| Tidsåldrarnas Längtan kapitel 51. Från sida 367. Från sida 642 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(367)Grundat på Lukasevangeliet 22:7-18, 24; Johannesevangeliet 13:1-17. (367)Hela Kristi liv hade varit ett osjälviskt tjänande. ”Inte för att låta tjäna sig, utan för att tjäna”, var den lärdom Han gav genom varje handling. Men ännu hade lärjungarna ej lärt sig den läxan. Vid den sista Påskmåltiden upprepade Han åter denna undervisning genom ett åskådliggörande exempel, som för alltid skulle inpränta den i deras sinnen och hjärtan. rätt (367)Samtalen mellan Jesus och Hans lärjungar präglades alltid av en lugn glättighet, vilket de alla satte högt värde på. Påskmåltiderna hade varit tilldragelser av särskilt intresse, men vid detta tillfälle var Jesus beklämd. Han bar på en tung börda, och en skugga vilade över Hans ansikte. Då Han mötte lärjungarna i den övre salen, förstod de att något tyngde Hans sinne, och fastän de inte visste orsaken därtill, kände de sympati med Honom i Hans lidande. rätt (367)Då de var samlade med Honom runt bordet, sade Han i en ton, som vittnade om djup bedrövelse: ”’Jag har längtat mycket efter att äta detta påskalamm med er, innan mitt lidande börjar. Ty jag säger er att jag inte kommer att äta det förrän det får sin fullbordan i Guds rike.’” rätt (368)Kristus visste, att tiden kommit för Honom att skiljas från denna värld och gå till Sin Fader. Och såsom Han dittills alltid älskat Sina egna här i världen, älskade Han dem till slutet. Han befann Sig nu i korsets skugga, och smärtade pinade Hans själ. Han visste, att Han skulle bli övergiven i den stund Han blev förråd. Han visste, att Han, efter att ha gått igenom den mest nesliga rättegång, som någon brottsling kunde utsättas för, skulle bringas om livet. Han visste, hur otacksamma och grymma de var, som Han kommit, för att frälsa. Han visste, hur stort offret var, som Han måste ge, och för hur många det skulle ges förgäves. Hur naturligt hade det inte varit, om Han, inför vetskapen om allt, som låg framför Honom, hade blivit överväldigad av tanken på Sin förnedring och Sitt lidande. Men Han såg på de tolv, som följt Honom som Hans egna och som efter den vanära och sorg samt den pinsamma behandling Han komme att utsättas för, skulle bli lämnade ensamma kvar att kämpa i denna värld. Hans tankar på eget lidande var alltid förenade med tanken på lärjungarna. Han tog inte hänsyn till Sig Själv, utan Hans största omsorg gällde alltid dem. rätt (368)Denna sista afton hade Jesus mycket att säga Sina lärjungar. Om de hade varit beredda, att ta emot, vad Han längtade efter att delge, skulle de ha blivit besparade hjärtekval, missräkning och oro. Men Jesus såg, att de inte kunde bära, vad Han hade att säga dem. Då Han blickade in i deras ansikten, dog de varningens och tröstens ord, som låg på Hans läppar. Minuterna gick under tystnad. Jesus tycktes vänta. Lärjungarna kände sig väldigt illa till mods. Den sympati och ömhet, som åsynen av Jesu sorg väckte, tycktes försvinna. Hans sorgfyllda ord om eget lidande hade gjort föga intryck på dem. De blickar de kastade på varandra, talade om avundsjuka och stridslystnad. rätt (368) ”Det uppstod också en tvist bland dem om vem som kunde vara störst.” Denna tvist, som fortsatte i Kristi närvaro, smärtade och sårade Honom. Lärjungarna klängde sig fast vid sin älsklingstanke, att Kristus skulle framträda i makt och inta sin plats på Davids tron. Och i sina hjärtan åtrådde var och en av dem den förnämsta platsen i riket. De hade satt sin egen värdestämpel på sig själva och på varandra. I stället för att akta sina bröder högre, än sig själva, satte de sig själva främst. Jakobs och Johannes’ begäran, att få sitta på högra och vänstra sidan om Kristi tron, hade väckt förtörnelse hos de andra. Att de två bröderna skulle drista sig till, att begära de två förnämsta platserna, hade så upprört de andra lärjungarna, att en splittring hotade. De menade, att de blivit misskända eller oriktigt bedömda och att deras trohet och deras talanger ej var rätt uppskattade. rätt (368)Andra orsaker till missnöje hade uppstått. Vid en fest var det sed, att tjänare skulle två eller tvätta gästernas fötter. Vid detta tillfälle hade också förberedelser gjorts för denna tjänst. Vattenkanna, tvättfat och handduk fanns där tillreds för fottvagning, men ingen tjänare var närvarande, och det var därför lärjungarnas plikt, att utföra denna tjänst. Men var och en av dem hade gett efter för sårad stolthet, och de beslöt sig nu för, att inte utföra denna tjänaresyssla. Alla visade en oberörd likgiltighet och tycktes vara alldeles omedvetna om, att det fanns något för dem att göra. Genom sin tystnad vägrade de, att ödmjuka sig själva. rätt (368)Vad skulle nu Kristus göra för dessa stackars själar, så att Satan inte skulle vinna en avgjord seger över dem? Hur skulle Han kunna visa dem, att inte blott en bekännelse till lärjungaskap gjorde dem till lärjungar, eller tillförsäkrade dem en plats i Hans rike? Hur skulle Han kunna visa dem, att det är kärlekens tjänst och sann ödmjukhet, som skänker verklig storhet? Hur skulle Han kunna tända kärlek i deras hjärtan och få dem att förstå, vad Han längtade efter att få säga dem? rätt (369)Lärjungarna gjorde inte min av, att vilja tjäna varandra. Jesus väntade en stund, för att se, vad de tänkte göra. Sedan reste Sig den gudomlige Läraren från bordet och lade av Sig Sin överklädnad, som skulle ha hindrat Hans rörelser, och tog en linneduk och band den om Sig. Med häpet intresse såg lärjungarna på och avvaktade under tystnad, vad som skulle följa. rätt (369) ”Sedan hällde han vatten i ett fat och började tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med linneduken som han hade bundit om sig.” – Denna handling öppnade lärjungarnas ögon. Deras hjärtan greps av skamkänsla och förödmjukelse. De förstod den outtalade förebråelsen och såg sig själva i ett helt nytt ljus. rätt (369)Så uttryckte Jesus Sin kärlek till lärjungarna. Deras själviska anda fyllde Honom med sorg, men Han började inte att träta på dem om deras uppträdande. I stället gav Han dem ett exempel, som de aldrig skulle glömma. Hans kärlek till dem var inte lätt att störa, eller att släcka. Han visste, att Fadern gett allt i Hans händer och att Han hade gått ut från Gud och skulle gå till Gud. Han var fullt medveten om Sin gudomlighet, men Han hade lagt av Sig Sin kungliga krona och Sin furstliga dräkt och iklätt Sig tjänareskepnad. En av Hans sista handlingar på jorden var, att omgjorda Sig Själv som en tjänare och utföra en tjänares syssla. rätt (369)Före Påsken hade Judas för andra gången sammanträffat med prästerna och de skriftlärde, för att slutgiltigt komma överens med dem om Jesu överlämnande i deras händer. Likväl sällade han sig till lärjungarna efteråt, som om han inte varit skyldig till något ont, och intresserade sig för förberedelserna till festen. Lärjungarna visste ingenting om Judas’ avsikt. Jesus allena kände hans hemlighet. Likväl avslöjade Han honom inte. Jesus hungrade efter, att rädda hans själ. Han kände samma börda för honom som för Jerusalem, då Han grät över den dömda staden. Ur Hans inte steg detta rop: ”Hur skall Jag kunna prisge Dig!” rätt (370)Judas förnam den betvingande makten i denna kärlek. Då Frälsarens händer tvådde dessa besudlade fötter och torkade dem med linneduken, genombävades Judas’ hjärta gång på gång av impulsen, att där och då bekänna sin synd. Men han ville inte ödmjuka sig. Han förhärdade sitt hjärta och ville inte ångra sig. De gamla böjelserna, som för en stund släppt kontrollen över honom, återtog herraväldet. Judas kände sig besvärad över Kristi handling, att två Sina lärjungars fötter. Om Jesus kunde ödmjuka Sig så, menade han, kunde Han inte bli Israels kung. Allt hopp om storhet och ära i ett timligt eller materiellt och världsligt rike grusades. Judas var säker på, att det inte fanns någonting att vinna på att följa Jesus. Efter att ha sett Honom förnedra Sig Själv, som han menade att Jesus gjorde, blev han styrkt i sin avsikt, att uppsäga Honom tro och lydnad och hellre erkänna sig själv vara bedragen. En demon tog honom i besittning, och han beslöt sig för, att fullborda den gärning han hade lovat att fullgöra, nämligen att förråda sin Herre. rätt (370) Då lärjungarna betraktade Jesu handling, blev de djupt rörda. Då turen kom till Petrus, utropade han med häpnad: ”’Herre, skall du tvätta mina fötter?’” rätt (370)Kristi ödmjukhet hade krossat hans hjärta. Han blygdes över, att inte någon av lärjungarna utförde denna tjänst. rätt (370) ”’Vad jag gör förstår du inte nu”, svarade Jesus, ”men längre fram skall du förstå det.’” rätt (370)Petrus kunde inte uthärda, att se sin Herre, som han trodde vara Guds Son, utföra en tjänares plikt. Hela hans inte reste sig inför denna förödmjukelse. Han förstod inte, att det var för detta Kristus hade kommit i världen. Med starkt eftertryck utropade han: ”’Aldrig någonsin skall du tvätta mina fötter.’” rätt (370)Med högtidligt allvar svarade Kristus: ”’Om jag inte tvättar dig, har du ingen del i mig.’” rätt (370)Den tjänst, som Petrus vägrade att ta emot, var en sinnebild på en inte rening. Kristus hade kommit, för att två hjärtat rent från syndens fläckar. Genom att ej tillåta Kristus, att två hans fötter, vägrade Petrus att ta emot den inte rening, som den yttre inneslöt. Han förkastade därmed sin Herre. Det är inte förnedrande för Mästaren, att vi tillåter Honom att verka för vår rening. Vi visar den sannaste ödmjukhet däri, att vi med tacksamma hjärtan tar emot varje förordning, som getts för vår skull, och däri att vi med nit och allvar tjänar Kristus. rätt (371)För dessa ord: ”’Om jag inte tvättar dig, har du ingen del i mig’”, föll Petrus till föga och gav upp sin stolthet och egenvilja. Han kunde inte uthärda tanken på, att skiljas från Kristus; det skulle ha varit lika bittert som döden för honom. rätt (371) ”’Herre, inte bara mina fötter, utan också mina händer och mitt huvud!’”, utbrast Petrus. rätt (371)Men Jesus svarade honom: ”’Den som har badat, behöver sedan bara tvätta fötterna.” rätt (371)Dessa ord åsyftar mer, än kroppslig renhet. Kristus talar fortfarande om en inte rening, vilken åskådliggörs av den yttre. Den, som kom från badet, var ren, men de sandalklädda fötterna blev snart dammiga igen och behövde tvättas ånyo. Så hade Petrus och hans bröder blivit tvagna i den stora reningskälla, som öppnats för synd och orenlighet. Kristus erkände dem vara Sina. Men frestelser hade förlett dem till det onda, och fortfarande behövde de Hans renande nåd. Då Jesus band linneduken om Sig, för att två dammet av deras fötter, ville Han avtvå den likgiltighet, avundsjuka och stolthet, som intagit deras hjärtan. Detta hade mera vittgående följder, än att tvätta dammet av deras fötter. Med den anda, som de nu behärskades av, var inte en enda av dem redo, att ingå förening med Kristus. Innan de kommit i en ställning av ödmjukhet och kärlek, var de inte beredda, att delta i Påskmåltiden, eller i den minneshögtid, som Kristus stod i begrepp att instifta. Deras hjärtan måste bli renade. Stolthet och själviskhet skapade tvedräkt och hat, men allt detta sköljde Jesus bort, då Han tvådde deras fötter. En förvandling av känslor ägde rum. Då Jesus såg Sig omkring på dem, kunde Han säga: ”Så är också ni rena”. rätt (372)Nu hade deras hjärtan blivit förenade, och de hyste kärlek till varandra. De hade blivit ödmjuka och läraktiga. Alla, utom Judas. Nu var de redo, att överlämna den förnämsta platsen åt en annan. Nu kunde de med undergivna och tacksamma hjärtan ta emot Kristi ord. rätt (372)Liksom Petrus och hans bröder, har vi också blivit tvagna i Kristi blod. Hur ofta likväl blir inte hjärtats renhet besudlad genom vår beröring med det onda! Vi måste komma till Jesus och ta emot Hans renande nåd. Petrus ryggade tillbaka, för att låta sina dammiga fötter komma i beröring med sin Herres och Mästares händer, men hur ofta bringar vi inte våra syndiga, besudlade hjärtan i beröring med Kristi hjärta! Hur smärtsamt är det inte för Honom, att se vårt dåliga lynne, vår fåfänga, vår stolthet! Likväl måste vi komma med all vår skröplighet och all vår orenhet till Honom. Han ensam kan göra oss rena. Vi är inte redo, att ha gemenskap med Honom, med mindre vi blir renade genom Hans nåds verkande kraft. rätt (372)Jesus sade till Sina lärjungar: ”Så är också ni rena, dock inte alla.’” Han hade tvagit Judas’ fötter, men dennes hjärta var inte överlåtet åt Honom. Det var inte renat. Judas hade inte böjt sig för Kristus. rätt (372)Efter att Kristus tvagit Sina lärjungars fötter, tagit på Sig överklädnaden och lagt Sig till bords igen, sade Han till dem: ”’Förstår ni, vad jag har gjort med er? Ni kallar mig Mästare och Herre, och ni säger rätt, ty jag är det. Om nu jag, som är er Herre och Mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Jag har gett er ett föredöme, för att ni skall göra, såsom jag har gjort med er. Sannerligen, sannerligen säger jag er: Tjänaren är inte förmer än sin herre, inte heller är sändebudet förmer än den som har sänt honom.” rätt (373)Kristus ville få Sina lärjungar att förstå, att Hans värdighet inte på minsta sätt blivit nedsatt av, att Han tvagit deras fötter. ”Ni kallar mig Mästare och Herre, och ni säger rätt, ty jag är det.” Och eftersom Han var människan så oändligt överlägsen, skänkte Han denna tjänaregärning mening och skönhet. Ingen har stått högre, än Kristus, och likväl sänkte Han Sig ned och utförde den ringaste plikt. För att Hans lärjungar inte skulle bedras av själviskheten, som tagit sitt hemvist i människohjärtat och som närs av egennyttan, gav Kristus oss ett exempel på ödmjukhet. Han ville inte lämna detta stora uppdrag i en människas händer. Så stora följder ansåg Han att detta skulle ha, att Han, som var Guds väsens avbild, Själv uppträdde som en tjänare inför Sina lärjungar. Medan de stred om, vem som skulle inta den förnämsta platsen, böjde Han Sig ned och tvådde deras fötter, som kallade Honom för Herre – Han, inför vilken allas knän skall böjas, Han, vilken alla änglar i härligheten anser det som en ära att få tjäna. Han tvådde även Sin förrädares fötter. rätt (373)I liv och lära har Kristus gett ett fullkomligt exempel på den osjälviska tjänst, som har sin upprinnelse hos Gud. Han lever inte för Sig Själv. Genom att skapa världar och uppehålla allt, är Han ständigt sysselsatt med, att tjäna andra. ”Han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga” (Matteusevangeliet 5:45). Detta ideal för tjänande har Gud anförtrott Sin Son. Jesus skulle stå i spetsen för mänskligheten, för att Han genom Sitt exempel skulle lära andra, vad det menas med att tjäna. Hela Hans liv stod under tjänandets lag. Han tjänade alla, hjälpte alla. På så vis levde Han ut Guds lag och visade genom Sitt exempel, Sitt goda föredöme, hur vi skall lyda den. rätt (373)Gång på gång hade Jesus försökt, att införa denna grundsats ibland lärjungarna. Då Jakob och Johannes begärde företräde framför de andra, svarade Han: ”den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare” (Matteusevangeliet 20:26). I Mitt rike har inget sådant som tankar på företräden och överhöghet någon plats. Den enda utmärkelse, som ges, är självutgivande tjänst för andra. rätt (373)Då Han nu tvagit Sina lärjungars fötter, sade Han: ”Jag har gett er ett föredöme, för att ni skall göra, såsom jag har gjort med er.” – Med dessa ord inskärpte Jesus ej endast gästfrihetens grundregel. Det var fråga om något mer, än att två gästernas fötter rena från resdammet. Kristus instiftade därmed ett sakrament, en helig handling. Genom Sin handling upphöjde Herren denna sinnebild på ödmjukhet till en helig anordning eller inrättning. Den skulle iakttas av Hans lärjungar, för att de städse eller alltid skulle bevara minnet av den läxa Han gav i ödmjukhet och tjänande. rätt (374)Denna handling är den av Kristus bestämda förberedelsen för nattvarden. Medan stolthet, meningsskiljaktigheter och tvister om, vem som är störst ännu råder, kan inte hjärtat komma i gemenskap med Kristus. Vi är inte beredda på delaktigheten i Hans lekamen och blod. Det var därför Jesus bestämde, att minnet av Hans ödmjukhet först skulle firas. rätt (374)När Guds barn kommer samman till denna heliga handling, skall de minnas dessa ord från livets och härlighetens Herre: rätt (374) ”’Förstår ni, vad jag har gjort med er? Ni kallar mig Mästare och Herre, och ni säger rätt, ty jag är det. Om nu jag, som är er Herre och Mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Jag har gett er ett föredöme, för att ni skall göra, såsom jag har gjort med er. Sannerligen, sannerligen säger jag er: Tjänaren är inte förmer än sin herre, inte heller är sändebudet förmer än den som har sänt honom. Om ni vet detta, saliga är ni, om ni också gör det.” rätt (374)Det finns en belägenhet hos människan, att sätta sig själv mycket högre, än sin broder, att se sig själv tillgodo och söka den förnämsta platsen. Ofta har detta till följd onda misstankar och ett bittert sinne. Den gudstjänsthandling, som föregår Herrens heliga nattvard, är ägnad att jaga bort dessa missförstånd och driva människan bort från hennes själviskhet och ned från självupphöjelsens piedestal eller okritiska beröm till en hjärtats ödmjukhet, som kommer henne att tjäna sin nästa. rätt (375)Den helige Väktaren från himmelen är närvarande vid denna handling, för att göra den till en självrannsakande stund och för att överbevisa om synd och skänka den välsignade vissheten om syndernas förlåtelse. Jesus är närvarande i Sin nåds fullhet, för att vända tankarnas ström, som vill brusa fram genom själviskhetens strömfåra. Den Helige Ande väcker sinnets känslighet hos dem, som vill följa sin Herres föredöme. När vi erinrar oss vår Frälsares ödmjukhet, länkar sig tanke till tanke likt ett pärlband av minnen – minnen av Guds stora kärlek och av våra jordiska vänners godhet och ömhet. Välsignelser, som förgätits eller glömts bort, barmhärtighet som skymfats, vänlighet som ringaktats, återkallas i minnet. Bitterhetens rötter, som förkvävt kärlekens ljuvliga blomma, kommer i dagen. Karaktärsbrister, försummade plikter, otacksamhet mot Gud, köld gentemot bröder återkallas i minnet. Synden uppenbaras i det ljus, i vilket Gud ser den. Våra tankar präglas inte längre av självbelåtenhet, utan av självtukt och ödmjukhet. Själen stärks, så att vi kan slå broar över likgiltighetens svalg. Onda ord och tankar avvisas. Synder bekänns och förlåts. Kristi betvingande nåd kommer in i själen, och Kristi kärlek drar våra hjärtan tillsammans i en salig gemenskap. rätt (375)Om vi på detta sätt lär oss läxan om beredelsens funktion, tänds en längtan hos oss efter ett högre andligt liv. Det sanna Vittnet vill möta denna längtan. Själen kommer att lyftas. Vi kan delta i nattvarden med förvissning om syndernas förlåtelse. Kristi rättfärdighets solsken skall fylla hjärtats rum och själens tempel. Vi ser Guds Lamm, som tar bort världens synd. rätt (375)Kristus, som tagit emot allas tjänst, kom för att bli allas tjänare. Och därför att Han tjänade alla, skall Han bli tjänad och ärad av alla. De, som vill bli delaktiga av Hans gudomliga egenskaper och dela glädjen med Honom över, att se själar frälsta, måste följa Hans exempel i osjälviskt tjänande. rätt (376)Allt detta ligger inneslutet i Jesu ord: ”Jag har gett er ett föredöme, för att ni skall göra, såsom jag har gjort med er.” Detta var syftemålet med den heliga gudstjänsthandling, som Han instiftade. Och Han säger: ”Om ni vet detta, saliga är ni, om ni också gör det.” rätt |