Såningsmannen kapitel 22. Från sida 217.     Från sida 272 i den engelska utgåva.ren sida tillbaka

Att säga och göra

(217)I Bergspredikan sade Kristus: "Inte alla som säger 'Herre, herre' till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske Faders vilja." Matt 7:21. Uppriktigheten ligger inte i det man säger, utan i det man gör. Kristus säger inte till någon: "Vad säger ni mer än andra?" Utan: "Gör ni då något märkvärdigt?" Matt 5:47. Det finns mycket i det han säger: "Vet ni detta, är ni saliga om ni också handlar så." Joh 13:17. Det man säger är värdelöst om det inte resulterar i ändamålsenliga handlingar. Det är den lärdomen liknelsen om de två sönerna ger.

Innan han dog, vid sitt sista besök i Jerusalem, berättade Kristus denna liknelse. Han hade kört ut kunderna och försäljarna från templet, och med Guds kraft hade hans röst trängt in i deras hjärtan. Häpna och förskräckta gjorde de som han sade utan ursäkter eller motstånd.

När deras rädsla hade lagt sig återvände prästerna och de äldste till templet, och där hittade de Kristus i färd med att bota de sjuka och döende. De hade hört röster som uttryckte glädje och lovsång. Inne i själva templet stod de barn som blivit botade och svängde med palmblad och sjöng "Hosianna Davids son". Med stapplande ord prisade småbarn den mäktige Läkaren. Men detta var långt ifrån tillräckligt för att prästerna och de äldste skulle övervinna sina fördomar och sin avund.

(218)Dagen därpå, när Kristus undervisade i templet, kom prästerna och folkets äldste fram till honom och sade: "Vad har du för fullmakt att göra detta? Och vem har gett dig den fullmakten?" Matt 21:23.

Prästerna och de äldste hade fått uppenbara bevis på Kristi makt. När han rensade templet hade de sett himlens auktoritet stråla från hans ansikte. De kunde inte motstå den makt som fanns i hans ord. Och även genom att bota människor hade han svarat på deras frågor. Han hade gett dem sådana bevis på sin auktoritet att de inte kunde ifrågasättas. Men det var inte bevis man ville ha. Prästerna och de äldste var angelägna om att Jesus skulle utropa sig till Messias. Då skulle de kunna förvränga hans ord och hetsa folket mot honom. De ville omintetgöra hans inflytande och döda honom.

Jesus visste att om de inte kunde upptäcka Gud i honom, eller om det han gjorde inte bevisade hans gudomliga karaktär för dem, skulle de inte tro på hans eget vittnesbörd om att han var Kristus. När han svarade dem undvek han därför den fråga de ville lyfta fram och vände fördömelsen mot dem själva.

(219)Jag har också en fråga till er, sade han, och om ni svarar på den, skall jag säga er vad jag har för fullmakt att göra detta. Dopet Johannes döpte med, varifrån kom det, från himlen eller från människor? Matt 21:24.

Prästerna och ledarna blev förbryllade. De överlade med varandra: 'Om vi svarar: Från människor, måste vi akta oss för folket. Alla anser ju Johannes vara en profet.' Därför svarade de: 'Vi vet inte.' Då sade Jesus till dem: 'I så fall talar inte heller jag om vad jag har för fullmakt att göra detta'. Matt 21:25.

Vi vet inte. Svaret var en ren lögn. Prästerna förstod ju sin situation och ljög för att gardera sig. Johannes döparen hade vittnat om Honom, vars auktoritet man nu ifrågasatte. Han hade pekat på honom och sagt: Där är Guds lamm som tar bort världens synd. Joh 1:29. Han hade döpt honom, och efter dopet, då Kristus bad, hade himlen öppnat sig och Guds Ande kommit som en duva och vilat över honom, samtidigt som man hörde en röst från himlen som sade: Detta är min älskade Son, han är min utvalde. Matt 3:17.

Prästerna och ledarna vågade inte säga att Johannes döparens dop var från himlen, eftersom de kom ihåg att han uttalade profetior om Messias, och att de varit med och sett dem ske då Jesus döptes. Om de accepterade Johannes som den profet som de trodde att han var, hur kunde de då förneka hans vittnesbörd att Jesus från Nasaret var Guds Son? De kunde heller inte säga att Johannes dop var från människor, eftersom folket trodde att Johannes var en profet. Så de svarade: Vi vet vi inte.

(219)Sedan berättade Jesus liknelsen om fadern och de två sönerna. När fadern sade till den ene sonen: "Gå ut och arbeta i vingården i dag," svarade han omedelbart: "Nej, det vill jag inte." Matt 21:28. Men senare ångrade han sig och gjorde som fadern ville.

Fadern gick till den andre sonen och bad om samma sak: "Gå ut och arbeta i vingården i dag." Den här sonen svarade: "Jag skall gå herre," men gjorde det inte.

I den här liknelsen representerar fadern Gud och vingården är församlingen. Sönerna representerar två grupper människor. Sonen som vägrade lyda genom att svara: "Nej, det vill jag inte," representerar dem som tydligt levde i synd och inte visade någon som helst fromhet. Helt öppet vägrade de att ta på sig återhållsamhetens och lydnadens ok, som Guds lag föreskriver. Men många av dem ångrar sig sedan och lyder Gud. När de hörde evangeliet genom Johannes Döparen: "Omvänd er. Himmelriket är nära," omvände de sig och bekände sina synder. Matt 3:2.

(220)I sonen som svarade: "Jag skall gå herre," uppenbarades fariséernas karaktär. Precis som den här sonen var de dåtida ledarna oförbätterliga och självtillräckliga. När Guds röst tillkännagav lagen vid Sinai berg förband sig folket att lyda. De sade: "Jag skall gå herre," men gjorde det inte. När sedan Jesus kom personligen för att visa lagens principer för dem, avvisade de honom. Kristus hade gett mängder av bevis på sin auktoritet och gudomlighet till den tidens ledare, men trots att de var övertygade ville de inte acceptera bevisen. Kristus hade visat dem att de inte hade den ande som leder till lydnad, och därför skulle deras misstro fortsätta. Han hade förklarat för dem: "Så sätter ni Guds Ord ur kraft för era reglers skull... Fåfängt dyrkar de mig, ty lärorna de lär ut är människors bud." Matt 15:6, 9.

Bland dem som befann sig omkring Jesus fanns fariséer, präster och ledare, och efter att han berättat liknelsen om de två sönerna ställde Kristus följande fråga till sina åhörare: "Vilken av de båda gjorde som fadern ville?" Fariséerna tänkte inte på sig själva och svarade: "Den förste." Detta sade de utan att ha en tanke på att de dömde sig själva. Men Kristus uttalade fördömelsen över dem: "Sannerligen, tullindrivare och horor skall komma före er till Guds rike. Johannes kom och han visade er vägen till rättfärdighet, men ni trodde inte på honom. Tullindrivarna och hororna trodde på honom, och ni såg det, men inte heller då ångrade ni er och trodde på honom." Matt 21 :31, 32.

(221)Johannes döparen kom och predikade sanningen, och genom hans predikan blev syndare övertygade och omvända. De kommer att få gå in i kungadömet före dem som i sin självrättfärdighet motstod den allvarliga varningen. Publikanerna och de prostituerade var okunniga, men lärarna lärde andra att känna sanningens väg. Ändå vägrade de att gå på den stig som leder till Guds paradis. Den sanning som skulle ha varit livets väldoft blev till dödens doft. Syndare som tyckte illa om sig själva hade tagit emot dopet genom Johannes händer, men dessa lärare var hycklare. Det som hindrade dem från att ta emot sanningen var deras egna envisa hjärtan. De motstod den helige Andes överbevisning och vägrade rätta sig efter Guds tio bud.

Kristus sade inte till dem att de inte fick komma in i himlen, utan han visade dem att de själva hade satt upp det som stod i vägen. Dörren stod fortfarande öppen för dessa ledare, inbjudan fanns där fortfarande. Kristus längtade efter att de skulle bli övertygade och omvända.

(221)Prästerna och Israels äldste ägnade hela livet åt religiösa ceremonier som de ansåg vara så heliga att dessa inte fick blandas med världsliga angelägenheter. Därför ansåg man att prästernas liv helt skulle omfattas av religionen. Men de utförde alla ceremonier för att bli sedda av människor, så att världen skulle tro att de var fromma och hängivna. Samtidigt som de lät påskina att de var lydiga vägrade de att lyda Gud. Trots att de påstod sig lära ut sanningen praktiserade de inte den i sina liv.

Kristus förklarade att Johannes döparen var den störste av profeterna och visade sina åhörare att de hade tillräckligt med bevis för att Johannes var Guds budbärare. Det var kraft i orden från predikanten i öknen. Utan rädsla tillrättavisade han prästerna och ledarna för deras synder och påpekade himmelrikets verk för dem. Han pekade på att de visade syndfullt bristande respekt för Faderns auktoritet genom att de vägrade att utföra det verk de utsetts till. Han kompromissade inte med synden och därför vände sig många bort från sin orättfärdighet.

Om ledarnas trosbekännelse hade varit äkta skulle de ha tagit emot vittnesbördet från Johannes och accepterat Jesus som Messias. Men i deras liv kunde man inte se bättringens och rättfärdighetens frukter. De skulle få se de människor som de föraktade komma in i Guds rike före dem.

(222)Den son som i liknelse sade: "Jag skall gå, herre," föreföll trogen och lydig, men med tiden visade det sig att hans yttre inte var hans rätta jag. Han älskade inte sin far. På samma sätt var fariséerna stolta över sin helighet. Men när det blev dags för test vägde de för lätt. När det låg i deras intresse var de mycket noga med att uppfylla lagens krav, men när det krävdes lydnad av dem själva använde de sofistikerade resonemang till att bortförklara själva kärnan i Guds föreskrifter. Om dem sade Kristus: "Gör därför allt vad de lär er och håll fast vid det, men handla inte som de gör, för de säger ett och gör ett annat." Matt 23:3. De älskade varken Gud eller människor. Gud kallade dem till att samarbeta med honom för att välsigna världen. Till det yttre tog de emot kallelsen, men i själva verket vägrade de att följa den. De litade på sig själva och var stolta över sin godhet, men de trotsade Guds bud. De vägrade att utföra det arbete Gud kallat dem till, och på grund av deras överträdelser var Gud beredd att ta avstånd från denna olydiga nation.

(223)Självrättfärdighet är inte detsamma som verklig rättfärdighet, och de som håller sig till den kommer att få stå för konsekvenserna av att hålla fast vid ett dödligt bedrägeri. I dag hävdar många att de följer Guds tio bud, men innerst inne älskar de inte Gud med den kärlek som ska flöda ut till andra. Jesus kallar dem till att förena sig med honom i hans verk att rädda världen från synd, men de nöjer sig med att svara: "Jag skall gå, herre," men de går inte. De samarbetar inte med dem som gör tjänst för Gud. De är helt enkelt lata. De ger falska löften till Gud, precis som den otrogne sonen. Genom att ingå ett heligt avtal med kyrkan har de lovat att lyda Guds Ord och ge sig själva i tjänst för Gud, men de gör inte det. I sin bekännelse påstår de att de är Guds söner, men genom sitt liv och sin karaktär förnekar de den samhörigheten. De överlåter inte sin vilja till Gud, utan lever på en lögn.

Löftet att lyda gör de sken av att uppfylla då det inte innebär något offer, men när det kommer till självförnekelse och uppoffring, när de ser att de måste bära sitt kors, då vill de inte vara med längre. På det sättet faller överbevisningen om plikten med tiden i glömska och uppenbara överträdelser blir till en vana. Man hör Guds Ord, men den andliga uppmärksamheten har försvunnit. Hjärtat har hårdnat och medvetandet har förhärdats.

(223)Tro inte att du tjänar Gud bara för att du inte uttalat direkt fiendskap mot honom. Detta är ett allvarligt självbedrägeri. Genom att undanhålla det Gud har gett oss att använda i hans tjänst, oavsett om det gäller tid eller pengar eller någon annan av hans gåvor, motarbetar vi honom.

För att styrka sin position och vinna själar över till sin sida använder Satan håglösheten, den slöa lojheten hos dem som gör anspråk på att vara kristna. Många som tror att de fortfarande står på Kristi sida eftersom de faktiskt arbetar för honom ger i verkligheten fienden möjligheter att vinna terräng och på det sättet få övertag. Eftersom de har försummat att vara Mästarens flitiga tjänare och lämnat uppgifter ogjorda och ord outtalade, har de gett Satan möjlighet att få kontroll över de människor som annars skulle ha vunnits för Kristus.

Vi kommer aldrig att bli frälsta om vi är håglösa och slöa. Det finns ingen sant överlåten kristen som lever ett hjälplöst, onyttigt liv. Det är helt omöjligt att bara glida in i himlen. Ingen slöfock kommer in. Om vi inte på allvar strävar efter att komma in i Guds rike, om vi inte helhjärtat lär oss innebörden av dess lagar, kommer vi aldrig att bli lämpliga att komma in där. De som vägrar samarbeta med Gud här på jorden kommer inte att kunna samarbeta med honom i himlen. Det skulle inte vara riskfritt att låta dem komma in där.

(224)Det finns större hopp för tullindrivare och syndare än för dem som känner Guds Ord men som vägrar att rätta sig efter det. Den som ser sig som en syndare utan att ha något att dölja synden med, den som vet att han fördärvar själ, kropp och ande inför Gud, skräms av att under sådana förhållanden bli för evigt avskuren från himmelriket. Han inser sitt fruktansvärda tillstånd, och försöker få bot av den store Läkaren som sade: "Den som kommer till mig skall jag inte visa bort." Joh 6:37. Det är dessa människor som Herren kan använda i sin vingård.

Kristus varken fördömde eller lovordade sonen som vägrade lyda sin far. Naturligtvis har den här gruppen människor som vägrar lyda inte någon fördel av det. Deras uppriktighet ska inte ses som en dygd. Människor skulle vara modiga vittnen för Kristus om de var helgade genom sanningen. Men så som syndaren gör blir det oförskämt och trotsigt och närmar sig hädelse. Bara för att personen inte är en hycklare gör det inte honom till något mindre än en syndare. När den helige Ande vädjar till våra hjärtan är det säkrast att svara omedelbart. När kallelsen kommer: "Gå ut och arbeta i vingården i dag," ska du inte nonchalera denna inbjudan. "Om ni hör hans röst i dag, förhärda inte era hjärtan." Heb 4:7. Det är mycket farligt att dröja med lydnaden, eftersom du kanske aldrig mer får denna inbjudan.

(225)

Och låt inte någon smickra sig själv med att det är lätt att ge upp de synder man omhuldat. Så är det inte. Varje synd som omhuldas försvagar karaktären och gör vanan starkare, och resultatet blir fysiskt och mentalt fördärv. Det kan vara så att du gör bättring från dina synder och går in på rätta vägar, men sinnets karaktär och bekantskapen med synden gör det svårt för dig att skilja mellan rätt och fel. Gång på gång kommer Satan att angripa dig genom de vanor du lagt dig till med.

I kallelsen: "Gå ut och arbeta i vingården i dag," prövas uppriktigheten hos varje människa. Kommer det att finnas gärningar likaväl som ord? Kommer den som är kallad att använda den kunskap han har till att arbeta trofast och osjälviskt för vingårdens ägare?

Aposteln Petrus ger oss klara upplysningar om den plan vi ska arbeta efter: "Nåd och frid åt er i allt rikare mått genom kunskap om Gud och Jesus, vår Herre," säger han, "ty allt som leder till liv och gudsfruktan har hans gudomliga makt skänkt oss genom kunskapen om honom som i sin härlighet och kraft har kallat oss. Han har gett oss sina stora och dyrbara löften, för att ni tack vare dem skulle bli delaktiga av gudomlig natur, sedan ni kommit undan det fördärv som begäret drar med sig i denna värld.

Sök därför med all iver att till er tro foga styrka, till styrkan kunskap, till kunskapen självbehärskning, till självbehärskningen uthållighet, till uthålligheten gudsfruktan, till gudsfruktan broderlig omtanke och till omtanken kärlek." 2 Pet 1:2-7.

(226)Om du trofast förädlar din själs vingård kommer Gud att göra dig till sin medarbetare. I och med det kommer du att ha en uppgift att utföra, inte bara för dig själv utan också för andra. Kristus framställer församlingen som sin vingård. Men han lär inte att vi ska begränsa våra sympatier och ansträngningar för våra egna. Herrens vingård måste växa. Han vill att den ska omfatta hela världen. När vi får instruktioner och nåd från Gud ska vi dela med oss av kunskapen till andra om hur man sköter de värdefulla plantorna. På det sättet medverkar vi alltså till att utvidga Herrens vingård. Gud ser ivrigt efter bevis på vår tro, vår kärlek och vårt tålamod. Han ser efter om vi använder alla andliga fördelar för att bli skickliga arbetare i hans vingård på jorden, så att vi kan komma in i Guds paradis, det Edenhem från vilket Adam och Eva blev utestängda från på grund av överträdelsen.

Gud står i samma förhållande till sitt folk som en far till sina barn. I och med det ställer han också samma krav på att vi är lydiga och trofasta tjänare. Se bara på Kristi liv. När han för människan tjänar sin Fader, är han ett exempel på hurdan varje son bör och kan vara. Gud kräver samma lydnad av dagens människor som den Kristus visade. Han tjänade sin Fader i kärlek av ett fritt och villigt hjärta. "Att göra din vilja, min Gud, är min lust," sade han, "och din lag är i mitt hjärta." Ps 40:8. Kristus ansåg inte något offer vara för stort, någon uppgift för svår att fullfölja, i det verk han kom för att utföra. När han var tolv år gammal, sade han: "Visste ni inte att jag måste vara hos min Fader?" Luk 2:49. Han hade hört kallelsen och tagit upp arbetet. "Min mat," sade han, "är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk." Joh 4:34. Det är alltså så vi ska tjäna Gud. Det är bara den som utövar det högsta måttet av lydnad som är tjänare. Alla som vill vara Guds söner och döttrar måste visa att de samarbetar med Gud, Kristus och himlens änglar. Det är så varje själ prövas. Herren säger om dem som tjänar honom trofast: "Och dessa, säger Herren Sebaot, skall jag ha som min egendom på den dag då jag utför mitt verk, och jag skall skona dem, som en fader skonar sin son som tjänar honom." Mal 3:17.

(227)Målet med Guds försyn är att pröva människan, att ge henne möjlighet att utveckla en karaktär. Det är på det sättet han avgör om hon lyder hans bud eller inte. Det går inte att köpa Guds kärlek genom goda gärningar, men de visar att vi har den. Om vi överlåter vår vilja till Gud kommer vi inte att arbeta för att förtjäna hans kärlek. Hans kärlek är en fri gåva som tas emot i själen, och genom kärleken till honom kommer vi att lyda hans bud i glädje.

Det finns bara två grupper människor i dag, och det kommer bara att finnas två grupper vid domen – de som överträder Guds lag och de som lyder den. Kristus framställer sättet att skilja mellan lojalitet och illojalitet: "Om ni älskar mig," säger han, "kommer ni att hålla mina bud... Den som har mina bud och håller dem, han älskar mig, och den som älskar mig skall bli älskad av min Fader, och jag skall älska honom och visa mig för honom... Den som inte älskar mig bevarar inte mina ord. Men ordet som ni har hört kommer inte från mig utan från Fadern som har sänt mig." Joh 14:15-24. "Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min Faders bud och är kvar i hans kärlek." Joh 15:10.

nästa kapitel