| Utvalda budskap 3 kapitel 21. Från sida 156 | ren sida tillbaka |
(156)Ett uttalande, som ger den historiska bakgrunden (156) Generalkonferensen i Minneapolis var anmärkningsvärd för sina Bibelstudier om lagen i Galaterbrevet och om Kristi rättfärdighet mottagen genom tro. rätt (156) Denna samling, där nittioen delegater deltog, hölls från den 17. oktober till den 4. november i Minneapolis, Minnesota, i vår nybyggda kyrka. Som vanligt, var det också många icke-delegerade sjundedags-adventister på plats. Samlingen föregicks av ett sju dagar långt pastorsseminarium, som hölls mellan den 10. och den 16. oktober. Bibelstudierna inleddes under seminariet och fortsatte delvis under Generalkonferensens samling, varvid de upptog tiden för det ordinarie Bibelstudiet. rätt (156) Ellen White närvarade och deltog i seminariet och de nitton dagarnas samling. Samlingen i sig själv var rutinmässig, men konstruktiv. Det avlades rapporter, och det hölls möten om allehanda ämnen som (157) Sabbatsskolan, sundhet och måttfullhet, om traktater och mission. Predikanterna blev anvisade sina arbetsområden, det lades planer för sakens främjande, ämbetsmän valdes och styrelser utseddes. rätt (157) En grundlig tillbakablick på lyckade satsningar och den allmänna uppfattningen därom kommer från W. C. Whites penna, som två dagar före samlingens avslutning skrev till en predikantkollega, som arbetade i Sydstaterna: rätt (157) "Vi närmar oss slutet på ytterligare en Generalkonferenssamling, och om några dagar kommer delegaterna att spridas till sina respektive områden, och ett nytt års arbete kommer då att inledas. rätt (157)Detta har varit en högst intressant konferens, och även om den inte har präglats av den frid och samklang, som eljest har förekommit, har den dock varit en av de värdefullaste någonsin, ty många viktiga saker har lyfts fram, och en del slutsatser dragits, som kommer att bli av stort värde, i det att de kan komma att påverka vårt framtida arbete. Många går från detta möte, beslutna att studera Bibeln som aldrig förr, och detta kommer att utmynna i en klarare förkunnelse. rätt (157)Som Du utan tvivel har märkt i Bulletinen, har många utvecklingssteg tagits beträffande våra utländska missioner, liksom några goda åtgärder för verkets främjande i Sydstaterna." – W. C. Whites brev till Smith Sharp, skrivet från Minneapolis, Minnesota, den 2. november, 1888. rätt (157)Det bör märkas, att jämte rapporten om tillväxt, nämner äldstebroder White bristen på "frid och samklang", som en del gånger har visat sig vid våra Generalkonferenssamlingar. Härvidlag åsyftade han teologiska diskussioner eller dryftningar under mötet 1888, som skilde sig från andra Generalkonferenser i adventisthistorien. rätt (157)Dessa dryftningar började under det veckolånga pastorsmötet, då, enligt dagordningen, sådana ämnen som de tio rikena, Kristi gudomlighet, läkandet av det dödliga såret och rättfärdiggörelse genom tro skulle behandlas. Diskussionen om de tio rikena blev förbittrad och tog orimligt lång tid. Vissa schemalagda ämnen ströks. Vid avslutningen (158) på seminariet inledde äldstebroder E. J. Waggoner, medredaktör på The Signs of the Times, en studieserie om lagen i Galaterbrevet, som övergick i hans framställning av den kristnes tro och Kristi rättfärdighet. Dessa studier fortsatte i loppet av den första veckan under Generalkonferenssamlingen. rätt (158)Det var denna studieserie, speciellt den, som kom in på delämnet om lagen i Galaterbrevet, som startade den efterföljande kontroversen. Det utarbetades inget ordagrant referat av dessa diskussioner, men de kortfattade anteckningarna av några delegater, Ellen Whites uppteckningar och många deltagares minnen visar på den bittra striden och de ödeläggande verkningarna av flera framträdande samfundsledares negativa inställning. rätt (158)Också innan delegaterna samlade sig i Minneapolis, hade det förekommit misshälligheter rörande de teologiska nyckelfrågorna under flera år. I några hjärtan hade det också uppstått ett motstånd till och en vägran, att godta Ellen Whites varnande och tillrättavisande budskap. Hon blev tidigt varse en märklig och fientlig hållning mot sig från en del av de ledande predikanterna. rätt (158)I det att E. J. Waggoner anförde en undersökning av lagen i Galaterbrevet och frälsning genom tro, härskade en debatterande anda ibland en del av de diskuterande. Detta tyngde Ellen White. Fastän hon inte var redo, att hålla med äldstebroder Waggoner om alla detaljerna i hans utläggning av lagen i Galaterbrevet, värmdes hennes hjärta av hans klara uttalande om grundsatserna för rättfärdiggörelse uppnådd genom tron på Kristus. Hon talade tjugo gånger i Minneapolis, och i synnerhet under de tidiga pastorsmötena på morgnarna bad hon enträget om öppenhjärtiga Bibelstudier. Hon själv talade inte om ämnet rättfärdiggörelse genom tro. rätt (158)Reaktionerna på, att vikt lades vid denna väsentliga sanning, var blandade. Vid 1893 års Generalkonferens samling talade A. T. Jones om mottagandet av de sanningar, som framhölls i Minneapolis och sade: "Jag vet att vissa, som var där antog dem; andra förkastade dem fullständigt. Ni känner till detsamma. (159) Andra försökte, att stå halvvägs mellan bägge, och lösa det på så sätt." – The General Conference Bulletin, 1893, s. 183. rätt (159)Stundom blev diskussionerna häftiga. Somliga fruktade, att nya betoningar skulle försvaga samfundets starka ställning för Guds lag, i synnerhet Sabbatssanningen, och motsatte sig starkt budskapet om rättfärdighet genom tro. Under konferensen fattades det inga beslut på denna punkt eller på någon annan punkt, som kom fram under Bibelstudierna. rätt (159)Ellen White berättade i ett brev, skrivet på sista dagen under samlingen, som förekommer i denna sektion: "Mitt mod och min tro har varit goda", trots den nästan "ofattbara dragkamp" de hade gått igenom, och hon uttryckte sin överbevisning, i det att hon upplevde det på nära håll, att "mötet kommer att utmynna i mycket gott" (Brev 82, 1888). Några veckor senare skrev hon sin tillbakablick på Minneapoliskonferensen. Det mesta av detta är med i denna sektion. rätt (159)Under veckorna och månaderna efter denna samling utvecklades en hård kärna av motståndare i Battle Creek, samfundets högkvarter och platsen för tre av dess stora institutioner. Ellen White drog sig ofta undan från Battle Creek, och besökte arbetsfältet, för att vidarebefordra budskapet till församlingarna. Stundtals arbetade hon med äldstebröderna Jones och Waggoner, då alla tre var engagerade i, att framställa evangeliets dyrbara sanningar. Hon ledde ett betydelsefullt och framgångsrikt möte med våra förkunnare i januari, 1889, i South Lancaster, där många blev "rikt välsignade." En rapport ingår i detta kapitel. rätt (159)Ellen G. White-dokumenten innehåller ett kraftfullt tal angående de grundläggande villkoren för rättfärdiggörelse genom tro, som hölls vid lägermötet i Ottawa, Kansas den 11. Maj, 1889. Talet och hennes berättelse om reaktionen står i E. G. White-boken Faith and Works, sid. 63-84. rätt (159)Det vanns segrar i Chicago och i Denver, Colorado, där lägermötet avhölls i september 1889, och hon talade till medarbetarna om behovet av ett riktigt begrepp om rättfärdiggörelse genom tro. Talet i Denver står i denna sektion. rätt (160) (160) Då hon deltog i Generalkonferenssamlingen år 1889, blott ett år efter Minneapolis-mötet, berättade hon detta: rätt (160)Vi har de allra bästa möten. Den anda, som förekom vid Minneapolis-mötena, förekommer inte här. Alla rör sig i samklang med varandra. Det är ett stort deltagande från delegater. Det är god uppslutning till våra möten kl. fem på morgonen, och mötena är bra. Alla de vittnesbörd, som jag har lyssnat till, har varit av upphöjande karaktär. De säger, att det senaste året har varit det bästa i deras liv; ljuset, som strålar fram ur Guds Ord, har varit klart och tydligt – rättfärdiggörelse genom tro, Kristus vår rättfärdighet. Upplevelserna har varit högst intressanta. – Manuskript 10, 1889 (offentliggjort i Selected Messages, band 1, s. 361). rätt (160)Den 3. februari, 1890, då hon talade till predikanterna, som hade samlats i Battle Creek till ett pastorsmöte, vände hon åter till sina erfarenheter från arbetsfältet 1889. Hennes uttalanden passar till denna inledning: rätt (160)Vi har rest överallt, till olika mötesplatser, där jag har stått sida vid sida med Guds budbärare, som jag också visste var Hans budbärare – som jag visste hade ett budskap till Hans folk. Jämte dem gav jag mitt budskap i perfekt överensstämmande med det budskap de frambar. Vad såg vi? 160 Vi såg en kraft följa med budskapet. Vid alla tillfällen arbetade vi, och en del vet, hur hårt vi arbetade – jag tror att det var en hel vecka, då vi verkade tidigt och sent i Chicago, för att vi skulle få in dessa tankar i brödernas sinnen. 160 Djävulen har arbetat i åratal på, att utrota dessa tankar – samtliga. Och det är ett omfattande arbete, att ändra på deras gamla åsikter; de anser, att de skall lita på sin egen rättfärdighet, och på sina egna gärningar, och så ser de på sig själva, utan att hänvisa till Kristi rättfärdighet, samt inlemma den i sina liv och karaktärer. Och vi arbetade där i en vecka. . . . En vecka gick, innan det gjordes ett genombrott, och Guds kraft rullade över församlingen (161) likt en tidvattenvåg. Jag säger Er, det var att frigöra människor; det var att hänvisa dem till Guds Lamm, som tar bort väldens synd. 161 Och i South Lancaster märktes Guds Andes mäktiga inflytande. Några är här, som deltog vid detta möte. Gud uppenbarade Sin härlighet, och varje elev på skolan kom till dörren med bekännelser, ty Guds Ande var i rörelse. 161 Och så var det från ställe till ställe. Överallt där vi kom, såg vi inverkan från Guds Ande. 161 Menar Ni, att jag skall vara stum, liksom de tio spetälska var, så att jag inte skall häva upp min stämma, för att sjunga om Guds rättfärdighet och prisa Honom samt förhärliga Honom? Jag försöker att visa det för Er, för att Ni skall se det bevis jag såg: Men det är som om orden går ut i tomma intet, och hur länge skall det vara så? Hur länge skall folk, som är vid verkets hjärta, motstå Gud? Hur länge skall människor här stötta dem i detta arbete? Gå ur vägen, bröder! Släpp taget om Guds ark, och låt Guds Ande komma in och arbeta med mäktig kraft! – Manuskript 9, 1890. rätt (161) Lägg märke till meningen i det sista avsnittet, som nyss citerades. Så länge som mottagandet av budskapet om frälsning genom tro mötte motstånd hos somliga vid Generalkonferenssamlingen i Minneapolis, och andra tog till sig det under de efterföljande dagarna, byggdes det raskt upp ett motstånd vid verkets hjärta. Budskapets mottagande ibland församlingsmedlemmarna ute på fältet var, som Ellen White rapporterar, högst olika. Det hårdnackade motstånd, som härskade hos "somliga" (se Testimonies to Ministers and Gospel Workers, s. 363) vid kyrkans högkvarter, försinkade det verk, som Herren hade i sinnet skulle förverkligas. rätt (161) Om detta skrev Ellen White, då år 1890 närmade sig sitt slut: "De fördomar och synpunkter, som var förhärskande i Minneapolis, är på inget sätt döda. Fröna, som blev sådda i en del hjärtan, har nu spirat och är redo, att frambära en liknande skörd" (Testimonies to Ministers and Gospel Workers, s. 467). rätt (161) I detta sammanhang skrev hon också: "Somliga ser (162) inte skillnad på rent guld och det, som bara glittrar." – Samma. Och hon tillfogade: "Den sanna religionen, Bibelns enda religion, som lär ut tillgivelse endast genom en korsfäst och återuppstånden Frälsares förtjänster, som försvarar Guds Sons rättfärdighet genom tro, har ringaktats, motsagts, förlöjligats och förkastats." – Samma, s. 468. rätt (162) I sin bok Thirteen Crisis Years går äldstebroder A. V. Olson igenom historien och dokumenterar den gradvisa ändringen till det bättre under de fem eller sex åren efter Minneapolis. rätt (162) Icke desto mindre var det en tragisk tillbakagång i Guds saks främjande. Ellen White såg detta och nämnde det av och till, vanligen i tillfälliga uttalanden. Vid ingen tidpunkt tillkännagav eller förklarade hon dock, att samfundsledarna offentligt hade förkastat det dyrbara budskapet, som kom fram vid Generalkonferensen 1888. Omkring fyra år efter den anmärkningsvärda konferensen, den 19. december, 1892, tillkännagav hon dock triumferande i ett brev adresserat till "De kära bröderna vid Generalkonferensen": rätt (162) "I en tillbakablick på vår tidigare historia, där jag stegvis granskat vårt framåtskridande till vårt nuvarande stadium, kan jag säga: Pris ske Gud! När jag ser, vad Gud har uträttat, blir jag fylld av förvåning, och av tillit till Kristus som ledare. Vi har inget att frukta för framtiden, såvida inte vi glömmer bort den väg Herren har lett oss på. Vi är nu ett starkt folk, om vi bara sätter vår lit till Herren; ty vi arbetar med de mäktigaste sanningar från Guds Ord. Vi har allt att vara tacksamma för." – General Conference Bulletin, 1893, s. 24 (se Life Sketches, s. 196; Testimonies to Ministers, s. 31). rätt (162) Vidare skrev hon 1907: "Församlingen skall öka sina aktiviteter och utvidga sina gränser. . . . Ehuru hårda strider har måst utkämpas, för att upprätthålla vår särart, har vi som bibliskt kristna dock alltid gjort framsteg." – Brev 170, 1907 (Selected Messages, band 2, sid. 396, 397). rätt (163) (163) Mot denna bakgrund inleder vi det historiska kapitlet i denna sektion. – Utgivarna. rätt (163)Dyrbara löften jämförda med dystra bilder (163) I Minneapolis mötte vi en stor delegation predikanter. Jag uppdagade en anda, som tyngde mig vid början av mötet. Predikningar hölls, som inte gav folk den föda de hade så stort bruk av. Den mörka och dunkla sidan av bilden målades upp för dem, till att hänga upp i minnets salar. Detta skulle inte bringa ljus och andlig frihet, utan modlöshet. rätt (163) Jag kände mig starkt påverkad av Herrens Ande på Sabbatseftermiddagen [den 13. oktober, 1888] till att rikta de närvarandes uppmärksamhet på den kärlek Gud visar Sitt folk. Sinnet får inte tillåtas, att uppehålla sig vid de mest misshagliga delarna hos vår tro. I Guds Ord, som måste framställas som en trädgård fylld med rosor, liljor och nejlikor, måste vi i tro plocka Guds dyrbara löften, tillämpa dem i våra egna hjärtan och vara vid gott mod – ja, glada i Gud – annars fäster vi uppmärksamheten vid törnen och tistlar och sårar oss själva allvarligt. Då kommer vi bara att gråta över vår hårda lott. rätt (163) Gud är icke glad över, att Hans folk hänger upp mörka och dystra bilder i minnets salar. Han vill, att varje själ plockar rosor, liljor och nejlikor, och hänger upp de dyrbara löftena, från hela Guds blomsterträdgård, i minnets salar. Han vill, att vi skall uppehålla oss vid dessa, med sinnesförmögenheterna skärpta och klara, gripa tag om löftena i deras rika fullhet, och tala om den glädje, som väntar oss. Han vill, att vi skall leva i världen, dock inte av den, vår hängivenhet bör ta fatt i eviga ting. Han vill, att vi fattar ett fast grepp om och nämner de ting, som Han har förberett åt dem, som älskar Honom. Detta kommer att verka tilldragande på våra tankar, väcka vårt hopp och våra förväntningar, och styrka våra själar till att stå ut med livets strider och (164) prövningar. När vi uppehåller oss vid dessa scener, kommer Herren att uppmuntra vår tro och tillit. Han kommer att dra förhänget åt sidan och ge oss en glimt av de heligas arvedel. rätt (164) I det, att jag framställde vår himmelske Faders godhet, kärlek och ömma medkänsla, märkte jag, att Herrens Ande inte bara vilade över mig, utan över folket. Ljus, frimodighet och välsignelse kom över åhörarna, och de talade orden vann en hjärtlig genklang. Det därpå följande umgänget vittnade om, att Ordet hade vunnit insteg i åhörarnas hjärtan. Många frambar vittnesbördet, att denna dag varit den bästa i deras liv, och det var verkligen en dyrbar upplevelse, ty vi visste, att Herren Jesus var på plats i församlingen, och det för att välsigna. Jag visste, att det var en avsikt bakom den särskilda uppenbarelsen av Guds Ande, nämligen att tvinga tillbaka vantrons tidvattenvåg, som hade vunnit insteg i hjärtan och tankar om syster White och det arbete Herren hade gett henne att göra. rätt (164) Många blev förnyade, men inte alla – Det här var en stund, då många själar blev förnyade, men stunden stannade inte kvar inom alla. Så snart som syster White inte längre höll med om deras idéer eller harmonierade med de planer och åtgärder, som röstades om vid konferensen, vägde de bevis de hade tagit emot lika lätt hos vissa, som Kristi talade ord gjorde i Nasarets synagoga. Deras hjärtan [åhörarnas i Nasaret] vidrördes av Guds Ande. De hörde, så att säga, Gud tala till dem genom Sin Son. De såg, de märkte eller förnam Guds Andes gudomliga inflytande och alla blev varse de nåderika ord, som kom ur Hans mun. Men Satan stod vid deras sida med sin vantro och de gav efter för skepsis och tvivel, och vantro var följdverkningen. Guds Ande blev undertryckt. I sitt vanvett skulle de gärna ha störtat Jesus i bråddjupet, om inte Gud hade skyddat Honom, varvid deras raseri inte skadade Honom. När Satan väl tagit kontroll över sinnet, gör han dem till tokar och demoner, som har betraktats som framstående människor. Fördomar, stolthet och tjurighet är ohyggliga element, som tar (165) människosinnet i besittning. rätt (165) Ellen White rådgör med några av ledarna – Jag har tagit emot ett långt brev från äldstebroder Butler [ordföranden för Generalkonferensen hade måst stanna kvar i Battle Creek på grund av sjukdom], vilket jag läste ingående. Jag blev överraskad av dess innehåll. Jag visste inte, vad jag skulle göra med detta brev, men då samma uppfattningar uttryckta i detta tycktes påverka och styra mina bröder predikanterna, sammankallade jag några av dem i en övre sal och läste upp brevet för dem. Det var ingen av dem, som verkade överraskad av innehållet. Flera sade, att de väl kände till äldstebroder Butlers tankar, ty de hade hört honom yttra dem själv. rätt (165) Så förklarade jag många ting. Jag sade, att det jag kände till, var ett riktigt och rättvist sätt att göra det på, mellan bröder, under rannsakan av Skrifterna. Jag var klar över, att detta sällskap inte betraktade tingen i ett korrekt ljus, därför sade jag mycket. Alla mina uttalanden presenterade korrekta principer att handla efter, men jag var rädd för, att mina ord inte skulle göra något intryck. De betraktade det hela på sitt eget sätt, och det ljus jag sade att jag hade fått, var som dåraktigt snack för dem. rätt (165) Vädjanden vid förmiddagsmötena – Jag led i hjärtat över sakernas tillstånd. Jag kom med de allvarligaste vädjanden till mina bröder och systrar, medan vi var samlade till förmiddagsmötena, och bad dem enträget om, att vi skulle gripa tillfället i flykten och gemensamt rannsaka Skrifterna i hjärtats ödmjukhet. Jag bad enträget om, att det inte skulle talas om ting, som de endast visste så litet om. rätt (165) Alla behöver gå i Kristi skola. Jesus har bjudit in oss: "Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar. Ty mitt ok (166) är milt, och min börda är lätt’" (Matt. 11:28-30). Om vi dagligen lär oss ödmjukhetens läxor och lägger oss till med hjärtats beskedlighet, skall det inte förekomma de känslor, som märktes vid detta möte. rätt (166) Det föreligger olika åsikter om vissa ämnen, men är det tillräcklig orsak till skarpvässade och onda känslor? Skall fiendskap och misstankar, föreställningar, elaka tankar, hat och avund tillåtas att slå rot i hjärtat? Alla dessa ting är onda och alltigenom onda. Endast hos Gud finns vår hjälp. Låt oss ägna mycken tid åt bön och åt, att rannsaka Skrifterna i rätt anda – ivriga efter, att lära oss och villiga till, att låta oss ledas rätt eller få villfarelser avlägsnade på vilken som helst punkt, där vi måhända felar. Om Jesus är i vår mitt och våra hjärtan smälter av ömhet över Hans kärlek, kommer vi att uppleva en av de bästa konferenser, som någonsin har hållits. rätt (166) En arbetsdiger och betydelsefull konferenssamling – Det var många saker att uträtta. Verket har blivit större. Nya missioner har öppnats, församlingar inrättats. Alla borde hysa fördragsamhet mot varandra och rådgöra som trossyskon sysselsatta på det väldiga skördefältet. Härvidlag borde alla arbeta ivrigt inom verkets skilda områden, och osjälviskt överväga, hur Herrens verk kan utföras på bästa möjliga sätt. Om det någon gång varit en tidpunkt, där vi som konferens behövde Guds Andes särskilda nåd och upplysning, var det vid detta möte. Det var en kraft nedifrån, som ledde sina medarbetare till, att söka att åstadkomma en förändring i vår nations grundlag, som skulle binda samvetet åt dem, som håller Bibelns vilodag, som står klart omtalad i det fjärde budet som den sjunde dagen. rätt (166) Tiden är kommen, när var och en skall kunna ses vara upptagen med, att göra sitt yttersta, för att framhålla och rättfärdiggöra Guds lag inför vårt eget folk och världen samt arbeta så långt, som han har förmåga och betrodda talanger till. Många är förblindade och bedragna av människor, som hävdar sig vara evangeliets tjänare, och de påverkar väldigt många till att tro, att de gör ett gott arbete för Gud, fastän det är Satans arbete. rätt (167) (167) Satans splittrande strategi – Satan höll en rådsförsamling om, hur han skulle kunna hålla sjundedags-adventisternas penna och röst tysta. Om han kunde rikta deras uppmärksamhet och krafter i en riktning, som försvagar och splittrar dem, skulle hans utsikter te sig lovande. rätt (167) Satan har gjort sitt arbete med viss framgång. Det har förekommit djupa, oeniga känslor och split. Det har förekommit mycken avundsjuka och onda tankar. Det har hållits många olycksaliga tal samt förekommit vinkar och anmärkningar. Människors tankar, som borde kretsa kring verkets väl och ve samt vara redo, att göra stordåd för Gud vid denna tidpunkt, sysslar med oväsentligheter. Eftersom någras uppfattningar, rörande alla lärdomspunkter, inte helt stämmer överens med deras egna, vinner mindre viktiga tankar och teorier terräng. Den stora frågan om nationens religionsfrihet, som sätter så mycket på spel, är av föga betydelse för ett flertal. rätt (167) Satan har fått igenom sin egen vilja, men Herren har rest upp människor och gett dem ett högtidligt budskap att frambära till Sitt folk, för att väcka upp mäktiga män till beredelse för slaget, till beredelse för Guds dag. Detta budskap har Satan försökt, att göra verkningslöst, och då varje stämma och varje penna skulle ha verkat intensivt, för att stå emot Satans gärningar och kraft, drog vi oss undan från varandra; det förekom meningsskiljaktigheter. Detta var alls icke Herrens väg. rätt (167) Lagen i Galaterbrevet en meningsskillnad – Vid detta möte blev saken om lagen i Galaterbrevet påtalad inför predikanterna. Det här ämnet togs redan upp vid konferensen för tre år sedan. . . . rätt (167) Vi vet, att om alla ville komma till Skriften med underdånigt hjärta och kontrollerade av Guds Andes inflytande, skulle de med rofyllt sinne undersöka Skrifterna, fria från fördomar och stolta åsikter. Ljuset från Herren skulle stråla på Hans Ord och sanningen skulle bli uppenbarad. Men det borde göras bönefyllda och omsorgsfulla ansträngningar under mycket tålamod, för att besvara Kristi bön, (168) att Hans lärjungarna skall vara ett, liksom Han är ett med Fadern. En allvarlig, uppriktig bön kommer att höras och Herren kommer att svara. Den Helige Ande kommer att uppliva de mentala krafterna och trossyskonen kommer att se öga mot öga. "När dina ord öppnas, ger de ljus och skänker förstånd åt enkla människor" (Ps.119:130). rätt (168) Rättfärdiggörelse och Kristi rättfärdighet framställs – Äldstebroder E. J. Waggoner fick förmånen, att tala tydligt och framföra sina synpunkter om rättfärdiggörelse genom tro och Kristi rättfärdighet i förhållande till lagen. Detta var inget nytt ljus, utan det gamla ljuset placerades där det skulle vara i den tredje ängelns budskap. . . . Vad är den springande punkten i detta budskap? Johannes ser ett folk. Han säger: "I detta visar sig de heligas uthållighet: de håller fast vid Guds bud och tron på Jesus’" (Upp.14:12). Detta folk ser Johannes strax innan han ser Människosonen med "en krona av guld och i sin hand en skarp skära" (vers 14). rätt (168) Jesu tro har blivit förbisedd och behandlad på ett likgiltigt och vårdslöst sätt. Den har inte haft den framträdande plats, som den hade i uppenbarelsen för Johannes. Tron på Jesus som syndarens enda hopp har i stor utsträckning utelämnats, inte bara i predikningarna, utan i riktigt mångas religiösa erfarenhet, som hävdar att de tror den tredje ängelns budskap. rätt (168) Sanningar Ellen White hade presenterat sedan 1844 – Vid detta möte frambar jag vittnesbörd om, att det dyrbaraste ljus hade strålat fram från Skriften under presentationen av det stora ämnet om Kristi rättfärdighet knuten till lagen, som hela tiden bör hållas fram för syndaren som hans enda hopp om frälsning. Detta var inte nytt ljus för mig, ty det hade kommit till mig från en högre auktoritet för minst fyrtiofyra år sedan, och jag hade överbragt det till vårt folk med penna och stämma i form av Hans Andes vittnesbörd. Men väldigt få hade reagerat, annan än genom att samtycka till de framburna vittnesbörden över detta ämne. Det förekom sammantaget allt för litet tal och skrift om denna stora fråga. Vissa predikanters förkunnelser (169) kunde rätteligen betecknas som Kains offer – utan Kristus. rätt (169) Gudaktighetens mysterium – Den standard, som mäter karaktären, är den kungliga lagen. Lagen är syndens måttstock. Genom lagen uppnås insikt om synd. Men syndaren dras hela tiden till Jesus av den förunderliga manifestation, som Hans kärlek gav, då Han ödmjukade Sig Själv till att dö en skamlig död på korset. Vilket studium är då inte detta! Änglar har traktat efter, längtat innerligt efter, att blicka in i detta sagolika mysterium. Det är ett studium, som kan sätta den högsta mänskliga intelligens på prov, att människor, fallna, bedragna av Satan, tar Satans sida, utan att tvivla, och ändå går att anpassa till den allsmäktige Gudens avbild. Ja, människan skall vara som Han, så att Gud, på grund av Kristi rättfärdighet som människor har fått, älskar människor – fallna men återlösta – på samma sätt, som Han älskade Sin Son. Läs det själv direkt ur de levande oraklen! rätt (169) Detta är gudsfruktans mysterium. Denna bild är av det högsta värde, som går att inlemma i varje predikan, som går att hänga i minnets salar, som går att uttrycka med mänskliga läppar, som går att behandla av människor, som har smakat och erkänt att Herren är god, att begrunda, att utgöra grundvalen för varje predikan. Det har frambragts torra teorier, och dyrbara själar hungrar efter livets bröd. Detta är icke den förkunnelse, som krävs, eller det slags predikan, som himmelens Gud tänker godta, ty den saknar Kristus. Den gudomliga bilden av Kristus måste hållas fram för folk. Han är den Ängel, som står i himmelens sol. Han reflekterar inga skuggor. Iklädd gudomens egenskaper, omgiven av gudomens härlighet, och i den allsmäktige Gudens likhet, skall Han lyftas upp inför människor. När detta framhålls för folk, blir skapade varelsers förtjänster obetydliga. Ju mera ögat ser på Honom, ju mera Hans liv, Hans lärdomar, Hans felfria sinnelag studeras, desto mera syndig och avskyvärd kommer synden att te sig eller se ut. rätt (169) Genom beskådan kan människan endast beundra och bli mera dragen till Honom, hänryckas mera, och bli mera besluten, att bli som Jesus, tills människan tillägnar sig Hans bild och har (170) Kristi sinnelag. Liksom Hanok, vandrar människan med Gud. Människans sinne är fyllt med tankar på Jesus. Han är människans bäste Vän. . . . . rätt (170) Studera Jesus, vår Förebild – "Därför, heliga bröder, ni som har fått del av en himmelsk kallelse, se på Jesus, den apostel och överstepräst som vi bekänner oss till" (Hebr. 3:1). Studera Kristus. Studera Hans karaktär, drag för drag. Han är vårt Mönster, som vi är ålagda att efterlikna i våra liv och i våra karaktärer, eljest visar vi inte fram Jesus, utan visar fram för världen en oäkta kopia. Efterlikna inte människor, för människor är bristfulla i levnadsvanor, i tal, i uppträdande och i karaktär. Jag visar fram för Er Människan Kristus Jesus. Ni måste personligen lära känna Honom, som Er Frälsare, innan Ni kan studera Honom som Ert mönster och Ert exempel. rätt (170) Paulus sade: "Jag skäms inte för evangelium. Det är en Guds kraft som frälser var och en som tror, först juden och sedan greken. Rättfärdighet från Gud uppenbaras i evangelium, av tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva av tro. . . . Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, Gud har ju uppenbarat det för dem" (Rom. 1:16-19, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98). rätt (170) Tacksamma över, att dessa människor rördes av Guds Ande – Vi är djupt och högtidligt tacksamma gentemot Gud för, att människor berörts av Guds Ande till, att se Kristus i de levande oraklen och framvisa Honom för världen, men inte endast i ord. De ser Skriftens krav på, att alla, som hävdar sig vara Kristi efterföljare, är förpliktade att vandra i Hans fotspår, bli genomsyrade av Hans Ande, och därigenom framställa Jesus Kristus för världen, som kom till vår värld, för att representera Fadern. rätt (170) Genom att representera Kristus, representerar vi Gud för vår värld. "Den som inte har Kristi Ande tillhör inte honom" (Rom. 8:9). Låt oss fråga oss själva: Återspeglar vi Jesu Kristi karaktär i församlingen och inför världen? En stor del djupare studier fordras av rannsakande av Skrifterna. Kristi (171) rättfärdighet i lagen uppenbarar Gud tydligt i Hans sanna karaktar och uppenbarar lagen som helig, rättfärdig och god, ja, i själva verket storartad, när den ses i sin sanna karaktär. rätt (171) Om alla våra predikande bröder hade samlats runt Bibeln i Kristi anda, varvid vi ha respekterat varandra, och ha uppträtt i sann kristen belevenhet eller artighet, skulle Herren ha varit deras undervisare. Men Herren står maktlös, när det gäller att göra Sitt avtryck hos dem, som Satan har så stor makt över. Allt, som inte stämmer överens med deras tänkande och deras mänskliga omdöme, framträder i skuggor och mörka konturer. . . rätt (171) Mångas andlighet bekymrade Ellen White – Min börda under mötet var, att visa på Jesus och Hans kärlek för mina bröder, ty jag såg tydliga bevis på, att många saknade Kristi anda. Mina tankar förblev lugna, de vilade i Gud, och så blev jag sorgsen över att se, att en annan anda hade bemäktigat sig våra predikantbröders erfarenhet, och så var det, då jag lämnade lägret. Jag var klar över, att det rådde en remarkabel blindhet i mångas sinnen, att de inte förnam, var Guds Ande var och vad sann kristen erfarenhet består av. Och att betänka, att dessa var de, som ledde Guds hjord, var smärtsamt. Avsaknaden av sann tro, de hängande händerna, för att de inte hade lyfts upp i uppriktig bön! rätt (171) Somliga kände inget behov av bön. De menade, att deras omdöme var nog, och de hade ingen förnimmelse av, att fienden till allt gott formade deras omdöme. De var som soldater, som går obeväpnade ut i krig. Kan vi undra över, att predikningarna var andefattiga, att livets levande vatten vägrade att flyta genom spärrade kanaler, och att himmelens ljus inte förmådde att tränga igenom de ljumma och syndigas täta dimma? rätt (171) Jag fick endast några timmars sömn. Jag skrev under alla morgonens och förmiddagens timmar, steg ofta upp klockan två och tre om natten och lugnade mina tankar, genom att skriva om ämnen, som hade framställts för mig. Hjärtat smärtade av att se den anda, som behärskade vissa av våra (172) predikande bröder, och denna anda tycktes vara smittsam. Många ord yttrades. rätt (172) En presentation av sanningen, som hon kunde skriva under på – Då jag berättade för mina bröder, att jag för första gången hade hört E. J. Waggoners synpunkter, var det en del, som inte trodde mig. Jag sade, att jag hade hört dyrbara sanningar sägas, som jag kunde bejaka helhjärtat. För hade inte dessa stora och härliga sanningar, Kristi rättfärdighet och det fullkomliga offret gjort för människors skull, inpräntats outplånligt i mitt sinne av Guds Ande? Har inte detta ämne framställts i vittnesbörden om och om igen? Då Herren hade gett mina bröder bördan av, att förkunna detta budskap, kände jag osägbar tacksamhet mot Gud, för jag visste att det var budskapet för denna tid. rätt (172) Den tredje ängelns budskap är proklamationen av Guds bud och Jesu Kristi tro. Guds bud har proklamerats eller förkunnats, men Jesu Kristi tro har inte basunerats ut av sjundedags-adventister som av jämbördig betydelse, eftersom lagen och evangeliet går hand i hand. Jag finner inte ord till att uttrycka detta ämne i dess fullhet. rätt (172) "Jesu tro." Det har talats om den, men den har inte förståtts. Vad omfattar Jesu tro, sådan den hör till den tredje ängelns budskap? Jesus blev vår syndbärare, så att Han kunde bli vår syndförlåtande Frälsare. Han blev behandlad på det sätt, som vi har förtjänat att bli behandlade på. Han kom till vår värld och tog på Sig våra synder, så att vi kunde iföra oss Hans rättfärdighet. Och tron på, att Kristus är i stånd till att frälsa oss helt och fullt, är tron på Jesus. rätt (172) Den enda tryggheten för israeliterna var blodet på dörrkarmarna. Gud sade: "när jag ser blodet skall jag gå förbi er" (Andra Mos. 12:13). Alla andra påfund, för att känna sig säker, skulle ha varit förgäves. Inget annat, än blodet på dörrposterna skulle ha spärrat dödsängelns väg. Det är frälsning för syndaren i Jesu Kristi blod allena, som renar oss från all synd. Människor med förfinat intellekt må ha stora mängder kunskap lagrade i sitt förstånd, de må ge sig in i teologiska spekulationer, (173) de må vara mäktiga och äras av andra samt betraktas som besittare av vetande, men om de saknar frälsande kunskap om Kristus som korsfäst för dem personligen, och i tro griper fatt i Kristi rättfärdighet, är de förtappade. Kristus var "genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade" (Jes. 53:5). "Frälst genom Jesu Kristi blod" kommer att vara vårt enda hopp för framtiden och vår sång under evigheten. rätt (173) Kamp mot fördomar och falska anklagelser – Då jag klart berättade om min tro, var det många, som inte förstod mig och de berättade, att syster White hade förändrats; syster White var påverkad av sin son W. C. White och äldstebroder A. T. Jones. Sådana uttalanden från deras läppar, som har känt mig i åratal, som har vuxit upp med den tredje ängelns budskap och har ärats av vårt folks tillit och tro – naturligtvis påverkar dessa uttalanden mig. rätt (173) Jag blev föremål för anmärkningar och kritik, men ingen av våra bröder kom till mig och ställde mig frågor, eller bad mig om en förklaring. Vi prövade allvarligt, att få alla våra predikobröder i huset att mötas i ett icke upptaget rum och förenas i bön, men det lyckades inte mera, än två eller tre gånger. De valde att gå till sina rum, för att ha sina samtal och böner för sig själva. Det tycktes utsiktslöst, att bryta ned fördomar, som var så fasta och benhårda, ja, omöjligt att få undan missförstånd gällande mig själv, min son samt E. J. Waggoner och A. T. Jones. rätt (173) Jag prövade en annan utväg. Den morgonen hade jag, vid ett tidigt klockslag, skrivit sådant, som skulle läggas fram för våra bröder, ty då skulle mina ord framföras korrekt. Riktigt många av våra ledande, ansvarshavande män var på plats, men jag beklagade likväl livligt, att inte många till deltog vid detta råd, ty somliga av de närvarande, det visste jag, började att se saker och ting i ett annat ljus, och för många fler skulle det ha varit nyttigt, om de hade haft tillfälle till, att höra, vad jag hade att säga. Men (174) det visste de inte och fick inget gagn av mina förklaringar och av ett tydligt "Så säger Herren", som jag gav dem. rätt (174) På den tidpunkten ställdes frågan: "Syster White, tror Du att Herren ger ett nytt och större ljus åt oss som ett folk?" Jag svarade: "Absolut! Jag tror det inte bara, utan kan tala begripligt om den saken. Jag vet, att det finns en dyrbar sanning, som skall öppnas upp för oss, om vi utgör det folk, som skall stå på Guds beredelsedag." rätt (174) Ellen White uppmuntrar till öppenhjärtat studerande – Så ställdes frågan, om jag menade att låta saken bero, efter det att bror Waggoner hade gett sina synpunkter om lagen i Galaterbrevet. Jag sade: "Inte alls. Vi behöver höra alla sidor i frågan." Men jag sade, att den anda jag hade upplevt under mötet, varit oresonlig. Jag insisterade på, att det bör förekomma en sund anda, en Kristuslik anda, som äldstebroder E. J. Waggoner hade visat genom hela framförandet av sina åsikter, och att denna sak inte skall behandlas som under en politisk debatt. Orsaken till, att jag sade att denna sak borde behandlas i en Kristuslik anda var, att de bröder, som var av en annan uppfattning, inte borde bemötas hårt. Eftersom äldstebroder E. J. Waggoner hade uppfört sig kristligt, borde de göra detsamma, och framföra sakskälen för sin tro härvidlag på ett rättframt sätt. . . . rätt (174) Frågan om lagen i Galaterna saknar avgörande betydelse – Denna invändning gjordes: "I fall våra synpunkter om Galaterbrevet inte är riktiga, har vi inte den tredje ängelns budskap, och vår inställning går över styr; vår tro är tom." rätt (174) Jag svarade: "Bröder, här är just det, som jag har sagt till Er. Detta uttalande är inte sant. Det är ett orimligt, överdrivet uttalande. Om det tillfogas denna diskussion, skall jag se det som min plikt, att lägga fram saken inför alla närvarande, och säga åt dem, att uttalandet inte är korrekt, oavsett om de vill höra eller ej. rätt (175) (175) Stridsfrågan är inte av avgörande betydelse och bör inte behandlas som sådan. Den vidunderliga betydelsen och vikten hos detta ämne har blivit starkt överdriven, och av denna orsak upplever vi den förhärskande andan vid detta möte, på grund av feltolkningar och förvrängda uppfattningar, som är okristliga, och som vi aldrig borde se våra bröder ge prov på. Det har kommit in en fariséisk anda ibland oss, som jag tänker höja rösten emot, var den än visar sig." . . . rätt (175) Jag kunde skönja en stor brist på vis urskiljning av saker och ting, liksom på gott omdöme. Det onda hos sådant har ofta visats mig. Meningsskiljaktigheterna kom i öppen dager för både troende och icke troende. Dessa ting gjorde ett så djupt intryck på mig, att jag kände att mina bröder hade blivit kraftigt förändrade. Denna sak belystes för mig, medan jag var i Europa, i figurer och symboler, men förklaringen jag fick senare gjorde, att jag inte lämnades i mörkret, med tanke på våra församlingars och våra predikande bröders tillstånd. . . . rätt (175) Jag vände åter till mitt rum osäker på rätt handlingssätt. Många timmar den natten ägnades åt bön om lagen i Galaterbrevet. Detta var bara ett grand. Vilken inställning, som än stämde överens med ett "Så säger Herren", skulle från min själ framlocka "Amen och amen". Men den anda, som behärskade våra bröder, var så olik Jesu anda, så väsenskild från den anda, som borde visas varandra, att jag fylldes med kval. rätt (175) Till nästa förmiddagsmöte för predikanter hade jag en del entydiga saker att säga till mina bröder, som jag inte tordes hålla tillbaka. Saltet hade mist sin sälta, det fina guldet förlorat lystern. Det rådde andligt mörker ibland folk och många visade, att de drevs av krafter nedifrån, för resultatet var detsamma, som de inte stått under Guds Andes inflytande. rätt (175) Vilka historiesidor blev inte skrivna av sekreterarängeln! Surdegen hade verkligen gjort sitt tydliga (176) verk, och nästan genomsyrat klumpen. Jag visste, att jag hade ett tillrättavisningens och varningens budskap till mina bröder. Min själ var svårt pinad. Att säga dessa ting till mina bröder åsamkade mig långt större kval, än det gjorde för dem, som de riktades till. Genom Kristi nåd erfor jag en gudomlig, betvingande kraft till att ställa mig inför mina predikande bröder, i Herrens namn, i hopp och bön om, att Herren skulle öppna de blindas ögon. Jag fick styrka till, att säga ord, som min sekreterare stenograferade ned. – Manuskript 24, 1888. rätt (176) Minneapolis en prövningens plats – Herren rannsakade och prövade Sitt folk, som hade haft stort ljus, huruvida de tänkte vandra i det, eller vända det ryggen under frestelse, för endast få vet, hur de kommer att uppträda, tills omständigheterna är av sådant slag, att de prövar anden och orsakar handling. För många är det naturliga hjärtat en styrande kraft, och ändå menar de, att stolthet och fördom inte är deras avhållna gäster, och visar sig i ord och handlingar mot ljus och sanning. Våra bröder, som har innehaft ledande ställningar i Guds verk och sak, borde vara nära förbundna med allt ljus’ Källa, så att de inte skulle kalla ljus för mörker och mörker för ljus. . . . . rätt (176) Rättfärdiggörelse genom tro nedgraderar inte lagen – Genom att lyfta fram Kristus som vår enda källa till styrka, framhålls Hans oförlikneliga kärlek, då Han påtog Sig skulden för människornas synder som Sitt ansvar och skänkte människorna Sin egen rättfärdighet, blir lagen på inget sätt avlägsnad, eller dess värdighet förringad. Den sätts snarare i sitt rätta ljus och förhärligas. Detta sker endast genom det ljus, som återspeglas från Golgatas kors. Lagen är fullständig och uppfylld i den stora frälsningsplanen, där den framstår i ljuset från den korsfäste och uppståndne Frälsaren. Detta kan endast upplevas och förstås andligt. Detta upptänder hos betraktaren äkta tro, hopp och glädje över, att Kristus är hans rättfärdighet. Denna glädje tillhör endast dem, som älskar och (177) håller Jesu ord, som är Guds ord. rätt (177) Hade mina bröder varit i ljuset, skulle de ord Herren gav mig till dem, ha funnit gensvar i deras hjärtan, som jag arbetade för. I det, att jag såg att de hjärtan som jag längtade efter att vara i harmoni med, blev fastlåsta av fördomar och vantro, tänkte jag att det var bäst för mig att lämna dem. Min avsikt var, att lämna Minneapolis i början av veckan. . . . rätt (177) Jag önskade att begrunda och be om, på vilket sätt vi skulle kunna framställa för folket frågan om synd och försoning i Bibelns ljus. De var i stort behov av denna undervisning, så att de kunde ge ljuset till andra och få den välsignade förmånsrätten, att arbeta jämte Gud med, att samla ihop och föra hem fåren i Hans fålla. Vilken kraft måste vi inte ha från Gud, för att iskalla hjärtan, som endast ägde en lagmässig religion, skulle se de bättre ting, som åstadkommits för dem: Kristus och Hans rättfärdighet! Det var bruk för ett livgivande budskap, som skulle skänka liv åt de uttorkade benen. – Manuskript 24, 1888. rätt (177)Ellen Whites utvärdering på den sista dagen (177) Jag har talat nästan tjugo gånger med stor frimodighet och vi tror, att detta möte kommer att utmynna i mycket gott. Vi känner inte till framtiden, men vi förnimmer att Jesus (178) står vid skeppsrodret och att vi inte kommer att lida skeppsbrott. Mitt mod och min tro har varit god och har inte svikit mig, fastän vi har upplevt den hårdaste och mest obegripliga dragkamp vi någonsin har haft ibland vårt folk. Saken går ej att förklara med penna, såvida inte jag skulle skriva många, många sidor; alltså gör jag klokt i, att undvika detta. rätt (178) Äldstebroder Olsen skal vara Generalkonferensens ordförande och bror Dan Jones från Kansas skall biträda honom. Äldstebroder Haskell skall tjänstgöra där, tills bror Olsen kommer tillbaka från Europa. [Under George I Butlers frånvaro, som var ordförande för Generalkonferensen, ledde äldstebroder Haskell Generalkonferenssamlingen. Kort efter avslutningen av denna samling, blev W. C. White ombedd att träda in som verkställande Generalkonferensordförande, en syssla han hade i nästan sex månader.] Jag ser inte, vad framtiden bär i sitt sköte, men vi skall vara här i Battle Creek i nästan fyra veckor och utge ett vittnesbörd, som inte skall försinkas. Sedan kan vi se, hur saker och ting utvecklar sig vid verkets stora nav. Vi är fast beslutna att göra allt, vad vi kan i gudsfruktan, för att hjälpa vårt folk i denna vanskliga situation. rätt (178) En sjuk mans tankar har ägt en kontrollerande kraft över Generalkonferensstyrelsen och predikanterna har varit äldstebroder Butlers skugga och eko lika länge, som det har varit hälsosamt och bra för saken. Missunnsamhet, onda tankar och svartsjuka har verkat som surdeg, tills hela degklumpen tycktes vara genomsyrad. . . . rätt (178) I dag, Söndag, har jag inte deltagit vid mötet, utan har gjort hembesök. Jag är Gud tacksam för Hans Andes styrka, frihet och kraft vid framförandet av mitt vittnesbörd, fastän det gjort mindre intryck på många, än någonsin tidigare under min verksamhetstid. Det verkar som om Satan haft tillfälle till, att förhindra mitt verk i hög grad, men jag skälver över, vad det skulle ha skett vid detta möte, om vi inte hade varit här. På något sätt skulle Gud ha ingripit, för att förhindra denna anda under mötet, så att den inte tagit överhanden. Men vi är inte det minsta modlösa. Vi litar på Herren Gud av Israel. Sanningen kommer att segra och vi (179) önskar att segra tillsammans med den. rätt (179) Vi tänker på Er alla där hemma, och ville gärna vara hos Er, men vi skall inte ta hänsyn till våra egna önskningar. Herren är vår Ledare, låt Honom peka ut vår färdväg, så skall vi följa Honom dit, där Han går före. – Brev 82, 1888. rätt (179)Två utdrag från Minneapolis-predikningarna (179) Det vi nu vill få fram är, hur Ni växer i det kristna livet. Vi hör många undanflykter: Jag kan inte leva upp till det eller det. rätt (179) Vad menar Du med det eller det? Menar Du, att det var ett ofullkomligt offer, som gjordes för det fallna släktet på Golgata, så att vi inte har fått oss tilldelade tillräckligt mycket nåd och kraft, för att undvika våra egna naturliga brister och fallenhet, att det inte var en fullständig Frälsare, som vi fick? rätt (179) Eller tänker Du dra skam över Gud? Nåväl, säger Du, det var Adams synd. Du säger, att jag inte är skyldig till den, och att jag inte är ansvarig för hans syndaskuld och syndafall. Nu ruvar alla dessa naturliga böjelser i mig, och det är inte mitt fel, om jag handlar utifrån dessa naturliga böjelser. Vem skall då står där med skulden? Är det Gud? rätt (179) Varför lät Gud Satan få denna makt över människonaturen? Så lyder anklagelserna mot himmelens Gud, och i fall Du önskar det, kommer Han att ge Dig tillfälle till, att framföra Dina anklagelser mot Honom till sist. Sedan kommer Han att föra fram Sina anklagelser Dig, när Du förs in i Hans domstol. – Manuskript 8, 1888, Sabbaten, den 20. oktober, 1888. [Hon talar om innehållet i ett 60 sidor långt appendix (sid. 242-302) i boken "Through Crisis to Victory". – Utgivarna.] rätt (179) Om Gud kunde ha ändrat Sin lag, för att tillfredsställa människor i deras fallna tillstånd, skulle Kristus inte ha behövt komma till denna värld. Eftersom lagen var oföränderlig, sände Gud Sin enfödde Son, för att dö för det fallna släktet. Men tog Frälsaren Själv på Sig människornas (180) skuld och tilldelar dem Sin rättfärdighet, för att de skall få fortsätta med, att överträda Herrens föreskrifter? Nej, nej! Kristus kom, därför att det var omöjligt för människorna, att hålla lagen av egen kraft. Han kom, för att bringa människorna styrka till, att åtlyda lagens föreskrifter. Och syndaren, som ångrar sin överträdelse, kan komma till Gud och säga: "O Fader, jag ber om tillgivelse genom en korsfäst och uppstånden Frälsares förtjänster." Gud kommer att godta alla, som kommer till Honom i Jesu namn. – Manuskript 17, 1888, Söndag, den 21. oktober, 1888. rätt (180)Tre månader efter Minneapolis (180)Budskapet om rättfärdiggörelse genom tro tas emot ute på fältet (180) Vi kände en börda för dem, som har framburit (181) sanningens budskap till andra, så att de inte skall sluta till sina hjärtan för någon av det himmelska ljusets dyrbara strålar, som Gud har sänt dem. Jesus gladde Sig, då Hans efterföljare tog emot Hans sanningsbudskap. . . rätt (181) På Sabbatseftermiddagen blev många hjärtan berörda, och många själar fick näring av det bröd, som kom ned från himmelen. Efter predikan njöt vi av ljuvlig, sällskaplig samvaro. Herren kom väldigt nära, och överbevisade själar om deras stora behov av Hans nåd och kärlek. Vi kände att det var nödvändigt, att framställa Kristus som en Frälsare, som inte är långt borta, utan alldeles nära oss. Då Guds Ande började att bearbeta människornas hjärtan, kändes frukten igen på syndabekännelser och rättelser av fel. I det att folk sökte, att nalkas Gud, utförde alla under mötena gärningar, som skapade syndaånger, och bekände för varandra – att de hade felat mot varandra i ord eller handling. . . . rätt (181) Der var många, också ibland predikanterna, som såg sanningen sådan den är i Jesus, i ett ljus, som var nytt för dem. De såg Frälsaren som en syndaförlåtande Frälsare, och sanningen som själens medel till helgelse. "Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet" {Första Joh. 1:9}. . . rätt (181) Många håller sig med förvrängda synpunkter – Det tycks vara många, som anser sig ha ett stort verk att uträtta för sig själva, innan de törs komma till Kristus för Hans frälsning. De verkar tro, att Kristus skall komma under slutfasen av deras kamp, och bistå dem, genom att ge deras livsverk den sista finputsningen. Det tycks vara svårt för dem att förstå, att Kristus är en fullständig Frälsare, och i stånd till att till det yttersta frälsa alla dem, som kommer till Gud genom Honom. De förlorar ur sikte det sakförhållandet, att Kristus Själv är "vägen, sanningen och livet". När vi var och en personligen förlitar oss på Kristus, med trons fulla förvissning, och endast litar på, att Hans blods kraft renar från all synd, kommer vi att få frid i tron på, vad Gud har lovat, att Han kan uträtta. . . . rätt (181) Det rätta budskapet framfört – I det att våra bröder (182) och systrar öppnade sina hjärtan för ljuset, fick de bättre kännedom om, vad tron innefattar. Herren var synnerligen dyrbar; Han var redo, att styrka Sitt folk. Mötena fortsatte en vecka längre, än utlovat. Skolans verksamhet ställdes in, och alla gjorde allvarliga ansträngningar, för att söka Herren. Äldstebroder Jones kom från Boston, och arbetade ihärdigt för folket, och talade två gånger och vissa dagar tre gånger om dag. Guds hjord fick själsnärande föda. Det budskap Herren har sänt Sitt folk för denna tid, blev frambragt i predikningarna. Mötena pågick från arla morgon till sen kväll, och utfallet var högst tillfredsställande. rätt (182) Både studerande och lärare fick stor del av Guds välsignelse. Nästan varje hjärta har känt av Guds Andes intensiva påverkan. Det allmänna vittnesbördet från mötesdeltagarna var, att de hade gjort en erfarenhet, som de aldrig hade varit medvetna om tidigare. De vittnade om sin glädje över, att Kristus hade tillgett deras synder. Deras hjärtan fylldes med tacksägelse och pris till Gud. En ljuvlig frid fanns i deras själar. De älskade alla och envar, och kände att de kunde vila i Guds kärlek. rätt (182) Jag har aldrig sett ett väckelseverk så grundligt som detta, och likväl fritt från all opassande sinnesrörelse. rätt (182) Det var många, som vittnade om, att de blev överbevisade om sina överträdelser i ljuset av lagen, då de rannsakande sanningarna togs fram. De hade litat på sin egen rättfärdighet. Nu framstod deras sölade klädnader i jämförelse med Kristi rättfärdighet, vilken är det enda, som Gud antar. rätt (182) Även om de inte hade varit öppna överträdare, såg de sig själva som fördärvade och usla i hjärtat. De hade underställt sig andra gudar, i stället för sin himmelske Fader. De hade kämpat, för att avstå från synd, men de hade litat på egen styrka. Vi borde uppsöka Jesus precis sådana vi är, bekänna våra synder, och kasta våra hjälplösa själar på vår medkännande Förlösare. – The Review (183) and Herald, den 5. mars, 1889. rätt (183)Behov av ett riktigt begrepp om rättfärdiggörelse genom tro (183) Många tycks vara ovetande om, vad tro inbegriper. Många beklagar sig över mörker och modlöshet. Jag frågade: "Är Era ansikten vända mot Jesus? Betraktar Ni Honom, Rättfärdighetens Sol? Ni behöver tydligt definiera för församlingen, vad tro är och hela beroendet av Kristi rättfärdighet. I Era tal och böner har Ni uppehållit Er så litet vid Kristus, Hans oförgängliga kärlek, Hans stora offer för vår skuld, att Satan nästan har fördunklat den åsyn, som vi måste ha av Jesus Kristus. Vi måste lita mindre på människor för andlig hjälp och mera, långt mera, på att komma närmare Jesus Kristus som vår Förlossare. Vi må uppehålla oss beslutsamt vid Jesu Kristi himmelska egenskaper; vi må tala mera om Hans kärlek, vi må berätta och sjunga om Hans nådegåvor, vi må göra Honom till vår egen personlige Frälsare. Sedan är vi ett med Kristus. Vi älskar det, som Kristus älskade, vi hatar synd, det som Kristus hatade. Dessa ting må det talas om, och stannas upp vid." rätt (183) Jag vänder mig till predikanterna. Led folk hela tiden, steg för steg, stanna till vid Kristi kraft, tills de, genom en levande tro, ser Jesus som Han är – ser Honom i Hans fullständighet, en syndaförlåtande Frälsare, En som kan tillge alla våra överträdelser. Det är genom att se, som vi blir förvandlade till Hans likhet. Detta är den närvarande sanningen. Vi har talat om lagen. Det är rätt och riktigt. Men vi har endast nonchalant lyft upp Kristus som den syndtillgivande Frälsaren. rätt (183) Vi skall hålla den syndaförlåtande Frälsaren i (184) sinnet. Men vi skall framställa Honom i Hans sanna ställning – kommen, för att dö, för att upphöja Guds lag och för att ge den ära, och samtidigt för att rättfärdiggöra syndaren, som skall förlita sig helt och fullt på blodets förtjänster hos en korsfäst och upprest Frälsare. Detta har inte gjorts tydligt. rätt (184) Det själsfrälsande budskapet, den tredje ängelns budskap, är budskapet som skall ges åt världen. Guds bud och Jesu tro är bägge betydelsefulla, utomordentligt betydelsefulla, och måste ges med samma styrka och kraft. Den första delen av budskapet har starkt betonats, medan den andra delen har försummats. Jesu tro har utelämnats. Vi måste tala om den, vi måste leva den, vi måste be för den, och lära upp folk till, att inlemma den här delen av budskapet i hemmalivet. "Var så till sinnes som Kristus Jesus var" (Fil. 2:5). rätt (184) Det saknas Kristus-fyllda predikningar – Det har förekommit hela predikningar, torra och utan Kristus, där Jesu namn knappt har omtalats. Talarens hjärta har inte blivit underordnat och smält av Jesu kärlek. Han uppehåller sig vid torra teorier. Inget ordentligt intryck görs. Talaren har inte den gudomliga smörjelsen, och hur skall han då kunna vinna folks hjärtan? Vi behöver ångra oss och bli omvända – ja, förkunnaren själv behöver bli omvänd. Folket måste se Jesus lyft upp inför sig, och de måste bes envetet om, att "se och leva". rätt (184) Varför är våra läppar så stumma om ämnet Kristi rättfärdighet och Hans kärlek till världen? Varför ger vi inte folk det, som kommer att väcka upp dem till nytt liv? Aposteln Paulus är uppfylld av hänryckning och tillbedjan, när han tillkännager: "Och erkänt stor är gudsfruktans hemlighet: Han som blev uppenbarad i köttet, bevisad rättfärdig genom Anden, sedd av änglarna, predikad bland folken, trodd i världen, upptagen i härligheten" (Första Tim. 3:16). rätt (184) "Var så till sinnes som Kristus Jesus var. Fastän han var till i Gudsgestalt, räknade han inte tillvaron som Gud såsom segerbyte utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt (185) då han blev människa. Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden – döden på korset. . . . . för att i Jesu namn alla knän skall böja sig, i himlen och på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herren" (Fil. 2:5-11). rätt (185) "I honom är vi friköpta och har fått förlåtelse för våra synder. Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat. Ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, det synliga och det osynliga, tronfurstar och herradömen, makter och väldigheter. Allt är skapat genom honom och till honom. Han är till före allting, och allt består genom honom" (Kol.1:14-17). rätt (185) Detta är det stora och himmelska tema, som i hög grad har utelämnats från predikningarna, eftersom Kristus inte är gestaltad inne i människors sinnen. Och Satan har genomdrivit sin vilja, att det skall vara på det viset, så att Kristus inte blir föremål för åskådning och tillbedjan. Detta namn, så mäktigt och betydelsefullt som det är, borde vara på varje tunga. rätt (185) "Dess tjänare har jag blivit i kraft av det uppdrag Gud har gett mig för er räkning, att överallt predika Gud, den hemlighet som genom tider och släktled varit dold men nu har uppenbarats för hans heliga. För dem ville Gud göra känt vilken rikedom på härlighet hedningarna har i denna hemlighet – Kristus i er, härlighetens hopp. Honom predikar vi genom att förmana varje människa och undervisa varje människa med all vishet, för att ställa fram varje människa som fullkomlig i Kristus. För det målet arbetar och kämpar jag i hans kraft, som verkar mäktigt i mig" (Kol.1:25-29). rätt (185) Här är Kristi tjänares arbete. Eftersom detta arbete inte har uträttats, eftersom Kristus och Hans karaktär, Hans ord och Hans verk inte har förts fram inför folk, vittnar församlingarnas religiösa (186) tillstånd emot deras lärare. Församlingarna håller på att dö, eftersom så litet berättas om Kristus. De har inget andligt liv eller andlig urskiljningsförmåga. rätt (186) Fruktan för budskapet om rättfärdiggörelse genom tro – Folkets lärare saknar egen levande erfarenhet av Källan till deras avhängighet och kraft. Och när Herren reser upp män och sänder ut dem med budskapet för denna tid till folket – ett budskap, som inte är en ny sanning, utan det budskap som Paulus lärde ut, som Kristus Själv lärde ut – är detta en främmande lära för dem. De börjar att varna folk, som håller på att dö, eftersom de inte har styrkts, genom att Kristus lyfts upp för dem: "Ha inte för bråttom. Vänta hellre, och ta inte upp detta ämne, innan Ni vet mera om det." Och predikanterna förkunnar de torra teorierna, fastän folk behöver färskt manna. rätt (186) Kristi karaktär är en oändligt fullkomlig karaktär, och Han måste lyftas upp, Han måste tydligt bringas fram för våra ögon, ty Han utgör allas kraft, makt, helgelse och rättfärdighet, som tror på Honom. Människor, som har haft en fariséisk anda, menar att om de håller fast vid gamla, goda teorier, och inte har någon del i Guds budskap till Sitt folk, kommer de att vara i ett gott och säkert läge. Så tänkte de gamla fariséerna, och deras exempel skulle varna prästerna mot deras självtillräckliga hållning. rätt (186) Framställ de inspirerande sidorna hos evangeliet! – Vi har användning för, att en kraft skall komma över oss nu och väcka oss till ihärdighet och allvarlig tro. Då kommer vi, döpta av den Helige Ande, att få Kristus, härlighetens hopp, formad inombords. Då kommer vi att framställa Kristus som det gudomliga föremålet för vår tro och kärlek. Vi kommer att tala om Kristus, vi kommer att be till Kristus och om Kristus. Vi kommer att prisa Hans härliga namn. Vi kommer att betona Hans underverk, Hans självförnekelse, Hans självuppoffring, Hans lidanden och Hans korsfästelse, Hans uppståndelse och segerrika himmelsfärd för folk. Dessa är evangeliets (187) inspirerande sidor, som väcker kärlek och omfattande värme i varje hjärta. Här är visdomens och kunskapens rikedomar, en outtömlig källa. Ju mera vi söker denna erfarenhet, desto större värde kommer våra liv att anta. rätt (187) Det levande vattnet kan hinkas upp ur källan och ändå kommer den inte att sina. Evangeliets tjänare kommer att vara mäktiga män, om de alltid har Herren framför sig och använder sin tid till, att studera Hans aktningsvärdiga karaktär. Om de gjorde detta, skulle det inte förekomma något avfall, skulle det inte vara några som skiljer sig från konferensen, eftersom de, genom sina utsvävningar, har vanärat Guds sak och utsatt Jesus för öppen skam. Varje tjänare åt evangeliet bör bruka sina krafter till, att utbilda de troendes församlingar i, att ta emot Kristus i tro som sin personlige Frälsare, och inlemma Honom i sina liv och göra Honom till sin Förebild och lära av Jesus, tro på Jesus och upphöja Jesus. Predikanten själv bör uppehålla sig vid Kristi karaktär. Han bör överväga sanningen, och begrunda förlösningens mysterier, i synnerhet Kristi medlargärning i denna tid. rätt (187) Koncentrera Er mera på Kristi mänskoblivande och försoningen – Om Kristus är allt för oss alla, varför koncentrerar vi oss inte mera vid Hans mänskoblivande och Hans försonande offer i församlingarna? Varför används inte hjärtan och tungor till Förlossarens pris? Detta kommer de återlösta att bruka sina krafter till under evighetens ändlösa tidsåldrar. rätt (187) Vi behöver själva ha en levande förbindelse med Gud, för att lära känna Jesus. Sedan kan vi förklara betydelsen av Kristi personliga betydelse för oss, i erfarenhet och tro. Vi har tagit emot Kristus och med gudomligt allvar kan vi berätta om det, som är en inneboende kraft i oss. Folk måste dras till Kristus. Ljuskäglan måste riktas mot Hans frälsande kraft. rätt (187) De sanna eleverna, som sitter vid Kristi fötter, upptäcker sanningens dyrbara ädelstenar, som vår Frälsare förmedlar, och kommer att uppdaga deras betydelse samt sätta värde på dem. I det att de blir ödmjuka och lärvilliga, kommer deras (188) förståelse att öppnas allt mera, för att skönja de förunderliga tingen i Hans lag, ty Kristus har frambringat dem i klara och skarpa linjer. rätt (188) Lärosatsen om nåd och frälsning genom Jesus Kristus är ett mysterium för en stor del av dem, vars namn står i församlingsmatriklarna. I fall Kristus vore på jorden och talade till Sitt folk, skulle Han klandra dem för deras långsamma fattningsförmåga. Han skulle säga till de tröga och oförstående: "Jag har anförtrott åt Er sanningar, som angår Er frälsning, vars värde Ni inte uppfattat." rätt (188) Oh, om det kunde sägas om predikanter, som förkunnar för folk och för församlingarna: "Sedan öppnade han deras sinnen, så att de förstod Skrifterna" (Luk. 24:45)! I gudsfruktan säger jag Er, att i denna tid blir Bibelsanninger, som är knutna till den stora förlossningsplanen, bara delvis förstådda. Sanningen kommer hela tiden att uppenbaras, utbredas och utvecklas, för den är gudomlig, liksom sin upphovsman. rätt (188) Hur Jesus undervisade folk – Jesus gav inte fullständiga kommentarer, eller fortsatte att predika om läropunkter, utan talade ofta i korta meningar, som en, vilken sådde frön till himmelska lärosatser, liksom pärlor, som måste samlas upp av en vaken medarbetare. Trons och nådens lärosatser kom till synes överallt, där Han undervisade. Oh, varför ger predikanterna inte församlingarna den föda, som skänker dem andlig hälsa och vigör? Resultatet kommer att bli en rik erfarenhet i praktisk lydnad mot Guds Ord. Varför styrker predikanterna inte det befintliga, som håller på att dö ut? rätt (188) Då Kristus stod i begrepp, att lämna Sina lärjungar, sökte Han efter den största tröst Han kunde ge dem. Han lovade, att den Helige Ande, Tröstaren, skulle förstärka människors ansträngningar. Vilket löfte upplevs mera sällan, uppfylls mindre i församlingen, än löftet om den Helige Ande? När denna välsignelse, som för med sig alla andra välsignelser i sitt släptåg, uteblir, blir förvisso resultatet andlig torka. Detta är den vanära, som (189) möter förkunnaren. Församlingen måste resa sig upp, och inte längre vara tillfreds med den fattiga daggen. rätt (188) Vårt behov av den Helige Ande – Oh, varför undviker våra församlingsmedlemmar sina privilegier eller förmånsrätter? De är inte själva klara över nödvändigheten av Guds Ande. Liksom Maria, måste församlingen säga: "’De har tagit bort min Herre, och jag vet inte var de har lagt honom’" (Joh. 20:13). rätt (188) Förvisso håller predikanter, som förkunnar den närvarande sanningen, med om nödvändigheten av inflytandet från Guds Ande, för att överbevisa om synd och själars omvändelse, och detta inflytande måste följa med det förkunnade Ordet, men de inser inte tillräckligt väl dess betydelse, för att vinna en djup och praktisk kännedom om det. Knappheten på nåd och kraft från sanningens gudomliga inflytande på deras hjärtan hindrar dem från, att se andliga ting och från att förklara deras klara innebörd för församlingen. Således går de omkring likt krymplingar, förminskade till sin religiösa tillväxt, eftersom deras tjänst kännetecknas av en lagmässig religion. Guds kraft och nåd märks inte som en levande, verksam nödvändighet, eller som en kvardröjande princip. rätt (189) Oh, om alla kunde se och begripa det budskap, de har fått från Gud! Han har rest upp Sina tjänare till att framställa en sanning, som innebär korsets upphöjelse. Detta har förlorats ur sikte, och är djupt begravt i formalismens skräp. Den måste frigöras och återinsättas i den närvarande sanningens struktur. Dess krav måste försvaras, och dess position tilldelas den i den tredje ängelns budskap. rätt (189) Låt Kristi många tjänare utlysa en fasta, sammankalla en högtidlig samling, och söka Gud, så länge Han går att finna. Åkalla Honom, så länge som Ni ligger vid foten på Golgatas kors. Lägg ifrån Er all stolthet och gråt mellan vapenhuset och altaret, som representativa väktare för församlingarna, och ropa: "Skona Ditt folk, Herre, och gör inte Ditt arv till en skamfläck. Ta ifrån oss det Du vill, men ta inte Din Helige Ande från oss, Ditt folk." Be, oh, be för utgjutandet av Guds Ande. – Manuskript 27, 1889. rätt |