Sackeus

(302)Grundat på Lukasevangeliet 19:1-10.
Påskhögtiden närmade sig, och Jesus ställde åter Sin färd till Jerusalem. I Hans hjärta härskade den frid, som full överensstämmelse med Faderns vilja skänker, och med ivriga steg fortsatte Han Sin väg mot den plats, där Hans offer skulle bringas. Men en känsla av mystik, av tvivel och fruktan föll över lärjungarna. ”Jesus gick före dem. De som följde honom var förskräckta och fyllda av fruktan” (Markusevangeliet 10:32). rätt

(302)Åter kallade Kristus till Sig de tolv. Med större bestämdhet, än någonsin förut sökte Han att klargöra för dem, att Han skulle förrådas och lida. rätt

(302) ”’Se”, sade Han, ”vi går upp till Jerusalem, och allt som genom profeterna är skrivet om Människosonen skall gå i uppfyllelse. Ty han kommer att utlämnas åt hedningarna. De skall håna och skymfa honom, spotta på honom, gissla honom och döda honom, och på tredje dagen skall han uppstå.’” rätt

(302) ”Men lärjungarna förstod ingenting av detta. Det var fördolt för dem, så att de inte fattade vad han menade” (Lukasevangeliet 18:31-34). rätt

(303)På vägen till Jerusalem färdades Jesus genom Jeriko och ”vandrade genom staden.” Omkring en och en halv kilometer från Jordan, på västra sidan av dalen, som här utbredde sig i en slätt, låg staden omgiven av tropisk växtlighet och yppig skönhet. Med sina palmträd och sina rika trädgårdar, bevattnade av källsprång, glänste den som en ädelsten i infattningen av de kalkberg och ödsliga raviner, som låg mellan Jerusalem och staden på slätten. rätt

(303)Många karavaner passerade Jeriko på sin resa till högtiden. Deras ankomst var alltid en festlig tilldragelse, men nu hade ett djupare intresse gripit folket. Det var känt, att den galiléiske läraren, som nyligen väckt upp Lasarus till livet, var med i skaran. Och även om viskande rykten var i omlopp om prästernas stämplingar eller intriger, var människorna ivriga, att ge Honom sin hyllning. rätt

(303)Jeriko var sedan gamla tider avskilt för prästerna, och vid denna tid hade ett stort antal präster sina boplatser där. Men staden hade dessutom en befolkning av starkt olikartad karaktär. Den var ett stort trafikcentrum, och romerska officerare och soldater jämte många främlingar från olika håll uppehöll sig här, varför många publikaner slagit ned sina bopålar i staden på grund av tulltjänsten. rätt

(303) ”Förmannen vid tullen”, Sackeus, var jude. Han var föraktad av sina landsmän på grund av, att hans ställning och rikedom var lön för ett värv, som de avskydde och som blivit en beteckning för bedrägeri och utpressning. Denne tulltjänsteman var emellertid inte en så alltigenom hårdhjärtad, världslig man, som han kunde synas. Under det yttre skenet av världslighet och stolthet klappade ett hjärta, som var mottagligt för gudomligt inflytande. Sackeus hade hört talas om Jesus. Ryktet om Honom, som hade behandlat en utdömd klass med hänsyn och vänlighet, hade spritt sig vida omkring. I denne överpublikans hjärta vaknade längtan efter ett bättre liv. Endast någon dryg kilometer från Jeriko hade Johannes Döparen predikat vid Jordan, och Sackeus hade lyssnat till budskapet om bättring. Den förmaning ökenpredikanten gav publikanerna eller tullindrivarna: ”’Kräv inte mer än vad som är fastställt” {Lukasevangeliet 3:13}, hade gjort intryck på honom, även om han till det yttre inte visade, att han fäst avseende därvid. Han kände de Heliga Skrifterna och var övertygad om, att hans liv ej var rättskaffens. Nu, då han hörde, att den store Läraren skulle komma, förnam han, att han var en stor syndare i Guds ögon. Likväl tändes hoppet i hans hjärta av, vad han hörde talas om Jesus. Skulle inte ånger och bättring vara en möjlighet även för honom? Var inte en av den nye Lärarens mest betrodda lärjungar en publikan? Sackeus började genast, att följa den övertygelse han fått och sökte, att gottgöra dem, som han hade handlat orätt emot. rätt

(303)Redan hade han beträtt sinnesändringens väg, då nyheten om att Jesus anlänt till Jeriko spreds i staden. Sackeus hade börjat att erfara, hur bittra syndens frukter är och hur tung vandringen är för den, som söker att vända om från sin onda väg. Det är hårt, att möta missförstånd, misstankar och misstroende, när man söker att gottgöra de felsteg man begått. Publikanernas förman längtade efter, att få se Dens ansikte, vars ord hade väckt hoppet till liv i hans hjärta. rätt

(304)Gatorna vimlade av folk, och Sackeus, som var liten till växten, kunde inte se något över mängdens huvuden. Ingen ville bereda plats åt honom, varför han skyndade i förväg till en plats, där ett stort mullbärsfikonträd bredde ut sina grenar över vägen. Den rike tullaren klättrade upp och satte sig i det rika grenverket, där han hade god utsikt över processionen, som skulle gå den vägen fram. Den närmade sig snart och höll på att gå förbi, då Sackeus med ivriga ögon sökte, att urskilja Dens gestalt, som han längtade efter att se. rätt

(304)Över prästernas och de skriftlärdes högljudda tal och folkmängdens välkomstrop nådde denne publikans outtalade önskan Jesu hjärta. Plötsligt gjorde en grupp halt nedanför fikonträdet. Skaran, som gick framför och den, som följde efter, stannade likaså, och någon tittade upp, vars blick tycktes tränga genom Sackeus’ själ. Han kunde knappt tro, att han hörde rätt, då han från trädet förnam dessa ord: rätt

(304) ”’Sackeus, skynda dig ner, ty i dag måste jag komma och stanna i ditt hus.’” Folkskaran öppnade ledet, och Sackeus gick som i en dröm, då han ledsagade Jesus till sitt eget hem. Men de skriftlärde såg på med klandrande min och mumlade missnöjda och vresiga: ”’Han har tagit in hos en syndare.’” rätt

(304)Sackeus hade blivit överväldigad, häpen och mållös över, att Jesus i Sin kärlek och nåd stannat, för att tala till honom, som var så ovärdig. Nu öppnade kärleken och troheten mot den nyfunne Mästaren åter hans läppar. Han ville offentligt bekänna sin ånger och bättring. rätt

(305)I folkskarans närvaro trädde Sackeus fram och sade till Jesus: ”’Herre, hälften av det jag äger ger jag åt de fattiga, och om jag har bedragit någon, ger jag honom fyrdubbelt tillbaka.’” rätt

(305) ”Jesus sade till honom: ’I dag har frälsning kommit till denna familj, eftersom också han är en Abrahams son.” rätt

(305)Innan Sackeus hade sett Kristi ansikte, hade han börjat att öva sådana gärningar, som visade, att han hade riktig ånger. Innan han hade blivit anklagad av människor, hade han bekänt sin synd. Han hade böjt sig för den Helige Andes övertygande makt och sökt att förverkliga de lärdomar, som getts i heliga skrifter till det gamla Israel såväl som till oss. Herren hade sagt långt förut: ”Om din broder blir fattig och kommer på obestånd hos dig, skall du ta dig an honom. Som en främling eller inneboende skall han få leva hos dig. Du skall inte låna honom pengar mot ockerränta eller ge honom av din mat mot ränta.” ”Ni skall inte göra varandra orätt” {Tredje Moseboken 25:35-37, 17}. Dessa ord hade Kristus Själv uttalat, då Han talade höljd i molnstoden, och det första gensvar Sackeus gav på Kristi kärlek, var att visa medkänsla med de fattiga och de lidande. rätt

(305)Ibland publikanerna fanns det en överenskommelse om, att de kunde förtrycka folket, medan de stödde varandra i sitt bedrägliga förfarande. I sin penningutpressning tillämpade de endast vad, som blivit vedertagen praxis överallt. Även prästerna och de skriftlärde, som föraktade publikanerna, gjorde sig skyldiga till, att på oärligt sätt tillskansa sig rikedomar under täckmanteln av sitt heliga kall. Men så snart, som Sackeus kom under den Helige Andes inflytande, avstod han från varje ohederlig handling. rätt

(305)Ingen ånger är verklig, som ej medför livsförvandling. Kristi rättfärdighet är inte en täckmantel för synder, som ej blivit bekända och övergivna. Det är en levande princip, som förvandlar karaktären och styr uppförandet. Helighet är hängivenhet av hela hjärtat inför Gud, den är en fullständig underkastelse av hjärta och liv under de himmelska principernas inneboende kraft. rätt

(305)En kristen bör i sitt dagliga förvärvsarbete inför världen representera det sätt, på vilket Herren skulle sköta det. I varje affärstransaktion bör han visa, att Gud är hans Lärare. ”Helgad åt Herren” bör skrivas i varje bokföringsbok och liggare, på affärshandlingar, kvitton och räkningar. De, som bekänner sig vara Kristi efterföljare och som handlar på oärligt sätt, bär falskt vittnesbörd om en helig, rättfärdig och barmhärtig Guds karaktär. Varje omvänd själ bör, likt Sackeus, fira Kristi inträde i sitt hjärta, genom att avstå från alla orättfärdiga handlingar, som förut utmärkt hans liv. Likt denne förman för publikanerna, bör han ge prov på sin uppriktighet, genom att gottgöra, vad han brutit. Herren säger: Om ”den ogudaktige, ger tillbaka den pant han har fått och ersätter vad han har stulit och vandrar efter livets stadgar, så att han inte gör det som är orätt, då skall han förvisso få leva och inte dö. Man skall inte komma ihåg några av de synder han har begått. Eftersom han har gjort vad som är rätt och rättfärdigt, skall han förvisso få leva” {Hesekiel 33:15-16}. rätt

(305)Om vi har skadat någon av våra medmänniskor genom oredliga affärsmetoder, eller om vi bedragit någon eller undanhållit något, även om det skett inom lagens ram, bör vi bekänna den orätt vi gjort och gottgöra det, så långt det står i vår makt. Och det är rätt av oss, att vi inte blott återställer, vad vi har tagit, utan även ersätter, vad det skulle ha gett i avkastning under den tid det varit i vår ägo. rätt

(306)Till Sackeus sade Frälsaren: ”’I dag har frälsning kommit till denna familj”. rätt

(306)Det var inte endast Sackeus, som blev välsignad, utan hela hans hus med honom. Kristus gick till hans hem, för att undervisa honom om sanningen och för att tala med hans hushåll om det, som tillhörde Hans rike. De hade blivit utestängda från synagogan på grund av de skriftlärdes och folkets förakt, men nu samlades de i sitt eget hem som den mest gynnade familjen i hela Jeriko, för att höra den gudomlige Läraren tala livets ord till dem. rätt

(307)När Kristus tas emot som en personlig Frälsare, blir vi delaktiga av frälsningens gåva. Sackeus hade tagit emot Jesus inte bara som en tillfällig gäst i sitt hem, utan som En, som skulle ta Sin boning i själens helgedom. De skriftlärde och fariséerna anklagade honom för att vara en syndare, de knotade eller klagade över Kristus, för att Han blev Sackeus’ gäst. Men Herren förklarade honom vara en Abrahams son. Ty de, som hör Kristus till, de är Abrahams barn. rätt

nästa kapitel