| Vittnesbörd för Församlingen Band 1 kapitel 103. Från sida 570 | ren sida tillbaka |
(570)Från 19 december 1866 till 25 april 1867. (570)Men jag visste att jag hade ett arbete att utföra, och för mig verkade det som om Satan var fast besluten att hålla mig ifrån det. Jag hade väntat länge på att vi inte längre skulle vara förhindrade och fruktade att dyrbara själar skulle gå förlorade om jag var borta från arbetet längre. Att fortsätta vara borta från arbetsfältet föreföll mig värre än döden, och om vi åkte iväg kunde det inte bli värre än att vi gick under. Så den 19 december 1866 lämnade vi Battle Creek i snöstorm för att bege oss till Wright, Ottawa County i Michigan. Min man klarade den långa och ansträngande resan på 145 kilometer mycket bättre än jag befarat och verkade må lika bra då vi nådde vårt gamla hem hos broder Root, som när vi lämnade Battle Creek. Vi blev vänligt mottagna av denna kära familj och lika ömt omhändertagna som kristna föräldrar kan sköta om sina sjuka barn. rätt (570)Vi fann denna församling i ett mycket dåligt tillstånd. Hos en stor del av medlemmarna hade frön av oenighet och missnöje (571) med varandra slagit djupa rötter, och en världslig anda höll på att få grepp om dem. Trots sitt dåliga tillstånd hade de så sällan varit föremål för våra predikanters ansträngningar, att de hungrade efter andlig föda. Här började vårt första verkliga arbete efter min mans sjukdom. Här började han arbeta som han gjort under tidigare år, trots att han var mycket svag. Han talade trettio eller fyrtio minuter på förmiddagen både på sabbaten och den första dagen och jag fyllde ut resten av tiden och talade sedan omkring en och en halv timme på eftermiddagen varje dag. De lyssnade till oss mycket uppmärksamt. Jag såg att min man blev starkare och klarare och att han fick ett tydligare sammanhang i sina ämnen. När han vid ett tillfälle talade en timme, tydligt och kraftfullt med en börda för arbetet över sig på det sätt som han brukade tala, då var min tacksamhet större än jag kunde beskriva. Jag reste mig upp i församlingen och under nästan en halvtimme försökte jag under tårar att utrycka den. Församlingen var djupt rörd. Jag var övertygad om att detta var början till bättre dagar för oss. rätt (571)Vi stannade hos dessa människor i sex veckor. Jag talade till dem tjugofem gånger och min man tolv gånger. När vårt arbete i denna församling gick framåt började individuella fall öppnas för mig. Jag började skriva vittnesbörd till dem, sammanlagt etthundra sidor. Sedan började arbetet för dessa personer, när de kom till broder Root där vi uppehöll oss och för några av dem i deras egna hem, och särskilt under möten i huset där man höll gudstjänsterna. I denna sorts arbete fann jag att min man var till stor hjälp. Hans långa erfarenhet av denna typ av arbete, när han arbetat tillsammans med mig tidigare, hade gjort honom kvalificerad för det. När han nu började med det igen verkade han ge prov på all den tankeskärpa, gott omdöme och trofasthet när det gällde att handskas med dem som handlat fel, som han haft förr. Faktum är att inte ens två av våra andra pastorer kunde ha gett mig den hjälp som han gav mig. rätt (571)Det var ett stort och gott arbete som utfördes för dessa kära människor. (572) Fel blev frimodigt och fullständigt bekända, enigheten återställdes och Guds välsignelse vilade över arbetet. Min man arbetade för att öka församlingens systematiska välgörenhet till de summor som borde gälla i alla våra församlingar. Hans ansträngningar ledde till att församlingens årliga summa till kassan ökade med omkring tre hundra dollar. De människor i församlingen som hade haft problem med vissa av mina vittnesbörd, särskilt gällande klädfrågan, blev övertygade när de hörde saken förklaras. Hälsoreformen och klädreformen antogs och en stor summa pengar samlades in till Health Institute. rätt (572)Här tror jag att det är min plikt att nämna, att medan detta arbete gick framåt, besöktes Wright olyckligtvis en rik broder från staten New York, efter att han varit i Battle Creek. Där hade han fått höra att vi hade begett oss iväg, tvärt emot de åsikter och råd som kom från församlingen och dem som var ledare för arbetet i Battle Creek. Han valde att framställa min man, till och med inför de människor som vi arbetade mest för, som delvis sinnessjuk och menade att det han sa således inte hade någon betydelse. Hans inflytande i denna sak gjorde, som det förklarades för mig av broder Root som var församlingens föreståndare, att vårt arbete fördröjdes minst två veckor. Jag berättar detta för att ohelgade personer ska kunna förstå hur de i sin blindhet och okunnighet vid ett enda tillfälle utövar ett inflytande som det kan ta veckor för Herrens slitna tjänare att motverka. Vi arbetade för rika människor, och Satan såg att denna rika broder var precis den rätta mannen för honom att använda. Måtte Herren leda honom så han kan inse, och i ödmjukhet bekänna sitt felaktiga handlande. Genom ytterligare två veckors hårt arbete, med Guds välsignelse, lyckades vi utplåna detta felaktiga inflytande och ge detta kära människorna fullständiga bevis för att det var Gud som hade sänt oss till dem. Som ett ytterligare resultat av vårt arbete döptes strax därefter sju personer av broder Waggoner och två personer i juli av min man, när vi besökte denna församling för andra gången. rätt (573)Brodern från New York återvände tillsammans med sin hustru och dotter till Battle Creek, men inte i ett sinnestillstånd som gjorde att han kunde ge en korrekt rapport om det goda arbetet i Wright eller göra församlingen i Battle Creek mer positivt inställda. När fakta senare har kommit fram i ljuset, verkar det som att han skadade församlingen och församlingen skadade honom, genom att de ömsesidigt fann glädje i att i hem efter hem beskriva vårt agerande så ofördelaktigt som möjligt, och göra det till ett allmänt samtalsämne. Ungefär samtidigt som denna grymma verksamhet pågick hade jag följande dröm: rätt (573) Jag besökte Battle Creek i sällskap med en respektingivande person som hade ett värdigt sätt att uppträda. I min dröm besökte jag våra bröders olika hem. När vi just skulle stiga in, hörde vi röster som var inbegripna i ett allvarligt samtal. Min makes namn nämndes ofta och det gjorde mig ledsen och förvånad att höra dem som hade påstått sig vara våra trognaste vänner, återge episoder och händelser som hade inträffat under min mans svåra sjukdom, när hans mentala och fysiska krafter till stor del var förlamade. Det gjorde mig ledsen att höra rösten från den bekännande brodern från New York som jag tidigare nämnt, med allvar och i ett överdrivet ljus återge händelser som människorna i Battle Creek inte kände till, medan våra vänner i Battle Creek i sin tur berättade vad de visste. Jag blev matt och kände mig sjuk inombords, och i min dröm var jag nära att falla när min ledsagares hand stöttade mig och han sa: ”Du måste lyssna. Du måste känna till detta även om det är tungt att uthärda.” rätt (573) I alla de hem som vi närmade oss, rörde sig samtalen kring samma ämne. Det var deras sanning för vår tid. Jag sa: ”Åh, jag visste inte detta! Jag var okunnig om att sådana känslor fanns i hjärtat hos dem som vi betraktat som våra vänner i medgång och våra mest trofasta vänner i lidande, sorg och motgång. Jag skulle önska att jag aldrig fått veta detta! Vi hade räknat dessa personer som våra allra bästa och trognaste vänner.” rätt (574)Personen som var hos mig upprepade dessa ord: ”Om de bara vore lika villiga och ivriga att delta i samtal om sin Frälsare, och prata om hans makalösa tilldragande egenskaper, hans osjälviska välviljaoch hans barmhärtiga förlåtelse, hans medkännande ömhet för dem som lider, hans tålmodiga och obeskrivliga kärlek. Så mycket dyrbarare och värdefullare frukterna då skulle bli” rätt (574)Jag sa då: ”Jag är bedrövad. Min man har inte skonat sig själv när det gällt att vinna själar. Han bar bördorna tills de krossade honom. Han var utslagen, nedbruten fysiskt och mentalt. Det är grymt och ondskefullt att nu sammanställa ord och handlingar för att fördärva hans inflytande, när Gud har räckt ut sin hand under honom för att resa honom upp, så att hans röst på nytt ska kunna höras.” rätt (574)Den person som följde med mig sa: ”Det samtal som handlar om Kristus och det som utmärkte ans liv, kommer att ge anden liv och frukten kommer att bli helighet och evigt liv.” Han citerade därefter dessa ord: ”Allt som är sant, allt som är värt aktning, allt som är rätt, allt som är rent, allt som är värt att älska, allt som är lovvärt, och om det finns någon dygd och något som förtjänar att prisas, tänk på det.” Dessa ord gjorde ett så starkt intryck på mig, att jag talade utifrån dem följande sabbat. rätt (574)Mitt arbete i Wright var mycket tröttande. Jag tog hand om min man på många sätt på dagen och ibland på natten. Jag badade honom och tog honom med ut på åkturer, och två gånger om dagen gick vi ut tillsammans, oavsett om det var kallt, stormigt eller fint väder. Jag höll i pennan medan han dikterade sina rapporter för Review och jag skrev också många brev, utöver de många sidorna med personliga vittnesbörd och det mesta av Nr. 11, förutom de besök som jag gjorde medan jag talade så ofta, så länge och allvarligt som jag gjorde. Broder och syster Root sympatiserade helt och fullt med mig i mina svårigheter och mitt arbete och (575) vakade med ömmaste omsorg över oss för att ge oss allt vi behövde. Vi bad ofta att Herren måtte välsigna dem rikligt och fylla deras behov, såväl när det gällde hälsa som nåd och andlig kraft. Jag kände att en särskild välsignelse skulle följa dem. Även om deras hem efter det har drabbat sjukdom, har jag fått veta av broder Root att de nu kan glädja sig åt bättre hälsa än tidigare. När det gäller materiell framgång berättar han att hans veteåkrar har gett tjugosju skäppor per tunnland och några gav fyrtio, medan hans grannars åkrar bara gett i genomsnitt sju skäppor per tunnland. rätt (575)Den 29 januari 1867 lämnade vi Wright och åkte till Greenville, Montcalm County, en resa på sextiofyra kilometer. Det var vinterns kallaste dag och vi var glada över att få skydd för kyla och storm hos broder Maynard. Denna kära familj tog oss till sina hjärtan och bjöd oss välkomna i sitt hem. Vi stannade sex veckor i denna trakt och arbetade med församlingarna i Greenville och Orleans, och vi gjorde broder Maynards gästfria hem till vårt huvudkvarter. rätt (575)Herren gav mig frimodighet när jag talade till folket. Varje gång jag försökte la jag märke till hans stödjande kraft. Och när jag blev fullt övertygad om att jag hade ett vittnesbörd för folket, som jag kunde framföra i samband med min mans arbete, stärktes min tro på att han skulle få tillbaka hälsan så att han kunde arbeta och bli accepterad i Guds sak och verk. Hans ansträngningar togs väl emot av folket och han var till stor hjälp för mig i arbetet. Utan honom kunde jag bara uträtta litet, men med hans hjälp, i Guds kraft, kunde jag utföra det arbete som jag tilldelats. Herren stöttade honom i varje ansträngning han gjorde. När han vågade försöka och litade på Gud, utan hänsyn till sin svaghet, ökade hans styrka och han blev bättre för varje gång han ansträngde sig. När jag märkte att min man återfick fysisk och mental kraft, var min tacksamhet gränslös när jag tänkte på möjligheten att jag skulle vara (576) fri att engagera mig på nytt och med större allvar i Guds verk. Jag skulle stå vid min makes sida och att vi skulle arbeta tillsammans i det avslutande verket för Guds folk. Innan han drabbades av sjukdom höll hans position på kontoret honom instängd där större delen av tiden. Och eftersom jag inte kunde resa utan honom blev jag tvungen att stanna hemma mycket av tiden. Jag upplevde att Gud nu ville ge honom framgång medan han arbetade med att förkunna och undervisa, och ägnade sig mer specifikt åt att predika. Andra kunde utföra arbetet på kontoret och vi var helt övertygade om att han aldrig mer skulle vara instängd, utan vara fri att resa med mig så att vi båda skulle kunna framföra det allvarliga vittnesbörd som Gud hade gett oss att förmedla till kvarlevan av hans folk. rätt (576)Jag var medveten om Guds folks dåliga tillstånd, och varje dag visste jag att jag hade gjort så mycket jag orkade. Medan vi var i Wright hade vi sänt mina manuskript för Nr 11 till förlagskontoret och jag tog vara på nästan varje ögonblick när vi inte var på möten, för att skriva material för Nr 12. Mina krafter, både fysiska och mentala, hade blivit hårt ansträngda när vi arbetade för församlingen i Wright. Jag kände att jag borde vila, men kunde inte se någon möjlighet till avlastning. Jag talade till folket flera gånger i veckan och skrev många sidor med personliga vittnesbörd. Bördan för själar tyngde mig och det ansvar jag kände var så stort att jag bara kunde få några enstaka timmars sömn varje natt. rätt (576)Medan jag på detta sätt arbetade med att tala och skriva, fick jag nedslående brev från Battle Creek. När jag läste dem kände jag en obeskrivlig nedstämdhet som gjorde att jag fick ångest, som för en kort tid verkade förlama min livskraft. På tre nätter sov jag nästan ingenting. Mina tankar var plågade och förbryllade. Jag dolde mina känslor så gott jag kunde för min man och den sympatiska familj vi bodde hos. Ingen kände till hur jag kämpade eller mina bekymrade tankar, när jag var tillsammans med familjen under morgon- och kvällsandakter, (577) och jag försökte lägga mina bekymmer på den Store som bär bördor. Men mina böner kom från ett hjärta som var plågat av ångest och mina böner var brutna och osammanhängande på grund av sorg som jag inte kunde kontroller. Blodet rusade upp till min hjärna och fick mig ofta att vackla och nästan falla. Jag fick ofta näsblod, speciellt när jag försökte skriva. Jag var tvungen att lägga mitt skrivande åt sidan, men jag kunde inte frigöra mig från den börda av oro och ansvar som vilade på mig, när jag insåg att jag hade vittnesbörd till andra som jag var oförmögen att ge dem. rätt (577)Jag fick ännu ett brev som upplyste mig om att man ansåg det bäst att skjuta upp utgivningen av nr 11, tills jag kunde skriva ned det som jag blivit visad angående Health Institute, eftersom de som hade hand om denna satsning var i stort behov av pengar och behövde inflytandet från mitt vittnesbörd för att påverka bröderna. Jag skrev då ned en del av det som hade visats mig om institutet, men kunde inte få alltihop nedskrivet på grund av blodtrycket i hjärnan. Hade jag vetat att Nr 12 skulle bli så kraftigt försenat, skulle jag aldrig ha sänt den del av materialet som ingick i Nr 11. Jag trodde att jag skulle kunna återuppta mitt skrivande när jag vilat några dagar. Men till min stora sorg fann jag att tillståndet i min hjärna gjorde det omöjligt för mig att skriva. Jag gav upp tanken på att skriva vittnesbörd, både allmänna eller personliga, och jag var hela tiden olycklig eftersom jag inte kunde skriva ned dem. rätt (577)Under dessa omständigheter beslöts att vi skulle återvända till Battle Creek och stanna där så länge vägarna var leriga och sönderkörda, och att jag skulle slutföra Nr 12 där. Min man var mycket angelägen om att träffa sina bröder i Battle Creek och tala med dem och tillsammans med dem glädja sig över det arbete som Gud gjorde för honom. Jag samlade ihop mina skrifter och vi påbörjade vår resa. På vägen höll vi två möten i Orange och fick bevis på att församlingen hade nytta av dem och att de blev uppmuntrade (578). Vi blev själva uppfriskade av Herrens Ande. Den natten drömde jag att jag befann mig i Battle Creek och att jag tittade ut genom sidofönstret bredvid dörren. Jag såg ett sällskap som marscherade upp mot huset, två och två. De såg bistra och beslutsamma ut. Jag kände dem väl och vände mig om för att öppna dörren till vardagsrummet för att ta emot dem, men tänkte att jag skulle se efter igen. Scenen hade förändrats. Sällskapet föreställde nu en katolsk procession. En bar ett kors i sin hand, en annan ett vassrör. Och när de närmade sig, tecknade han som bar röret en cirkel runt omkring huset och sa tre gånger: ”Detta hus är fördömt. Ägodelarna måste konfiskeras. De har talat emot vår heliga orden.” Jag greps av skräck och jag sprang genom huset, ut genom dörren på norra sidan och fann mig själv mitt i ett sällskap, av vilka jag kände några. Men jag vågade inte säga ett ord till dem av fruktan för att bli förrådd. Jag försökte finna en undanskymd plats där jag kunde gråta och be utan att behöva möta ivriga och nyfikna ögon vart jag än vände mig. Jag upprepade ofta: ”Om jag bara kunde förstå detta! Om de ville tala om för mig vad jag har sagt eller vad jag har gjort!” rätt (578)Jag grät och bad mycket då jag såg våra ägodelar beslagtas. Jag försökte läsa någon sympati eller medlidande i de omgivande människornas blickar. Jag kände igen flera människors ansikten, som jag trodde skulle tala till mig och trösta mig om de inte vore rädda att andra skulle se dem. Jag gjorde ett försök att fly från folkhopen, men när jag såg att jag var övervakad, dolde jag mina avsikter. Jag började gråta högt och sa: ”Om de bara ville tala om för mig vad jag har gjort eller vad jag har sagt!” Min man, som sov i en säng i samma rum, hörde mig gråta högt och väckte mig. Min kudde var våt av tårar och jag var mycket nedstämd. rätt (578)Broder och syster Howe gjorde oss sällskap till West Windsor, där vi togs emot och hälsades välkomna av broder och syster (579) Carman. På sabbaten och den första dagen träffade vi bröder och systrar från församlingarna i trakten och förmedlade frimodigt våra vittnesbörd till dem. Herrens uppfriskande Ande vilade över dem som hade ett särskilt intresse för Guds verk. Våra konferensmöten var bra och nästan alla vittnade om att de hade blivit stärkta och mycket uppmuntrade. rätt (579)Efter några dagar befann vi oss på nytt i Battle Creek, efter att ha varit borta i ungefär tre månader. Sabbaten den 16 mars höll min man en predikan om ”Helgelse” inför församlingen och den spelades in med fonograf av redaktören på Review och publicerade i Volym 29, nr 18. Han talade också tydligt och klart på eftermiddagen och på förmiddagen den första dagen. Jag frambar mitt vittnesbörd med min vanliga frimodighet. Sabbaten den 23 talade vi frimodigt till församlingen i Newton och arbetade med församlingen i Convis följande sabbat och den första dagen. Vi hade tänkt återvända norrut och reste fyrtioåtta kilometer, men tvingades vända på grund av vägarnas dåliga skick. Min man var fruktansvärt besviken över det kyliga mottagande han fick i Battle Creek och jag var också ledsen över det. Vi kom fram till att vi inte kunde frambära vårt vittnesbörd för denna församling, förrän de gav tydligare bevis på att de ville ha våra tjänster, och vi beslöt att arbeta i Convis och Monterey tills vägarna blivit bättre. De två följande sabbaterna tillbringade vi i Convis, och vi har bevis på att ett gott arbete utfördes, eftersom man kan se det allra bästa resultat där nu. rätt (579)Jag kom hem till Battle Creek som ett trött barn som behövde tröstande ord och uppmuntran. Det är smärtsamt för mig att här berätta att vi blev mycket kyligt mottagna av våra bröder, som jag tre månader tidigare hade lämnat i fullkomligt samförstånd, förutom när det gällde vår resa hemifrån. Den första natten vi tillbringade i Battle Creek drömde jag att jag hade arbetat mycket hårt och hade rest för att delta i ett stort möte, och att jag var mycket trött. (580) Systrar friserade mitt hår och ordnade mina kläder och jag föll i sömn. När jag vaknade blev jag häpen och upprörd när jag upptäckte att mina kläder var borta och att man hade satt på mig gamla trasor, bitar av sängöverkast, som knutits och sytts ihop. Jag sa: ”Vad har ni gjort mot mig? Vem har gjort detta skamliga, att ta ifrån mig mina kläder och ersätta dem med en tiggares trasor?” Jag slet av mig trasorna och kastade dem ifrån mig. Jag var ledsen och ropade plågat: ”Ge mig mina kläder tillbaka, som jag har burit i tjugotre år och som jag aldrig någonsin behövt skämmas över. Om ni inte ger mig mina kläder tillbaka, ska jag vädja till folket, som kommer att hjälpa mig att få tillbaka mina egna kläder, som jag har burit i tjugotre år.” rätt (580)Jag har sett denna dröm gå i uppfyllelse. I Battle Creek har vi mötts av rykten som spritts för att skada oss, men som saknade verklighetsförankring. Brev har skrivits av somliga som tillfälligt har uppehållit sig på Health Institute och av andra som har bott i Battle Creek, till församlingar i Michigan och andra stater, där man uttryckt farhågor, tvivel och insinuationer om oss. Jag fylldes av sorg när jag lyssnade till beskyllningar från en medarbetare som jag hade respekterat, att de från alla håll hörde talas om saker som jag hade sagt emot församlingen i Battle Creek. Jag blev så ledsen att jag inte visste vad jag skulle säga. Vi mötte en stark och anklagande anda emot oss. När vi blev helt övertygade om de känslor som härskade, fick vi hemlängtan. Vi var så besvikna och bedrövade att jag sa till två av våra ledande bröder att jag inte kände mig hemma, eftersom vi möttes av misstro och tydlig kyla i stället för välkomnande och uppmuntran, och att jag inte kunde fatta att detta var det sätt man behandlade dem på som hade kollapsat på grund av överansträngning och hängivenhet för Guds verk. Sedan sa jag att vi tyckte att vi borde flytta ifrån Battle Creek och söka oss ett hem på en mer avsides plats. rätt (580)Jag var oändligt sorgsen och stannade hemma (581) eftersom jag bävade för att delta i någonting i församlingen av rädsla för att bli sårad. Till sist, eftersom ingen gjorde någon ansträngning för att lindra min sorg, kände jag att det var min plikt att kalla samman ett antal erfarna bröder och systrar, och bemöta de rykten som cirkulerade om oss. Nedstämd och deprimerad, till och med ångestfylld, bemötte jag anklagelserna mot mig och jag gav en redogörelse för min resa österut, ett år tidigare, och de smärtsamma omständigheter som var förknippade med denna resa. rätt (581)Jag vädjade till de närvarande att bedöma, om mitt samband med verket och Guds sak skulle få mig att tala nedsättande om församlingen i Battle Creek, som jag inte kände minsta främlingskap för. Var inte mitt intresse för Guds sak och verk lika stort som deras möjligtvis kunde vara? Hela min erfarenhet och hela mitt liv har varit sammanvävt med det. Jag hade inga andra intressen vid sidan av arbetet. Jag hade satsat allt för denna sak, och hade inte ansett något offer för stort för mig att göra för att främja det. Jag hade inte låtit kärleken till mina älskade små barn hindra från att göra min plikt, när Gud krävde det för sin sak. Moderlig kärlek bultade lika starkt i mitt hjärta som hos alla andra mödrar som levt, men ändå hade jag lämnat mina små barn som behövde omvårdnad, och låtit en annan vara mor åt dem. Jag hade gett klara bevis på mitt intresse och mitt engagemang för Guds sak. Jag har genom mitt arbete visat hur dyrbar den är för mig. Kunde någon ge starkare bevis än jag själv? Var de nitiska för sanningens sak? Då var jag ännu mer nitisk. Var de hängivna för den? Då kunde jag bevisa att jag hade större hängivenhet än någon levande, som var involverad i verket. Hade de lidit för sanningens skull? Då hade jag lidit mer. Jag hade inte räknat mitt liv som kärt för mig själv. Jag hade inte undandragit mig förebråelser, lidande eller svårigheter. När vänner och släktingar hade gett upp hoppet om att jag skulle leva, eftersom jag var tärd av sjukdom, hade jag burits i min makes armar till båten eller vagnen. Vid ett tillfälle, efter att vi hade rest ända till midnatt, befann vi oss i staden Boston utan pengar. Vid (582) två eller tre tillfällen vandrade vi elva kilometer i tro. Vi reste så långt som mina krafter tillät, och sedan knäböjde vi på marken och bad om kraft att fortsätta. Vi fick kraft och vi fick förmåga att arbeta enträget för själars bästa. Vi lät inga hinder avleda oss från vår plikt eller skilja oss från arbetet. rätt (582)Den anda som visade sig vid detta möte gjorde mig mycket bedrövad. Jag var fortfarande betryckt när jag återvände hem, eftersom de närvarande inte gjorde någon ansträngning att hjälpa mig genom att erkänna att de hade felbedömt mig och att deras misstankar och anklagelser mot mig var orättvisa. De kunde inte fördöma mig, men de gjorde inte heller någon ansträngning att hjälpa mig. rätt (582)I femton månader hade min man varit så svag att han inte hade burit sin klocka eller sin plånbok eller kört sitt eget hästspann när han skulle åka någonstans. Men detta år hade han tagit sin klocka och sin plånbok, den senare tom på grund av våra stora utgifter, och hade själv kört sitt hästspann. Under sin sjukdom hade han vid olika tillfällen vägrat att ta emot pengar från sina bröder till ett belopp av nästan ett tusen dollar. Han hade sagt till dem att när han behövde något skulle han låta dem veta. Till sist led vi nöd. Min man kände att det var hans plikt att först sälja det vi kunde klara oss utan, innan vi blev beroende av andra. Han hade några få saker på kontoret och spridda bland bröderna i Battle Creek, som inte var värda mycket. Dem samlade han ihop och sålde. Vi gjorde oss av med möbler för knappt etthundrafemtio dollar. Min make försökte sälja vår soffa till möteslokalen för tio dollar, men lyckades inte. Vid den här tiden dog vår enda och mycket värdefulla ko. Då kände min man för första gången att han kunde ta emot hjälp, och skrev ett meddelande till en broder och sa att om församlingen skulle vilja ersätta förlusten av kon, kunde de göra det. Men ingenting gjordes åt det, utom att anklaga min make för att vara galen i pengar. Bröderna kände honom tillräckligt väl för att veta att han aldrig (583) skulle be om hjälp om det inte var absolut nödvändigt. När han nu hade gjort det, så döm om hans och mina känslor när man inte brydde sig om saken, utom för att använda den för att såra oss i vår nöd och vårt svåra lidande. rätt (583)Vid detta möte erkände min man ödmjukt att han hade gjort fel när det gällde flera liknande saker. Det borde han aldrig ha gjort och skulle aldrig ha gjort, annat än av fruktan för sina bröder och en önskan om att handla helt rätt och i samförstånd med församlingen. Detta fick dem som skadade honom att öppet förakta honom. Vi var djupt förödmjukade och mer bedrövade än jag kan beskriva. Under dessa förutsättningar påbörjade vi en planerad resa till Monterey. På resan led jag av svår ångest. Jag försökte förklara för mig själv varför våra bröder inte förstod vårt arbete. Jag hade känt mig helt säker på att när vi träffade dem skulle de inse vilken anda vi har, och att Guds Ande i dem skulle motsvara samma ande i oss, hans ödmjuka tjänare, och vi skulle enas när det gällde tankar och uppfattningar. I stället möttes vi av misstänksamhet och övervakades misstroget, vilket var orsak till den största förvirring jag någonsin hade upplevt. Medan jag tänkte så, kom en del av synen som hade getts mig i Rochester, den 25 december 1865, som en blixt i mina tankar, och jag återgav den genast för min man: rätt (583)Jag blev visad en klunga träd som stod tätt ihop och bildade en cirkel. En vinranka klättrade upp längs dessa träd, täckte deras toppar, vilade på dem och bildade en lövsal. Snart såg jag träden vaja fram och tillbaka, som om de rördes av en kraftig vind. Den ena grenen efter den andra på vinrankan skakades loss från sitt stöd tills hela vinrankan hade skakats loss från träden, med undantag av några få klängen som fortfarande höll sig fast vid de nedersta grenarna. En person kom sedan och lösgjorde de återstående klängena på vinrankan, så att den låg utsträckt på marken. rätt (583)Den smärta och den ångest jag upplevde då jag såg vinrankan (584) ligga på marken, går inte att beskriva. Många gick förbi och såg medlidande på den och jag väntade ängsligt på att en vänlig hand skulle lyfta upp den. Men ingen hjälp erbjöds. Jag frågade varför ingen lyfte upp vinrankan. Nu såg jag en ängel komma till den övergivna vinrankan. Han bredde ut sina armar och höll dem under vinrankan och reste upp den så att den stod upprätt och sa: ”Sträck dig mot himlen och låt dina klängen slingra sig runt Gud. Du skakas loss från jordiskt stöd. Du kan stå i Guds kraft, och blomstra utan det. Stötta dig enbart mot Gud och du kommer aldrig att stötta dig förgäves eller skakas loss därifrån.” Jag kände en obeskrivlig lättnad som övergick i glädje, när jag såg att någon tog hand om den försummade vinrankan. Jag vände mig till ängeln och frågade vad detta betydde. Han sa: ”Du är denna vinranka. Allt detta kommer du att uppleva, och när detta sker kommer du att förstå liknelsen med vinrankan helt och hållet. Gud kommer att vara en närvarande hjälp för dig i svåra tider.” Från den tidpunkten visste jag vad som var min plikt och jag har aldrig känt mig mer frimodig när jag burit fram mitt vittnesbörd för folket. Om jag någonsin har känt Herrens arm hålla mig uppe, så var det vid det mötet. Min man var också frimodig och tydlig i sin förkunnelse och allas bedömning var: Vi har haft ett utomordentligt möte. rätt (584)Efter att vi kom tillbaka från Monterey kände jag att det var min plikt att kalla samman ännu ett möte, eftersom mina bröder inte gjorde någon ansträngning för att lindra mina känslor. Jag beslutade mig för att gå framåt i Guds kraft och på nytt uttrycka mina känslor och befria mig själv från de misstankar och de rykten som spreds för att skada oss. Jag frambar mitt vittnesbörd och återgav saker som tidigare hade visats mig beträffande några av dem som var närvarande. Jag varnade dem för den fara de befann sig i och tillrättavisade dem för deras felaktiga agerande. Jag talade om att jag hade försatts i synnerligen obehagliga situationer. När familjer och enskilda personer visades för mig i en syn, var det ofta så att det som visades för mig om dem var av privat natur, hemliga synder som tillrättavisades. Jag har arbetat med somliga personer i månader när det gällde fel som andra inte visste något om. När mina bröder ser att dessa personer är ledsna, (585) och hör dem uttrycka tvivel på att Gud har accepterat dem, och även förtvivlan, då har de anklagat mig, som om det var mitt fel att de sattes på prov. De som på det sättet fördömde mig hade inte en aning om vad de pratade om. Jag protesterade mot personer som satt som inkvisitorer över mitt agerande. Jag har fått den obehagliga uppgiften att tillrättavisa privata synder. Om jag, för att förhindra misstankar och avund, skulle ge en fullständig förklaring för mitt handlande och offentliggjorde det som borde hållas privat, skulle jag synda mot Gud och handla fel mot dessa enskilda personer. Jag måste behålla privata tillrättavisningar av privata fel för mig själv, inneslutna i mitt eget bröst. Låt andra döma som de vill, men jag kommer aldrig att förråda det förtroenden som personer som handlat fel och ångrat sig har gett mig, eller avslöja för andra det som bara skulle framföras till dem som är skyldiga. Jag sa till de församlade att de måste hålla sina händer borta och lämna mig fri att handla i gudsfruktan. Jag lämnade mötet, befriad från en tung börda. |