liksom i dag, är att orden ’Dock skall vi inte upphöja dem till ansvarsställningar’ åsyftade ansvarsställningar och upphöjelser, som bröderna övervägde, då de bad om återställandet av pastorslicenser och fullständigt erkännande som tjänare vid konferensen. Det föresvävade mig inte, att det här kunde tillämpas på kyrkans ledarskap. Frågan om detta ledarskap hade då inte tagits upp till diskussion.”] rätt |