Ge Ni dem att äta

(190)Grundat på Matteusevangeliet 14:13-21; Markusevangeliet 6:33-34; Lukasevangeliet 9:10-17.
Kristus hade dragit Sig tillbaka till en enslig plats med Sina lärjungar, men denna sällsporda eller sällsynta stund av vila blev snart avbruten. Lärjungarna menade, att de nu kommit till en plats, där de ej skulle bli störda, men så snart som folket saknade den gudomlige Läraren, började de att fråga efter Honom. rätt

(190)Några ibland dem hade lagt märke till, i vilken riktning Kristus och Hans lärjungar hade farit. Många gick landvägen, för att möta dem, andra åter följde efter Honom i båtar över sjön. Påskhögtiden närmade sig, och från när och fjärran kommande pilgrimsskaror på väg till Jerusalem samlades endast, för att få se Jesus. Många andra slöt sig till dem, så att deras antal ökades, tills där var fem tusen män församlade, förutom kvinnor och barn. Innan Kristus nådde stranden, väntade en folkskara där på Honom. Men Han lyckades att stiga i land osedd av dem och tillbringade en kort stund avsides med Sina lärjungar. rätt

(190)Från bergssluttningen såg Han ned på den böljande människoskaran, och Hans hjärta greps av medlidande. Ehuru Han blev störd och berövad Sin vila, blev Han ej otålig. Han såg ett större behov, som påkallade Hans uppmärksamhet, där Han iakttog folkhoparna, som kom oupphörligt. Han ”förbarmade sig över dem, eftersom de var som får utan herde”. Han lämnade Sin tillflyktsort och fann en lämplig plats, där Han kunde stå till deras tjänst. De fick ingen hjälp av sina präster och ledare, men en livgivande ström av läkedom flödade från Jesus, då Han undervisade dem om frälsningens väg. rätt

(190)Och människorna lyssnade till det budskap, som så fritt flödade från Guds Sons läppar. De fick ta emot nådens ord så enkla och klara, att de var som balsam från Gilead för deras själar. Den gudomliga handens helande kraft bringade glädje och liv till de döende och lindring och hälsa till dem, som led av sjukdomar. Denna dag tycktes dem vara som himmel på jorden, och de tänkte alls inte på, hur länge det var, sedan de ätit någonting. rätt

(191)Till slut var dagen till ända. Solen sjönk i väster, och ändå dröjde folket kvar. Jesus hade arbetat hela dagen utan mat och vila. Han var blek av trötthet och hunger, och Hans lärjungar försökte att förmå Honom till, att upphöra med Sitt arbete. Men Han kunde inte dra Sig tillbaka från folket, som trängdes omkring Honom. rätt

(191)Lärjungarna kom slutligen till Honom och yrkade på, att folket för sin egen skull måste skickas i väg. Många hade kommit långt ifrån och hade inte ätit sedan morgonen. I de omgivande städerna och byarna kunde de möjligen skaffa sig föda. Men Jesus sade: ”’Ge ni dem att äta’” och, vändande Sig till Filippus, frågade Han: ”Varifrån skall vi köpa bröd, så att dessa får äta?” rätt

(191)Detta sade Han, för att pröva deras tro. Filippus såg sig omkring på det hav av människor, som bredde ut sig framför dem, och tänkte på, hur omöjligt det var, att skaffa mat, för att mätta en sådan människomassa. Han svarade, att bröd för två hundra penningar inte skulle vara nog, för att ge var och en ett litet stycke. Jesus frågade då, hur mycket mat de hade i lägret. rätt

(191) ”Här är en gosse”, sade Andreas, ”som har fem kornbröd och två fiskar; men vad förslår det för så många?” rätt

(191)Jesus bad dem, att få detta. Därefter bjöd Han lärjungarna, att låta folket lägga sig i grupper på femtio och hundra, så att de kunde se, vad Han skulle företa Sig. ”Sedan tog han de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen, välsignade dem och bröt bröden och gav åt lärjungarna för att de skulle sätta fram åt folket. Alla åt och blev mätta. Sedan plockade lärjungarna upp brödstyckena och det som blev över av fiskarna, tolv korgar fulla.” rätt

(192)Han, som lärde folket, hur de skulle finna frid och lycka, tänkte lika mycket på deras timliga behov, som på deras andliga välfärd. De var trötta och medtagna. Där fanns mödrar med späda barn i sina armar och större barn klängande sig fast vid deras kläder. Många hade stått i timmar. De hade varit så djupt intresserade av Kristi ord, att de inte hade tänkt på att sätta sig ned, och folkskarorna var för övrigt så stora, att det var fara för, att de skulle trampa ned varandra. Jesus gav dem nu tillfälle till, att vila och bjöd dem att sitta ned. Där var så mycket gräs på platsen, att alla kunde slå sig ned och vila bekvämt. rätt

(192)Jesus utförde aldrig ett underverk utan för att möta ett verkligt behov, och varje underverk var av den beskaffenheten, att det ledde folket till livets träd, vars löv tjänar till läkedom för folken. Den enkla föda, som delades ut av lärjungarnas händer, erbjöd samtidigt en hel skatt av lärdomar. Det var en enkel kost, som Jesus bjöd på. Fisk och kornbröd var fiskarbefolkningens dagliga föda runt Galiléiska Sjön. Kristus kunde ha dukat fram en riklig måltid åt dem, men en föda tillagad endast för att tillfredsställa aptiten, skulle inte ha medfört den lärdom Jesus önskade att ge dem för deras eget bästa. Jesus ville lära dem, att Guds naturliga försörjning för människan blivit förvänd. Aldrig kan någon njuta av en yppig festmåltid, tillredd för att tillfredsställa en förvänd smak, som dessa människor njöt av vilan och den enkla föda Jesus gav dem långt borta från människoboningar. rätt

(192)Om människorna i vår tid hade enkla vanor och levde enligt naturens lagar, som Adam och Eva gjorde i begynnelsen, skulle det finnas mer, än nog, för att fylla den mänskliga familjens behov. Då skulle det finnas färre inbillade behov och större möjligheter, att förverkliga Guds plan. Men själviskheten och tillfredsställandet av en onaturlig smak har bringat synd och elände in i världen, så att det råder överflöd å ena sidan och brist å andra. rätt

(192)Jesus sökte inte, att dra människorna till Sig, genom att tillfredsställa deras njutningsbegär. För denna stora folkskara, trött och hungrig efter en lång, ansträngande dag, var denna enkla måltid ett bevis inte bara på Hans makt, utan även på Hans ömma omsorg om dem, då det gällde livets vanliga behov. Frälsaren har inte lovat Sina efterföljare världsligt överflöd. Deras mat kan vara enkel, ja, även torftig, deras levnadslott präglad av fattigdom, men Hans ord är en pant på, att deras behov skall fyllas, och Han har lovat dem det, som är långt bättre, än det timliga goda – den förblivande glädjen av Hans närvaro. rätt

(193)Genom att bespisa de fem tusen, lyfter Jesus på den slöja, som döljer naturens värld, och uppenbarar den kraft, som ständigt är verksam för vårt bästa. Genom att frambringa markens gröda, utför Gud underverk varje dag. Genom naturligt verkande krafter utför Han samma verk, som då Han bespisade folkskaran i ödemarken. Människan bereder jorden och sår ut säden, men det är livet från Gud, som kommer säden att gro. Det är Gud, som ger regn, luft och solsken, vilket fordras, för att frambringa ”först strå och sedan ax, och omsider fullbordat vete i axet”. Det är Gud, som varje dag ger millioner människor deras föda från markens gröda. rätt

(193)Människan är kallad, att samarbeta med Gud, genom att ta hand om säden och bereda bröd. Men på grund härav förlorar hon ofta ur sikte det gudomliga ingripandet. Hon ger ej Gud den ära, som tillkommer Hans heliga namn. Hans krafts verkningar tillskrivs naturliga orsaker, eller mänskliga redskap. Människan äras i Guds ställe, och Hans nådegåvor missbrukas för själviska syften och blir till förbannelse, i stället för till välsignelse. rätt

(193)Gud söker, att åstadkomma en förändring av allt detta. Han önskar, att våra förslöade sinnen skall klarna, så att vi uppfattar Hans barmhärtiga godhet och förhärligar Honom för Hans krafts under. Han vill, att vi skall upptäcka Honom i Hans gåvor, så att de blir, vad Han ämnat dem till – en välsignelse för oss. Det var för att förverkliga detta syfte, som Jesus utförde Sina underverk. rätt

(193)Sedan folkskarorna blivit mätta, var det ganska mycket föda kvar. Men Han, som hade alla resurser av oändlig makt till Sitt förfogande, sade: ”Samla ihop de överblivna styckena, så att inget förfars.” rätt

(193)Dessa ord innebär mer, än att samla brödet i korgarna. Lärdomen var tvåfaldig. Ingenting får förfaras. Vi får ej förbise en timlig fördel. Vi skall ej uraktlåta något, som kan bli till nytta för en mänsklig varelse. Vi bör samla upp allt, som kan lindra hungerns kval hos jordens nödlidande barn. Och samma omsorg skall visas på det andliga området. Då korgarna med det överblivna brödet samlades upp, tänkte folket på sina vänner därhemma. De önskade, att även dessa skulle få del av brödet, som Kristus hade välsignat. Korgarnas innehåll delades ut till den ivriga folkhopen och fördes till olika platser runt omkring i trakten. På samma sätt skulle de, som varit närvarande vid festen, ge åt andra det bröd, som kommer ned från himmelen, för att stilla själens hunger. De skulle även låta de underbara ting de hört om Gud gå vidare. Ingenting skulle förloras. Ej ett ord, som gällde deras eviga frälsning, skulle gagnlöst falla till marken. rätt

(193)I denna Kristi handling, då Han fyllde folkskarornas timliga behov, ligger en djup andlig lärdom för alla Hans medarbetare. Kristus tar emot från Fadern, och Han ger åt Sina lärjungar, för att de skall dela ut ibland folket, och ibland dem skall den ene ge åt den andre. Så skall alla, som är förenade i Kristus, ta emot från Honom livets bröd, den himmelska födan, och sedan ge det åt andra. rätt

(193)I full förtröstan på Gud tog Jesus emot det lilla brödförrådet, och fastän det blott var en liten portion för den egna lärjungakretsen, bjöd Han inte dem att äta först, utan gav åt dem, för att de skulle dela ut ibland folket. Brödet förmerades i Hans händer, och lärjungarna räckte aldrig ut sina händer förgäves till Frälsaren, som själv är livets bröd. Det lilla förrådet var nog för alla. Efter att folkets hunger blivit stillad, samlade man upp det överblivna, och Kristus och Hans lärjungar åt tillsammans den dyrbara, himlasända födan. rätt

(194)Lärjungarna var förbindelsekanaler mellan Kristus och folket. Detta borde vara till stor uppmuntran för Hans lärjungar i denna tid. Kristus är den stora medelpunkten, allt krafts källa. Hans lärjungar skall ta emot sina förråd från Honom. De mest intelligenta och de mest andligt sinnade kan ge endast i förhållande till, vad de själva tar emot. I sig själva har de ingenting att ge, för att möta människosjälens behov. Vi kan ge endast det, som vi tagit emot från Kristus, och vi kan ta emot endast det, som vi låter gå vidare. Allteftersom vi fortsätter att ge, fortsätter vi att ta emot, och ju mera vi ger, desto mera kan vi ta emot. Sålunda kommer vi ständigt att tro och förtrösta, ta emot och ge. rätt

(194)Arbetet med, att bygga upp Kristi rike skall fortsätta, även om det verkar gå sakta framåt och inga möjligheter tycks tala för dess framgång. Verket är Herrens, och Han skall finna utvägar och sända hjälpare, trogna, allvarliga Jesu lärjungar, vilkas händer också skall fyllas med föda för de hungrande människorna. rätt

(194)I vårt arbete för Gud är det en fara för, att vi litar för mycket på, vad människan med sina talanger och sina förmågor kan uträtta. Därigenom förlorar vi ur sikte Mästaren, vårt enda fullkomliga föredöme. Alltför ofta fattar Kristi medarbetare ej sitt personliga ansvar. Han står i fara, att flytta över sin börda på organisationer, i stället för att lita på Honom, som är källan till all styrka. Det är ett stort misstag, att förtrösta på mänsklig vishet, eller på arbetskraftens numerär, när det gäller Guds verk. Framgångsrikt arbete för Gud beror inte så mycket på antalet arbetare eller på talanger, som på rena bevekelsegrunder och en sann, levande och tillitsfull tro. Personligt ansvar och personliga plikter mot dem, som ej känner Kristus, måste vi ikläda oss. I stället för att flytta över Ditt ansvar på någon annan, som Du anser vara mera rikt utrustad, än Du är, bör Du arbeta i förhållande till Din förmåga. rätt

(194)När frågan kommer till oss: ”Varifrån skall vi köpa bröd, så att dessa får äta?”, låt då inte otron diktera svaret. Då lärjungarna hörde Jesu befallning ”Ge ni dem att äta”, reste sig många svårigheter upp för dem. De frågade: Skall vi gå till byarna, för att köpa mat? Likaså frågar Guds barn nu, när folket försmäktar av brist på livets bröd: Skall vi sända efter någon långt ifrån, för att komma hit och föda dem? Vad sade Jesus: ”’Låt folket slå sig ner”. Och Han gav dem att äta. Likaså, när Du är omgiven av själar i nöd, vet då, att Kristus är nära. Sätt Dig i förbindelse med Honom. Bringa Ditt kornbröd till Jesus! rätt

(195)De medel vi äger för verket, kan tyckas vara otillräckliga, men om vi går framåt i tro, förlitande oss på Gud Allsmäktig, skall outtömliga kraftresurser ställas till vårt förfogande. Om verket är av Gud, skall Han Själv skaffa medel till dess fullbordan. Han skall belöna uppriktig, barnslig tillit till Honom. Det lilla, som vi använder klokt och sparsamt i vår tjänst inför himmelens Herre, skall växa till i givandets stund. I Kristi hand blev det lilla matförrådet oförminskat, tills de hungriga folkskarorna blivit mätta. Om vi går till all krafts källa med vår tros händer utsträckta, skall vi få hjälp i vårt arbete även under de mest avskräckande omständigheter, och vi skall bli i stånd till, att åt andra räcka livets bröd. rätt

(195)Herren säger: ”Ge, och ni skall få” {Lukasevangeliet 6:38}. ”Den som sår sparsamt skall skörda sparsamt, och den som sår rikligt skall skörda rikligt… Gud har makt att låta all nåd överflöda till er, så att ni alltid och under alla förhållanden har nog av allting och kan ge i överflöd till varje gott verk. Skriften säger:
Han strör ut, han ger åt de fattiga,
hans rättfärdighet varar i evighet. rätt

(196)Han som ger såningsmannen säd till att så och bröd till att äta, skall ge er säd och mångdubbla den och låta er rättfärdighet bära god skörd. Då blir ni rika på allt och kan vara frikostiga i allt, och det kommer att föra med sig att man tackar Gud när vi överlämnar gåvan” {Andra Korintierbrevet 9:6-11}. rätt

nästa kapitel