Jesu andra frestelse

(277)(Från "The Review and Herald", 18 aug. och 1 sept. 1874.)
Satan klarade inte att genomföra sin plan att besegra Jesus på aptitens område. I människornas ställe vann Jesus här i ödemarken en seger över aptiten som för all framtid gör det möjligt för människorna att segra över aptiten på egen hand. Satan ville inte ge upp förrän han hade försökt alla utvägar för att övervinna världens frälsare. Han visste att för honom själv stod allt på spel. För att imponera på Kristus med sin överlägsna styrka, tog han honom med till Jerusalem och ställde honom på det yttersta hörnet av tempelmuren, och han fortsatte att plåga honom med frestelser. rätt

(277) På nytt krävde han att Jesus, om han verkligten var Guds Son, skulle bevisa det genom att kasta sig ned från den svindlande höjd som han hade fört honom upp på. Han sökte förmå Jesus till att bevisa sin tillit till Faderns omsorg genom att kasta sig ned från templet. I Satans första frestelse på aptitens område hade han försökt att så tvivel på Guds kärlek och omsorg för sin Son genom att hänvisa till hans svält och de omgivningar som han befann sig i, som bevis för att Gud inte brydde sig om honom. Men han lyckades inte med detta. Därför försökte han använda sig av den tro och fullkomliga tillit som Jesus hade visat Fadern, och försökte förmå honom att stoltsera över den. "Om du är Guds Son, så kasta dig ner! Det står ju skrivet: Han skall ge sina änglar befallning om dig, och de skall bära dig på händerna, så att du inte stöter din fot mot någon sten. Jesus sade till honom: ”Det står också skrivet: Du skall inte fresta Herren, din Gud." (Matt 4:6 - 7). rätt

(278)Högmodets synd
Högmodets synd ligger nära tron och tilliten till Gud. Satan räknade med att han skulle kunna använda sig av detta faktum att Kristus hade blivit människa, för att ivrigt uppmuntra honom till att överskrida gränsen mellan tillit och högmod. På denna punkt lider många skeppsbrott. Satan försökte lura Kristus genom att smickra. Han sade sig vara enig när det gällde att Kristus hade gjort rätt då han under de mest prövande omständigheter i ödemarken hade visat tro och tillit till Gud. Därefter provocerade han honom till att ge honom ett enda bevis för sin tillit till Gud, ännu ett bevis för sin tro på att han var Guds Son, genom att kasta sig ned från templet. Han framhöll att om han verkligen var Guds Son, hade han inget att frukta, ty Guds änglar skulle bevara honom. Satan visade att han förstod Skriften genom det sätt på vilket han använde den. rätt

(278) Världens frälsare bevisade sin karaktärsfasthet och visade att han hade en fullkomlig tro på Faderns löfte om att bevara honom. Han ville inte i onödan sätta Faderns trofasthet och kärlek på prov, även om han var i fiendens hand och befann sig i en ytterst svår och farlig situation. Han ville inte följa Satans förslag och fresta Gud genom att stolt sätta hans omsorg på prov. Satan hade använt ett skriftställe som föreföll att passa vid detta tillfälle, och han hoppades kunna genomföra sin plan genom att använda den på Frälsaren vid detta speciella tillfälle. rätt

(278) Kristus visste att Gud skulle ha kunnat bevara honom, om han själv hade befallt honom att kasta sig ned från templet. Men att göra detta utan en direkt befallning från Gud, och sätta Faderns omsorg och kärlek på prov för att Satan intensivt uppmuntrat honom att göra det, skulle inte vara något bevis på tro. Satan var fullständigt medveten om Kristus kunde lockas till att kasta sig ned från templet utan att Fadern uttryckligen hade bett honom göra det, bara för att bevisa att hans påstående om att han stod under Guds beskydd var rätt, skulle han ha visat svagheten i sin mänskliga natur. rätt

(279) Kristus segrade i den andra frestelsen. Han visade fullkomlig tillit till Fadern i den hårda konflikten mot en mäktig fiende. I den seger som här vanns, har Frälsaren lämnat efter sig ett fullkomligt exempel till människorna, och han har visat dem att det enda trygga är att ha fullständig tillit till Gud i alla prövningar och svårigheter. Han vägrade att sätta sin Fars kärlek på prov genom att utsätta sig för faror som skulle ha tvingat hans himmelske Far att visa att han förmådde rädda honom från fara. Detta skulle ha inneburit att han tvingade Gud att ge honom en personlig fördel, och då skulle han inte ha gett sitt folk ett fullkomligt exempel på tro och fast tillit till Gud. rätt

(279) Satans avsikt med frestelsen var att få Kristus till att förhäva sig och visa en mänsklig svaghet som inte skulle göra honom till ett fullkomligt exempel för sitt folk. Satan trodde att om Kristus inte klarade av att stå emot frestelserna, skulle det inte finnas något hopp för människorna, och hans makt över dem skulle bli fullständig. rätt

(279)Kristns - vårt hopp och exempel
Kristi förnedring och fruktansvärda lidanden i frestelsens ödemark skedde för människornas skull. Genom Adam gick allt förlorat på grund av överträdelsen. Människornas enda hopp om försoning med Gud är genom Kristus. Genom att överträda Guds lag hade människorna skilt sig så långt från Gud att de inte skulle förmå att ödmjuka sig så att det stod i förhållande till deras förfärliga synd. Guds Son kunde helt och fullt förstå hur förfärlig överträdarens synd var. Med sin syndfria karaktär kunde han ensam åstadkomma en acceptabel försoning för människorna genom att utsätta sig för den förfärliga erfarenhet som Guds vrede var för honom. Guds Sons sorger och lidanden för världens synd stod i proportion till både hans renhet och storhet och till storleken av deras förseelse. rätt

(280) Kristus är vårt exempel i allt. När vi ser hur han ödmjukat och förnedrat sig under den långa prövningen och fastan i ödemarken för att för vår skull besegra aptiten, måste vi låta det vara till hjälp för oss när vi själva frestas. När aptiten har så stor makt över människorna, och eftergivenhet för den är en så stor synd, att Guds Son måste underkasta sig en sådan prövning, visar det hur viktigt det är att ha aptiten under kontroll av förståndet. Vår frälsare fastade i nästan sex veckor för att i människornas ställe segra över aptiten. Hur kan då människor som bekänner sig vara kristna och ha ett upplyst samvete och Kristus som sitt exempel, låta sig styras av vanor som försvagar kropp och själ? Det är ett dystert faktum att egocentriska vanor som är farliga för hälsan och försvagar moralen, i vår tid slavbinder en stor del av kristenheten. rätt

(280) Många som säger att de är kristna, frågar inte efter anledningen till att Kristus var tvungen att fasta och lida så länge i frestelsens ödemark. Hans lidanden skylldes inte på svält så mycket som på hans förståelse av de fruktansvärda konsekvenserna för människorna av att ge efter för aptiten och sinnligheten. Han visste att aptiten skulle bli människornas avgud, som skulle få dem att glömma Gud och hindra dem från att bli frälsta. - "The Review and Herald", 18 aug. och 1 sept. 1874. rätt

nästa kapitel