| Tidsåldrarnas Längtan kapitel 36. Från sida 250. Från sida 476 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(250)Grundat på Johannesevangeliet 10:1-30. (250)Åter fann Jesus till Sina åhörares hjärtan, genom att anknyta Sina ord till kända företeelser i den mänskliga tillvaron. Han hade liknat den Helige Andes inflytande vid det kalla, uppfriskande vattnet. Han hade framställt Sig Själv som ljuset, källan till liv och glädje för naturen såväl som för människan. Nu skildrade Han i en vacker herdeliknelse Sitt förhållande till dem, som trodde på Honom. Ingen bild var mera välkänd för Hans åhörare, än denna, och Kristi ord förenade den för evigt med Honom Själv. Aldrig kunde lärjungarna se en herde vårda sin hjord, utan att återkalla i minnet Frälsarens framställning. De skulle för framtiden se Kristus i varje trogen herde. Och de skulle se sig själva i varje hjälplös och beroende hjord. rätt (250)I en liknelses dräkt hade profeten Jesaja förutsagt Messias’ verk i följande trösterika ord: ”Sion, du glädjens budbärarinna, stig upp på ett högt berg. Jerusalem, du glädjens budbärarinna, höj din röst med kraft. Höj den utan fruktan, säg till Juda städer: ’Se, er Gud!’… Han för sin hjord i bet som en herde, han samlar lammen i sina armar, han bär dem i sin famn. Sakta för han moderfåren fram” (Jesaja 40:9-11). David hade sjungit: ”Herren är min herde, mig skall intet fattas.” Och den Helige Ande hade genom Hesekiel förklarat: ”Jag skall låta en herde uppstå, gemensam för dem alla, och han skall föra dem i bet”. ”De förlorade skall jag söka upp, de som gått vilse skall jag föra tillbaka, de sårade skall jag förbinda, och de svaga skall jag stärka.” ”Jag skall sluta ett fridsförbund med dem.” ”Sedan skall de inte mer vara ett byte för hednafolken… utan de skall bo trygga, och ingen skall skrämma dem” (Psaltaren 23:1; Hesekiel 34:23, 16, 25, 28). rätt (250)Kristus tillämpade dessa profetior på Sig Själv, och Han visade kontrasten eller skillnaden mellan Sin egen karaktär och deras, som var Israels ledare. Fariséerna hade precis drivit en från fållan, emedan han hade vågat att vittna om Kristi makt. De hade utestängt en själ, som den gode Herden hade dragit till Sig. Genom detta hade de visat, att de var okunniga om det verk, som blivit dem anförtrott, och ovärdiga förtroendeuppdraget som herdar för hjorden. Jesus framställer nu motsatsen mellan dem och den gode Herden och hänvisar till Sig Själv som den verklige vårdaren av Herrens hjord. Men innan Han gör detta, talar Han om Sig Själv under en annan bild. rätt (250)Han säger: ”Den som inte går in i fårfållan genom dörren utan tar sig in på något annat ställe, han är en tjuv och en rövare.” rätt (251)Fariséerna uppfattade inte, att dessa ord åsyftade dem. Medan de sökte att fundera ut ordens innebörd, sade Jesus oförtäckt eller öppet: ”Jag är dörren. Den som går in genom mig skall bli frälst, och han skall gå in och gå ut och finna bete. Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, ja, liv i överflöd.” rätt (251)Kristus är dörren in till Guds fårahus. Genom denna dörr har alla Hans barn från äldsta tider vunnit inträde. I Jesus Kristus, såsom framställd i bild, dold i symboler, uppenbarad i profeternas utsagor och avslöjad i den undervisning, som gavs till lärjungarna, har de sett ”Guds lamm, som tar bort världens synd” (Johannesevangeliet 1:29) och genom Honom blivit förda in i Hans nåds fårahus. Många har riktat världens tankar till andra föremål för tron. Ceremonier och system har blivit uppfunna, genom vilka människor hoppas att uppnå rättfärdighet och frid med Gud, och så vinna inträde i fårahuset. Men den enda dörren är Kristus, och alla, som satt något annat i stället för Kristus, alla, som försökt att komma in i fållan någon annan väg, är tjuvar och rövare. rätt (251)Fariséerna hade ej gått in genom denna dörr. De hade tagit sig in i fållan på en annan väg än Kristus, och de utförde ej en god herdes verk. Prästerna och rådsherrarna, de skriftlärde och fariséerna ödelade de grönskande betesmarkerna och grumlade vattnet i de friska källflödena. I det inspirerade Ordet har vi en noggrann beskrivning av dessa herdar: ”De svaga stärkte ni inte, de sjuka botade ni inte, de sårade förband ni inte, de som drivit vilse förde ni inte tillbaka… utan med hårdhet och grymhet härskade ni över dem” (Hesekiel 34:4). rätt (251)Under alla tidsåldrar har filosofer och lärare framställt för världen olika teorier, för att möta människosjälens behov. Skilda hednafolk har haft sina stora lärare och sina religionssystem, som erbjudit någon annan väg till återlösning, än genom Kristus och sålunda vänt människornas blick från Faderns ansikte och fyllt deras hjärtan med fruktan för Honom, som endast beskärt eller tilldelat dem Sin välsignelse. Inriktningen på deras verk är, att röva från Gud det, som är Hans både genom skapelsen och genom återlösningen. Dessa falska lärare rövar tillika från människan. Millioner människor släpar sig fram som lastdjur, bundna av falska religionssystem, av slavisk fruktan eller av slö likgiltighet. De är berövade allt hopp, all glädje och all längtan efter något högre här i tiden och hyser endast en obestämd rädsla för det kommande. Endast evangelium om Guds nåd kan lyfta själen. Att begrunda Guds kärlek uppenbarad i Hans Son skall röra hjärtat och väcka själens krafter som ingenting annat. Kristus kom, för att återställa Guds avbild i människan, och vem helst, som vänder människornas hjärtan från Kristus, leder dem bort från möjligheten till sann utveckling. Svekligt berövar han dem hopp, mening och skönhet i livet. Han är en tjuv och en rövare. rätt (251) ”{D}en som går in genom dörren är fårens herde.” Kristus är både dörren och herden. Han träder in genom Sig Själv. Det är genom Sitt eget offer, som Han blir fårens herde. ”För honom öppnar dörrvaktaren, och fåren lyssnar till hans röst, och han kallar på sina får och nämner dem med deras namn och för ut dem. När han har fört ut alla sina får, går han före dem, och fåren följer honom, därför att de känner igen hans röst.” rätt (252)Av alla djur är fåret det mest skygga och hjälplösa, och i Österns länder är herdens vård om fåren outtröttlig och oavbruten. I forna tider fanns där, liksom nu, föga trygghet utanför stadsmurarna. Rövarband från den kringströvande gränsbefolkningen, eller rovdjur i klippornas gömställen, låg på lur, för att röva från hjorden. Herden vaktade sina får medveten om, att han riskerade sitt eget liv. Jakob, som vaktade Labans fårahjordar på betesmarkerna i Haran, beskriver sitt eget outtröttliga arbete med dessa ord: ”Om dagen plågades jag av hetta och om natten av köld, och sömnen vek ifrån mig” (Första Moseboken 31:40). Och det var medan David vaktade sin fars hjord, som han ensam mötte lejonet och björnen och räddade det stulna lammet ur deras gap. rätt (252)När herden leder sin hjord över klippiga höjder, genom skogar och vilda raviner till de gräsbevuxna flodstränderna, när han vakar över fåren, vårdar sig ömt om de sjuka och svaga – när herden på detta sätt uppoffrar sig för fåren, blir hans liv till ett med deras. En stark och öm tillgivenhet förenar honom med hans skyddslingar. Hur stor hjorden än är, känner herden varje får. Vart och ett har sitt namn och lystrar till namnet vid herdens tillrop eller lockrop. rätt (252)Liksom en jordisk herde känner sina får, känner den gudomlige Herden Sin hjord, som är kringspridd över hela världen. ”Ni, mina får, den hjord som jag för i bet, ni är människor och det är jag som är er Gud, säger Herren, Herren.’” Jesus säger: ”jag har kallat dig vid namn, du är min.” ”Se, på mina händer har jag upptecknat dig” (Hesekiel 34:31; Jesaja 43:1; 49:16). rätt (252) Jesus känner oss personligen, och med deltagande ser Han våra svagheter. Han känner oss alla vid namn. Han vet till och med huset, där vi bor, och namnen på var och en, som bor där. Han har vid något tillfälle gett Sina tjänare befallning om, att gå till en viss gata och ett bestämt hus, för att där finna ett av Hans får. rätt (252)Varje själ är så till fullo känd av Jesus, som om han vore den ende, för vilken Frälsaren dött. Vars och ens nöd rör Hans hjärta. Ropet om hjälp når Hans öra. Han kom, för att dra alla människor till Sig. Han bjuder dem: ”Följ Mig”, och Hans Ande påverkar deras hjärtan till, att komma till Honom. Många vägrar, att låta sig dras. Jesus vet, vilka de är. Han vet också, vilka med glädje lyssnar till Hans kallelse och är redo, att komma under Hans herdevård. Han säger: ”Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig.” – Han vårdar Sig om var och en, som om det ej funnes någon annan på hela jordens rund. rätt (253) ”{H}an kallar på sina får och nämner dem med deras namn och för ut dem… och fåren följer honom, därför att de känner igen hans röst.” – En herde i Österlandet driver inte på sina får. Han använder sig ej av våld eller skrämsel, utan går före dem och ropar på dem. De känner hans röst och lyder hans rop. Så gör också Frälsarherden med Sina får. Skriften säger: ”Så förde du ditt folk som en hjord genom Moses och Arons hand.” Genom profeten förklarar Jesus: ”’Med evig kärlek har jag älskat dig, därför låter jag min nåd förbliva över dig.” Han tvingar ingen, att följa Honom. ”Med lena band drog jag dem, med kärlekens band” (Psaltaren 77:21; Jeremia 31:3; Hosea 11:4). rätt (253)Det är inte fruktan för straff, eller hopp om evig belöning, som förmår Kristi lärjungar till, att följa Honom. De skådar Frälsarens oändliga kärlek, uppenbarad under hela Hans vandring på jorden, från krubban till korset. Hans anblick intar, uppmjukar och betvingar själen. Kärleken vaknar i deras hjärtan, som skådar Honom. De hör Hans röst och följer Honom. rätt (253)Såsom herden går före sina får, utsättande sig för vägens faror, går Jesus före Sitt folk. ”När han har fört ut alla sina får, går han före dem”. Vägen till himmelen är helgad genom Frälsarens fotspår. Stigen är brant och stenig, men Jesus har gått den vägen. Hans fötter har trampat ned de grymma törnena, för att göra vägen lättare för oss. Varje börda vi är kallade att bära, har Han Själv burit. rätt (253)Ehuru Jesus nu har farit upp till Sin Fader och med Honom delar universums tron, har Han inte förlorat Sin medlidsamma natur. I dag är samma deltagande hjärta öppet för mänsklighetens ve. I dag räcker Han ut Sin genomstungna hand, för att än rikligare välsigna Sitt folk på jorden. ”{D}e skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur min hand.” Den själ, som har överlåtit sig åt Kristus, är mer dyrbar i Hans ögon, än hela världen. Frälsaren skulle ha lidit Golgata kval, om blott en enda därigenom blivit frälst för Hans rike. Han skall aldrig överge den, för vilken Han har dött. Så vida inte Hans efterföljare själva väljer, att lämna Honom, skall Han hålla dem fast. rätt (253)Under alla prövningar har vi en hjälpare, som aldrig sviker. Han lämnar oss inte ensamma, att kämpa mot frestelsen, att strida mot det onda och slutligen krossas under sorger och bördor. Fastän Han är dold för vår blick, kan trons öra höra Hans röst säga: Frukta inte, Jag är med Dig. ”Jag är den förste och den siste och den levande. Jag var död, och se, jag lever i evigheternas evigheter” (Uppenbarelseboken 1:18). Jag har uthärdat Dina sorger, kämpat Dina strider, övervunnit Dina frestelser. Jag känner Dina tårar – Jag har också gråtit. Den sorg, som är för djup att viskas i ett mänskligt öra, känner Jag. Tro inte, att Du är ensam och övergiven. Fast Din smärta ej finner genklang i något hjärta på jorden, se på Mig och lev. ”Om än bergen viker bort och höjderna vacklar, så skall min nåd inte vika från dig och mitt fridsförbund inte vackla, säger Herren, din förbarmare” (Jesaja 54:10). rätt (254)Hur högt en herde än må älska sina får, älskar han dock sina söner och döttrar ändå högre. Jesus är inte endast vår herde, Han är ”evig Fader”. Och Han säger: ”jag känner mina får, och mina får känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern”. Vilka ord! Den enfödde Sonen, som är i Faderns sköte, Han, som Gud har förklarat vara ”den man som står mig nära” (Sakarja 13:7) – gemenskapen mellan Honom och den evige Guden får tjäna som liknelse för gemenskapen mellan Kristus och Hans barn på jorden! rätt (254) Eftersom vi är Faderns gåva och Hans mödas lön, älskar Jesus oss. Han älskar oss som Sina barn. Käre läsare, Han älskar Dig. Själva himmelen kan inte erbjuda någonting större, någonting bättre. Förtro Dig därför åt Gud. rätt (254)Jesus tänkte på själarna över hela världen, som var vilseledda av falska herdar. Dem, som Han längtade efter att samla som Sina får till Sitt fårahus, var spridda ibland ulvar eller vargar, och Han sade: ”Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Dem måste jag också leda, och de kommer att lyssna till min röst. Så skall det bli en hjord och en herde.” rätt (254) ”Fadern älskar mig därför att jag ger mitt liv för att sedan ta det tillbaka.” Det innebär, att Min Fader har älskat Dig så, att Han älskar Mig mer, därför att Jag ger Mitt liv, för att frälsa Dig. Genom att bli Din ställföreträdare och löftesman, genom att ge Mitt liv, genom att ikläda Mig Din skuld och bära Dina överträdelser, har Jag blivit än mer älskad av Min Fader. rätt (255) ”Ingen tar det ifrån mig, utan jag ger det av fri vilja. Jag har makt att ge det, och jag har makt att ta det tillbaka.” Som medlem av den mänskliga familjen var Han dödlig, som Gud var Han källan till liv för världen. Han kunde ha motstått dödens verk och vägrat, att gå in under dess välde, men frivilligt gav Han Sitt liv, för att bringa i ljuset liv och oförgänglighet. Han bar världens synd, utstod dess förbannelse, utgav Sitt liv som ett offer, för att människorna ej skulle dö den eviga döden. rätt (256) ”Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig… Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld lade Herren på honom” (Jesaja 53:4-6). rätt |