Jesu första frestelse

(267)Från "The Review and Herald", 4 och 18 aug. 1874.
Kristus hade kommit till världen för att tillintetgöra Satan och släppa bundna fångar fria. Med sitt eget segerrrika liv skulle han stå emot Satans frestelser och ge människorna ett exempel som de kunde följa. Så snart Jesus kom in i ödemarken för att bli frestad, förändrades hans ansikte. Härligheten från Guds tron, som återspeglades i hans ansikte då himlen öppnades och Faderns stämma förkunnade att detta var hans Son, den älskade, som han hade behag i, var nu borta. Världens syndaskuld låg tungt på hans själ, och han ansikte bar prägel av en sorg och en själssmärta som människor aldrig hade känt. Han kände hur en oemotståndlig ström av lidelser fyllde världen. Han såg hur tygellös aptit och lidelser hade fått fritt utlopp i världen och utsatt människorna för obeskrivliga lidanden. Aptit och lidelser hade i allt högre grad tillfredsställts från generation till generation ända sedan syndafallet, och människorna hade till sist så liten moralisk kraft att de inte längre kunde segra utan hjälp. I människornas ställe skulle Kristus segra över aptiten genom att uthärda en förfärlig prövning på detta område. Ensam skulle han vandra på frestelsens väg, och ingen fick lov att hjälpa, trösta och stötta honom. Han skulle utkämpa en strid mot mörkrets makter. rätt

(267) Eftersom människorna inte hade någon möjlighet att stå emot Satans frestelser, åtog Jesus sig denna uppgift. Han bar bördan för människorna och vann över aptiten i deras ställe. I deras ställe måste han visa en självförnekelse, uthållighet och principfasthet som var större än den förfärliga svälten. Han måste ha en makt över aptiten som var starkare än svälten, ja, starkare än döden själv. rätt

(268)Innebörden av prövningen
Då Kristus bestod prövningen på aptitens område, var han inte som Adam i det vackra Eden, omgiven av Guds härlighet som genomlyste allt omkring honom, utan han befann sig ute i en tröstlös ödemark, omgiven av vilda djur. Allt omkring honom var trist och verkade frånstötande på människonaturen. I sådana omgivningar fastade han under fyrtio dagar och fyrtio nätter. ”Under de dagarna åt han ingenting." (Luk 4:2). Han magrade på grund av den långa fastan, och han var mycket hungrig. Hans ansikte var verkligen mer plågat än någon människas. rätt

(268)På det sättet inledde Kristus ett liv i kamp för att besegra den mäktige fienden. Han uthärdade exakt den prövning som Adam inte hade uthärdat. Om han hade segrat, kunde han ha brutit Satans makt och befriat människorna från syndafallets skam och vanära. rätt

(268) Allt gick förlorat då Adam gav efter för aptiten. Frälsaren, som var både Gud och människa, intog Adams plats och genomförde en fruktansvärd fasta på nästan sex veckor. Längden av denna fasta är det starkaste beviset för hur syndig en förvänd aptit är, och vilken makt den har över människan. rätt

(268) Som människa gick Kristus ned till det lägsta djupet av mänskligt elände. Han gjorde sig till ett med den svaga och fallna människan. Som Guds Son höll han fast vid Guds hand. Men han bar inte människornas syndaskuld för att ge dem tillfälle till att fortsätta i överträdelse, det som hade satt människan i skuld till lagen, en skuld som Kristus själv måste betala med sitt liv. Kristi prövningar och lidanden skulle hjälpa människorna att förstå vilken stor synd de begick när de överträdde Guds lag, och hjälpa dem till omvändelse och lydnad, och att genom lydnad bli accepterade av Gud. Hans rättfärdighet skulle tillräknas människorna, och det skulle ge dem ett sådant moraliskt värde inför Gud att deras försök att hålla hans lag kunde godtas. Kristi uppgift var att genom sin mänskliga natur försona människan med Gud och att genom sin gudomliga natur försona Gud med människan. rätt

(269) Så snart Jesu långa fasta i ödemarken inleddes, var Satan där med sina frestelser. Han var klädd i ljus och utgav sig för att vara en ängel från himlen, sänd för att trösta honom och befria honom från hans lidanden. Han försökte att få Jesus att tro att Gud inte krävde av honom att han verkligen skulle gå igenom den självförnekelse och de lidanden som han hade förväntat sig att möta. Han sade att han var sänd från himlen med det budskapet att Gud bara ville pröva om han var villig att uthärda allt detta. rätt

(269) Satan förklarade för Jesus att han bara behövde börja på den blodbestänkta vägen, och att han inte behövde gå den. Liksom Abraham skulle han prövas för att visa om han ville vara fullkomligt lydig. Han sade också att han var den ängel som hejdat Abrahams hand, då kniven hade lyfts för att offra Isak. Nu hade han kommit för att rädda Jesu liv. Han behövde inte uthärda denna gnagande hunger och dö av svält. Han skulle hjälpa honom att genomföra en del av frälsningsplanen. rätt

(269) Guds Son avvisade alla dessa snärjande frestelser. Han höll fast vid sitt privilegium, att han både efter anden och efter bokstaven i minsta detalj ville genomföra den plan som hade lagts för att frälsa fallna människor. Men Satan hade fler frestelser för att fånga Jesus och övervinna honom. Om han misslyckades med en, ville han försöka med en annan. Han trodde att han skulle klara det, eftersom Kristus hade nedlåtit sig och blivit människa. Han inbillade sig att hans förklädnad som en ängel inte kunde genomskådas. Han lät som om han tvivlade på att Jesus kunde vara Guds Son, så utmagrad som han var och så ohygglig som denna plats var. rätt

(270) Kristus visste att han som människa inte kunde mäta sig med himlens änglar i utseende. Satan framhöll starkt att om Jesus verkligen var Guds Son, måste han kunna bevisa att han hade en så upphöjd status. Han frestade Jesus på aptitens område. Han hade besegrat Adam på denna punkt, och han hade haft makt över hans efterkommande. Genom tillfredsställelse av aptiten hade han fått dem att provocera Gud genom sin synd, tills deras förbrytelser blev så förfärliga att Gud utplånade dem genom syndafloden. rätt

(270) Det var en direkt följd av Satans frestelser som israeliterna hade gett aptiten fria tyglar, och därigenom förleddes de till att begå stora synder, något som ledde till att de drabbades av Guds straffdomar och omkom i öknen. Han ansåg att han skulle klara av att besegra Kristus inom samma område. Han berättade för Kristus att en av de främsta änglarna hade förvisats till världen, och att Kristi utseende tydde på att han inte var Guds Son, utan att han var denne fallne ängel, och att det var förklaringen till att han var uthungrad och hade ett så förfärligt utseende. rätt

(270)Kristus utförde inga mirakler för sig själv
Därefter gjorde Satan honom uppmärksam på sitt eget tilltalande utseende, klädd som han var i ljus och med stor makt. Han hävdade att han var ett sändebud som kom direkt från Guds tron, och påstod att han hade rätt att kräva bevis för att Jesus var Guds Son. Om det var möjligt, ville Satan gärna få Kristus att misstro de ord som uttalades från himlen då Jesus blev döpt. Han var fast besluten att besegra Jesus och om möjligt säkerställa sitt eget herravälde och sitt liv. Hans första frestelse gällde aptiten. På denna punkt hade han nästan hela världen under sin kontroll, och hans sätt att fresta Jesus var anpassade efter plats och omständigheter. Det gjorde frestelsen på aptitens område nästan överväldigande. rätt

(270) Kristus kunde ha utfört ett mirakel till fördel för sig själv, men det skulle inte ha varit i överensstämmelse med frälsningsplanen. De många stora gärningarna i Kristi liv visar att han hade makt att utföra mirakler till en lidande mänsklighets bästa. Genom ett mirakel gav han fem tusen människor mat med hjälp av fem bröd och två små fiskar. Detta visar att han hade makt att göra under, och att han kunde ha stillat sin svält. Satan inbillade sig att han kunde få Jesus att tvivla på de ord som kom från himlen då han blev döpt. Och om han kunde få honom att tvivla på att han verkligen var Guds Son, och att tvivla på de ord som Fadern hade talat, skulle han vinna en stor seger. rätt

(271) Han fann Kristus ensam ute i ödemarken, utan mat och verkligen lidande. Omgivningarna var trista och tröstlösa. Satan antydde för Kristus att Gud inte skulle låta sin Son vara utan mat och "utsatt för sådana fruktansvärda lidanden. Han hoppades att han skulle få Kristus att förlora tilliten till sin Far som hade låtit honom hamna i denna hopplösa situation ute i ödemarken, där det aldrig hade funnits ett spår av människor. Satan hoppades att kunna så ett varaktigt tvivel om Faderns kärlek, och att Jesus, som var så nedtryckt och plågad av den fruktansvärda hungern, skulle utföra ett mirakel till fördel för sig själv, och dra sig undan sin himmelske Fars ledning. Detta var verkligen en frestelse för Kristus. Men inte ett ögonblick lät han den få plats i sitt sinne. Han tvivlade inte en sekund på Faderns kärlek, trots att han verkade vara nedtyngd av en obeskrivlig smärta och ångest. Satans frestelser var listigt uttänkta, men de rubbade inte Guds Sons rättskaffenhet. Hans tillit till hans Far var oförändrad. rätt

(271)Kristus argumenterade inte med frestelsen
Jesus nedlät sig inte till att för fienden förklara sitt sonförhållande till Gud och vilken uppgift han därför hade. På ett förnärmande och hånfullt sätt hade Satan hänvisat till att Jesus var kraftlös och såg dålig ut jämfört med hans egen makt och härlighet. Han hånade Kristus och sade att han var en ynklig representant för änglarna och i synnerhet för deras upphöjde ledare, den kung som de alla hyllade i himlen. Hans nuvarande utseende tydde på att han hade lämnat både Gud och människor. Han sade att om Kristus verkligen var Guds Son och himlens Herre, hade han lika stor makt som Gud, och kunde bevisa det genom att förvandla stenarna framför sig till bröd och stilla sin svält. Satan lovade att om Kristus ville göra detta, skulle han genast upphöra med sitt krav på överhöghet, och striden mellan honom och Kristus skulle där avgöras för alltid. rätt

(272) Jesus verkade inte ta någon notis om Satans hån och förlöjligande. Han lät sig inte provoceras till att bevisa sin makt inför honom. Ödmjukt bar han förnärmelsen utan att ge tillbaka. Orden som löd från himlen då han blev döpt, var mycket dyrbara för honom. De var bevis för att Fadern bejakade de steg han tog i frälsningsplanen som människornas ställföreträdare och borgesman. Att himlen öppnade sig och duvan från himlen kom ned över honom, var en försäkran om att Fadern ville förena sin makt i himlen med den som hans Son hade på jorden, för att rädda människorna från Satans herradöme, och att Gud tog emot Kristus som medlare mellan jord och himmel, mellan dödliga människor och den odödlige. rätt

(272) Dessa tecken på Faderns godkännande var obeskrivligt dyrbara för Guds Son under alla hans svåra lidanden och fruktansvärda kamp mot upprorsmakaren. Och medan han uthärdade den prövning som Gud satte honom på i ödemarken och under hela hans liv och tjänst på jorden, var det inte hans uppgift att försöka överbevisa Satan om sin makt och om att honom var världens frälsare. Satan hade tillräckliga bevis för Jesu upphöjda ställning. Hans ovilja att ge Jesus den ära som tillhör honom och till att underordna sig honom, ledde till uppror mot Gud och stängde honom ute från himlen. rätt

(272) Det hörde inte med till Kristi uppgift att använda sin gudomliga makt för sin egen räkning och till att befria sig själv från sina lidanden. Han hade frivilligt åtagit sig detta. Han hade nedlåtit sig till att bli människa, och han skulle ha del av människornas svårigheter, plågor och lidanden. Han skulle inte utföra mirakler för att göra det lättare för sig själv. Han hade kommit för att frälsa andra. Målet för hans mission var att föra välsignelse, hopp och liv till de lidande och förtryckta. Han skulle bära en lidande mänsklighets bördor och sorger. rätt

(273) Trots att Jesus led fruktansvärt av svält, stod han emot frestelserna. Han tillbakavisade Satans angrepp med Skriftens ord, samma ord som han hade gett Mose i ödemarken för att han skulle ge dem vidare till israeliterna som gjorde uppror. De fick inte den mat de ville ha, utan krävde att få kött. "Människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun" (Matt. 4:4). Med denna förklaring och med sitt föredöme ville Jesus visa människorna att fysisk svält inte var det värsta som kunde drabbba dem. Satan frestade våra första föräldrar med att frukten från det träd som Gud hade förbjudit dem att röra vid, skulle ge dem stora fördelar som skulle bevara dem från döden, vilket var raka motsatsen till vad Gud hade sagt: "Men av trädet med kunskap om gott och ont, skall du inte äta, ty den dag du äter av det skall du döden dö. (l. Mos. 2:17). Om Adam hade varit lydig, skulle han aldrig ha lärt känna saknad, sorg och död. rätt

(273) (Det träd som här åsyftas, är tydligen kunskapens träd, inte livets träd. Uttrycket "livets" är helt klart ett tryckfel. Det förekommer inte i artikeln i "The Signs of the Times" för 9 juli 1874, och inte heller i upptryckningen av traktaten "Redemption or the Temptation of Christ". s. 42. - Red.) rätt

(273) Om de människor som levde före syndafloden hade rättat sig efter Guds ord, skulle de ha blivit bevarade, och de skulle inte ha omkommit i syndafloden. Om israeliterna hade varit lydiga mot Guds ord, skulle han på ett särskilt sätt ha välsignat dem. Men de föll för att de tillfredsställde sin aptit och sin sinnlighet. De ville inte vara lydiga mot Guds ord. Genom att tillfredsställa en förvänd aptit fördes de ut i många och förfärliga synder. Om de hade satt Guds bud först och låtit sina fysiska behov komma i andra hand, och ödmjukt accepterat Guds val av mat för dem som den bästa, skulle ingen av dem ha omkommit i öknen. De kunde ha slagit sig ned i det fruktbara Kanaans land som ett heligt och sunt folk, och ingen i deras stammar skulle ha snubblat. rätt

(274) Världens frälsare gjordes till synd för människorna. Som människans ställföreträdare kunde Kristus inte använda sig av sin makt som Guds Son. Han försatte sig i människornas situation. Han var tvungen att möta frestelserna som en människa, i människornas ställe, och under särskilt svåra förhållanden ge exempel på tro och fullkomlig tillit till sin Far i himlen. Kristus visste att hans Far ville ge honom mat när det passade att göra det. Även om han hade svårt att uthärda svälten i den förfärliga prövningen, kunde han inte i förtid göra prövningen mindre svår genom att använda sin gudomliga makt. rätt

(274) För att hjälpa sig att slippa ångest och smärta har fallna människor inte makt att göra mirakler när de drabbas av svårigheter eller för att kunna övervinna motståndaren. Det var Guds plan att sätta människorna på prov och ge dem möjlighet att utveckla sin karaktär genom att låta dem hamna i svåra situationer som satte deras tro och tillit till hans kärlek och makt på prov. Kristi liv var ett fullkomligt exempel. Genom sin undervisning och genom sitt liv var han alltid upptagen av att lära människorna att de var beroende av Gud, att de måste tro på honom och sätta sin tillit till honom. rätt

(274) Kristus visste att Satan var en lögnare från begynnelsen, och det krävde stor självbehärskning att vara tvungen att lyssna till förslagen från den skamlöse bedragaren, utan att genast tillrättavisa honom för hans fräcka påståenden. Satan hoppades att kunna provocera Guds Son till en ordstrid med honom, och han räknade med att han skulle få ett övertag på den svage och lidande Kristus. Han ville förvränga Kristi ord och hävda att han själv hade övertaget, och han ville tillkalla alla sina fallna änglar för att övermanna honom. rätt

(274) Världens frälsare tog inte upp någon strid med Satan, som avlägsnades från himlen för att han inte längre var värdig att vistas där. Han som klarade att sätta Guds änglar upp mot den Högste och mot hans Son, änglarnas käre ledare, och som förmådde vinna deras sympati för sin sak, var i stånd till vilket bedrägeri som helst. I fyra tusen år hade han motarbetat Guds styrelsesätt, och han hade inte förlorat någon av sina förmågor eller sin makt till att fresta och bedra. rätt

(275)Seger genom Kristus
Eftersom fallna människor inte i egen kraft kunde vinna kampen mot Satan, kom Kristus från himlen för att hjälpa dem med sin gudomliga-mänskliga styrka. Kristus visste att Adam med sina större möjligheter kunde ha vunnit i striden mot Satan i Edens hage och stått emot frestelsen. Han visste också att efter syndafallet i Eden fanns det ingen möjlighet för människorna som var skilda från Guds kärlek och ljus, att i egen kraft stå emot Satans frestelser. För att ge människorna hopp, och frälsa dem från fullständig utplåning, förnedrade han sig och tog mänsklig natur, så att han med sin gudomliga-människliga natur skulle kunde nå människorna på den nivå där de stod. För Adams fallna söner och döttrar vann han den kraft som det inte är möjligt för dem att uppnå själva, för att de i hans namn kan segra i kampen mot Satans frestelser. rätt

(275) Guds mäktige Son som blev människa, kom människorna ännu närmare genom att han blev deras ställföreträdare. Han identifierade sig med människorna i deras lidanden och olycka. Han blev frestad i allt som människan blir frestad i, för att han skulle kunna hjälpa dem som blir frestade. Kristus vann kampen i syndares ställe. rätt

(275) I nattens syner såg Jakob himmel och jord förenade genom en stege som nådde ända upp till Guds tron. Han såg hur Guds änglar, klädda i himmelsk härlighet, steg ned från himlen till jorden på denna stege, och upp igen till himmelen. Den nedersta änden av stegen vilade på jorden, samtidigt som toppen nådde upp till det högsta i himlen, ända till Guds tron. Strålglansen från Guds tron lyste ned på stigen och kastade ett obeskrivligt härligt ljus ned på jorden. rätt

(275) Denna stege representerade Kristus som hade öppnat förbindelsen mellan jorden och himlen. Då Kristus av medkänsla med fallna människor förnedrade sig, steg han ned till själva botten av mänsklig nöd. Detta framställdes för Jakob genom att den ena änden av stigen vilade på jorden, medan toppen nådde upp i himlen som en bild på Kristi gudomliga makt som håller fast vid den evige Guden och därigenom förenar den skröpliga människan med den allsmäktige Guden. Han är förbindelseleden mellan jorden och himlen. Genom Kristus öppnades förbindelsen mellan Gud och människor. Änglarna kan stiga ned till jorden som kärlekens budbärare till fallna människor och tjäna dem som skall få hjälp till frälsning. Endast genom Kristus kan de himmelska budbärarna tjäna människorna. rätt

(276) I Edens lustgård hade Adam och Eva de bästa villkor. Det var deras privilegium att kunna samtala med Gud och änglarna. De befann sig inte under syndens förbannelse, utan var omgivna av Guds och änglars ljus. Skaparen var deras lärare. Men de föll för den sluge fiendens frestelser. I fyra tusen år hade Satan bekämpat Guds styrelsesätt, och han hade fått stor erfarenhet. Fallna människor hade inte samma möjligheter som Adam hade i Eden. De hade varit skilda från Gud i fyra tusen år. Förmågan att uppfatta och stå emot Satans frestelser hade hela tiden minskat, tills Satan föreföll att ha fullt herravälde över jorden. Aptit och sinnlighet, kärlek till världen och vedervärdiga synder var de ondskans stora grenar, och på dem växte det förbrytelser, våld och korruption av alla tänkbara slag. - "The Review and Herald", 4 och 18 aug. 1874. rätt

nästa kapitel