Såningsmannen kapitel 19. Från sida 190.     Från sida 243 i den engelska utgåva.ren sida tillbaka

Hur ofta ska vi förlåta?

(190)Petrus hade ställt en fråga till Kristus: "Hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket s9m sju gånger?" Matt 18:21. Rabbinerna hade begränsat antalet förlåtelser till tre. Petrus, som antog att han bar ut Kristi undervisning, utökade det till sju, antalet som betecknade fulländning. Men Kristus lärde att vi aldrig ska tröttna på att förlåta. Därför sade han: "Inte sju gånger utan sjuttiosju gånger." Matt 18:22.

Sedan talade Kristus om vilken grund sann förlåtelse ska vila på och faran av att nära ett sinnelag som inte vill förlåta sin nästa. I liknelsen berättade han om hur en kung behandlade sina ämbetsmän i statsförvaltningen. En del av dessa ämbetsmän hade hand om ofantliga summor av statens pengar. När kungen undersökte hur de skötte denna förvaltning, visade det sig att en man var skyldig honom den enorma summan tiotusen talenter. Han hade inga möjligheter att betala tillbaka, så enligt gängse regler beordrade kungen att mannen skulle säljas tillsammans med alla sina ägodelar, så att betalning kunde ske. Men den förskräckte mannen föll ner för kungens fötter och sade: "Ge mig tid, så skall jag betala alltsammans." Matt 18:26. Då blev kungen rörd och kände medlidande och efterskänkte mannens hela skuld.

(191)Men när tjänaren gick därifrån, mötte han en tjänare som var skyldig honom hundra dinarer. Han grep honom om strupen och sade: 'Betala tillbaka vad du är skyldig!' Den andre kastade sig ner och bad honom: 'Ge mig tid, så skall jag betala.' Men han ville inte utan gick därifrån och lät sätta honom i fängelse tills skulden var betald. När de andra tjänarna såg vad som hände, tog de mycket illa vid sig och talade om alltsammans för sin herre. Då kallade denne till sig tjänaren och sade: 'Din usling, jag efterskänkte hela din skuld när du bad mig öm det. Borde du inte ha varit lika barmhärtig mot din kamrat som jag mot dig?' Och i sin vrede lät hans herre bödelsdrängarna ta hand om honom tills hela skulden var betald. Matt 18:28-34.

Denna liknelse pekar på detaljer som är nödvändiga för att göra bilden fullständig utan att i övrigt ha någon speciell betydelse för en andlig tolkning. Det är inte dessa som ska fånga vår uppmärksamhet. Stora sanningar blir förkunnade i liknelsen, och det är dem vi ska rikta vår uppmärksamhet mot.

Den förlåtelse denne kung beviljar representerar en gudomlig förlåtelse av synd. Kungen representerar Kristus, som rörd av medlidande efterskänkte skulden till sin tjänare. Människan stod under fördömelsen på grund av överträdelsen av lagen. Hon hade inga möjligheter att rädda sig själv och det var därför som Kristus, som klätt sin gudomlighet med mänsklighet, kom till denna värld för att ge sitt liv, den rättfärdige för den orättfärdige. Han offrade sig själv för våra synder, frivilligt gav han förlåtelse genom sitt blod. Ty hos Herren är nåd, och mycken förlossning är hos honom. Ps 130:7.

(192)Det är på denna grund vi ska visa medlidande för vår medsyndare. "Om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra." 1 Joh 4: 11. "Ge som gåva," säger Kristus, "vad ni har fått som gåva." Matt 10:8.

I samma ögonblick som gäldenären i liknelsen bad om tid och lovade: "Ge mig tid, så skall jag betala alltsammans," var straffet upphävt. Hela skulden blev avskriven. Och ganska snart fick han själv möjligheten att följa sin herres exempel. När han gick ut mötte han en medtjänare som var skyldig honom en liten summa. Själv hade han fått tiotusen talenter efterskänkta. Men medtjänaren var inte skyldig honom mer än hundra dinarer. Men han som hade fått en sådan nåd behandlade sin medtjänare på ett helt annat sätt. Hans gäldenär vädjade till honom på samma sätt som han själv gjort till kungen, men det gav inte samma resultat. Han som nyligen blivit förlåten var inte alls lika ömsint och medlidsam. Han visade inte alls samma nåd mot sin medtjänare som han själv fått erfara. Han brydde sig inte om mannens vädjan om tålamod. Det enda den otacksamme tjänaren kunde tänka på var denna lilla summa pengar som hans medtjänare var skyldig honom. Han krävde tillbaka hela skulden och såg till att medtjänaren fick det straff som han själv nyligen fått upphävt.

(192)Hur många finns det inte idag som visar samma anda. När gäldenären vädjade om nåd inför sin herre hade han inte en klar uppfattning om hur stor hans skuld egentligen var. Han insåg inte sin hjälplöshet utan hoppades på att kunna klara sig själv. "Ge mig tid," sade han, "så skall jag betala alltsammans." Det finns alltså många som tror att de genom egen kraft ska kunna vinna Guds ynnest. De inser inte sin hjälplöshet. De accepterar inte att Guds nåd är en fri gåva, utan försöker höja sig själva genom självrättfärdighet. De har inte ett förkrossat och ödmjukt hjärta eftersom de inte förstått sitt syndiga tillstånd, och de är krävande och visar inte en förlåtande anda mot andra. Jämfört med deras bröders synder mot dem är deras egna synder mot Gud som att jämföra tiotusen talenter mot hundra dinarer närmare hundra mot ett. Ändå har de mage att visa brist på förlåtelse.

I liknelsen kallade herren till sig den obarmhärtige gäldenären och sade till honom: "Din usling, jag efterskänkte hela, din skuld när du bad mig om det. B9rde du inte ha varit lika barmhärtig mot din kamrat som jag mot dig? Och i sin vrede lät hans herre bödelsdrängarna ta hand om honom tills hela skulden var betald. Så skall min himmelske Fader göra," sade Jesus, "med var och en av er som inte av uppriktigt hjärta förlåter sin broder." Matt 18:32-35. Den som vägrar att förlåta kastar alltså bort sitt eget hopp om att bli förlåten.

(193)I liknelsen kallade herren till sig den obarmhärtige gäldenären och sade till honom: "Din usling, jag efterskänkte hela, din skuld när du bad mig om det. B9rde du inte ha varit lika barmhärtig mot din kamrat som jag mot dig? Och i sin vrede lät hans herre bödelsdrängarna ta hand om honom tills hela skulden var betald. Så skall min himmelske Fader göra," sade Jesus, "med var och en av er som inte av uppriktigt hjärta förlåter sin broder." Matt 18:32-35. Den som vägrar att förlåta kastar alltså bort sitt eget hopp om att bli förlåten.

Lärdomen i denna liknelse får inte tillämpas på fel sätt. Att Gud förlåter oss minskar inte på något sätt vår plikt att lyda honom. Vårt förlåtande sinnelag minskar inte kravet på att vi ska uppfylla våra skyldigheter. I bönen som Kristus lärde sina lärjungar sade han: "Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem 'som står i skuld till oss." Matt 6:12. Med detta menade han inte att vi inte ska kräva att våra gäldenärer uppfyller sina skyldigheter för att vi ska kunna bli förlåtna. Om de inte kan betala, även om det beror på misshushållning, ska de inte kastas i fängelse, förtryckas eller ens behandlas strängt. Liknelsen uppmanar oss inte på något sätt att vara lata. Guds Ord förklarar att" den som inte vill arbeta får heller inte äta". 2 Thess 3: 10. Herren fordrar inte att en hårt arbetande människa ska gynna dem som är sysslolösa. Många slösar bort sin tid, man anstränger sig inte och detta leder till fattigdom och andra brister. Om de som ägnar sig åt detta inte ändrar sig är allt som görs för dem som att stoppa skatter i en kasse som är full av hål. Men det finns en oundviklig fattigdom, och mot dem som drabbats så olyckligt ska vi visa ömhet och medlidande. Vi ska behandla andra precis som vi vill bli behandlade i liknande situationer. Genom aposteln Paulus uppmanar den helige Ande oss: "Om det alltså finns tröst genom Kristus, uppmuntran från kärleken och gemenskap från Anden, om det finns ömhet och medkänsla, gör då min glädje fullkomlig genom att visa enighet. Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus." Fil 2: 1-5.

(194)Men vi får inte ta för lätt på synden. Herren har befallt oss att inte bortse från vår broders överträdelser. Han säger: "Ta er i akt! Om din broder gör orätt, så tillrättavisa honom, och om han ångrar sig, så förlåt honom." Luk 17:3. Synden ska kallas vid sitt rätta namn och klart och tydligt läggas fram för överträdaren.

Genom den helige Ande förmanar Paulus Timotheos genom att skriva: "Förkunna ordet, träd upp i tid och otid, vederlägg, tillrättavisa, vädja - tålmodigt och med ständig undervisning." 2 Tim 4:2. Och till Titus skriver han: "Det finns, särskilt bland de omskurna, många som inte vet sin plats, pratmakare som förvrider huvudet på andra... Vederlägg dem därför med kraft, så att de blir sunda i tron." Tit 1:10, 13.

"Om din broder har gjort dig någon orätt," sade Kristus, "så gå och ställ honom till svars i enrum. Lyssnar han på dig, har du vunnit tillbaka din broder. Men om han inte vill lyssna, ta då med dig en eller två till, för på två eller tre vittnesmål skall varje sak avgöras. Om han vägrar lyssna på dem, så tala om det för församlingen. Vill han inte lyssna på församlingen heller, be trakta honom då som en hedning eller en tullindrivare." Matt 18:15-17.

Vår Herre lär oss att dispyter mellan kristna bör avgöras inom församlingen och inte läggas fram för dem som inte fruktar Gud. Om en kristen behandlas illa av sin broder ska han inte söka rättslig hjälp av dem som inte tror utan följa de direktiv som Kristus har gett. I stället för att hämnas ska han försöka rädda sin broder. Gud kommer att försvara dem som älskar och fruktar honom och även deras intressen. Sedan kan vi i fullt förtro ende lägga vårt fall i Guds hand, han som dömer rättvist.

(195)

Alldeles för ofta upprepas överträdelserna och överträdaren bekänner sina fel. Den som blivit förorättad tröttnar och tycker att han har förlåtit nog. Men Frälsaren har klart och tydligt sagt till oss hur vi ska behandla överträdaren: "Om din broder gör orätt, så tillrättavisa honom, och om han ångrar sig, så förlåt honom." Luk 17:3. Behandla honom inte som om han vore ovärdig ditt förtroende. "Se till att du inte själv blir frestad." Gal 6: 1.

Om din broder felar så ska du förlåta honom. När han kommer till dig med sin bekännelse ska du inte säga: Jag tycker inte att du är tillräckligt ödmjuk. Jag tror inte han tar sin bekännelse på allvar. Vad har du för rätt att döma honom som om du skulle kunna läsa hans hjärta? Guds Ord säger: "Om han ångrar sig, så förlåt honom. Även om han gör orätt mot dig sju gånger om dagen och sju gånger kommer tillbaka och säger: Jag ångrar mig, så skall du förlåta honom." Luk 17:3,4. Och inte bara sju gånger, Utan sjuttiosju gånger -lika ofta som Gud förlåter dig.

Tack vare Guds nåd står vi i ständig tacksamhetsskuld till honom. Det var nåden i förbundet som fick Gud att adoptera oss. Guds nåd möjliggjorde vår frälsning och vår pånyttfödelse. Den gör oss till arvingar tillsammans med Jesus. Låt oss dela med oss av den nåden till andra.

(196)Låt inte den felande få någon anledning till misströstan. Tillåt heller inte dig själv att visa fariseisk hårdhet som kan såra din broder. Låt ingen bitter eller hånfull tanke fylla ditt sinne eller ditt hjärta. Du ska heller inte färga ditt språk på ett föraktfullt sätt. Om du inte fåter Gud styra ditt tal och visar likgiltighet eller misstänksamhet och misstro kan det leda till att en själ går förlorad. Vad han behöver är en äldre bror som har ett hjärta fyllt av medlidande. Låt honom få uppleva en stark och medlidande hand och en röst som viskar. Låt oss be tillsammans. Då kommer ni båda två att få uppleva en värdefull erfarenhet från Gud. Bönen förenar oss med varandra och med Gud. Jesus är nära oss då vi ber, och han ger ny styrka till den svaga och förbryllade själen, en styrka som kan övervinna världen, köttet och den Onde. Bönen förhindrar Satans attacker.

En gudomlig förändring sker med karaktären då man vänder sig bort från den mänskliga ofullkomligheten. När man gör det verkar Kristi Ande på hjärtat så att man formas till hans avbild. Ansträng dig sedan att lyfta fram Jesus. Låt sinnets öga riktas mot "Guds Lamm, som tar bort världens synd". Joh 1:29. När du engagerar dig i detta arbete ska du komma ihåg att "den som återför en syndare från hans villovägar räddar hans liv undan döden och gör att många synder blir förlåtna". Jak 5:20.

(196)Men om ni inte förlåter människorna, skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser. Matt 6: 15. Ingenting kan rättfärdiga en oförsonlig anda. Den som inte visar nåd mot sina medmänniskor visar att han själv inte får ta del av Guds förlåtande nåd. I och med Guds förlåtelse dras det felande hjärtat närmare hjärtat hos den Oändlige. När det gudomliga medlidandet flödar in i syndarens själ strömmar den vidare till andra. Den ömhet och nåd som Kristus visat i sitt dyrbara liv kommer också att upptäckas hos dem som får ta del av hans nåd. Men den som inte har Kristi ande tillhör inte honom. Rom 8:9. Han har avlägsnat sig från Gud och är inte lämplig till annat än evig skilsmässa från honom.

Visst är det sant att han en gång har fått förlåtelse, men hans oförsonliga ande visar att han förkastar Guds förlåtande kärlek. Han har skilt sig själv från Gud och befinner sig i samma tillstånd som innan han blev förlåten. Han förnekar den ånger han tidigare känt och sina gamla synder har han kvar som om han inte hade ångrat sig.

Men den stora lärdomen i liknelsen ligger i kontrasten mellan hur medlidande Gud är och hur hårdhjärtad människan är. Faktum är att Guds förlåtande nåd ska vara måttstocken för vår egen. Borde du inte ha varit lika barmhärtig mot din kamrat som jag mot dig? Matt 18:33.

Vi blir inte förlåtna för att vi förlåter utan på det sätt som vi förlåter. Grunden för all förlåtelse ligger i den oförtjänta kärlek vi far av Gud, men vår attityd mot andra visar om vi har gjort denna kärlek till vår egen. Därför säger Kristus: Ty med den dom som ni dömer med skall ni dömas, och med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er. Matt 7:2.

nästa kapitel