Tidsåldrarnas Längtan kapitel 28. Från sida 197. Från sida 377 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(197)Grundat på Matteusevangeliet 14:22-33; Markusevangeliet 6:45-52; Johannesevangeliet 6:14-21. (197)Denna förvissning fördjupades under dagens lopp. Denna sista handling, som krönte det hela, var en försäkran om, att den länge efterlängtade Förlossaren var ibland dem. Folkets förhoppningar steg allt högre. Det var denne, som skulle göra Juda land till ett jordiskt paradis, till ett land, som flöt av mjölk och honung! Han kunde uppfylla varje önskan. Han kunde bryta de hatade romarnas makt. Han kunde befria Juda och Jerusalem. Han kunde hela de soldater, som sårades i striden. Han kunde förse hela arméer med föda. Han kunde besegra nationerna och ge Israel det efterlängtade herraväldet. rätt (197)I sin hänförelse är folket redo, att kröna Honom till konung. De ser, att Han inga ansträngningar gör, för att dra till Sig uppmärksamhet, eller att vinna ära för egen del. I detta avseende är Han väsentligt olik prästerna och fariséerna, och de befarar, att Han aldrig kommer att göra anspråk på Davids tron. Rådgörande med varandra, kommer de överens om, att ta Honom med våld och göra Honom till konung över Israel. Lärjungarna förenar sig med folkmassan i, att förklara, att Davids tron vore Mästarens rättmätiga arv. Det är Kristi blygsamhet, säger de, som förmår Honom till, att vägra att ta emot en sådan ära. Må folket upphöja sin befriare! Låt de förmätna prästerna bli tvingade till, att ära Honom, som är iklädd gudomlig makt och myndighet. rätt (197)Ivriga vidtar de sina åtgärder, för att fullfölja sin avsikt, men Jesus ser, vad som är att vänta, och förstår – vilket de ej kan – vad följden skulle bli av en sådan rörelse. Redan nu stämplar prästerna och fariséerna, för att ta Hans liv. De anklagar Honom för, att Han drar folket bort från dem. Våldsdåd och uppror skulle följa på ett försök, att sätta upp Honom på tronen, och det andliga rikets tillväxt skulle bli förhindrad. Utan dröjsmål måste rörelsen stoppas. Jesus kallar till Sig Sina lärjungar och befaller dem, att gå i båten och omedelbart återvända till Kapernaum och lämna åt Honom, att skingra folkskarorna. rätt (198)Aldrig hade en befallning från Jesus tyckts dem så omöjlig att åtlyda. Lärjungarna hade närt den förhoppningen, att en omfattande folklig rörelse skulle utropa Jesus till konung. De kunde inte uthärda tanken på, att denna hänförelse skulle bli till ingenting. Folkskarorna, som var samlade för att fira Påskhögtiden, var angelägna om, att få se den nye profeten. För Hans efterföljare tycktes detta vara ett gyllene tillfälle, att upphöja sin älskade Mästare på Israels tron. Deras ärelystnads drömmar hade nu fått ny näring, och det var svårt för dem, att fara sin väg och lämna Jesus ensam på den ensliga kusten. De protesterade mot denna order, men Jesus talade nu med en myndighet, som Han aldrig tidigare använt mot dem. De visste, att ytterligare motstånd från deras sida vore gagnlöst. Och under tystnad gick de ned till sjön. rätt (198)Jesus befallde nu människomassorna, att skingra sig. Och Han uppträdde så beslutsamt, att folket inte vågade annat, än lyda. Lovets och hänförelsens ord dog bort på deras läppar. Just då de sökte, att gripa Honom, hejdade Han deras steg, och det glada, ivriga uttrycket i deras ansikten slocknade. I denna folkskara fanns det män med stark vilja och fast beslutsamhet, men Jesu konungsliga uppträdande och Hans befallande ord dämpade upproret och omintetgjorde deras strävanden. De upptäckte i Honom en makt, som står över all mänsklig myndighet, och utan invändning gav de vika. rätt (198)Sedan folket skilts åt, ”gick han upp på berget för att få vara för sig själv och be.” Under timmar fortsatte Han, att anropa Gud. Hans böner gällde inte Honom Själv, utan människorna. Han bad om kraft, att för dem uppenbara Sin missions gudomliga natur, så att Satan ej skulle kunna förblinda deras förstånd och förvilla deras omdöme. Frälsaren visste nu, att tiden för Hans personliga insats i frälsningsverket här på jorden snart var till ända, och att blott några få skulle ta emot Honom som sin Återlösare. Under ångest och själskamp bad Han för Sina lärjungar. De skulle komma att bli hårt prövade. Deras länge närda förhoppningar, byggda på en allmän vanföreställning, skulle bli grusade på det mest pinsamma och förödmjukande sätt. rätt (198)Det smärtade Jesus, att deras föreställningar om Hans rike var i så hög grad begränsade av världsliga storhetsdrömmar. Bördan för dem vilade tungt på Hans hjärta, och Han anropade Gud under ångest och tårar. rätt (199)Lärjungarna hade ej omedelbart lagt ut från land, såsom Jesus hade befallt dem att göra. De väntade en stund i hopp om, att Han skulle förena sig med dem. Men då de såg, att mörkret föll på, ”steg {hans lärjungar} i en båt för att fara över till Kapernaum på andra sidan sjön.” rätt (199)De hade lämnat Jesus med otillfredsställda hjärtan, mera otåliga på Honom, än någon gång tidigare, sedan de erkänt Honom som sin Herre. De knotade över, att de ej fått tillåtelse till, att utropa Honom till konung. De förebrådde sig för, att de genast gett vika för Hans befallning. De menade, att om de varit mera ihärdiga, skulle de ha kunnat fullfölja sin avsikt. rätt (199)Otro tog deras sinnen och hjärtan i besittning. Ärelystnaden hade förblindat dem. De visste, att Jesus var hatad av fariséerna, och de var angelägna om, att se Honom så uppburen, som de menade, att Han en gång skulle bli. Att stå i förbindelse med en lärare, som kunde utföra mäktiga underverk och likväl låta Sig skymfas som en bedragare, var en prövning, som de hade svårt för att fördra eller tåla. Skulle de alltid anses vara en falsk profets efterföljare? Skulle Kristus aldrig göra anspråk på Sin makt som konung? Då Han hade en sådan makt, varför uppenbarade Han Sig inte i Sin rätta natur och gjorde deras ställning mindre pinsam? Varför räddade Han inte Johannes Döparen från en våldsam död? – Så resonerade lärjungarna och råkade självförvållat in i ett djupt andligt mörker. De frågade sig, om Kristus kunde vara en bedragare, såsom fariséerna påstod. rätt (199)Lärjungarna hade denna dag bevittnat Kristi underbara verk. Himmelen tycktes ha kommit ned till jorden. Minnet av denna underbara och härliga dag borde ha fyllt dem med tro och hopp. Hade de med sina hjärtan fyllda av dessa ting talat med varandra, skulle de inte ha kommit i frestelse. Men missräkningen upptog deras tankar. Kristi ord: ”Samla ihop de överblivna styckena, så att inget förfars” lämnades obeaktade. Det hade varit stunder av rik välsignelse för lärjungarna, men nu hade de glömt allt. De befann sig mitt ute på bekymrens hav. Deras tankar var stormiga och oförnuftiga, och Herren sände dem därför något annat, som skulle ansätta dem och sysselsätta deras tankar. Gud gör ofta så, när människorna själva skaffar sig sorger och bekymmer. Redan närmade sig faran med hast. rätt (200)En våldsam storm överraskade dem, och de var alldeles oförberedda på den. Det blev en plötslig förändring, ty dagen hade varit underbar. Och då vinden började, att vina över dem, blev de förskräckta. De glömde sitt missnöje, sin otro och sin otålighet. Envar av dem fick arbeta, för att hindra båten från att sjunka. Från Betsaida var det inte långt till den plats, där de skulle möta Jesus, och under vanliga förhållanden tog resan bara några timmar, men nu drevs de längre och längre bort från platsen, dit de ämnade sig. Ända till fjärde nattväkten arbetade de med sina åror. Då gav de trötta männen upp och trodde sig vara förlorade. I storm och mörker hade sjön lärt dem, att inse sin egen hjälplöshet, och de längtade efter Mästarens närvaro. rätt (200)Jesus hade inte glömt dem. Han, som vakade på stranden, såg de skräckslagna männen kämpa mot stormen. Inte för ett ögonblick förlorade Han Sina lärjungar ur sikte. Med djupaste intresse följde Hans ögon den stormdrivna båten med dess dyrbara last, ty dessa män skulle bli världens ljus. Som en mor med öm kärlek vakar över sitt barn, vakade den deltagande Mästaren över Sina lärjungar. Då deras hjärtan var kuvade, deras oheliga ärelystnad kvävd och de i ödmjukhet bad om hjälp, var hjälpen nära. rätt (200)I den stund, då de trodde sig vara förlorade, uppenbarade sig i en ljusstrimma en mystisk skepnad, som närmade sig dem över vattnet. Men de visste ej, att det var Jesus. Den, som kommit till deras undsättning, trodde de vara en fiende. De överväldigades av fasa. De händer, som fattat om årorna med järngrepp, släppte sitt tag. Båten kastades viljelöst av vågorna. Allas blickar nitades fast vid denna gestalt, som vandrade på de vitskummiga vågorna i den vredgade sjön. rätt (200)De tänkte, att det var en syn, som förebådade deras undergång, och de ropade högt av fruktan. Jesus fortsatte, som om Han velat gå förbi dem, men nu kände de igen Honom och ropade högt och bevekande på hjälp. Deras älskade Mästare vände, och Hans stämma fördrev deras fruktan: ”’Var lugna. Det är jag. Var inte rädda.’” rätt (201)Så snart som de blivit förvissade om detta underbara faktum, sade Petrus nästan utom sig av glädje: ”’Herre, om det är du, så befall att jag skall komma till dig på vattnet.’” rätt (201)Han sade: ”’Kom!’” rätt (201)Då Petrus såg på Jesus, gick han med säkra steg, men så snart som han i självbelåtenhet tittade sig omkring på sina kamrater i båten, vände han sina blickar från Frälsaren. Vinden var våldsam. Vågorna gick höga och tornade upp sig mellan honom och Mästaren. Han blev rädd. För ett ögonblick doldes Kristus för hans blick, och så var hans tro borta. Han började att sjunka. Men medan vågorna talade om död, lyfte Petrus sin blick från de vredgade böljorna, fäste den på Jesus och ropade: ”’Herre, hjälp mig!’” rätt (201)Genast grep Jesus den utsträckta handen och sade: ”’Så lite tro du har! Varför tvivlade du?’” rätt (202)Hand i hand och sida vid sida gick Mästaren och Petrus tillsammans fram mot båten. Petrus var nu kuvad och stilla. Han hade ingen orsak, att skryta inför sina kamrater, ty genom otro och självgodhet hade han så när förlorat sitt liv. Då han vände blicken från Jesus, förlorade han fotfästet och sjönk ibland vågorna. – Hur ofta liknar vi inte Petrus, när vi råkar i svårigheter! Vi ser på vågorna, i stället för att hålla vår blick fäst på Frälsaren. Våra steg glider undan, och de stolta böljorna går över oss. Jesus bad inte Petrus, att komma till Sig, för att han skulle förgås. Han kallar oss inte, att följa Sig, för att sedan lämna oss. rätt (202)Jesus kände Sina lärjungars karaktärer. Han visste, hur svårt deras tro skulle prövas. Genom denna erfarenhet på sjön önskade Han, att för Petrus uppenbara hans egen svaghet och visa honom, att hans egen trygghet var beroende av den gudomliga kraften. Mitt i frestelsernas stormar kunde han vandra trygg, endast om han i fullständig misstro till sig själv litade på sin Frälsare. Det var på den punkt Petrus trodde sig vara stark, som han var svag. Inte förrän han insåg sin svaghet, kunde han se sitt behov av, att förtrösta på Kristus. Om han hade lärt sig den läxa, som Jesus sökte att lära honom genom denna erfarenhet på sjön, skulle han ej ha svikit, då han ställdes inför det stora provet. rätt (202)De, som ej inser sitt ständiga beroende av Gud, kommer att besegras av frestelsen. Vi kan föreställa oss, att vi står på så säker grund, att vi ej kan rubbas. Vi kan säga med full förtröstan: Jag vet på vem jag tror; ingenting kan rubba min tro på Gud och Hans Ord. Men Satan lägger planer, för att dra fördel av våra nedärvda eller uppodlade karaktärssvagheter och fördunklar vår blick för våra egna behov och brister. Endast genom att inse vår egen svaghet och genom att ha blicken stadigt fäst på Jesus, kan vi vandra i trygghet. rätt (203)Jesus hade inte fullt ut tagit plats i båten, förrän vinden lade sig. ”{M}en då var den redan framme vid den plats dit de var på väg.” Nattens fasor hade förbytts i gryningens ljus. Lärjungarna och de, som var med dem, böjde sig vid Jesu fötter och sade: ”’Du är verkligen Guds Son.’” rätt |