Kristus - vår överstepräst

(336)Manuskript 50, 1900.
Rättfärdigheten kräver att synden inte bara förlåts, utan också att dödsdomen måste verkställas. När Gud gav sin enfödde Son, uppfyllde han båda dessa förutsättningar. Genom att dö för människorna bar Kristus straffen helt och fullt, och han gjorde det samtidigt möjligt att förlåta. rätt

(336) Genom synden har människorna skilts från livet med Gud. De är andligt förlamade på grund av Satans list och ränker, han som är syndens upphovsman. De har i sig själva ingen känsla av synd, eller förmåga att värdesätta och tillägna sig gudomlig natur. Om de får tillfälle till detta, är det ingenting i det naturliga hjärtat som önskar sig det. Satan har förhäxat dem. Han utnyttjar hela sin klokhet och listighet för att hindra varje god impuls. Varje förmåga som Gud har gett dem, har använts som vapen mot den gudomlige välgöraren. Även om Gud älskar dem, kan han inte ge dem de gåvor och välsignelser som han längtar efter att ge dem. rätt

(336) Men Gud lät sig inte slås ut av Satan. Han sände sin Son till världen, för att han genom att bli människa och förena det gudomliga med det mänskliga, skulle kunna ge människorna moraliskt värde inför Gud. rätt

(336) Det finns inte annan väg till frälsning för människorna. Jesus säger: "... ty utan mig kan ni ingenting göra." (Joh. 15:5). Endast genom Kristus kan livets källa ge människonaturen nytt liv, förvandla inställningen och vända folks tankar och känslor mot himlen. Genom föreningen av den gudomliga och mänskliga naturen kunde Kristus hjälpa dem att förstå, och han kunde ingjuta sina livgivande egenskaper i människor som är döda i överträdelser och synd. rätt

(337) När människorna tänker på Golgata, har de en ofullkomlig bild av Kristus på skammens kors. Varför dog han? För syndens skull. Vad är synd? Synd är överträdelse av Guds lag. Då får de sina ögon öppnade och ser vad synd är. Lagen som har överträtts, kan inte förlåta syndaren. Den är vår övervakare som dömer oss till straff. Var finns hjälpen? Lagen driver oss till Kristus som hängdes på korset för att han skulle kunna ge fallna, syndiga människor sin rättfärdighet, och därefter ställa dem inför Fadern med sin egen rättfärdiga karaktär. rätt

(337) Kristus på korset leder inte bara människorna till Gud och till ånger över lagöverträdelse, ty Gud ger ångern innan han ger förlåtelsen. Men Kristus har också tillfredsställt rättfärdigheten, han har gett sig själv som ett försoningsoffer. Det blod som utgöts, den kropp som bröts ned, tillfredsställer den brutna lagens krav. På så sätt har han byggt en bro över den avgrund som synden skapade. Han led som människa, för att han med sin misshandlade kropp skulle kunna bestrida kostnaden för den försvarslöse syndaren. Segern som han vann genom sin död på Golgata, utplånade för alltid Satans makt att anklaga. Han satte för alltid stopp för påståendet att självförnekelse inte var nödvändig för människorna, därför att detta var omöjligt även för Gud. rätt

(337) I himlen hade Satan varit näst efter Guds Son. Han var den främste bland änglarna. Hans inflytande hade varit fördärvligt, men Gud kunde inte ge ett fullständigt avslöjande av detta och samtidigt bevara harmonin i himlen genom att avlägsna honom och hans onda inflytande. Hans makt ökade, men det onda blev ännu inte förstått. Detta innebar en dödlig fara, men säkerheten för universet och Guds sätt att styra gjorde det nödvändigt att det fick utveckla sig och avslöja sig självt. rätt

(338)Självförnekelse hos Gud
Genom att Satan fortsatte med sitt hat och sin fiendskap tills Kristus hängde på korset med en misshandlad kropp och ett krossat hjärta, förlorade han fullständigt all den sympati som universum hade visat honom. Då fick man se att Gud i Kristus hade förnekat sig själv genom att utge sig själv för världens synd, därför att han älskade människorna. Skaparen uppenbarades i den evige Gudens Son. Här kom det för alltid svar på frågan: "Är det möjligt för Gud att visa självförnekelse?" Kristus var Gud. Men han nedlät sig till att bli människa, och ända till döden blev han lydig till att ge sitt oändligt stora offer. rätt

(338) Allt en människa skulle kunna gå igenom, uthärdade Kristus, trors att Satan frestade honom på alla sätt. Men ju större frestelsen blev, desto mer fullkomligt blev offret. Allt en människa kunde uthärda i kampen mot Satan, uthärdade Kristus i sin förenade mänskliga och gudomliga natur. Lydig och syndfri in i det sista, dog han för människorna som deras ställföreträdare och borgesman. Han utsattes för allt som människor någon gång kommer att utsättas för av frestelser och bedrägerier, för att människorna skall kunna segra genom att få del av gudomlig natur. rätt

(338) Det visade sig att den rena sanningen kunde besegra lögnen, att ärlighet och hederlighet kunde övervinna list och bedräglighet i alla som i likhet med Kristus är villiga att offra allt, ja, till och med själva livet för sanningens sak. Att stå emot Satans frestelser är ingen lätt uppgift. Det förutsätter ett fast tak i den gudomliga naturen från början till slutet. Annars kan det inte genomföras. I den seger som Kristus genom sin död vann på Golgata, ligger vägen öppen för människorna, och gör det möjligt för dem att hålla Guds lag genom honom som är vägen, sanningen och livet. Det finns ingen annan väg. rätt

(339) Kristi rättfärdighet erbjuds syndarna som en fri gåva, om de vill ta emot den. De har själva ingenting som inte har fördärvats och förorenats av synd, och som därför är avskyvärt för en ren och helig Gud. Människorna kan bara komma fram inför Gud på grund av Kristi rättfärdiga karaktär. rätt

(339) Som överstepräst innanför förhänget har Kristus odödliggjort Golgata på ett sådant sätt att även om han lever för Gud, dör han ständigt bort från synden. Därför har alla som syndar, en talesman hos Fadern. rätt

(339) Han stod upp från graven omgiven av en sky av änglar och i förunderlig kraft och härlighet, han Guds-människan. Han övertog den värld som Satan krävde herradömet över, som sitt lagliga område, och genom den storslagna gärning som han utförde då han gav sitt liv, förde han människorna tillbaka till Gud. … rätt

(339) Ingen får vara närsynt och tro att människor kan göra något som helst för att försona sina överträdelser. Det är ett ödesdigert bedrägeri. Om ni skall förstå detta, måste ni sluta att rida på käpphästar, och med ödmjuka hjärtan studera försoningen. Detta spörsmålet är så obetydligt förstått att tusenden som hävdar att de är Guds söner och döttrar, är den ondes barn därför att de vill lita på sina egna gärningar. Gud har alltid krävt goda gärningar. Lagen kräver det, men eftersom människan blev en syndare, blev också hennes goda gärningar värdelösa. Endast Kristi rättfärdighet kan frälsa. Kristus kan frälsa helt och fullt, eftersom han alltid lever och går i förbön för oss. Allt som människorna kan göra för sin egen frälsning är att ta emot inbjudan: "Ja, den som vill, må ta emot livets vatten för intet." (Upp. 22:17). Människorna kan inte begå någon synd som inte har försonats på Golgata. Korset med dess allvarliga appell är ett ständigt erbjudande till syndaren om hel och fullständig försoning. rätt

(340)Ånger och omvändelse
När du närmar dig Golgata, ser du en kärlek som saknar motsvarighet. När du genom tro förstår försoningsoffret, ser du dig själv som syndare, dömd till döden av lagen som har överträtts. Detta är ånger. När du kommer med ett ödmjukt hjärta, får du förlåtelse, ty Kristus Jesus framställs som den som alltid står framför altaret och bär fram offret för världens synd. Han tjänar i det sanna tabernakel som Herren har rest och inte människor. Ceremonierna i det gamla judiska tabernaklet har inte längre något värde. Den dagliga och den årliga symboliska försoningstjänsten har upphört, men det är i fortsättningen nödvändigt med en försoningstjänst och en medlare, eftersom synder fortfarande begås. Jesus tjänstgör inför Guds ansikte och bär fram det blod han har utgjutit, som blodet av ett felfritt lamm. Jesus bär fram det offer gavs för all synd. rätt

(340) Kristus, vår medlare, och den Helige Ande är alltid verksamma för att hjälpa människorna. Men Anden går inte i förbön för oss, vilket Jesus gör när han bär fram sitt blod, som utgöts innan världens grund blev lagd. Anden verkar på oss och leder oss till bön och ånger, lovprisning och tacksägelse. Den tacksamhet som vi ger uttryck för, är resultatet av att Anden spelar på hjärtats strängar och påminner oss om allt som vi har att tacka för. rätt

(340) De troendes andakt, bön, lovprisning och syndabekännelse stiger som en rökelse upp mot den himmelska helgedomen. Men eftersom denna kommer från syndiga människor, är den så oren att om den inte renas genom Jesu blod, kan Gud inte ta emot den. Den stiger inte upp ren och felfri, och om inte medlaren som står på Guds högra sida, lägger fram den och renar den genom sin rättfärdighet, har den inget värde inför Gud. All rökelse från syndiga människor måste stiga upp blandad med Kristi renande blod. Han håller rökelsekaret framför Fadern med sitt eget rena liv, och där finns det inget spår av orenhet eller fördärv. I detta rökelsekar lägger han så sitt folks böner, lovprisningar och syndabekännelser tillsammans med sin egen felfria rättfärdighet. Därigenom genomträngd av vällukten från Kristi försoningsoffer, stiger rökelsen upp till Gud som något som han helt och fullt kan ta emot. Och då kan han besvara sitt folks böner. rätt

(341) Ack, om alla kunde förstå att all lydnad, ånger, lovprisning och tacksägelse måste stiga upp till Gud tillsammans med Kristi rättfärdighet. Vällukten från denna rättfärdighet stiger som en sky av rökelse upp mot nådastolen. - Manuskript 50, 1900. rätt

nästa kapitel