Lövhyddohögtiden

(237)Grundat på Johannesevangeliet 7:1-15.
Tre gånger om året var judarna ålagda, att samlas i Jerusalem av religiösa skäl. Höljd i molnstoden, hade Israels osynlige Ledare gett anvisningar rörande dessa sammankomster. Under den babyloniska fångenskapen kunde dessa högtider inte iakttas, men då folket återvände till sitt eget land igen, började man åter att fira nationens minnesfester. Det var Guds plan, att de årliga högtiderna skulle vända folkets hjärtan till Honom. Men med få undantag hade folkets ledare och prästerskap förlorat detta mål ur sikte. Han, som förordnat dessa nationella sammankomster och förstod deras betydelse, fick nu bevittna deras förfall. rätt

(237)Lövhyddohögtiden var årets sista högtid. Det var Guds avsikt, att folket under denna tid särskilt skulle tänka på Hans godhet och barmhärtighet. Hela landet hade stått under Hans ledning och tagit emot Hans välsignelser. Dag och natt hade Han varit en outtröttlig väktare. Solen och regnet hade påverkat jorden till, att frambringa sin frukt. I dalarna och på slätterna hade skörden bärgats in. Olivträdens frukter hade plockats ned, och den dyrbara oljan förvarades i krukor. Palmen hade gett av sitt förråd, och druvklasarna hade trampats i vinpressen. rätt

(237)Lövhyddohögtiden firades i sju dagar. För att delta i denna, lämnade Palestinas invånare jämte många judar från andra länder sina hem och kom till Jerusalem. Från när och fjärran kom det folk, bärande i sina händer ett glädjetecken. Gamla och unga, rika och fattiga – alla förde med sig en tribut eller hyllning av tacksamhet till Honom, som krönt året med Sitt goda och låtit ”sina steg drypa av fetma”. Allt, som kunde fånga ögat och ge uttryck åt denna allomfattande glädje, tog man med från skogarna, och hela staden fick prägeln av en skön park. rätt

(237)Denna högtid var inte endast en tacksägelsefest för skörden, utan även en minnesfest, som riktade tanken till Guds skyddande omsorg om Israel under ökenvandringen. För att påminna om ökenlivet i tält, bodde israeliterna denna vecka i tält eller hyddor av gröna grenar. Dessa var resta på gatorna, i tempelförgårdarna eller på hustaken. Kullarna och dalarna runt Jerusalem var också översållade med tält och tycktes myllra av folk. rätt

(238)Med heliga sånger och tacksägelser firades denna fest. Strax före högtiden inföll Försoningsdagen, då folket, efter att ha bekänt sina synder, förklarades stå i rätt förhållande till Gud. På så sätt bereddes väg för festens glädje. rätt

(238) ”Halleluja! Tacka Herren, ty Han är god, ty Hans nåd varar evinnerligen!” Så steg sångens triumferande toner mot höjden, medan allt slags musik, blandad med hosiannarop, ledsagade den unisona eller samfällda sången. Templet var centrum för denna universella eller allmänna glädje. Här försiggick de pompösa eller högtidliga offerceremonierna. På båda sidor om de vita marmortrapporna, som ledde upp till det heliga templet, stod leviterna och ledde sånggudstjänsten. Festdeltagarna svängde sina grenar av palm och myrten, tog upp tonen och stämde in i kören. Åter fångades melodin av röster på närmare håll och längre bort, tills de omkringliggande kullarna genljöd av lov och pris. rätt

(238)Under natten lystes templet och dess förgårdar upp av konstgjort ljus. Musiken, svängandet av palmkvistar, glada hosiannarop, den stora tillströmningen av människor, över vilka ljuset strömmade ned från hängande lampor, processionen av präster och de ståtliga ceremonierna – allt bidrog till, att skapa ett skådespel, som gjorde djupt intryck på åskådarna. Men den ceremoni, som framkallade den varmaste glädjeyttringen och gjorde det djupaste intrycket, var firandet av en händelse under ökenvandringen. rätt

(238)Tidigt i daggryningen gav prästerna en lång, genomträngande basunstöt med sina silvertrumpeter. Svarstoner från andra trumpeter och folkets glada rop från lövhyddorna genljöd runt berg och dal som ett välkommen till dagen. Därpå fyllde prästen en kruka med vatten ur bäcken Kidron, och medan trumpeterna ljöd, steg han sakta och högtidligt upp för de breda trapporna till templet i takt med musiken och under tiden sjungande: ”Våra fötter fick träda in i dina portar, Jerusalem…” rätt

(239)Han bar krukan till altaret, som stod mitt på prästernas förgård. Här fanns det två med hål försedda silverskålar med en präst stående vid var och en av dem. Krukan med vattnet hälldes i den ena och en kruka med vin i den andra skålen, och innehållet i båda flöt ned i ett rör, som stod i förbindelse med bäcken Kidron, och fördes sedan ut i Döda Havet. (Ceremonin med det helgade vattnet avbildar den ström, som på Guds befallning sprang fram ur klippan, för att släcka Israels barns törst.) Sedan brusade de jublande tonerna fram: ”Herren{,} Herren är min starkhet och min lovsång. Han har blivit min frälsning.’ Med fröjd skall ni ösa vatten ur frälsningens källor” (Jesaja 12:2-3). rätt

(239)Då Josefs söner gjorde förberedelser, för att bevista Lövhyddohögtiden, såg de, att Jesus inte företog Sig något, som tydde på, att Han Själv ämnade närvara. Med bekymmer iakttog de Honom. Sedan undret vid Betesda hade Han inte besökt någon av de större högtiderna. För att undvika meningslösa tvister med ledarna i Jerusalem, hade Han förlagt Sitt arbete till Galiléen. Hans skenbara likgiltighet för de stora religiösa sammankomsterna och den fientlighet, som fariséerna och de skriftlärde visade, var en orsak till bekymmer och undran ibland folket, men även för Hans lärjungar och släktingar. rätt

(239) I Sin undervisning hade Han betonat de välsignelser lydnaden för Guds lag medför, och likväl tycktes Han vara likgiltig för den gudstjänst, som Gud förordnat. Hans umgänge med tullindrivande publikaner och andra illa ansedda personer, Hans ringaktning för de äldstes stadgar och den frihet Han visade, då Han åsidosatte de traditionella reglerna angående Sabbatsfirandet – allt tycktes sätta Honom i harnesk eller i uppror mot de religiösa ledarna och förorsakade mycken undran. rätt

(239)Hans bröder menade, att det var ett misstag, att visa kallsinnighet mot nationens lärda män. De hade för sig, att dessa män måste ha rätt och att Jesus råkat på avvägar, då Han ställt Sig i opposition mot dem. Men de hade sett Hans tadelfria eller klanderfria liv, och fastän de inte räknade sig till lärjungakretsen, hade de tagit djupa intryck av Hans verk. Hans popularitet i Galiléen hade tillfredsställt deras ärelystnad. De hoppades ännu, att Han skulle ge ett bevis på Sin makt, vilket skulle förmå fariséerna till att inse, att Han var den Han utgav Sig för att vara. Om Han nu var Messias, Israels furste! De omhuldade eller höll troget fast vid denna tanke med stor tillfredsställelse. rätt

(240)Så intresserade var de av saken, att de yrkade på, att Kristus skulle gå till Jerusalem. rätt

(240) ”’Bege dig härifrån”, sade de, ”och gå till Judeen, så att också dina lärjungar får se de gärningar som du gör. Ingen som vill bli känd gör något i hemlighet. Om du gör sådana gärningar, träd då öppet fram för världen!’” rätt

(240)Då sade Jesus till dem: ”’Den rätta tiden för mig har ännu inte kommit, men för er är det alltid rätt tid. Världen kan inte hata er, men mig hatar den, därför att jag vittnar om att dess gärningar är onda. Gå ni upp till högtiden. Jag går ännu inte upp till den här högtiden, eftersom min tid ännu inte är inne.’” rätt

(240)För Kristus var inte denna värld någon behaglig vistelseort, där Han kunde vinna gunst eller välvilja och ära. Han avvaktade inte tillfället, att rycka dess makt och härlighet till Sig. Den hade ej sådan lön i beredskap åt Honom. Världen var den plats, till vilken Fadern sänt Honom. Han hade blivit utgiven för världens liv, för att förverkliga den stora frälsningsplanen. Han skulle fullfölja Sitt verk för det fallna människosläktet. Men Han skulle därvid ej visa övermod, ej kasta Sig i fara och ej påskynda ett avgörande. Varje del av Hans verk hade sin bestämda tid. Han måste tåligt vänta. Han visste, att Han skulle bli utsatt för världens hat. Han visste, att Hans verk skulle ända eller ta slut med döden, men att i förtid blottställa sig, skulle ej vara i överensstämmelse med Faderns vilja. rätt

(241)Från Jerusalem hade ryktet om Kristi underverk spritt sig överallt ibland judarna i förskingringen eller utrikes. Och fastän Han under många månader hade varit frånvarande från högtiderna, hade intresset för Honom ej avtagit. Många hade kommit från olika delar av världen till Lövhyddohögtiden i hopp om, att få se Honom. I början av högtiden frågade många efter Honom. Fariséerna och rådsherrarna väntade på Honom, för att få ett tillfälle, att döma Honom. De frågade ivrigt: ”Var är Han?” Men ingen visste det. Tanken på Honom behärskade allas sinnen. Av rädsla för prästerna och rådsherrarna, vågade ingen erkänna Honom som Messias, men överallt rörde sig samtalen om Honom lågmält, fast ivrigt. rätt

(241)Under tiden hade Jesus helt stilla anlänt till Jerusalem. Han hade valt en sällan använd färdled, för att undvika de resande, som från alla håll var på väg till staden. Om Han hade förenat Sig med något av de sällskap, som färdades upp till högtiden, skulle Han ha dragit mängdens uppmärksamhet till Sig vid Sin ankomst till staden, och en allmänt visad hänförelse skulle ha eggat upp myndigheterna mot Honom. Det var för att undvika detta, som Han valde att företa resan ensam. rätt

(241)Då halva högtiden gått till ända och upphetsningen kring Hans namn stod på höjdpunkten, trädde Han in på templets förgård mitt i den församlade folkskaran. På grund av Hans frånvaro hade man gjort gällande, att Han ej vågade visa Sig inom prästernas och rådsherrarnas maktområde. Nu blev alla häpna över Hans ankomst. Varje röst sänktes. Alla förundrade sig över den värdighet och det mod, som präglade Hans framträdande mitt ibland de mäktiga fienderna, som törstade efter Hans blod. rätt

(241)Så stod Han där – medelpunkten för den stora folkmassans uppmärksamhet – och talade till dem, som ingen tillförne eller förr hade gjort. Hans ord förrådde eller visade en kunskap om Israels lagar och förordningar, om offertjänsten och profeternas utsagor eller ord, som vida övergick prästernas och de skriftlärdes. Han bröt ned formalismens och traditionens barriärer. Framtida händelser låg blottade för Hans blick. Såsom En, för vilken det osynliga är uppenbarat eller synligt, talade Han om det jordiska och det himmelska, om det mänskliga och det gudomliga med absolut auktoritet eller obegränsad myndighet och kunnande. rätt

(242)Alla förundrade sig över Hans kunskaper i lagen och profeterna, och denna fråga gick från man till man: ”’Hur kan han känna Skrifterna, han som inte har studerat?’” rätt

(242)Ingen ansågs vara kvalificerad eller duglig som religiös lärare, som ej studerat i de skriftlärdes skolor. Och både om Jesus och Johannes Döparen hade man framhållit, att de var olärda, emedan eller eftersom de saknade denna utbildning. De, som hörde dem, var förvånade över deras kunskap i Skrifterna, då de ej ”fått undervisning”. Av människor hade de visserligen ingen lärdom fått, men himmelens Gud var deras Lärare, och av Honom tog de emot den högsta form av visdom. rätt

(242)Då Jesus talade i templets förgård, lyssnade folket som förtrollade. Även de män, som var mest förbittrade i sitt hat mot Honom, stod maktlösa och kunde inte göra Honom något ont. För stunden var alla andra intressen glömda. rätt

(242)Dag efter dag undervisade Han folket ända till ”den sista dagen, den största i högtiden”. På morgonen denna dag kände festdeltagarna sig trötta efter de många högtidsdagarna. Plötsligt höjde Jesus Sin röst, och orden genljöd genom templets förgårdar: rätt

(243) ”’Om någon törstar, så kom till mig och drick! Den som tror på mig, ur hans innersta skall strömmar av levande vatten flyta fram, som Skriften säger.’” rätt

(243)Folkets tillstånd gjorde denna vädjan högst verkningsfull. De hade deltagit i en fortsatt räcka av pampiga festligheter. Deras ögon hade bländats av ljus och färger, och deras öron hade undfägnats eller försetts med den rikaste musik, men det fanns ingenting i dessa ceremonier, som kunde tillfredsställa andens krav, ingenting, som kunde släcka själens törst efter det, som ej förgås eller förbrukas. Jesus inbjöd dem till, att komma och dricka av livets vatten, vilket skulle bli i dem ”en källa, som flödar fram och ger evigt liv’” [Johannesevangeliet 4:14]. rätt

(243)Prästen hade på morgonen utfört den ceremoni, som hugfäste eller bevarade minnet av klippan, som blev slagen i öknen. Den klippan var en bild på Honom, som genom Sin död skulle få levande frälsningsströmmar att välla fram för alla törstande själar. Kristi ord var livets vatten. Här, i närvaro av den församlade menigheten, erbjöd Han Sig att bli slagen, för att livets vatten skulle flöda för världen. Genom att slå Kristus, trodde Satan sig kunna tillintetgöra Livets Furste, men från den slagna klippan flödade det levande vatten. Då Jesus talade till folket på detta sätt, genomfors deras hjärtan av en sällsam bävan, och många var färdiga att ropa som kvinnan i Samarien: ”Ge mig av det vattnet, så att jag inte mer behöver törsta.” rätt

(243)Jesus kände själens behov. Ståt, rikedomar och ära kan ej tillfredsställa hjärtat. ”’Om någon törstar, så kom till mig och drick!” Den rike, den fattige, den höge, den låge – alla är lika välkomna. Han lovar, att befria den betryckta själen, att trösta den sörjande, att ge den modfällde nytt hopp. rätt

(244)Många av dem, som hörde Jesus, sörjde över grusade förhoppningar, många bar på en hemlig sorg, många sökte att tillfredsställa sin rastlösa längtan efter människors pris och efter det, som tillhör denna värld, men då de vunnit allt detta, fann de, att de mödat sig blott, för att finna en uttorkad källa, där de ej kunde släcka sin törst. Mitt i glansen från dessa glada festscener stod de missnöjda och sorgsna. Det plötsliga ropet: ”’Om någon törstar” väckte dem ur deras sorgsna betraktelser eller funderingar. Och då de lyssnade till de ord, som följde, lyste ett nytt hopp in i deras trötta hjärtan. Den Helige Ande klargjorde symbolen för dem, tills de såg däri ett erbjudande om den oskattbara eller ovärderliga frälsningens gåva. rätt

(244)Kristi rop till den törstande själen ljuder än i dag, och det vädjar till oss med än större kraft, än till dem, som hörde Honom i templet ”den sista dagen i högtiden”. Källan är öppen för alla. Detta uppfriskande, eviga livs vatten räcks till de trötta och de uppgivna. Jesus ropar ännu: ”’Om någon törstar, så kom till mig och drick!” ”{D}en som törstar må komma. Ja, den som vill, må ta emot livets vatten för intet.” ”{D}en som dricker av det vatten jag ger honom skall aldrig någonsin törsta. Det vatten jag ger skall i honom bli en källa, som flödar fram och ger evigt liv’” (Uppenbarelseboken 22:17; Johannesevangeliet 4:14). rätt

nästa kapitel