Såningsmannen kapitel 15. Från sida 142.     Från sida 185 i den engelska utgåva.ren sida tillbaka

Den mannen umgås med syndare

(142)

Rabbinerna blev förargade när de såg "tullindrivare och syndare" samla sig omkring Kristus. "Den mannen umgås med syndare," sade de, "och äter med dem." Luk 15:2.

Genom den anklagelsen antydde de att Kristus tyckte om att umgås med de syndfulla och avskyvärda, och att han var okänslig för deras synd. Rabbinerna var besvikna på Jesus. Hur kunde det komma sig att han, som gjorde anspråk på att ha en så hög karaktär, inte umgicks med dem och använde deras undervisningsmetoder? Varför gick han omkring så anspråkslöst och verkade bland alla samhällsklasser? Om han var en sann profet, sade de, skulle han vara i harmoni med dem, och han skulle behandla tullindrivare och syndare som de förtjänade. Dessa samhällets upprätthållare retade sig på att han, som de ständigt var i konfrontation med och vars rena levnadssätt skrämde och fördömde dem, visade en sådan sympati för dem som var utstötta ur samhället. De kunde inte godkänna hans metoder eftersom de såg sig själva som utbildade, förfinade och överlägset religiösa. Men Kristi exempel avslöjade deras själviskhet.

De retade sig också på att dessa människor, som bara visade förakt för rabbinerna och som aldrig besökte synagogan, flockade sig kring Jesus och spänt lyssnade på det han sade. Bara hans närvaro fick de skriftlärda och fariséerna att känna sig fördömda, och hur kunde det då komma sig att tullindrivare och syndare drogs till Jesus?

De visste inte att förklaringen låg i de anklagande orden de så hånfullt uttalat: "Den mannen umgås med syndare." De som kom till Jesus upplevde att de också kunde komma undan syndens fallgropar. Fariséerna hade inget annat till övers för dem än förakt och fördömanden, men Kristus tog emot dem som Guds barn. Visst var de utstötta ur Faderns hus, men Faderns hjärta hade inte glömt bort dem. Deras elände gjorde bara hans medlidande ännu större. Ju längre bort de vandrat ifrån honom desto starkare blev hans längtan och desto större blev offret för deras räddning.

Allt detta kunde Israels lärare ha känt till om de studerat skriftrullarna, som de så stolt upplevde att de var satta till att bevaka och uttolka. När David begått en dödssynd, skrev han: "Om jag far vilse, så uppsök din tjänare som ett förlorat får." Ps 119:176. Mika hade uppenbarat Guds kärlek för syndaren genom att säga: "Vem är en sådan Gud som du? – du som förlåter kvarlevan av din arvedel dess missgärning och förlåter den dess överträdelse, du som inte behåller vrede evinnerligen, ty du har lust till nåd." Mika 7:18.

(144)

Vid det här tillfället påminde inte Kristus sina åhörare om det som stod i Skriften utan vädjade till deras erfarenheter. På kullarna vid Jordan fanns det gott om bete för fåren, och i ravinerna och på de skogsklädda höjderna hade många bortsprungna får vandrat omkring. Sedan hade den omtänksamme herden letat upp dem och tagit dem med sig hem. Det fanns en hel del herdar bland dem som fanns omkring Jesus. Där fanns också män som hade investerat pengar i fåren och herdarna. Så alla som var där kunde förstå vad han menade: "Om en man har hundra får och ett av dem kommer bort, lämnar han då inte de nittionio kvar i bergen och ger sig ut och letar efter det som är borta?" Matt 18:12.

Dessa själar som ni föraktar är Guds egendom, sade Jesus. Genom skapelsen och återlösningen är de hans, och i hans ögon har de ett högt värde. På samma sätt som herden, som älskar sina får och inte vilar så länge ett enda saknas, fast i en oändligt högre grad, älskar Gud var och en som är utstött. Människor kan förneka hans kärlek. De kan gå bort från honom och de kan välja en annan herre. Ändå tillhör de Gud och han längtar efter att få dem tillbaka. Han säger: "Liksom en herde letar tillsammans sin hjord, när hans får är spridda omkring honom, så skall också jag leta tillsammans mina får och rädda dem från alla de orter till vilka de förskingrades på en dag av moln och töcken." Hes 34:12.

I liknelsen går herden ut för att leta efter ett enda får – det lägsta antal som kan nämnas. Om det så bara hade varit för en enda förlorad själ skulle Kristus dött för den.

Ett får som kommer bort från flocken är den mest hjälplösa av alla varelser. Herden måste hitta det eftersom det inte kan hitta tillbaka själv. Likadant är det med den människa som vandrat bort från Gud. Hon är lika hjälplös som det vilsekomna fåret, och om inte gudomlig kärlek kommer till undsättning kan hon aldrig hitta tillbaka till Gud.

(145)

Den herde som upptäcker att ett av hans får fattas från flocken står inte bara där och ser på fåren som är i säkerhet och säger: "Jag har nittionio får kvar, och det är inte värt besväret att leta efter det som kommit bort. Kommer det tillbaka så ska jag öppna grinden till fållan och släppa in det". Nej, så fort ett får kommer bort fylls han av ängslan och oro och han räknar flocken gång på gång. När han övertygat sig om att ett saknas lägger han sig inte till vila utan lämnar de nittionio i fållan och ger sig av för att leta efter fåret som kommit bort. Ju mörkare och stormigare natten är, desto farligare blir vägen och desto ivrigare söker herden. Han anstränger sig till det yttersta för att hitta fåret.

Han känner lättnad när han på avstånd hör ett svagt jämmer. När han letar sig mot ljudet måste han, med risk för sitt liv, ta sig över de högsta klipporna och fram till själva avgrundens kant. Han letar och letar samtidigt som ljudet blir allt svagare, och han förstår att fåret håller på att dö. Han gör en sista kraftansträngning och den lönar sig, han hittar fåret. Trots att fåret orsakat honom så mycket besvär så grälar han inte på det eller driver det med piskan. Han leder det inte heller hem utan i sin glädje lyfter han upp det på sina axlar, och om det är skadat tar han det i sina armar och håller det mot sitt bröst för att ge det av sin värme. Med tacksamhet över att hans sökande inte var förgäves bär han fåret tillbaka till fållan.

(145)

Gud vare tack, han har inte visat oss en sorgsen och besviken herde som kommer hem utan fåret. Liknelsen handlar inte om nederlag utan om framgång och glädje i återupprättelsen. Detta är den gudomliga försäkran att inte ett enda får som kommit bort ur Guds hjord blir bortglömt, inte ett enda blir förbigånget. Var och en som går med på att bli återlöst kommer Kristus att rädda från lastbarhetens fallgrop och syndens törnbuske.

Du misströstande människa, fatta mod även om du har gjort någon synd. Säg inte till dig själv att Gud kanske förlåter dig dina överträdelser och tillåter dig att komma till honom. Gud har tagit första steget. Han gick ut för att leta efter dig medan du gjorde uppror mot honom. Med herdens ömma hjärta lämnade han de nittionio och gav sig av ut i vildmarken för att leta rätt på det som kommit bort. Kärleksfullt omfamnar han den människa som är skadad och som håller på att gå under, och i glädje bär han den med sig hem till fållan, till säkerheten.

Judarna undervisade att innan man kunde ta emot Guds kärlek måste man göra bättring. Enligt deras sätt att se var bättring det sätt genom vilket människan kunde förtjäna att komma till himlen. Och det var på grund av denna uppfattning som fariséerna med förvåning och ilska sade: "Den mannen umgås med syndare." Luk 15:11. Enligt deras uppfattning fick ingen närma sig honom som inte gjort bättring. Men i liknelsen om det förlorade fåret förklarar Kristus att räddningen inte kommer av att vi letar efter Gud, utan att Gud letar efter oss. Det finns "ingen som förstår, ingen som söker Gud. Alla har vikit av". Rom 3:11, 12. Vi gör inte bättring för att få Gud att älska oss, utan han uppenbarar sin kärlek för att vi ska göra bättring.

(146)

När det bortkomna fåret kommit hem igen, uttrycker herden sin tacksamhet i melodiska glädjesånger. Han ropar på sina vänner och grannar och säger till dem: "Gläd er med mig, jag har hittat fåret som var förlorat." Luk 15:6. När den store Fåraherden hittar vandraren, förenas hela himlen i tacksägelse och glädje.

"På samma sätt blir det blir det större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig." Luk 15:7. Ni fariseer tror att ni är himlens älsklingar, och känner er säkra i er rättfärdighet, sade Kristus. Men det ska ni veta att om ni inte behöver göra bättring, så är mitt budskap inte till er. Dessa arma själar, som verkligen upplever sin fattigdom och syndfullhet, är precis de som jag har kommit för att rädda. Himlens änglar intresserar sig för de förlorade som ni föraktar. Ni klagar och hånler när dessa människor kommer till mig. Men det ska ni veta: i himlen gläder sig änglarna och segersånger hörs överallt.

Det fanns ett ordspråk bland rabbinerna som sade att det var glädje i himlen när någon som syndade mot Gud blev förgjord, men Jesu undervisning sade att Gud inte fann något behag i förgörelse. Det som himlen fröjdar sig över är återupprättandet av Guds avbild i de människor han skapat.

När en människa som har vandrat långt i synd vill vända tillbaka till Gud, kommer hon att stöta på kritik och misstro. Så finns det de som tvivlar på att bättringen är äkta eller också viskar de sinsemellan: "Hon är osäker, jag tror inte att hon klarar av det." Dessa människor arbetar inte för Gud utan de tjänar Satan, som är brödernas åklagare. Genom sin kritik hoppas den Onde att kunna göra den människan missmodig och driva henne längre bort från Gud, bort från det enda hoppet. Låt den som gör bättring få möjlighet att begrunda glädjen i himlen över att den förlorade kommit tillbaka. Låt henne vila i Guds kärlek och under inga omständigheter känna sig modfälld av hån och misstro från fariséerna.

(147)

Rabbinerna förstod att liknelsen Kristus berättade handlade om tullindrivare och syndare, men den hade också en betydligt mer omfattande betydelse. I det förlorade fåret pekar Kristus inte bara på den enskilde syndaren, utan på den enda värld som avfallit och som synden ödelagt. Denna värld är inget annat än en atom i Guds oändliga herravälde, ändå är denna lilla fallna värld – det enda förlorade fåret – mer värd i hans ögon än de nittionio som inte kommit bort från flocken. Kristus, himlens älskade ledare, steg ner från sin höga ställning. Han lade åt sidan den härlighet han hade hos Fadern för att rädda en förlorad värld. Detta var orsaken till att han lämnade den syndfria världen, de nittionio som älskade honom, och kom till denna värld, för att bli" sargad för våra överträdelser" och" slagen för våra missgärningars skull". Jes 53:5. I sin Son gav Gud sig själv så att han skulle kunna glädja sig över det förlorade fåret som kommit tillbaka.

"Vilken kärlek har inte Fadern skänkt oss när vi får heta Guds barn." 1 Joh 3:1. Kristus säger: "Liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen." Joh 17:18. "Vad som ännu fattas i Kristi lidanden... för hans kropp, som är kyrkan." Koll 1:24. Alla som Kristus har räddat kallar han till att arbeta i hans namn för att rädda de förlorade. Detta brydde sig Israel inte om. Hur är det med den saken bland dem som påstår sig vara Kristi efterföljare i dag? Hur många av dem som vandrat bort har du, käre läsare, sökt upp och lett tillbaka till fållan? Vet du om att när du vänder dig bort från dem som verkar hopplösa och inte särskilt attraktiva, så nonchalerar du dem som Kristus söker? Du kanske vänder dig ifrån dem just som de behöver ditt medlidande som mest. I varje grupp som samlats till bön finns det själar som längtar efter frid och ro. Det kan verka som om de lever ett bekymmerslöst liv, men de är inte okänsliga för den helige Andes påverkan, och många av dem kan vinnas för Kristus.

(148)

Om man inte ser till att det bortkomna fåret kommer tillbaka till fållan kommer det att gå under. Många själar går under helt enkelt av den anledningen att ingen räcker ut en hjälpande hand för att rädda dem. Dessa felande kan verka hårda och oansvariga, men om de fått samma möjligheter som andra skulle de kanske ha visat större värdighet och deras förmågor skulle kunna ha använts i Guds verk. Änglarna gråter medan människornas ögon är torra och deras hjärtan inte visar någon barmhärtighet.

O, denna brist på djupt medlidande för dem som är frestade och som felar! O, om vi hade mer av Kristi Ande och mindre, mycket mindre själviskhet!

Fariséerna förstod att Kristus berättade liknelsen för att tillrättavisa dem. I stället för att acceptera deras kritik av hans arbete hade Kristus tillrättavisat dem för deras hänsynslöshet mot tullindrivare och syndare. Han hade inte gjort det öppet. Då skulle de ha stängt sina hjärtan för honom. I stället pekade han på deras försummelser och vilka anspråk Gud hade på dem. Israels ledare skulle ha gjort en herdes verk om de varit sanna herdar. De skulle ha tillkännagivit Kristi nåd och kärlek och samarbetat med honom i hans verk. Genom att vägra göra detta hade de visat att deras påståenden om sin egen fromhet var falska. Visserligen fanns det många som motsatte sig Kristi tillrättavisning, men det fanns människor som blev övertygade av hans ord. Efter Kristi himmelsfärd kom den helige Ande över dem, och de förenade sig med lärjungarna i det arbete som framställdes i liknelsen om det förlorade fåret.

(149)

Efter att ha berättat liknelsen om det förlorade fåret berättade Kristus en till: "Om en kvinna har tio silvermynt och tappar bort ett av dem, tänder hon då inte en lampa och sopar hela huset och letar överallt tills hon hittar det?" Luk 15:8.

I Österlandet bestod de fattigas hus oftast av ett enda rum, vanligtvis mörkt och utan fönster. Man sopade inte så ofta, så om man tappade ett mynt på golvet så täcktes det snabbt av damm och smuts. För att över huvud taget kunna hitta myntet måste man tända ett ljus även under dagen och dessutom sopa ordentligt.

Kvinnans hemgift bestod oftast av mynt, och hon bevarade dem som sina käraste ägodelar för att sedan ge dem till sina döttrar. Det ansågs som en katastrof om ett av dem kom bort, och när man sedan hittade det var det orsak till glädje som till och med grannkvinnorna delade.

"Och när hon har hittat det," sade Kristus, "samlar hon väninnor och grannkvinnor och säger: Gläd er med mig, jag har hittat myntet som jag hade förlorat. På samma sätt, säger jag er, gläder sig Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig." Luk 15:9, 10.

Båda dessa liknelser berättar om hur något som gått förlorat och som genom ihärdigt sökande kommer tillrätta igen är orsak till stor glädje. Men liknelserna illustrerar två olika grupper. Fåret som kommit bort vet att det har kommit bort. Det har lämnat herden och flocken och kan inte klara sig självt. Det är en bild på dem som förstår att de kommit bort från Gud. De befinner sig i ett moln av förvirring och förödmjukelse, och de är utsatta för svåra frestelser. Det förlorade myntet är en bild på dem som är förlorade i överträdelser och synd, men de vet inte om sin egen situation. De har blivit främlingar för Gud, men det vet de inte. Deras själar svävar i livsfara, men de är omedvetna om det och de bryr sig inte heller om det. I denna liknelse undervisar Kristus att Gud älskar även dem som är likgiltiga för de anspråk Gud ställer. De måste sökas upp för att om möjligt få dem tillbaka till Gud.

Fåret vandrade bort från flocken och gick vilse i vildmarken eller på bergen. Myntet tappades bort inomhus. Trots att det låg alldeles nära kunde man inte hitta det utan att söka noggrant.

(150)

Hela familjer kan ta undervisning av denna liknelse. I familjen råder det ofta en stor ansvarslöshet angående medlemmarnas själar. Bland dessa kan det finnas någon som står främmande inför Gud, men i familjegemenskapen känner man ingen oro för risken att en av Guds anförtrodda gåvor kommer bort.

Trots att silvermyntet ligger i dammet består det ändå av silver. Ägaren letar efter det för att det är värdefullt. I Guds ögon är varje själ värdefull, oavsett hur djupt i synd den sjunkit. Lik som myntet bär bilden av den regerande makten bär också människan Guds bild och signatur. Trots att hans signatur numera är fördärvad och svår att se finns det fortfarande spår av den i varje människor. Gud vill återvinna den människan och åter ställa sin bild, sin rättfärdighet och helighet i den.

Kvinnan i liknelsen söker ivrigt efter myntet. Hon tänder ljuset och sopar rent i huset och flyttar undan allt som står i vägen för henne. Trots att det bara är ett enda mynt som fattas, ger hon inte upp förrän hon hittat det. Detta gäller även inom familjen. Om en medlem är förlorad för Gud ska alla till buds stående medel användas för att få honom tillbaka. Resten av familjen borde också göra en ivrig, omsorgsfull självrannsakan. Även det dagliga livet bör undersökas för att undersöka om man behandlat någon på ett sådant sätt att han blivit ännu mer obotfärdig.

Om det finns ett barn i familjen som är omedvetet om sin syndfullhet, får föräldrarna inte ge sig till ro. Tänd ett ljus genom att söka i Guds Ord, och i ljuset av Ordet tar ni noggrant reda på vad i hemmet som är orsak till att barnet kommit på avvägar. Föräldrarna måste söka i sina egna hjärtan, undersöka sina vanor och gärningar. Vi kommer att få stå till svars inför Herren för hur vi har behandlat hans egendom - barnen är ju hans arv.

(152)

Det finns föräldrar som längtar efter att få arbeta på missionsfält i fjärran länder. Det finns många som utför kristet arbete utanför hemmet samtidigt som deras egna barn är främmande för Frälsaren och hans kärlek. När det gäller att vinna sina egna barn för Kristus förlitar sig många föräldrar sig till barngruppsledaren. De nonchalerar det ansvar Gud gett dem genom att handla så. Det viktigaste arbete man kan göra för Gud är att ge sina barn en kristen undervisning och fostran.

Det är en uppgift som fordrar tålamod. Det handlar om en ansträngning som varar hela livet. Genom att inte ta det ansvaret på allvar visar vi att vi är otrogna tjänare, och Gud kommer inte att acceptera några ursäkter för sådan likgiltighet.

Men de som nu gjort sig skyldiga till denna likgiltighet ska inte misströsta. Kvinnan som tappade bort myntet letade tills hon hittade det. I kärlek, tro och bön kan föräldrarna verka i sin familj, tills de med glädje kan komma till Gud och säga: "Se, jag och barnen som Herren har gett mig." Jes 8:18.

Det är så här sant missionsarbete i hemmet ska gå till. Det är till hjälp för den som utför arbetet likaväl som för den som är målet för arbetet. Det är genom ett trofast arbete inom familjen som vi blir lämpliga att ta hand om medlemmarna i Herrens familj. Om vi är lojala mot Kristus kommer vi att få leva tillsammans med den i evighet. Vi ska visa samma intresse för våra syskon i Kristus som för våra egna familjer.

(152)

Det är Guds plan att allt detta ska göra oss lämpliga att arbeta med ännu fler människor. Samtidigt som vår medkänsla blir mer omfattande, kommer vi att upptäcka att det finns arbete att utföra överallt. Guds mänskliga familj omfattar hela jorden, och därför får ingen av dess medlemmar behandlas med likgiltighet.

Oavsett var vi befinner oss finns det alltid ett silvermynt som väntar på att bli upphittat. Letar vi efter det? Varenda dag träffar vi människor som inte har något intresse i religiösa ting. Vi samtalar med 'dem, vi besöker dem, men visar vi något intresse för deras andliga välfärd? Framställer vi Kristus för dem som en syndaförlåtande Frälsare? Är våra hjärtan så uppvärmda av Kristi kärlek att vi längtar efter att berätta om den för andra? Om vi inte gör det, hur ska vi kunna se dem i ögonen - dessa som är förlorade, för evigt förlorade - när vi står tillsammans med dem framför Guds tron?

Vem kan uppskatta en människas värde? Om du vill veta hur mycket hon är värd ska du gå till Getsemane, sitta där och vaka tillsammans med Kristus i timmar av ångest, när han svettades stora droppar som var som blod. Se upp på Frälsaren uppe på korset. Lyssna till det förtvivlade ropet; "Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?" Mark 15,:34. Se på hans sårade huvud, hans uppskurna sida och de fördärvade fötterna. Kom ihåg att Kristus satte allt på spel. Hela himlen var i fara för att vi skulle återlösas. När vi står där framför korset ska vi komma ihåg att Kristus skulle ha offrat sitt liv om det så bara gällde en enda syndare. Nu kanske du bättre kan förstå hur mycket en människa är värd.

(153)

Om du är förenad med Kristus kommer du att värdera varje människa som han gjorde. Du kommer att känna samma djupa kärlek för andra som Kristus känner för dig. Då kommer du att kunna vinna dem i stället för att du avvisar dem som Kristus dog för. Om Kristus inte personligen ansträngt sig, skulle inte en enda människa någonsin ha kunnat komma tillbaka till Gud.

Det är bara genom personliga ansträngningar som vi kan rädda människor. Du kommer inte att kunna vara likgiltig när du ser på dem som är på väg mot döden. Ju större synd och ju djupare de sjunkit i elände, desto ivrigare och ömmare kommer du att anstränga dig för deras räddning. Du kommer att inse behovet hos dem som lider, som har syndat mot Gud och som är tyngda av skuldbördor. Ditt hjärta kommer att brinna av medkänsla för dem, och du kommer att sträcka ut en hjälpande hand. Du kommer att föra dem till Kristus i dina trosarmar och din kärlek. Du kommer att vaka över dem, du kommer att uppmuntra dem. Den medkänsla och tillit du visar dem gör det svårt för dem att falla, och på det sättet hjälper du dem att stå stadigt.

Himlens änglar är beredda att samarbeta i det arbetet. De som letar efter de förlorade har tillgång till alla resurser som finns i himlen. Änglarna kommer att hjälpa dig att nå de mest ansvarslösa och hårdhjärtade, och när en av dem har förts tillbaka till Gud gläder sig hela himlen. Serafer och keruber spelar på sina gyllene harpor. De sjunger lovsånger till Gud och Lammet för deras nåd och kärlek mot människobarnen.

nästa kapitel