Åter vid Tiberias’ Sjö

(509)Grundat på Johannesevangeliet 21:1-17.
Jesus hade lovat, att möta Sina lärjungar i Galiléen. Och strax efter Påskveckan ställde de sin färd dit. Om de inte hade stannat kvar i Jerusalem under högtiden, skulle detta ha tolkats som missnöje och kätteri, därför dröjde de kvar till slutet av veckan. Men då denna var till ända, vände de glada hemåt, för att möta Frälsaren, såsom Han hade uppmanat dem att göra. rätt

(509)Sju av lärjungarna gjorde sällskap. De var klädda i fiskarens enkla dräkt. De var fattiga på världens goda, men de var rika, då det gällde kunskap om sanningen och dess tillämpning i livet, vilket i Guds ögon förlänade dem den högsta utmärkelsen som lärare. De hade inte gått i någon profetskola, men under tre år hade de blivit undervisade av den störste uppfostrare, som världen någonsin sett. Under Hans ledning hade de blivit kloka, förädlade och förfinade redskap, genom vilka människorna skulle ledas till kunskap om sanningen. rätt

(509)En stor del av Kristi verksamhetstid hade förflutit vid Gennesarets Sjö och dess omgivningar. Då lärjungarna samlades till denna plats, där de sannolikt ej skulle bli störda, fann de sig omgivna av minnen från Jesus och Hans mäktiga verk. Över dess vågor hade Jesus kommit till deras undsättning, då deras hjärtan varit fyllda av skräck för den vreda stormen, som hotat dem med undergång. Här hade vindarna lagt sig på Hans ord. Inom synhåll fanns den strand, där omkring tio tusen personer hade blivit mättade av några få bröd och fiskar. Inte långt därifrån låg Kapernaum, staden som bevittnat så många mäktiga under. Då lärjungarna betraktade omgivningarna, mindes de livligt Frälsarens ord och gärningar. rätt

(509)Det var en ljuvlig afton, och Petrus, som ännu hade kvar mycket av sin kärlek till båtar och fiske, föreslog, att de skulle bege sig ut på sjön och kasta ut sina nät. Alla blev genast intresserade av, att följa med. De var i behov av föda och kläder, vilket en framgångsrik natts fiske kunde ge dem. rätt

(509)Så gick de ut med sina båtar, men de fick ingenting. De arbetade hela natten utan något utfall. Under de långa nattimmarna talade de om sin frånvarande Herre och återkallade i minnet de underbara händelser de hade bevittnat under Hans verksamhet omkring sjön. De undrade, hur deras framtid skulle te sig, och de blev nedstämda vid tanken på framtidsutsikterna. rätt

(510)Hela tiden följde en ensam åskådare på stranden dem med Sina blickar, ehuru Han Själv var osynlig. Omsider grydde morgonen. Båten låg blott ett litet stycke från stranden, och lärjungarna såg en främling stå på stranden, som tilltalade dem med frågan: ”’Mina barn, har ni något att äta?’” De svarade: ”’Nej.’” ”Han sade: ’Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så skall ni få.’” rätt

(510)Då kastade de ut; och nu fick de en så stor hop fiskar, att de inte förmådde, att dra upp nätet. Johannes kände igen främlingen och ropade till Petrus: ”’Det är Herren.’” rätt

(510)Petrus blev så upprymd och glad, att han i sin iver kastade sig i vattnet och stod snart vid sidan av Mästaren. De andra lärjungarna kom i sina båtar, dragande med sig nätet med fiskarna. ”När de kom i land, fick de se en glödhög och fisk som låg på den och bröd.” rätt

(510)De var alltför häpna, för att fråga, varifrån elden och födan hade kommit. ”Jesus sade till dem: ’Bär hit av fisken som ni fått.’” rätt

(510)Petrus rusade ned till nätet, som han hade lämnat, och hjälpte sina bröder, att dra det i land. Efter att detta var gjort och förberedelserna var slutförda, bad Jesus Sina lärjungar, att komma och äta. Han bröt brödet och delade det mellan dem och blev igenkänd av alla sju. De tänkte på undret, då Han bespisade fem tusen män på bergssluttningen. Men en hemlighetsfull bävan grep dem, och under tystnad betraktade de sin uppståndne Frälsare. rätt

(511)Livligt återkallade de i minnet scenen vid sjön, då Jesus bjöd dem, att följa Honom. De kom ihåg, hur de, på Hans befallning, rott ut på djupet och lagt ut sitt nät där, och fångsten hade blivit så riklig, att nätet varit nära att gå sönder. Då hade Jesus kallat dem till, att lämna sina fiskebåtar och lovat, att göra dem till människofiskare. Det var, för att påminna dem om detta och fördjupa intrycket därav, som Han återigen hade utfört samma underverk. Hans handling var ett förnyande av uppdraget till lärjungarna. Han ville visa dem, att deras Herres död inte hade lättat på förpliktelsen, att utföra det verk, som Han överlåtit åt dem att fullgöra. Fastän de skulle bli berövade Hans personliga närvaro och även sitt livsuppehälle genom sin förra sysselsättning, skulle deras uppståndne Frälsare ta vård om dem. Medan de utförde Hans verk, skulle Han sörja för deras behov. Jesus hade också ett bestämt syfte med, att be dem om, att kasta ut nätet på högra sidan om båten. På motsvarande sida av stranden stod Han – låt oss kalla det för trons sida. Om de arbetade i förening med Honom, om Hans gudomliga kraft förenades med deras mänskliga ansträngningar, skulle de inte misslyckas. rätt

(511)Kristus hade en annan lärdom att ge, som särskilt angick Petrus. Dennes förnekelse av sin Herre hade stått i bjärt kontrast till hans förra trohetsförklaring. Han hade vanärat Kristus och hade väckt misstroende hos sina bröder. De menade, att han inte kunde få inta sin förra ställning ibland dem, och han själv kände, att han hade förverkat detta förtroende. Innan han kallades, att åter ta upp sitt apostoliska verk, måste han inför dem alla ge bevis på sinnesändring. Utan detta skulle hans synd, fast han ångrat den, ha ödelagt hans inflytande som Kristi tjänare. Frälsaren gav honom ett tillfälle till, att återvinna sina bröders förtroende och så mycket som möjligt avlägsna den skamfläck han satt på evangelium. rätt

(511)Här finns en lärdom för alla Kristi efterföljare. Evangeliet vet inte av någon kompromiss eller eftergift för det onda. Det kan inte ursäkta synden. Hemliga synder skall bekännas i hemlighet för Gud, men kända synder fordrar öppen bekännelse. Lärjungens synd kastar en skugga på Kristus. Den ger Satan tillfälle till, att triumfera och kommer vacklande själar att stappla. För att ge bevis på sin ånger, skall lärjungen, så långt det står i hans makt, avlägsna en sådan vanära. rätt

(511)Medan Kristus och Hans lärjungar åt tillsammans vid sjöstranden, sade Frälsaren till Petrus: ”’Simon, Johannes son, älskar du mig mer än dessa?’” rätt

(512)En gång hade Petrus förklarat: ”’Även om alla andra överger dig, så skall inte jag göra det.’” Men nu hade han större självkännedom. ”’Ja, Herre”, sade han, ”du vet att jag har dig kär.’” rätt

(512)Han kom inte med någon lidelsefull försäkran om, att hans kärlek var större, än brödernas. Han gav inte uttryck för sin egen uppfattning om sin tillgivenhet. Till Honom, som kan utröna alla hjärtats motiv, vädjar han, att Han må bedöma hans uppriktighet. rätt

(512)Och Jesus bjuder honom: ”’För mina lamm på bete.’” rätt

(512)Återigen ställde Jesus Petrus inför provet och upprepade Sina förra ord: ”’Simon, Johannes son, älskar du mig?’” – Denna gång frågade Han inte, om Petrus älskade Honom mer, än hans bröder gjorde. Det andra svaret liknade det första – det kom utan några överdrivna försäkringar: ”’Ja, Herre, du vet att jag har dig kär.’” Jesus sade till honom: ”’Var en herde för mina får.’” rätt

(512)Än en gång ställde Jesus denna rannsakande fråga till Petrus: ”’Simon, Johannes son, har du mig kär?’” rätt

(512)Petrus blev bedrövad. Han tänkte, att Jesus betvivlade hans kärlek. Han visste, att hans Herre hade orsak till, att misstro honom, och med värkande hjärta svarade han: ”’Herre, du vet allt. Du vet att jag har dig kär.’” Åter sade Jesus till honom: ”’För mina får på bete.” rätt

(513)Tre gånger hade Petrus öppet förnekat sin Herre, och tre gånger förmådde Jesus Sin lärjunge till, att betyga Honom sin kärlek och trohet och riktade denna rannsakande fråga lik en spjutspets mot hans sårade hjärta. Inför de församlade lärjungarna uppenbarade Jesus djupet hos Petrus’ ånger och visade, hur alltigenom ödmjuk den en gång så skrytsamme lärjungen var. rätt

(513)Petrus var av naturen framfusig och impulsiv, och Satan hade försökt, att dra fördel av dessa egenskaper, för att besegra honom. Jesus hade sagt honom: rätt

(513) ”Simon, Simon, se, Satan har begärt att få sålla er som vete. Men jag har bett för dig att din tro inte skall bli om intet. Och när du en gång har omvänt dig, så styrk dina bröder” {Lukasevangeliet 22:31}. – Den tiden hade nu kommit, och Petrus hade tydligt blivit förvandlad. De närgående och prövande frågor, som Herren ställt till honom, hade inte framkallat ett djärvt och självbelåtet svar. På grund av sin ödmjukhet och ånger, var Petrus bättre beredd, än någonsin förut, att vara herde för hjorden. rätt

(513)Den första uppgift Kristus anförtrodde Petrus, efter att han blivit återinsatt i sitt apostlakall, var att föda lammen, eller att föra dem på bete. Detta var ett arbete, som Petrus hade ringa erfarenhet av. Det skulle fordra stor ömhet och mycken vård, mycket tålamod och försiktighet. Herren kallade honom, att tjäna dessa, som var unga i tron, att undervisa de okunniga, öppna Skrifterna för dem och utbilda dem till duglighet i Kristi tjänst. Hittills hade Petrus inte varit passande för detta verk. Han förstod inte ens dess betydelse. Men detta var det verk, som Jesus nu kallade honom att utföra. Till detta verk hade hans egen erfarenhet av lidande och ånger förberett honom. rätt

(513)Före sitt fall hade Petrus alltid talat obetänksamt efter stundens ingivelse. Han var alltid färdig, att tillrättavisa andra och uttala sin mening, innan han hade en klar uppfattning vare sig om sig själv, eller om vad han borde säga. Men den omvände Petrus var helt annorlunda. Han behöll sin forna glöd, men Kristi nåd reglerade hans nit. Han var inte längre häftig, självtillräcklig och självgod, utan lugn, självbehärskad och läraktig. Han kunde sedan föda såväl fåren som lammen i Kristi hjord. rätt

(513)Frälsarens sätt, att behandla Petrus på, var till lärdom för såväl honom som hans bröder. De fick lära sig, att behandla syndaren med tålamod, sympati och förlåtande kärlek. Ehuru Petrus hade förnekat sin Herre, hade den kärlek, varmed Jesus älskade honom, aldrig svikit. Just sådan kärlek skulle underherden känna för fåren och lammen, som blivit anförtrodda i hans vård. Då Petrus erinrade sig sin egen svaghet och sina egna felsteg, skulle han behandla sin hjord lika ömt, som Kristus hade behandlat honom. rätt

(514)Den fråga Kristus ställde till Petrus, var betydelsefull. Han nämnde blott ett villkor för lärjungaskap och tjänst. ”Älskar Du Mig?”, sade Han. Detta är den väsentliga kvalifikationen. Om Petrus hade ägt alla andra fördelar, men saknat kärleken till Kristus, skulle han inte ha blivit en trogen herde för Herrens hjord. Kunskap, välgörenhet, vältalighet, tacksamhet och nit är alla goda tillgångar i verket, men utan Jesu kärlek i hjärtat kommer Kristi tjänares verk att misslyckas. rätt

(514)Jesus promenerade en stund ensam med Petrus, ty det var något Han ville meddela honom allena. Före Sin död hade Jesus sagt till honom: ”’Dit jag går kan du inte följa mig nu, men längre fram skall du följa mig.’” Till detta hade Petrus svarat: ”’Herre, varför kan jag inte följa dig nu? Mitt liv vill jag ge för dig’” (Johannesevangeliet 13:36-37). rätt

(514)Då han sade detta, visst han föga, över vilka höjder och genom vilka djup vandringen i Jesu fotspår skulle leda honom. Petrus hade fallit i provets stund, men han skulle åter få ett tillfälle till, att pröva sin kärlek till Kristus. För att ge honom styrka för den slutliga prövningen, uppenbarade Frälsaren framtiden för honom. Då åldern tärt på hans krafter och han levat ett gagnerikt liv i framgångsrik tjänst, skulle han i sanning följa sin Herre. Jesus sade: rätt

(514)”När du var yngre, spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir äldre, skall du sträcka ut dina händer och en annan skall spänna bältet om dig och leda dig dit du inte vill.’” ”Detta sade han för att ge till känna med vilken död Petrus skulle förhärliga Gud.” rätt

(514)Jesus uppenbarade sålunda för Petrus sättet, på vilket han skulle dö. Han förutsade till och med, att hans händer skulle sträckas ut på korset. Åter bjöd Han Sin lärjunge: ”’Följ mig!’” rätt

(515)Petrus blev inte missmodig över detta avslöjande. Han kände sig villig, att lida vilken död som helst för sin Herre. rätt

(515)Dittills hade Petrus känt Kristus efter köttet, såsom många även nu känner Honom, men hans kunskap om Honom skulle inte längre vara så begränsad. Han skulle inte känna Honom mer, såsom han känt Honom under sin förbindelse med Honom som människa. Han hade älskat Honom som människa, som en himlasänd Lärare, men nu älskade han Honom som Gud. Han hade lärt sig läxan: För honom var Kristus nu allt i alla. Nu var han redo, att dela sin Herres försoningsverk. Då han till sist hängdes upp på ett kors, blev han på sin egen begäran korsfäst med huvudet nedåt. Han ansåg det vara en för stor ära, att lida på samma sätt, som sin Mästare. rätt

(515)Orden: ”’Följ mig!’” var för Petrus till stor lärdom. Inte endast för hans död, utan för varje steg i hans liv var detta hans motto. Ditintills hade Petrus varit benägen, att handla efter eget gottfinnande. Han hade försökt, att lägga planer för Guds verk, i stället för att följa Guds plan. Men han skulle inte vinna något, genom att rusa före Herren. Jesus bjuder honom: – Följ Mig! Gå inte Mig i förväg! Då skall Du inte behöva möta Satans härskaror ensam. Låt Mig gå före Dig, och Du skall inte bli besegrad av fienden. rätt

(515)Då Petrus vandrade vid Jesu sida, såg han, att Johannes förenade sig med dem. En önskan kom över honom, att få veta, hur dennes framtid skulle gestalta sig. Han frågade därför Jesus: ”’Herre, hur blir det med honom?’” rätt

(516)Jesus svarade honom: ”’Om jag vill att han skall vara kvar tills jag kommer, vad rör det dig? Följ du mig!’” rätt

(516)Petrus borde ha vetat, att hans Herre skulle uppenbara för honom, vad som var bäst för honom att veta. Det är vars och ens plikt, att följa Kristus, utan att onödigtvis ängslas för det verk, som är anförtrott åt andra. rätt

(516) ”’Om jag vill att han skall vara kvar tills jag kommer” – med dessa ord ville inte Jesus försäkra, att denne lärjunge skulle leva till Hans återkomst. Han endast hävdade Sin suveräna rättighet, att om Han ville att det så skulle bli, finge detta på inget sätt påverka Petrus’ arbete. Både Petrus’ och Johannes’ framtid låg i Herrens hand. Att följa Jesus, var den plikt, som ålåg dem båda. rätt

(516)Hur många handlar inte än i dag som Petrus! De är intresserade av andras angelägenheter och ivriga, att få veta deras plikt, medan de står i fara, att försumma sin egen. Det är vår uppgift, att se på Jesus och följa Honom. Vi kommer att se felsteg i andras liv och brister i deras karaktärer. Det mänskliga är behäftat med svagheter. Men i Kristus skall vi finna fullkomlighet. Genom att betrakta Honom, skall vi bli förvandlade. rätt

(517)Johannes levde till väldigt hög ålder. Han fick se Jerusalem ödeläggas och det ståtliga templet bli en ruin – en symbol för världens slutliga ödeläggelse. Grundtonen i hans vittnesbörd till församlingarna var: ”Mina älskade, låt oss älska varandra, ty kärleken är av Gud”. ”{D}en som förblir i kärleken förblir i Gud, och Gud förblir i honom” (Första Johannesbrevet 4:7, 16). rätt

(517)Petrus hade åter blivit insatt i sitt apostlaämbete, men den ärebetygelse och myndighet han tagit emot av Kristus, gav honom ingen överhöghet över sina bröder. Detta klargjorde Jesus i Sitt svar på Petrus’ fråga: ”’Herre, hur blir det med honom?’”, då Han sade: ”vad rör det dig? Följ du mig!’” Petrus utmärktes inte som överhuvud för församlingen. Den nåd Kristus hade visat honom, då Han förlät honom hans avfall och anförtrodde åt honom, att vårda Hans hjord, jämte Petrus’ egen trohet i Jesu efterföljd, vann åt honom brödernas förtroende. Han hade stort inflytande i församlingen. Men den lärdom, som Kristus hade gett honom vid Gennesarets Sjö, bar han med sig genom hela livet. Inspirerad av den Helige Ande, skrev han till församlingarna: rätt

(517) ”Jag uppmanar nu de äldste bland er, jag som själv är en av de äldste och vittne till Kristi lidanden och som också har del i den härlighet som kommer att uppenbaras: var herdar för Guds hjord som finns hos er och vaka över den, inte av tvång utan av fri vilja, så som Gud vill, inte för egen vinning utan med hängivet hjärta. Uppträd inte som herrar över dem som kommit på er lott, utan var föredömen för hjorden. När den högste herden uppenbarar sig skall ni få härlighetens segerkrans, som aldrig vissnar” (Första Petrusbrevet 5:1-4). rätt

nästa kapitel