Hövlighetens nådegåva

(236)Den kristne måste ständigt vara uppmärksam på de normer, som han eller hon rättar sig efter. I det att vi står ansikte mot ansikte med livets skiftningar i en värld med ständigt sämre standarder, och umgås med församlingsmedlemmar, som måhända har varandra som måttstock, kan våra egna standarder, som förut varit höga, falla utan vårt vetande. rätt

(236) Om vi betraktar de budskap, som Gud har sänt till Sitt folk i svunnen tid och i nutid, ser vi, hur Han funnit det nödvändigt, att om och om igen upprepa de uppmuntrande orden till Sitt folk om, att vandra i samklang med Hans vilja. I vår tid gäller detta särskilt för godtagbar helgelse av Sabbaten, kläder, smycken och hälsoreformen. En del värdefullt stoff, med dessa riktlinjer, som finns här och där i Ellen Whites rådgivande manuskript och brev, har sedan utgivningen av de två föregående banden i denna serie offentliggjorts i The Adventist Review och utkommer nu i bokform här. Visst material från publicerade källor har också tagits med i denna sektions fyra kapitel. rätt

(236) Kapitlet innehåller samlat material om "Det lämpliga i olika kroppsställningar under bön". Detta tycks passande, eftersom vissa förvrider råden i "Gospel Workers", sidorna 178, 179, och "Selected Messages", bok 2, sidorna 311-316, som uppmanar sjundedags-adventister till, att knäböja vid bön som ett tecken på vördnad och ödmjukhet. Medan undervisningen uppmanar den bedjande till, att knäböja under både offentlig och enskild andakt, visar Ellen Whites genomgående råd och hennes exempel, att knäfall inte är tvunget vid alla tillfällen, när hjärta och stämma höjs i bön. Det belysta stoffet har tagits från ett brett spektrum av Ellen Whites tjänst. – Whitestyrelsen. rätt

(237) De, som arbetar för Kristus, skall vara rena, uppriktiga och trovärdiga, och de skall dessutom vara ömhjärtade, medkännande och vara vänliga. Det förekommer en charm i umgänget med dem, som är verkligt vänliga. Vänliga ord, ett behagligt ansiktsuttryck, ett vänligt uppträdande, är ovärderliga. Oartiga kristna visar, genom sitt fördömande av andra, att de inte står i förbund med Kristus. Det är omöjligt, att stå i förbund med Kristus och ändå vara oartig. rätt

(237) Så, som Kristus var i Sitt liv på denna jord, så bör varje kristen vara. Han är vårt exempel, inte endast i Sin fläckfria renhet, utan i Sitt tålamod, Sin vänlighet och vinnande natur. Han var fast som en klippa, vad angick sanningen och plikten, men Han var alltid vänlig och hövlig. Hans liv var en fullkomlig illustration på sann hövlighet. Han uppvisade alltid ett vänligt utseende och hade ett tröstande ord till den trängde och förtryckte. rätt

(237) Hans närhet bragte en renare atmosfär in i hemmet, och Hans liv var som en surdeg, som verkade mitt ibland samhällets element. Harmlös och obesmittad, vandrade Han runt ibland de tanklösa, de ohövliga, de oartiga; mitt ibland orättvisa tullare, orättfärdiga samariter, hedniska soldater, de råa bönderna, och den blandade hopen. Han talade ett medkännande ord här, och ett (238) ord där, i det att Han såg trötta människor, som tyngdes av sina svåra bördor. Han delade deras bördor, och upprepade för dem de lärdomar Han drog från naturen om Guds kärlek, vänlighet och godhet. rätt

(238) Han sökte, att ingjuta hopp hos de råaste och minst lovande, och pekade på förvissningen om, att de skulle kunna bli fläckfria och oförargliga, ja, att de kunde uppnå en sådan karaktär, som skulle få dem att i sanning framstå som Guds barn. rätt

(238) I gärning för icke-troende – Fastän Han var jude, blandade Kristus Sig med samariterna, och viftade undan Sin egen nations fariséiska bruk, eftersom Han inte räknade deras vanor som något värda. Till trots för deras fördomar, godtog Han detta föraktade folks gästfrihet. Han sov under deras tak, åt tillsammans med dem vid deras bord, tog del av den mat, som lagades och serverades av deras händer – och undervisade på deras gator, samt behandlade dem med den yttersta vänlighet och hövlighet. rätt

(238) Jesus satt som en ärad gäst vid tullarnas bord, genom Sin sympati och vänlighet vid umgänget visade Han, att Han kändes vid mänsklighetens värdighet; och människor längtade efter att bli Hans tillit värdiga. På deras törstiga själar föll Hans ord med välsignande och livgivande kraft. Nya impulser väcktes, och möjligheten till ett nytt liv öppnades för dessa, samhällets utstötta. rätt

(238) Ett mäktigt argument för evangeliet – Kristi kärlek smälter hjärtat och slipar bort all orenhet från mänskonaturen. Låt oss lära av Honom, hur en högre insikt om renhet och redbarhet kan samsas med temperamentets munterhet. En vänlig och hövlig kristen är det kraftfullaste argumentet för evangeliet, som går att plocka fram. rätt

(238) Somliga kristnas uppförande är i sådan avsaknad av vänlighet och hövlighet, att deras godhet baktalas. Deras uppriktighet går ej att betvivla. Men uppriktighet gottgör inte bristen på vänlighet och hövlighet. Dessa behöver inse, att förlösningsplanen är en barmhärtighetens plan, sjösatt för att mjukgöra (239) det, som är hårt och rått i människonaturen. De behöver uppamma den sällsynta kristna hövlighet, som gör människor vänliga och omtänksamma mot alla. Den kristne skall vara sympatisk, såväl som sann, medlidande, och belevad, likaså uppriktig och ärlig. rätt

(239) Väldens människor anstränger sig, för att vara hövliga, och göra sig själva så tilltalande som möjligt. De försöker, att forma sitt tal och uppförande så, att de uppnår största möjliga inflytande över dem, som de umgås med. De brukar sin kunskap och sina förmågor så skickligt som möjligt, för att nå detta mål. "Ty den här världens barn handlar klokare mot sitt släkte än ljusets barn" {Luk. 16:8}. rätt

(239) När Du går genom livet, kommer Du att möta dem, vars lott är långt ifrån enkel. Slit och avsaknad, utan hopp om en bättre framtid, gör deras börda förfärligt tung. Och när smärta och sjukdomar läggs härtill, blir bördan dem nästan övermäktig. Belastade av bördor och nedtryckta, vet de inte, vart de skall vända sig för lindring. När Du möter dessa, satsa då helhjärtat på, att hjälpa dem. Det är icke Guds avsikt, att Hans barn skall sluta sig inom sina egna skal. Kom ihåg, att Kristus dog för dem, såväl som för Dig. Var medkännande och artig, när Du bemöter dem. Detta kommer att öppna vägen för Dig till att hjälpa dem, och vinna deras tillit, samt ingjuta hopp och mod hos dem. rätt

(239) Kristi nåd ändrar på hela människan - Aposteln förmanar oss: "liksom han som har kallat er är helig, skall ni föra ett alltigenom helgat liv. Det står skrivet: Ni skall vara heliga, ty jag är helig " {Första Petr. 1:15-16. Kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98}. Kristi nåd förändrar hela människan, gör den grove fin, den råe vänlig, den själviske givmild. Den styr över temperamentet och rösten. Dess verkan märks i hövlighet och öm hänsyn mellan trossyskon, i vänliga, uppmuntrande ord och osjälviska handlingar. Änglars närvaro finns i hemmet. Livet andas ut en ljuvlig väldoft, vilken är som helig rökelse, som stiger upp till Gud. rätt

(240) Kärlek visas i vänlighet, hövlighet, förbarmande och saktmod. Ansiktsuttrycket (240) ändras. Himmelens frid uppenbaras. Det ses en vanemässig hövlighet, mera än blott mänsklig kärlek. Människor får del av det gudomliga. Kristus äras genom karaktärsutvecklingen. När dessa ändringar inträffar, bryter änglar ut i hänryckt sång, och Gud och Kristus gläder Sig över själar, som danas till gudomlig likhet. rätt

(240) Behagliga toner och korrekt språk – Vi bör vänja oss vid, att tala i ett behagligt tonläge; använda ett rent och korrekt språk, och ord, som är vänliga och hövliga. Vänliga ord är som dagg och ett milt regn för själen. Skriften säger om Kristus, att nåd utgöts över Hans läppar, så att Han visste "när ett ord skall sägas i rättan tid till den, som är sliten" {Ords. 15:23, danska Bibeln}. Och Herren påbjuder oss: "Låt ert tal alltid ske med nåd", "så att det ger åhöraren nåd" {Kol. 4:6, danska Bibeln}. rätt

(240) Vissa av dem, som Du kommer i beröring med, kommer att vara råa och ohövliga, men var inte ohövlig tillbaka för detta. Den, som vill bevara den egna självaktningen, måste undvika att i onödan såra andras självaktning. Denna regel bör hållas okränkbar mot den trögaste, mot den klantigaste person. rätt

(240) Vad Gud har i sinne, att göra med dessa synbarligen hopplösa personer, vet Du inte. Han har tidigare tagit till Sig personer, som heller inte varit så lovande eller tilltalande, för att uträtta ett stort verk åt Honom. Hans Ande, som rör vid hjärtat, har väckt alla förmågor till verksam handling. I dessa råa, oslipade stenar såg Herren ett dyrbart material, som skulle bestå stormens, hettans och tryckets prövning. Gud ser inte det, som människor ser. Han dömer inte utifrån utseendet, utan Han ser hjärtat, och dömer rättfärdigt. rätt

(240) Låt oss glömma oss själva, och alltid sörja för, att uppmuntra andra, lätta deras bördor genom välgärningar, och genom gärningar av osjälvisk kärlek. Denna omtänksamhetens artighet börjar i hemmet, och sträcker sig långt bortom hemmets krets, ja, den utgör en stor del av livslyckan, och försummas detta, utgör det en stor del av livsolyckan. – Manuskript 69, 1902. (Tryckt i The Review and Herald, den 20. augusti, 1959.) rätt

nästa kapitel