Trons Beröring

(175)Grundat på Matteusevangeliet 9:18-26; Markusevangeliet 5:21-43; Lukasevangeliet 8:40-56.
Då Jesus återvände från gerasenernas land till västra stranden av Galiléiska Sjön, fann Han en stor människohop samlad där, för att ta emot Honom, och de hälsade Honom med glädje. Han dröjde kvar en stund vid stranden, för att undervisa folket och bota de sjuka, sedan drog Han Sig tillbaka till Levi-Matteus’ hus, där Han sammanträffade med många ”publikaner och syndare” vid en fest. Här fann Honom Jairus, synagogföreståndaren. rätt

(175)Denne man kom till Jesus i stor nöd, kastade sig ned för Hans fötter och utropade: ”’Min dotter ligger för döden. Kom och lägg händerna på henne, så blir hon frisk och får leva.’” rätt

(175) Jesus begav Sig genast till synagogföreståndarens hem. Ehuru lärjungarna sett så många av Hans nådegärningar, blev de förvånade över den beredvillighet Han visade, då Han villfor den stolte skriftlärarens bön. Likväl följde de sin Mästare, tillika med en ivrig och förväntansfull folkhop. Synagogföreståndarens hem låg inte långt därifrån, men Jesus och Hans följeslagare banade sig blott långsamt fram, ty människohopen trängde på från alla sidor. Den ängslige fadern blev otålig över dröjsmålet, men Jesus, som ömmade för folket, stannade då och då, för att bispringa någon hjälpbehövande, eller för att trösta något bedrövat hjärta. rätt

(175)Medan de ännu var på väg, trängde en budbärare sig fram i folkhopen och meddelade Jairus, att hans dotter redan var död. Det vore gagnlöst, att vidare besvära Mästaren. Orden nådde även Jesu öra. rätt

(175) ”’Var inte rädd”, sade Han. ”Tro endast.’” rätt

(176)Jairus slöt sig närmare Frälsaren och tillsammans skyndade de sig mot hemmet. Redan var de lejda gråterskorna och flöjtblåsarna där. De fyllde luften med sin klagan. De många människornas närvaro, sorlet och villervallan plågade Jesus. Han försökte, att tysta ned dem med dessa ord: ”’Varför skriker ni och gråter? Flickan är inte död. Hon sover.’” rätt

(176)De blev förargade över dessa främlingens ord. De hade ju sett barnet glida in i dödens sköte, och de hånlog åt Honom. Men Jesus befallde dem, att lämna huset och tog därefter flickans far och mor samt Sina tre lärjungar Petrus, Jakob och Johannes med Sig in i det rum, där döden gästade. rätt

(176)Jesus gick fram till bädden, tog barnets hand i Sin och sade mjukt på det intima språk familjen brukade i hemmet: ”’Talita koum!’ Det betyder: ’Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!’” rätt

(176)I samma stund gick en skälvning genom den livlösa kroppen. Blodet började åter, att pulsera i hennes ådror. Läpparna skildes åt i ett leende. Ögonen öppnades som efter en sömn, och flickan såg sig förundrad omkring på dem, som stod runt om bädden. Hon reste sig upp, och föräldrarna slöt henne i sin famn och grät av glädje. rätt

(176)På vägen till synagogföreståndarens hem mötte Jesus i folkhopen en kvinna, vilken under tolv år lidit av en sjukdom, som gjort livet till en börda för henne. Hon hade gett ut allt, vad hon ägde till läkare och läkemedel, endast för att bli förklarad obotlig. Hennes hopp vaknade emellertid åter till liv, då hon hörde om den hjälp Kristus gav. Hon var övertygad om, att om hon endast kunde gå till Honom, skulle hon bli botad. Sjuk och svag kom hon till sjöstranden, där Jesus undervisade. Hon försökte, att bana sig fram till Honom, men förgäves. Hon följde Honom vidare till Levi-Matteus’ hus, men hon kunde fortfarande inte nå Honom. Hon var nära, att misströsta, då Han på Sin väg genom folkhopen kom nära den plats, där hon befann sig. rätt

(177)Det gyllene tillfället var kommet. Hon var i den store Läkarens närhet, men i sorlet och villervallan kunde hon ej tala till Honom, blott se en flyktig skymt av Honom. Rädd att förlora sitt enda tillfälle, trängde hon sig fram, mumlande för sig själv: ”’Om jag så bara rör vid hans kläder blir jag frisk.’” rätt

(177)Då Jesus gick förbi, sträckte hon sig framåt och lyckades, att röra vid det yttersta av Hans mantel. Men i det ögonblicket visste hon, att hon var botad. I denna beröring var hela hennes tro samlad. Och hennes smärta och svaghet fick lämna plats för liv och full hälsa. rätt

(177)Med tacksamt hjärta sökte hon sedan, att dra sig ur folkhopen, men Jesus stannade plötsligt och folket med Honom. Han vände Sig om och såg Sig omkring. Med en röst, som klart hördes över folkhopens sorl, frågade Han: ”’Vem rörde vid mina kläder?’” rätt

(177)Folket besvarade denna fråga med en blick av förvåning. Knuffad hit och dit och omilt trängd från alla sidor, som Han var, kunde frågan även tyckas vara underlig. rätt

(177)Petrus, som alltid var färdig att svara, sade: ”’Du ser hur folket tränger sig inpå dig, och du frågar: Vem rörde vid mig?’” rätt

(178)Jesus svarade: ”’Någon rörde vid mig. Jag kände att kraft gick ut från mig.’” rätt

(178)Frälsaren kunde skilja på trons beröring och tillfällig, fysisk kontakt med den övriga hopen. En sådan tillit skulle ej lämnas utan beaktande. Han ville säga denna ödmjuka kvinna ett tröstens ord, som skulle bli en källa till glädje för henne och till välsignelse för Hans efterföljare intill tidens slut. rätt

(178)Riktande blicken mot det håll, där kvinnan stod, vidhöll Jesus att få veta, vem som hade rört vid Honom. Då hon fann ett fördöljande fåfängt, kom hon darrande fram och kastade sig till Jesu fötter. Med tårar av tacksamhet berättade hon sitt lidandes historia och hur hon nu blivit botad. rätt

(178)Jesus sade vänligt: ”’Min dotter, din tro har frälst dig. Gå i frid.’” rätt

(178)Jesus lämnade inte rum för den vidskepliga föreställningen, att blott beröringen av Hans mantel skänkte helande kraft. Det var inte genom den yttre beröringen med Honom, utan genom den tro, som grep tag om Hans gudomliga makt, som undret skedde. rätt

(179)Det är inte nog med, att ha en tro om Kristus, vi måste tro på Honom. Den enda tro, som kan bli till verklig nytta för oss, är den, med vilken vi omfattar Honom som en personlig Frälsare och tillägnar oss Hans förtjänst. Frälsande tro är en handling, genom vilken de, som tar emot Kristus, ingår förbund med Gud. Verklig tro är liv. En levande tro innebär ständigt tillväxande andlig styrka och en tillitsfull förtröstan, genom vilken själen får segrande kraft. rätt

(179)Efter att ha botat kvinnan, ville Jesus, att hon skulle erkänna den välsignelse hon tagit emot. De gåvor evangeliet skänker, får vi inte tillägna oss i smyg och sedan åtnjuta i lönndom eller i hemlighet. Därför kallar Herren oss, att vittna om Hans godhet. ”Ni är mina vittnen, säger Herren, och jag är Gud” (Jesaja 43:12). rätt

(179)Det är till vårt eget bästa, om vi behåller Guds gåva i färskt minne. Därigenom stärks tron till, att göra anspråk på mer och ta emot mer. Det är större uppmuntran för oss i den minsta välsignelse vi själva tar emot, än i alla de berättelser vi kan läsa om andras tro och erfarenhet. Den själ, som tar emot Guds nåd, skall bli lik en vattenrik trädgård. Hans sår skall läkas med hast, ljus skall bryta fram för honom i mörkret, och Herrens härlighet skall följa i hans spår. rätt

(179)Låt oss därför minnas Herrens stora godhet och kärlek samt Hans otaliga välgärningar. Liksom Israels folk, må vi resa våra minnesstenar och inrista på dem den dyrbara berättelsen om, vad Gud har gjort för oss. Och när vi ser tillbaka på Hans välgärningar mot oss under vår pilgrimsfärd, låt oss med hjärtan fyllda av tacksamhet utbrista: ”Hur skall jag kunna återgälda Herren alla hans välgärningar mot mig? Jag vill ta frälsningens bägare och åkalla Herrens namn. Jag vill infria mina löften till Herren inför hela hans folk” (Psaltaren 116:12-14). rätt

nästa kapitel