Ellen White - en självbiografisk berättelse
Min barndom

(9)(9) Jag föddes i Gorham, Maine, den 26 november 1827. Mina föräldrar, Robert och Eunice Harmon, bodde under många år i denna stat. Tidigt i livet blev de ivriga och hängivna medlemmar i metodistförsamlingen - the MethodistEpiscopal Church. I denna församling hade de framträdande befattningar och arbetade för syndares omvändelse. De arbetade för att främja Guds sak under fyrtio år. Under denna tid hade de glädjen att se alla sina åtta barn omvända och samlade i Kristi fålla. Att de så beslutsamt höll fast vid sin syn på att Jesus snart skulle komma tillbaka ledde dock till att familjen uteslöts ur metodistförsamlingen år 1843. rätt

(9)Medan jag bara var ett barn flyttade mina föräldrar från Gorham till Portland i staten Maine. Här drabbades jag, vid nio års ålder, av en olycka som skulle påverka resten av mitt liv. Tillsammans med min tvillingsyster och en av våra skolkamrater gick jag över en allmänning i Portland, när en flicka i trettonårsåldern som blivit förargad över någon småsak, följde efter oss och hotade med att slå oss. Våra föräldrar hade lärt oss att aldrig bråka med någon, utan att genast skynda oss hem om det var risk för att vi skulle bli angripna eller skadade. Det gjorde vi så fort vi kunde, men flickan följde snabbt efter oss med en sten i handen. Jag vände på huvudet för att se efter hur långt bakom mig hon var, och just när jag gjorde det kastade hon stenen och den träffade mig på näsan. Jag blev bedövad av slaget och föll medvetslös till marken. rätt

(10)(10) När jag återfick medvetandet befann jag mig i en butik. Mina kläder var täckta av blod som rann från min näsa och ut på golvet. En vänlig främling erbjöd sig att köra mig hem i sin vagn, men jag, som inte insåg hur svag jag var, sa till honom att jag föredrog att gå hem istället för att söla ner hans vagn med blod. De som var där var inte medvetna om hur illa skadad jag var och lät mig göra som jag ville. Men efter att jag gått bara några meter blev jag svag och yr. Min tvillingsyster och min skolkamrat bar mig hem. rätt

(10)Jag har inget minne av något mer den närmaste tiden efter olyckan. Min mor sa att jag inte var medveten om någonting utan låg i koma i tre veckor. Det var ingen annan än hon som trodde att det var möjligt för mig att återhämta mig, men av någon orsak hade hon en känsla av att jag skulle överleva. En vänlig granne som hade intresserat sig mycket för mig, trodde vid ett tillfälle att jag var döende. Hon önskade köpa en begravningsdräkt åt mig, men min mor sa: ”Inte än”. Någonting sa henne att jag inte skulle dö. rätt

(10)När jag återfick medvetande kändes det som om jag hade sovit. Jag kom inte ihåg olyckan och visste inte varför jag var sjuk. När jag började bli lite starkare väcktes min nyfikenhet då jag hörde att de som kom för att hälsa på mig sa: ”Så synd!” ”Jag skulle inte ha känt igen henne”, och liknande. Jag bad om en spegel och när jag såg mig själv i den blev jag chockad över att mitt utseende var så förändrat. Varje drag i mitt ansikte såg annorlunda ut. Mitt näsben var brutet. Det var därför mitt utseende var så vanställt. rätt

(10)Tanken på att denna olycka skulle påverka resten av mitt liv var outhärdlig. Jag såg ingen glädje i att finnas till. Jag ville inte leva, men jag var rädd för att dö eftersom jag inte var förberedd. Vänner som besökte oss såg medlidsamt på mig och rådde mina föräldrar att stämma pappan till flickan som de påstod hade förstört mitt liv. Men min mor ville gå fredligt till väga. Hon (11) sa att om ett sådant agerande kunde ha gett mig hälsan tillbaka och ett normalt utseende så kunde det ha varit någon mening med det. Men eftersom detta var omöjligt var det bäst att inte skaffa sig fiender genom att följa ett sådant råd. rätt

(11)Läkarna trodde att man kanske kunde sätta en silvertråd i min näsa för att den skulle återfå formen. Det skulle ha varit väldigt smärtsamt att sätta in den och de befarade att det inte skulle tjäna mycket till, eftersom jag hade förlorat så mycket blod och fått en så stark chock att det var mycket osäkert om jag skulle återhämta mig. De menade att jag inte hade lång tid kvar att leva, även om jag blev bättre. Jag var så mager att jag nästan var som ett skelett. rätt

(11)Vid denna tid började jag be Herren att han skulle förbereda mig för att dö. När kristna vänner besökte familjen brukade de frågade min mor om hon hade talat med mig om döden. Jag råkade få höra det och det gjorde mig upprörd. Jag önskade bli en kristen och bad allvarligt om förlåtelse för mina synder. Som en följd av detta kände jag frid och älskade alla. Jag längtade efter att alla skulle få sina synder förlåtna och älska Jesus så som jag gjorde. rätt

(11)Jag kommer så väl ihåg en vinterkväll när det var snö på marken. Himlen var upplyst och röd och såg hotfull ut. Den tycktes öppna sig och sedan sluta sig igen, medan snön såg ut som blod. Grannarna var väldigt skrämda. Mamma lyfte mig ur sängen och tog mig i sina armar och bar mig till fönstret. Jag var lycklig. Jag trodde att Jesus skulle komma och jag längtade efter att möta honom. Mitt hjärta var fyllt av glädje. Jag slog ihop händerna i glädje och trodde att mitt lidande var slut. Men jag blev besviken. Det märkliga himlafenomenet bleknade bort och nästa morgon gick solen upp som vanligt. rätt

(11)Mycket långsamt blev jag starkare. När jag kunde leka tillsammans med mina unga vänner fick jag lära mig den bittra läxan, att utseendet ofta påverkar hur vi behandlas av våra kamrater. När jag drabbades av olyckan var min far bortrest i Georgia. När han kom tillbaka kramade han min bror och mina systrar och sedan frågade han efter mig. Jag drog mig försagd undan och min mor pekade på mig, men min egen far kände inte igen mig. Det var svårt för honom att tro att jag var hans lilla Ellen, som hade varit ett friskt och lyckligt barn när han hade rest bort bara några månader tidigare. Det sårade mig djupt, men jag försökte att verka glad trots att det kändes som om mitt hjärta höll på att brista. rätt

(12)Många gånger under min barndom fick jag bittert känna av min olycka. Jag var ovanligt känslig och det gjorde att jag kände mig mycket olycklig. Med sårad stolthet, förödmjukad och förtvivlad, sökte jag mig ofta till en avskild plats och dyster till sinnes funderade jag på de prövningar som jag var dömd att dagligen bära. rätt

(12)Jag kunde inte känna lättnad genom att gråta. Jag hade inte lika lätt för att gråta som min tvillingsyster. Trots att jag var nedstämd och mitt hjärta värkte som om det höll på att brista, kunde jag inte fälla en enda tår. Jag kände ofta att gråten skulle ha kunnat skölja bort min sorg. Den vänliga medkänsla som mina vänner visade mig, tog ibland bort min tungsinthet och lyfte för en stund tyngden som vilade över hjärtat. Så ytliga och tomma denna jordens nöjen föreföll mig då! Så ombytlig mina unga kamraters vänskap verkade! Ändå var dessa små skolkamrater inte så olika majoriteten av människor i den stora världen. Ett vackert ansikte och fina kläder verkar tilldragande på dem, men om olycka ta bort detta svalnar den bräckliga vänskapen eller försvinner helt. Men när jag vände mig till min Frälsare tröstade han mig. Jag sökte innerligt Herren i mina bekymmer och fick tröst. Jag kände mig säker på att Jesus älskade också mig. rätt

(12)Min hälsa verkade vara så skadad att det inte fanns något hopp. Under två år kunde jag inte andas genom näsan och jag kunde bara gå i skolan lite grann. Det verkade omöjligt för mig att studera och komma ihåg vad jag hade lärt mig. Samma flicka som var orsak till mitt elände utsågs av läraren att hjälpa mig, och hon hade bland annat till uppgift att hjälpa mig med skrivning och andra läxor. Hon verkade alltid uppriktigt ledsen över den allvarliga skada hon vållat mig, fastän jag försökte att inte (13) påminna henne om det. Hon var omtänksam och tålmodig mot mig och verkade ledsen och tankfull när hon såg mig kämpa under stora svårigheter för att skaffa mig utbildning. rätt

(13)Mitt nervsystem var utmattat och min hand skakade så att jag inte gjorde några större framsteg i skrivning, och jag kunde inte klara något mer avancerat än enkla avskrifter med grov handstil. När jag försökte koncentrera mig på mina studier, flöt bokstäverna på sidan ihop och stora svettdroppar trängde fram på min panna. Jag blev svag och yr i huvudet. Jag hade en besvärlig hosta och hela min kropp verkade försvagad. Mina lärare rådde mig att sluta skolan och inte fortsätta mina studier förrän min hälsa blev bättre. Det var den hårdaste kampen i mitt unga liv, att ge efter för min svaghet och bestämma mig för att jag måste avsluta mina studier och ge upp hoppet om att skaffa mig en utbildning. rätt

(13)Tre år senare gjorde jag ett nytt försök att få utbildning. Men när jag försökte att återuppta mina studier blev min hälsa snabbt sämre och det stod klart att det skulle kosta mig livet, om jag stannade kvar i skolan. Jag gick inte i skolan alls efter att jag var tolv år gammal. rätt

(13)Min ambition att bli en välutbildad person hade varit mycket stor, och när jag grubblade över mina grusade förhoppningar och tanken på att jag skulle förbli invalid för livet, kunde jag inte försona mig med mitt öde. Ibland knotade jag över Guds handlande när han plågade mig på det sättet. Om jag hade anförtrott mig åt min mor kunde hon ha undervisat, lugnat och uppmuntrat mig, men jag dolde min oro för min familj och mina vänner, eftersom jag var rädd att de inte skulle kunna förstå mig. Den lyckliga tilliten till min Frälsares kärlek, som jag hade haft under min sjukdom, var borta. Mina utsikter till världslig glädje var spolierade och himlen verkade stängd för mig.

nästa kapitel