Det lämpliga i olika kroppsställningar under bön

(266)Behöver inte alltid stå på knä
Vi måste be hela tiden, med ett ödmjukt sinne och i en ödmjuk och saktmodig anda. Vi behöver inte invänta ett tillfälle till, att falla på knä inför Gud. Vi kan be till och tala med Herren oavsett, var vi är. [Äldstebroder D. E. Robinsson, en av Ellen Whites sekreterare från 1902 till 1915, berättade: "Jag har varit på plats upprepade gånger vid lägermöten och Generalkonferensens samlingar, där syster White själv har sänt upp böner tillsammans med församlingen stående, och hon själv har stått upp." – D. E. Robinson, brev, den 4. mars, 1934.] – Brev 342, 1906. rätt

(266) Ingen plats är olämplig för bön, vid någon tidpunkt eller på någon ort – Det finns ingen tid då och intet ställe där det inte är passande att bedja till Gud. . . . . I trängseln på gatan, mitt i affärslivet kan vi bedja till Gud och anropa honom om gudomlig ledning, såsom Nehemja gjorde, när han framställde sin begäran för konung Artasasta. – Vägen till Kristus, s. 94, storstilsutgåvan från 1982; dess kursivering. rätt

(266) Att kommunicera med Gud i våra hjärtan, när vi vandrar och arbetar – Vi kan tala med Jesus, i det att vi går på vägen, och Han säger: Jag är vid Din högra hand. Vi kan kommunicera med Gud i våra hjärtan; vi kan vandra med Kristus som kamrater. När vi sysslar med vårt (267) dagliga arbete, kan vi andas ut våra hjärtans önskningar, utan att ett människoöra hör det; men det ordet försvinner inte i tysthet, och det kan heller inte gå förlorat. Intet kan dränka själens önskan. Den höjer sig över gatans larm, över maskinernas stoj. Det är Gud, som vi talar till, och våra böner hörs. – Gospel Workers, s. 258. rätt

(267) Det är inte alltid nödvändigt, att böja sig ned – Det är inte alltid nödvändigt att böja knä för att be. Gör det till en vana att tala med Frälsaren när du är ensam, när du är ute och går, och när du är upptagen med ditt dagliga arbete. – Hälsa för Hela Människan, s. 449. rätt

(267) Församlingen knäfaller, efter att ha stått för helgande – Herrens Ande vilade över mig, och uppenbarades i de ord, som gavs mig att tala. Jag bad de närvarande, som märkte Guds Andes allvarliga iver, och som gärna ville leva ut sanningen och lära ut sanningen till andra, samt arbeta för deras frälsning, att visa det, genom att resa sig upp till stående. Jag blev överraskad över, att se hela församlingen reste sig. Så bad jag alla om, att falla på knä, och jag sände min bön till himmelen för detta folk. Det här gjorde djupt intryck på mig. Jag förnam, att Guds Ande påverkade mig, och jag vet, att Herren gav mig ett särskilt budskap för Sitt folk vid denna tidpunkt. – The Review and Herald, den 11. mars, 1909. rätt

(267) En trångt sittande församling i Europa förblev sittande – Jag inbjöd dem att komma fram, som önskade bön från Guds tjänare. Alla, som var frånfallna, alla som ville vända åter till Herren och söka Honom ihärdigt, kunde använda sig av tillfället. Flera sittplatser blev snabbt fyllda och hela församlingen befann sig i rörelse. Vi sade åt dem, att det bästa de kunde göra, var att förbli sittande, där var de var och att vi alla skulle söka Herren tillsammans i bekännelse av våra synder, och Herren har lovat i Sitt Ord: "Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och (268) renar oss från all orättfärdighet" (Första Joh. 1:9). – Dagbok, den 20. februari, 1887. (Återgett i Selected Messages, band 1, s. 147.) rätt

(268) Församlingen reser sig upp för helgelsebön – Jag inbjöd alla, som ville ge sig själva till Gud i en helig pakt, och tjäna Honom helhjärtat, att resa sig upp. Kyrkan var full, och nästan alla reste sig upp. Riktigt många, som inte var av vår tro, var på plats, och några av dessa reste sig. Jag överlämnade dem till Herren i en allvarlig bön, och vi visste att vi upplevde Guds Andes manifestation. Vi kände, att en seger verkligen hade vunnits. – Manuskript 30a, 1896. (Offentliggjort i Selected Messages, band 1, s. 150.) rätt

(268)Församlingen knäböjer för helgelsebön – Vid slutet på min predikan kände jag mig ledd av Guds Ande till, att rikta en inbjudan till alla, som önskade att ge sig själva fullt ut till Herren, om att komma fram. De, som märkte sitt behov av böner från Guds tjänare, uppmanades till att tillkännage det. Omkring trettio kom fram. . . . rätt

(268) Först tvekade jag, osäker på, om detta var det kloka att göra, då min son och jag var de enda, som jag såg kunde hjälpa oss härvidlag. Men som om någon hade talat till mig, kom denna tanke in i mitt sinne: "Litar Du inte på Herren?" Jag sade: "Det gör jag, Herre." Även om min son blev klart överraskad över, att jag yttrade en sådan kallelse vid detta tillfälle, ställde han upp som en vän i nöden. Jag har aldrig hört honom tala med större kraft eller djupare känsla, än vid den tidpunkten. . . . . rätt

(268) Vi knäböjde i bön. Min son tog ledningen, och Herren gav honom de rätta orden; för han tycktes be, som om han var i Guds närhet. – The Review and Herald, den 30. juli, 1895. (Återutgett i Selected Messages, band 1, sid. 148, 149.) rätt

(268) På en medarbetarinstitution i Oakland, California – Nu manar vi Er, att söka Herren av hela hjärtat. Vill de, (269) som har beslutat sig för att bryta banden till fiendens samtliga frestelser, och söka himmelen däruppe, att visa detta beslut, genom att stå upp! [Nästan hela den närvarande församlingen reagerade.] rätt

(269) Vi önskar, att envar av Er skall bli frälst. Vi önskar, att portarna till Guds stad skall öppnas på vid gavel för Er, på sina glittrande gångjärn, och att Ni får träda in, tillsammans med de folkslag, som har hållit sig till sanningen. Där skall vi prisa och säga tack, samt ge Kristus och Fadern ära för alltid, ja, för evigt. Måtte Gud hjälpa oss med, att vara trofasta i Hans tjänst under striden, och övervinna till sist, samt säkra livets eviga krona. rätt

(269) [Bön] Min himmelske Fader. Jag kommer till Dig vid denna tidpunkt, precis som jag är, fattig och behövande, och avhängig av Dig. Jag ber Dig om, att ge mig och detta folk den nåd, som utvecklar en kristen karaktär, och så vidare. – The Review and Herald, den 16. juli, 1908. rätt

(269) Ellen White och åhörarna står under helgelsebön – Jag frågar: Vem vill göra beslutsamma ansträngningar, för att uppnå en högre utbildning? De, som önskar detta, visa det, genom att resa Er upp. [Församlingen reste sig upp.] Här är hela församlingen. Måtte Gud hjälpa Er, att hålla Era löften! Låt oss be. rätt

(269) [Bön] Himmelske Fader, jag kommer till Dig vid denna tidpunkt, precis som jag är, fattig, svag, ovärdig, och jag ber Dig om, att göra intryck på detta folks hjärtan, som är samlade här i dag. Jag har talat Ditt ord till dem, men, O Herre, Du allena kan göra ordet verkningsfullt, och så vidare. – The Review and Herald, den 8. april, 1909. (Predikan i Oakland, California, den 8. februari, 1909.) rätt

(269) Vid slutet på en predikan vid Generalkonferensen i Washington, D.C. – [En uppriktig kristen håller ofta bön, offentligt och privat. Han ber, medan han vandrar på gatan, medan han fullgör sitt arbete, och under nattens sömnlösa timmar. Ellen White uppgav i ett utlåtande i Gospel Workers, s. 178, att "det både vid offentlig och privat tillbedjan är vår förmån, att böja knä för Herren, när vi sänder upp våra vädjanden till Honom." Det följande uttalandet på denna punkt, skrivet i Australien och tryckt i Selected Messages, band 2, s. 312, är mera tydligt: "Både vid offentlig och privat tillbedjan är det vår plikt, att böja knä för Gud, när vi sänder våra böner till Honom. Denna handling visar vårt beroende av Gud." Det är också ett tecken på vördnad: "Det bör finnas en förståndsmässig kunskap om, hur vi kommer till Gud i vördnad och gudsfruktan med andaktsfull kärlek. Det råder en växande brist på vördnad för vår Skapare, en växande likgiltighet över Hans storhet och Hans majestät." – Manuskript 84b, 1897. (Citerat ur "Selected Messages", bok 2, s. 312.) rätt

(269) Att Ellen White inte hade i sinne att lära, att vi under alla bönestunder måste knäböja, görs tydligt både av hennes ord av hennes exempel. För henne fanns det varken någon tidpunkt eller någon plats, där bön var opassande. Hennes familj vittnade om, att de vid matbordet böjde på huvudet och inte föll på knä. Hon var icke känd för, att stå på knä vid välsignelsen vid slutet på de gudstjänster, som hon var med om. Det allvarligt menade rådet om knäfall gällde gudstjänster i Guds hus, och i familjen, samt vid enskild andakt i hemmet. Vid offentlig tjänst hände det, att hon stod upp under bön. – Utgivarna.] Måtte Herren hjälpa Er, att gripa (270) Er an med detta arbete, såsom aldrig förut. Vill Ni göra det? Vill Ni resa Er upp här, och vittna om, att Ni tänker göra Gud till Er förtröstan och Er hjälpare? [Församlingen reser sig.] rätt

(270) [Bön] Jag tackar Dig, Herre Gud av Israel. Godta denna bön från Ditt folk. Lägg Din Ande över dem. Låt Din härlighet ses i dem. I det att de skall säga sanningens ord, låt oss se Guds frälsning. Amen. – The General Conference Bulletin, den 18. Maj, 1909. rätt

nästa kapitel