Äktenskap och påföljande verksamhet

(75)(75) Den 30 augusti 1846 gifte jag mig med pastor James White. Pastor White hade haft en djup erfarenhet i adventrörelsen och hans arbete med att förkunna sanningen hade välsignats av Gud. Vi förenades av vårt gemensamma intresse för det stora verket och tillsammans reste vi och arbetade för själars frälsning rätt

(74)Vi började vårt arbete utan att ha några pengar, med få vänner och med dålig hälsa. Min man hade ärvt en stark fysik, men hans hälsa hade försämrats allvarligt av ihärdiga studier och med undervisning. Jag hade lidit av dålig hälsa sedan barndomen, som jag har berättat. Under dessa förhållanden, utan pengar, med mycket få som delade vår tro, utan någon tidning och utan böcker, började vi vårt arbete. Vi hade inte några gudstjänstlokaler på den tiden, och det hade ännu inte fallit oss in att vi kunde använda tält. De flesta av våra möten hölls i privata hem. Våra församlingar var små och det var sällan några andra än adventister kom till våra möten, om de inte lockades dit av nyfikenhet, för att höra en kvinna tala. rätt

(75)Till att börja med var jag försagd då jag talade offentligt. Om jag kände självförtroende fick jag det av den helige Ande. Om jag talade frimodigt och kraftfullt kom det från Gud. Våra möten brukade hållas på ett sådant sätt att vi deltog båda två. Min man brukade föreläsa om vår lära. Sedan brukade jag fortsätta med ett ganska långt förmaningstal som påverkade församlingsmedlemmarnas känslor. På så sätt sådde min man, jag vattnade sanningens frön och Gud gav växten. rätt

(75)På hösten 1846 började vi hålla den bibliska sabbaten, undervisa om den och försvara den. Första gången min uppmärksamhet (76) riktades på sabbaten var när jag var på besök i New Bedford, i Massachusetts, tidigare samma år. Där blev jag bekant med pastor Joseph Bates, som tidigt hade tagit emot adventtron och var en aktiv arbetare i rörelsen. Pastor Bates höll sabbaten och betonade dess betydelse. Jag kände inte att den var viktig och tyckte att pastor Bates gjorde fel, när han talade mer om det fjärde budet än om de andra nio. Men Herren gav mig en syn om den himmelska helgedomen. Guds tempel öppnades i himlen och jag fick se Guds ark täckt av nådastolen. Två änglar, en vid varje ände av arken, stod med sina vingar utbredda över nådastolen och ansiktena vända mot den. Ängeln som följde mig upplyste mig om att dessa änglar representerade hela den himmelska härskaran, som med vördnadsfull bävan betraktade den heliga lagen som hade skrivits med Guds eget finger. Jesus öppnade locket på arken och jag såg stentavlorna där de tio budorden var skrivna. Jag blev förvånad när jag såg det fjärde budet alldeles i mitten av de tio buden, omgivet av en mjuk halo av ljus. Ängeln sa: ”Det är det enda av de tio buden som definierar den levande Guden som skapade himlarna och jorden och allt som finns där. När jordens grundvalar lades, då lades även grunden för sabbaten.” rätt

(76)Det visades för mig att om den sanna sabbatsdagen alltid hade hållits, skulle det aldrig ha funnits någon tvivlare eller ateist. Sabbatsfirandet skulle ha bevarat världen från avguderi. Man har trampat på det fjärde budet. Därför har vi kallats att reparera rämnan i lagen och att försvara den nertrampade sabbaten. Laglöshetens människa, som upphöjde sig själv över Gud och satte sig i sinnet att förändra tider och lagar genomförde förändringen av sabbaten, från den sjunde dagen till den första dagen i veckan. Genom att göra det åstadkom han en rämna i Guds lag. Strax innan Guds stora dag kommer ett budskap att gå ut för att varna människor och kalla dem tillbaka (77 till trohet mot Guds lag, som Antikrist har brutit ner. Genom förmaningar och gott exempel måste uppmärksamheten dras till rämnan i lagen. Jag blev visad att den tredje ängeln, som förkunnar Guds bud och Jesu tro, representerar det folk som tar emot detta budskap och höjer varningens röst för världen och uppmanar dem att hålla Guds lag, och betrakta den som sin ögonsten. Som svar på denna kallelse kommer många att omfamna Herrens sabbat. rätt

(77)När vi fick ljus över det fjärde budet fanns ungefär tjugofyra adventister i Maine som höll sabbaten. Men de hade så olika meningar om andra lärosatser och bodde så långt från varandra att deras inflytande var mycket litet. Det fanns ungefär lika många personer i andra delar av New England, med förutsättningar liknande dem i Maine. Det verkade vara vår plikt att ofta besöka dessa troende i deras hem och styrka dem i Herren och i hans sanning. Eftersom de bodde så kringspridda var det nödvändigt för oss att ägna en stor del av tiden åt att resa. Eftersom vi saknade pengar valde vi det billigaste privata färdmedlet, andra klassens vagnar eller nedre däck på ångbåtar. I mitt svaga tillstånd tyckte jag att det var bekvämast att resa med eget färdmedel. När vi åkte i andraklassvagnar var vi oftast insvepta i tobaksrök. Som en följd av det svimmade jag ofta. På nedre däck i ångbåtar led vi på samma sätt av tobaksrök, förutom av svordomarna och de vulgära samtalen som förekom bland sjömännen och den lägre klassens resenärer. På natten lade vi oss ner för att sova på det hårda golvet, på lådor med torrt transportgods eller säckar med säd, med tygväskor som kuddar och med ytterrockar och sjalar som täcken. Om vi plågades av vinterkylan brukade vi gå fram och tillbaka på däck för att hålla oss varma. När vi led av den tryckande av sommarhetta brukade vi gå upp på övre däck i den kyliga nattluften. Detta var ansträngande för mig, särskilt när jag reste med ett spädbarn i (78) mina armar. Detta sätt att leva var verkligen inget vi själva skulle ha valt. Gud kallade oss i vår fattigdom och ledde oss genom prövningens eld, för att ge oss en erfarenhet som vi skulle ha stor nytta av, och som skulle tjäna som ett exempel för andra som senare skulle förena sig med oss i arbetet. rätt

(78)Vår Mästare var en smärtornas man. Han var förtrogen med sorger, och de som lider med honom kommer att regera med honom. När Herren visade sig för Saulus vid hans omvändelse, var det inte för att visa honom hur mycket gott han skulle få njuta av utan hur mycket han skulle få lida för hans namns skull. Lidande har varit Guds folks del ända från martyren Abels tid. Patriarkerna fick lida för att de var trofasta mot Gud och lydde hans bud. Församlingens Överhuvud led för vår skull. Hans första apostlar och den ursprungliga församlingen led. Milliontals martyrer led och reformatorerna led. Så varför skulle vi, som har det välsignade hoppet om odödlighet som ska uppfyllas när Kristus snart kommer, dra oss undan från ett liv i lidande? Om det vore möjligt för oss att nå fram till livets träd mitt i Guds paradis utan lidande, skulle vi inte få en så stor belöning, som vi inte hade lidit för. Vi skulle rygga tillbaka för härligheten. Vi skulle skämmas inför alla dem som kämpat den goda kampen, som uthålligt hade fullbordat loppet och vunnit det eviga livet. Men ingen kommer att vara där som inte, liksom Mose, har valt att gå igenom lidanden tillsammans med Guds folk. Profeten Johannes såg den stora skaran av frälsta och frågade vilka de var. Omedelbart kom svaret: ”Dessa är de som kommer ur den stora vedermödan, och de har tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod.” rätt

(78)När vi började sprida ljuset om sabbatsfrågan hade vi ingen klart formulerad uppfattning om den tredje ängelns budskap i Uppenbarelseboken 14:9-12. Huvudbudskapet i vårt vittnesbörd när vi stod inför människorna var att den stora adventrörelsen kom från Gud, att det första och andra budskapet (79) hade gått ut och att det tredje skulle förkunnas. Vi såg att det tredje budskapet slutade med orden: ”Här är de heligas uthållighet. Här är de som håller Guds bud och Jesu tro.” Och vi såg lika klart då som vi gör nu, att dessa profetiska ord uppmanade till en sabbatsreform. Men vad det innebar att tillbe vilddjuret som nämndes i budskapet, eller vad vilddjurets bild och märke var, hade vi inte någon bestämd uppfattning om. rätt

(79)Genom sin helige Ande lät Gud ljus lysa över sina tjänare och förståelsen av detta ämne ökade gradvis. Det krävdes mycket studium och ansträngning för att utforska det, som länk efter länk. Med omsorg, iver och oupphörligt arbete har verket gått framåt tills de stora sanningarna i vårt budskap har framställts för världen som en klar, sammanhängande, fullständig helhet. rätt

(79)Jag har redan berättat om min bekantskap med pastor Bates. Jag fann att han var en äkta kristen gentleman, artig och vänlig. Han behandlade mig lika ömsint som om jag hade varit hans eget barn. Den första gången han hörde mig tala visade han stort intresse. Efter att jag hade slutat tala reste han sig och sa: ”Jag är en tvivlande Thomas. Jag tror inte på syner. Men om jag kunde tro att det vittnesbörd som vår syster har framfört ikväll verkligen var Guds röst till oss, skulle jag vara den lyckligaste människan i världen. Jag är djupt rörd. Jag tror att talaren är uppriktig, men jag kan inte förklara hur hon har fått se de underbara ting som hon har berättat för oss om.” rätt

(79)Några månader efter mitt giftermål deltog jag tillsammans med min man i en konferens i Topsham, Maine, där pastor Bates var. Han var fortfarande inte helt övertygad då om att mina syner kom från Gud. Detta möte var mycket intressant. Guds Ande vilade över mig och jag sveptes in i en syn och såg Guds härlighet och för första gången såg jag andra planeter. När synen var slut berättade jag vad jag hade sett. Pastor Bates frågade då om jag hade studerat astronomi. (80) Jag sa att jag inte kunde dra mig till minnes att jag någonsin hade läst om astronomi. Han sa: ”Detta kommer från Herren”. Aldrig tidigare hade jag sett jag honom så frimodig och lycklig. Hans ansikte strålade av himmelskt ljus och han förmanade församlingen med kraft. rätt

(80)Från konferensen återvände jag tillsammans med min man till Gorham, där mina föräldrar bodde då. Här blev jag mycket sjuk och led svårt. Mina föräldrar, min man och mina systrar förenades i bön för mig, men jag fortsatte att plågas i tre veckor. Jag svimmade ofta och var som död, men som svar på bön kvicknade jag till igen. Mitt lidande var så stort att jag vädjade till dem som var runt mig att de inte skulle be för mig, eftersom jag trodde att deras böner förlängde mitt lidande. Våra grannar räknade med att jag skulle dö. Under en begränsad tid ville Herren pröva vår tro. Till slut, när mina vänner återigen förenades i bön för mig, verkade en broder som var närvarande mycket bekymrad, och medan Guds kraft vilade över honom reste han sig från sin knäböjande ställning, gick genom rummet och la sina händer på mitt huvud medan han sa: ”Syster Ellen, Jesus Kristus gör dig frisk.” Så föll han baklänges, slagen till golvet av Guds kraft. Jag trodde att detta kom från Gud och smärtan lämnade mig. Jag fylldes av tacksamhet och frid och tänkte för mig själv: ”Det finns ingen hjälp för oss annat än i Gud. Vi kan ha frid bara när vi vilar i honom och väntar på hans frälsning.” rätt

(80)Nästa dag var det en våldsam storm och ingen av grannarna kom hem till oss. Jag kunde vara uppe och sitta i vardagsrummet. När några såg att fönstren i mitt rum var stängda, tänkte de att jag hade dött. De visste inte att den Store Läkaren visat sin nåd genom att komma hem till oss, och att han hade kuvat sjukdomen och gjort mig fri. Nästa dag reste vi sex mil till Topsham. Man frågade min far när begravningen skulle bli. Han frågade: ”Vilken begravning?” ”Din dotters begravning”, löd svaret. Far svarade: ”Hon har blivit helad genom trons bön och är på väg till Topsham.” rätt

(80)Några veckor senare tog vi ångbåten från Portland på vår väg till Boston. Det blåste upp en våldsam storm och vi var (81 i stor fara. Båten rullade fruktansvärt och vågorna slog in genom hyttfönstren. I damernas hytt var rädslan stor. Många bekände sina synder och ropade till Gud om nåd. Några ropade på jungfru Maria att hon skulle bevara dem, medan andra högtidligt lovade Gud att om de nådde land skulle de ägna sina liv åt att tjäna honom. Det rådde skräck och förvirring. Medan båten gungade vände sig en dam till mig och sa: ”Är inte du skräckslagen? Jag antar att vi kanske aldrig kommer att nå land.” Jag berättade för henne att jag hade gjort Kristus till min tillflykt, och om jag var färdig med mitt arbete kunde jag lika gärna ligga på havets botten som någon annanstans. Men om mitt arbete inte var utfört skulle allt vatten i oceanen inte kunna dränka mig. Jag litade på Gud. Han skulle föra oss tryggt i land om det skulle ära honom. rätt

(81)Vid detta tillfälle satte jag stort värde på det kristna hoppet. Scenen framför mig förde tankarna till Herrens stora vredes dag, när hans vredes storm kommer att drabba den stackars syndaren. Då kommer det att vara förtvivlade rop och tårar, bekännelse av synd och vädjan om nåd, när det är för sent. ”Ni vägrade att lyssna när jag kallade på er, ingen brydde sig när jag räckte ut min hand. Alla mina råd har ni struntat i och mina tillrättavisningar ville ni inte veta av. Därför ska också jag skratta åt er olycka, och jag ska håna när förskräckelsen drabbar er.” rätt

(81)Genom Guds nåd kom vi alla välbehållna i land. Men en del av passagerarna som hade varit skräckslagna under stormen låtsades inte längre om den, annat än för att skämta om sin rädsla. En kvinna som högtidligt hade lovat, att om hon blev bevarad så att hon kom i land skulle hon bli kristen, ropade skämtsamt när hon lämnade båten: ”Ära vare Gud. Jag är glad att stå på land igen!” Jag bad henne dra sig till minnes vad som hänt några timmar tidigare och minnas sina löften till Gud. Hon vände sig bort från mig med en fnysning. rätt

(82)Vår äldste son, Henry Nichols White, föddes i Gorham, Maine, den 26 augusti 1847. I oktober var broder och syster Howland vänliga och erbjöd oss en del av sin bostad. Vi tog tacksamt emot erbjudandet och med lånade möbler skapade vi oss ett hem där. Vi var fattiga och levde under knappa omständigheter. Vi hade beslutat oss för att inte vara beroende av någon, utan att försörja oss själva och att ha något att hjälpa andra med. Men det gick inte så bra för oss. Min man arbetade mycket hårt med att släpa sten vid järnvägsbygget, men kunde inte få ut det man var skyldig honom för arbetet. Broder och syster Howland delade villigt med sig till oss när de kunde, men de hade det knapert. De trodde helt och fullt på den första och andra ängelns budskap och hade frikostigt skänkt av sina ägodelar för att främja verket tills de var beroende av sitt dagliga arbete för att försörja sig. rätt

(81)Jag blev kraftfullt påmind om hur folk ångrar sig på dödsbädden. En del människor tjänar sig själva och Satan hela sitt liv, och när de sen drabbas av sjukdom och en skrämmande och osäker framtid ligger framför dem visar de en (82) viss sorg över synden och säger kanske att de är villiga att dö. Deras vänner inbillar sig att de har blivit omvända på riktigt och blivit passande för himlen. Men om dessa människor skulle återhämta sig skulle de bli lika upproriska som någonsin tidigare. Jag kommer att tänka på Ordspråksboken 1:27, 28: ”När det fasansfulla drabbar er som en plötslig ödeläggelse och er olycka kommer som en storm, när nöd och ångest drabbar er. Då ska de ropa på mig, men jag ska inte svara. De ska ivrigt söka mig, men ska inte finna mig.” rätt

(82)Min man lämnade järnvägen och gick med sin yxa till skogen för att hugga famnved. Med ständig smärta i ena sidan arbetade han från tidiga morgonen till mörkrets inbrott för att tjäna omkring 50 cent om dagen. Han kunde inte sova på nätterna på grund av svåra smärtor. Vi försökte hålla modet uppe och förlita oss på Herren. Jag klagade inte. Om morgonen kände jag tacksamhet till Gud för att han hade bevarat oss ännu en natt, och på kvällen var jag tacksam för att han hade bevarat oss ännu en dag. En dag när vårt matförråd var slut gick min man till sin arbetsgivare för att få pengar eller förnödenheter. Det var en blåsig dag och han gick en halvmil, (83) och sen tillbaka i regnet. På sin rygg bar han en säck där livsmedlen var inpackade i olika fack. På det sättet gick han igenom byn Brunswick där han ofta hade undervisat. När han kom in i huset, mycket trött, tappade jag modet. Min första känsla var att Gud hade övergivit oss. Jag sa till min man: ”Har det gått så långt? Har Herren lämnat oss?” Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna och grät högt i flera timmar tills jag svimmade. Man bad för mig. När jag andades igen kände jag det tröstande inflytandet från Guds Ande och jag ångrade att jag hade sjunkit ner i missmod. Vi vill följa Kristus och likna honom, men vi dignar ibland under prövningar och håller oss på avstånd från honom. Lidande och prövningar för oss nära Jesus. Smältugnen förtär slagget och får guldet att glänsa. rätt

(83)Vid denna tid blev jag visad att Herren hade prövat oss, för vårt eget bästa och för att förbereda oss för att arbeta för andra. Han hade rört om i vårt bo, så att vi inte skulle slå oss ner och ta det lugnt. Vår uppgift var att arbeta för själar. Om vi hade haft det bekvämt skulle vårt hem ha blivit så trivsamt att vi ogärna skulle ha velat lämna det. Gud hade tillåtit att vi drabbades av prövningar för att förbereda oss för ännu hårdare strider, som vi skulle komma att möta under våra resor. Vi fick snart brev från bröder i olika stater som inbjöd oss att besöka dem, men vi hade inte pengar till att lämna vår stat, så vi svarade att vi inte kunde. Jag tänkte att det skulle vara omöjligt för mig att resa med mitt barn. Vi ville inte vara beroende och var noga med att inte leva över våra tillgångar. Vi var fast beslutna att hellre lida nöd än att sätta oss i skuld. Jag gav mig själv och barnet lov att dricka en halv liter mjölk om dagen. En morgon innan min man gick till arbetet gav han mig nio cent till mjölk för tre morgnar. Jag försökte bestämma mig för om jag skulle köpa mjölk till mig och barnet eller skaffa en skjorta åt honom. Jag avstod från mjölken och köpte tyg till en skjorta att täcka mitt barns bara armar med. rätt

(84)(84) Lille Henry blev snart mycket sjuk och han blev sämre så snabbt att vi blev mycket oroliga. Han var omtöcknad med snabb och ansträngd andning. Vi gav honom mediciner, men han blev inte bättre. Vi kallade då på en person som hade kunskap om sjukdomar, som sa att det var tveksamt om han skulle tillfriskna. Vi hade bett för honom, men ingenting förändrades. Vi hade använt barnet som ursäkt för att inte resa och arbeta för andras väl och vi fruktade att Herren skulle ta honom från oss. Ännu en gång sökte vi Herren och bad att han skulle förbarma sig över oss och skona barnets liv. Vi avlade ett högtidligt löfte om att vi skulle resa, i förtröstan på Gud, vart han än skulle sända oss. rätt

(84)Våra böner var innerliga och ångestfyllda. I tro gjorde vi anspråk på Guds löften och vi litade på att han lyssnade till våra rop. Ljus från himlen bröt igenom molnen och lyste på oss. Våra böner blev nådigt besvarade. Från den stunden började barnet tillfriskna. rätt

(84)Medan vi var i Topsham fick vi ett brev från broder Chamberlain i Connecticut, där han enträget bad oss att delta i en konferens i denna stat i april 1848. Vi bestämde oss för att resa om vi kunde få ihop pengar. Min man gjorde avstämning med sin arbetsgivare och fann att han hade tio dollar att kräva. För fem av dem köpte jag kläder som vi var i stort behov av, och sedan lappade jag min mans överrock och fick till och med sy ihop lapparna med varandra, så att man knappt kunde urskilja det ursprungliga tyget i ärmarna. Vi hade fem dollar kvar för att resa till Dorchester, Massachusetts. Vår koffert innehöll nästan alla våra jordiska ägodelar, men vi hade frid i sinnet och ett gott samvete, något som vi värderade högre än jordisk bekvämlighet. I Dorchester besökte vi broder Nichols hem och när vi lämnade dem räckte syster Nichols min man fem dollar, som räckte till vår resa till Middleton, Connecticut. Vi var främlingar i den staden och hade aldrig träffat någon av bröderna i den staten. Vi hade bara femtio cent kvar. Min man vågade inte använda dem till att hyra en vagn, så han slängde upp kofferten på en (85) brädhög och vi gick vidare för att leta rätt på någon med samma tro som vi. Vi fann snart broder C. som tog oss med hem till sig. rätt

(85)Konferensen hölls i Rocky Hill, i det stora ofärdiga rummet i broder Beldens hus. Bröderna anlände tills vi var cirka femtio personer, men alla dessa trodde inte helt och fullt på sanningen. Vårt möte var intressant. Broder Bates presenterade buden i klart ljus och deras betydelse framhölls eftertryckligt genom kraftfulla vittnesbörd. Orden gjorde verkan och befäste dem som redan trodde på sanningen, medan de väckte dem som inte hade bestämt sig helt. rätt

(85)Vi inbjöds att träffa bröderna i staten New York följande sommar. De troende var fattiga och kunde inte lova att göra så mycket för att täcka våra kostnader. Vi hade inga pengar att resa för. Min mans hälsa var dålig, men han fick möjlighet att arbeta med höslåttern, och han bestämde sig för att försöka. Det verkade då ut som om vi måste leva av tro. När vi steg upp på morgonen knäböjde vi vid sängkanten och bad Gud att ge oss krafter för att arbeta under dagen. Vi var inte tillfreds förrän vi hade en försäkran om att Herren hörde oss be. Min man gick sedan iväg för att slå med lie, inte i sin egen kraft, utan i Herrens kraft. På kvällen när han kom hem brukade vi åter bönfalla Gud om krafter att tjäna pengar för att sprida hans sanning. Vi blev ofta rikligt välsignade. I ett brev till broder Howland skrev min man i juli 1848: ”Gud ger mig styrka att arbeta hårt hela dagen. Prisat vare Hans namn. Jag hoppas att få några dollar att använda för hans sak. Vi har stått ut med arbete, trötthet, värk, hunger, kyla och hetta, medan vi har strävat efter att göra gott mot våra bröder och systrar, och vi är redo att lida mer om Gud begär det. Jag gläder mig idag över att sorglöshet, njutning och bekvämlighet i detta liv offrats på min tros och mitt hopps altare. Om vår lycka består i att göra andra lyckliga, då är vi verkligen lyckliga. En sann lärjunge lever inte för att tillfredsställa det egna, älskade jaget, utan för Kristus och för att göra gott mot hans barn. (86) Han ska offra sitt bekymmerslösa liv, sina nöjen, sitt välbefinnande, sin bekvämlighet, sin vilja och sina egna själviska önskningar för Kristi sak, eller aldrig få regera med honom på hans tron. rätt

(86)Lönen för arbetet med slåttern var tillräcklig för att fylla de behov som vi hade just då, och även för att betala resan till västra New York tur och retur. rätt

(86)Vår första konferens i New York hölls i Volney, i en broders lada. Ungefär trettiofem personer var närvarande - alla som kunde samlas ihop i denna del av staten. Men bland dessa fanns det knappt två som var överens. Några höll fast vid allvarliga villoläror, och var och en hävdade envist sina egna åsikter och förklarade att de var i enlighet med skriften. rätt

(86)Dessa märkliga meningsskiljaktigheter blev en tung börda för mig eftersom jag tyckte att Gud blev vanärad, och jag svimmade under bördan. Några fruktade att jag höll på att dö, men Herren hörde sina tjänares bön och jag kvicknade till. Himlens ljus vilade över mig och jag var snart omedveten om jordiska ting. Den ängel som följde med mig framställde för mig några av de närvarandes villoläror, och även sanningen i motsats till deras misstag. De motstridiga åsikter som de hävdade kom från bibeln, var bara deras egna uppfattningar om bibeln. De måste ge upp sina villoläror och ena sig kring den tredje ängelns budskap. Vårt möte slutade i seger. Sanningen segrade. Bröderna övergav sina felaktiga åsikter och enades om den tredje ängelns budskap, och Gud välsignade dem rikligen och ökade deras antal. rätt

(86)Från Volney reste vi till Port Gibson för att delta i ett möte i broder Edsons lada. Det fanns personer där som älskade sanningen, men som lyssnade till villoläror och omhuldade dem. Herren verkade för oss med kraft innan detta möte slutade. Återigen blev jag visad i en syn hur viktigt det var att bröderna i västra New York lade sina meningsskiljaktigheter åt sidan och förenades kring bibelns sanning. rätt

(86)Vi återvände till Middleton, där vi hade lämnat vårt barn under vår resa västerut. Nu dök en smärtsam plikt upp. För människors bästa kände vi att vi måste avstå från vår lille Henrys sällskap, så att vi kunde ägna oss åt arbetet helt och hållet. Min hälsa var dålig och han skulle behöva uppta en stor del av min tid. Det var en svår prövning. Ändå vågade jag inte låta barnet stå i vägen för min plikt. Jag var övertygad om att Herren hade skonat honom åt oss när han var mycket sjuk, och att Gud skulle ta honom ifrån mig om jag lät honom hindra mig från att göra min plikt. Ensam inför Herren, med stor smärta och många tårar, gjorde jag denna uppoffring. Jag lämnade ifrån mig mitt enda barn, som då var ett år gammalt, åt en annan som skulle få ge honom sina moderskänslor och sköta om honom som en mor. Vi lämnade honom i broder Howlands familj, som vi hade det allra största förtroende för. De var villiga att ta ansvaret, för att vi skulle få så mycket frihet som möjligt att arbeta för Guds sak. Vi visste att de kunde ta bättre hand om Henry än vi kunde medan vi reste, och att det var bra för honom att få ett fast hem och en god uppfostran. Det var svårt att skiljas från mitt barn. Natt och dag såg jag hans sorgsna lilla ansikte framför mig, när jag lämnade honom. Och ändå sköt jag bort honom ur mina tankar med Herrens kraft, och försökte hjälpa andra. Broder Howlands familj tog hand om Henry helt och hållet, i fem år.

nästa kapitel