| Tidsåldrarnas Längtan kapitel 23. Från sida 167. Från sida 333 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(167)Grundat på Matteusevangeliet 8:23-34; Markusevangeliet 4:35-41; 5:1-20; Lukasevangeliet 8:32-39. (167)Hela dagen hade Han undervisat folket och botat sjuka. Då kvällen kom, trängdes folkskarorna fortfarande omkring Honom. Dag efter dag hade Han verkat ibland dem. Han hade knappt fått göra något uppehåll, för att äta eller vila. Fariséerna sökte genom sin illvilliga kritik och sina falska uppgifter, att splittra och hindra Honom i Hans arbete, varför Han vid slutet av dagen såg än mer trött och jäktad ut. Han beslöt därför, att söka en tillflyktsort på andra sidan sjön. rätt (167)Östra stranden av Gennesaret var inte obebodd, ty där låg små städer här och där utmed sjön. Men det var en öde trakt i jämförelse med den västra stranden. Det fanns flera hedningar, än judar ibland befolkningen, och de hade föga förbindelse med Galiléen. På grund härav erbjöd denna trakt den avskildhet Han sökte, och Han bad nu Sina lärjungar, att följa Honom dit. rätt (167)Efter att Han skingrat den församlade folkskaran, tog lärjungarna Honom med sig i båten och lade hastigt ut från land. Men det lyckades dem ej, att fara ensamma. Det fanns nämligen andra fiskebåtar, som låg nära stranden, och dessa fylldes snabbt med folk, som följde Jesus, ivriga att fortfarande få se och höra Honom. rätt (167)Så var då Frälsaren äntligen befriad från den påträngande folkmassan. Utmattad av hunger och trötthet sjönk Han ned i aktern på båten och föll snart i sömn. Kvällen hade varit lugn och skön. Stilla och spegelblankt låg vattnet. Men plötsligt mörknade himlen, och en virvelvind svepte häftigt ned från bergstupen vid östra kusten, och ett våldsamt oväder bröt ut över sjön. rätt (168)Solen gick ned, och nattens mörker bredde ut sig över det stormupprörda vattnet. Vågorna, som ursinnigt piskades av de tjutande vindarna, vräkte sig våldsamt över lärjungarnas båt och hotade att uppsluka den. Dessa fiskare hade tillbringat hela sitt liv på sjön och hade fört sina farkoster säkert genom många stormar, men nu gagnade deras styrka och skicklighet till ingenting. De var hjälplösa inför detta oväders anlopp. Och då de såg, att deras båt fylldes av vatten, svek dem modet. rätt (168)Helt upptagna med sina ansträngningar att rädda sig själva, hade de nästan glömt, att Jesus var i båten. Nu, då alla deras försök visat sig vara gagnlösa och de såg blott döden framför sig, erinrade de sig, på vilkens befallning de hade lagt ut, för att fara över sjön. Jesus var nu deras enda hopp. I sin hjälplöshet ropade de: ”Mästare, Mästare!” rätt (168)Men det djupa mörkret dolde Honom för deras blickar. Deras rop drunknade i vindarnas dån, och de fick inget svar. Tvivel och fruktan grep dem. Hade Jesus övergett dem? Var Han, som kunde betvinga sjukdomar och demoner, ja, även döden, nu ur stånd till, att hjälpa Sina lärjungar? Brydde Han Sig inte om dem i nöden? rätt (168)Återigen ropade de på Honom, men de hörde intet annat svar, än de vreda vindarnas tjut. Redan höll deras båt på att sjunka. Ett ögonblick – och de skulle sannolikt ha blivit uppslukade av de hungriga vågorna. rätt (168)Plötsligt skär en flammande blixt genom mörkret, och de får se Jesus ligga sovande, helt ostörd av tumultet. Med förtvivlan och häpnad ropar de: ”’Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?’” – Hur kan Han vila så fridfullt, när de är i fara och kämpar med döden? rätt (169)Aldrig stiger detta rop obeaktat ur människosjälens djup. rätt (169)När lärjungarna griper sina åror, för att göra en sista ansträngning, reser Sig Jesus upp. Han står i lärjungarnas mitt, medan ovädret rasar, vågorna slår över dem och blixtens flammor lyser upp Hans ansikte. Han lyfter Sin hand – den hand, som så ofta varit verksam i barmhärtighetens tjänst, och Han säger till den vredgade sjön: ”’Tig! Var tyst!’” rätt (169)Stormen upphör. Vågorna lägger sig till ro. Molnen rullar bort och stjärnorna lyser fram. Båten glider över den stilla sjön. Då vänder Sig Jesus till lärjungarna och frågar dem sorgset: ”’Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?’” rätt (169)Tystnad föll över lärjungaskaran. Inte ens Petrus gjorde något försök, att ge uttryck åt den bävan, som skakade hans inre. rätt (169)De båtar, som lagt ut, för att följa Jesus, hade befunnit sig i samma farofyllda belägenhet som lärjungarnas båt. Fasa och ångest hade gripit de ombordvarande, men Jesu befallande ord hade bragt lugn i villervallan. Stormens raseri hade drivit båtarna tillsammans, och alla såg undret. I lugnet, som följde, glömdes förskräckelsen. Och folket viskade emellan sig: ”’Vem är han, eftersom både vinden och sjön lyder honom?’” rätt (170)Då Jesus vaknade, för att möta stormen, ägde Han fullkomlig frid. Det fanns ej ett spår av fruktan i ord eller blick, ej heller i Hans hjärta. Han vilade ej i medvetandet om Sin allmakt. Det var ej såsom ””jordens, havens och himlarnas Herre” Han bevarade Sitt lugn. Den makten hade Han avstått ifrån. Han säger: ”Jag kan inte göra något av mig själv” (Johannesevangeliet 5:30). Han förtröstade på Faderns makt. Det var i tro – i tro på Guds kärlek och omvårdnad – som Jesus vilade. Och kraften i det ord, som stillade stormen, var Guds kraft. rätt (170)Såsom Jesus vilade i tro på Sin Faders beskydd, skall vi vila i vår Frälsares hägn eller skydd. Om lärjungarna hade litat på Honom, skulle de ha bevarat sitt lugn. Deras fruktan i farans stund visar deras otro. I sina försök, att rädda sig själva, glömde de Jesus. Och det var först då självtilliten svek dem, som de vände sig till Honom, som kunde hjälpa dem. rätt (170)Hur ofta är ej lärjungarnas erfarenhet vår egen! När frestelsernas stormar rasar och den flammande blixten ljungar samt vågorna vräker sig över oss, kämpar vi i stormen allena och glömmer, att det finns En, som kan hjälpa oss. Vi förtröstar på vår egen styrka, tills allt hopp är ute och vi är nära att förgås. Då först tänker vi på Jesus. Och om vi ropar till Honom om räddning, skall vi inte ropa förgäves. Även om Han med sorg ser vår otro och vår självtillit, skall Han inte lämna oss, utan ge oss den hjälp vi behöver. Varken på land eller på hav har vi något att frukta, om vi bara har Jesus i våra hjärtan. En levande tro på Frälsaren skall stilla vågorna på livets hav och skall rädda oss ur faran på det sätt Han finner för gott. rätt (170)Tidigt på morgonen kom Frälsaren och Hans sällskap till östra stranden. Den uppgående solens strålar smekte sjö och strand, som om den delade ut fridens välsignelse. Men knappt hade de stigit i land, förrän deras ögon möttes av en syn mer fruktansvärd, än stormens raseri. Från ett gömställe ibland gravarna rusade två besatta män fram mot dem, som om de velat slita dem i stycken. Omkring dem hängde länkar av järnkedjor, som de hade slitit sönder, då de frigjorde sig ur sin fångenskap. Deras kroppar var sargade och blödde, emedan de hade skurit sig själva med vassa stenar. Ögonen glödde under deras långa, toviga hår. Varje spår av mänsklighet tycktes vara utplånat av demonerna. De liknade mera vilda djur, än människor. rätt (170)Lärjungarna och de övriga i sällskapet flydde skräckslagna, men snart upptäckte de, att Jesus inte var med dem, och de vände sig om, för att se efter Honom. Han stod, där de hade lämnat Honom. Han, som hade stillat stormen, Han, som mött Satan och besegrat honom, flydde inte för dessa demoner. Då männen, med gnisslande tänder och fradgande munnar, närmade sig Jesus, lyfte Han Sin hand, som hade förmått vågorna att lägga sig till ro, och männen kunde ej komma närmare. De stod skummande av raseri, men hjälplösa framför Honom. rätt (171)Med myndig stämma bad Han de orena andarna, att lämna dem. Hans ord trängde igenom dessa olyckliga mäns förmörkade sinnen. De uppfattade dunkelt, att En var dem nära, som kunde befria dem från deras plågoandar. De föll till Frälsarens fötter, för att tillbe Honom, men då deras läppar öppnades, för att be om barmhärtighet, sade demonerna genom dem: ”’Vad har jag med dig att göra, Jesus, den högste Gudens Son? Jag besvär dig vid Gud: Plåga mig inte!’” rätt (171)Jesus frågade: ”’Vad är ditt namn?’” rätt (171)Och svaret kom: ”’Mitt namn är Legion, för vi är många.’” rätt (171)Demonerna använde de hemsökta männen som medium och besvor Jesus genom dem, att inte sända bort dem från trakten. På bergssluttningen i närheten gick en stor svinhjord i bet. Demonerna bad om tillåtelse, att fara in i svinen, och Jesus tillstadde eller tillät det. Ögonblickligen greps svinhjorden av panik. De rusade ned för bergssluttningen, och oförmögna att hejda sig, störtade de i sjön och omkom. rätt (171)Under tiden hade de besatta genomgått en sällsam förvandling. Ljus hade lyst in i deras sinnens mörker. Deras ögon strålade av intelligens och deras ansikten, som så länge burit drag av det ondas furste, blev plötsligt milda. De blodbesudlade händerna blev stilla, och med glädje prisade de Gud för befrielsen. rätt (172)Från bergstupet hade svinens vaktare åsett allt, som tilldragit sig. Och de skyndade sig, att sprida nyheten till sina uppdragsgivare och till allt folket. Med fruktan och häpnad samlade sig hela befolkningen, för att möta Jesus. De två besatta hade varit en skräck för hela bygden. Ingen hade utan fara kunnat passera platsen, där de uppehöll sig, ty de rusade på varje förbigående med demoniskt raseri. Nu satt dessa män klädda och vid sina sinnens fulla bruk vid Jesu fötter, lyssnande till Hans ord och upphöjande Hans namn, som hade helat dem. Men folket, som såg denna underbara syn, gladdes inte. Förlusten av svinen betydde mer för dem, än befrielsen av dessa Satans fångar. rätt (172)Det var av barmhärtighet mot svinens ägare, som denna förlust tilläts att drabba dem. De var helt upptagna av jordiska ting och brydde sig föga om det andliga livets stora intressen. Jesus önskade, att bryta den själviska likgiltighetens förtrollning, så att de skulle bli i stånd till, att ta emot Hans nåd. Men sorgen och harmen över deras timliga eller materiella förlust förblindade deras blick för Frälsarens barmhärtighet. rätt (172)Uppenbarandet av övernaturlig makt väckte det vidskepliga folkets fruktan. Flera olyckor kunde följa, om denne främling stannade ibland dem. De befarade ekonomisk ruin och beslöt därför, att befria sig från Hans närvaro. De, som hade följt Jesus över sjön, berättade om allt, som hade timat eller hänt föregående natt, om sin kamp med ovädret och om Mästarens makt, att få vågor och vindar att lägga sig. Men deras ord blev utan verkan. Med förskräckelse trängde sig folket omkring Jesus och besvor Honom, att bege Sig därifrån. Han villfor eller gick med på deras begäran och steg med ens upp i båten, och så for de åter till motsatta stranden. rätt (172)Folket i gerasenernas land hade framför sig ett levande bevis på Kristi nåd och makt. De såg männen, som återfått sitt förstånd, men de var så ängsliga, för att deras jordiska intressen skulle äventyras, att de behandlade Honom, som besegrat mörkrets furste inför deras ögon som en inkräktare, och himmelens gåva gick deras dörr förbi. rätt (172)Vi kan ej personligen vända Kristus ryggen, som gerasenerna gjorde, men ännu är det många, som vägrar att lyda Hans röst på grund av, att lydnad skulle innebära uppoffring av världsliga intressen. Av fruktan för, att Hans närvaro skulle förorsaka dem ekonomisk förlust, vägrar många, att ta emot Hans nåd och fördriver därigenom Guds Helige Ande. rätt (173)Helt annorlunda kände de befriade männen det. De önskade, att vara i sin Befriares sällskap. I Hans närhet kände de sig trygga för demonerna, som torterat dem och förött deras mandom. Då Jesus stod i begrepp, att stiga i båten, håll de sig tätt intill Honom, knäböjde vid Hans fötter och bad Honom, att behålla dem nära Sig, så att de kunde få höra Hans ord. Men Jesus bad dem, att gå hem och förtälja eller berätta, hur stora ting Herren hade gjort med dem. rätt (173)Här var ett verk för dem att utföra – att gå till sina hedniska hem och berätta om den välsignelse de hade tagit emot av Jesus. Det var inte lätt för dem, att skiljas från Frälsaren. Stora svårigheter var förenade med deras framtida umgänge ibland hedniska landsmän. Och deras långa isolering kunde tyckas ha gjort dem olämpliga för det uppdrag Han gett dem. Men så snart, som Jesus visade dem deras plikt, var de redo att lyda. De förkunnade budskapet om Jesus inte bara för sina familjer och grannar, utan gick genom Dekapolis och vittnade överallt om Hans makt, att frälsa eller rädda dem och om Hans under, då Han befriade dem från demonernas makt. rätt (173)Dessa två befriade män var de första missionärer, som Kristus sände ut till trakten kring Dekapolis, för att predika evangeliet. Endast under en kort stund hade dessa män förmånen, att lyssna till Kristi undervisning. De hade inte ens fått höra en hel predikan från Hans läppar. De kunde inte undervisa på samma sätt, som lärjungarna, som dagligen var med Jesus. Men de bar fram sitt eget, personliga vittnesbörd om, att Jesus var Messias. De kunde tala om, vad de visste, vad de själva hade sett och hört samt erfarit av Jesu makt. Det är, vad var och en kan göra, om hjärtat blir gripet av Guds nåd. rätt (173)Detta möte med de besatta var till stor lärdom för lärjungarna. Det uppenbarade de djup av förnedring, i vilka Satan söker att dra ned hela mänskligheten, och den uppgift Kristus har, att befria från hans makt. Dessa arma varelser ibland gravarna, besatta av demoner, bundna av ohämmade lidelser och förnedrande lustar visar, vad det skulle bli av mänskligheten, om den utlämnades åt mörkrets makter. rätt (174)Satan söker ständigt, att utöva sitt inflytande över människorna, för att förvirra deras sinnen, påverka deras böjelser till det onda och egga dem till brott och våld. Han försvagar kroppen, förmörkar förståndet och förnedrar själen. Närhelst människan förkastar Frälsarens kallelse, ger hon sig åt Satan. Stora skaror i livets alla förhållanden, i hemmet, i affärsvärlden och även i kyrkan gör detta i dag. På grund härav har våld och brott spritt sig över hela världen, och ett moraliskt mörker, likt ett bårtäcke, omsluter mänskligheten. Genom sina bestickande eller förvillande förförelser driver Satan människorna till en alltmer stegrad ondska, och sedligt fördärv och ruin blir följden. rätt (174)Det enda säkra tillflykten från hans makt finner vi i Jesus Kristus. Inför människor och änglar har Satan avslöjat sig som människans fiende och fördärvare, medan Kristus bevisat Sig vara människans Vän och Befriare. Hans Ande skall hos människan utveckla allt, som kan förädla karaktären och höja den mänskliga naturen. Han skall bygga upp en människa till ande och kropp, så att hon förhärliga Gud. ”Ty den Ande som Gud har gett oss gör oss inte modlösa, utan är kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande” (Andra Timoteusbrevet 1:7). rätt (175)Och själar, som har urartat till att bli Satans verktyg, kan genom Kristi makt bli förvandlade till rättfärdighetens budbärare och sändas ut av Guds Son till att förtälja eller meddela, hur stora ting Herren har gjort med dem och hur Han har förbarmat Sig över dem. rätt |