Välavvägda råd om, att framställa bilder, och avgudadyrkan

(330)[Se Selected Massages, bok 2, sid. 318-320.]
(330) Det är en svår sak för män och kvinnor, att bestämma riktlinjer för bildframställning. Somliga har stormat mot fotografier, dagerrotypier och bilder av alla de slag. Allt måste brännas upp, säger de, och framhäver att det är förbjudet i det andra budet, att göra bilder över huvud taget; att de är avgudar. rätt

(330) En avgud är allt, som människor skänker kärlek och tillit till, i stället för att älska och sätta lit till Herren sin Skapare. De jordiska ting människor vill ha och sätter sin lit till, i tron, att de äger kraft till att hjälpa dem och göra dem gott, leder dem bort från Gud, och utgör för dem avgudar. Vad än, som minskar hängivenheten, eller tar bort den högsta kärleken till Gud i själen, eller lägger sig emellan, för att förhindra obegränsad tilltro och fullständig tillit till Gud, iför sig arten hos och gestaltar sig som en avgud i själens tempel. rätt

(330) Det första stora budet lyder: "’Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ, och av hela ditt förstånd" (Matt. 22:37). Här medges ingen åtskillnad från hängivenheten för Gud. I Första Joh. 2:15-17 läser vi: "Älska inte världen, inte heller det som är i världen. Om någon älskar världen, (331) finns inte Faderns kärlek i honom. Ty allt som finns i världen, köttets begär och ögonens begär och högmod över livets goda, det kommer inte från Fadern utan från världen. Och världen och dess begär förgår, men den som gör Guds vilja förblir i evighet." I fall de bilder, som framställs, har en benägenhet att inskränka hängivenheten till Gud, och dyrkas i stället för Gud, då är de avgudar. Har de, som hävdar sig vara Kristi efterföljare, upphöjt dessa ting över Gud, och skänkt dem sin hängivenhet? Har deras kärlek till rikedom tagit den plats i deras hjärtan, som Jesus skulle ha haft? rätt

(331) Har de, som har bränt upp alla sina bilder av vänner och varje slags avbildningar de må ha ägt, uppnått större helgelse genom denna handling, och ger de sken av, att de i ord, i uppträdande, i själsliv, är mera förädlade, upphöjda och mera himmelskt sinnade? Är deras erfarenhet rikare, än förr? Ber de mera, och tror de med en mera fullkomlig tro, efter det förtärande offer, som de har gjort? Har de nått fram till berget? Har den heliga eld, som har tänts i deras hjärtan, gett ny iver och större helgande till Gud och Hans verk, än tidigare? Har ett levande kol från uppoffrandets altare berört deras hjärtan och deras läppar? Genom deras frukter går arten av deras arbete att bestämma. – Manuskript 50,1886. rätt

nästa kapitel