Vittnesbörd för Församlingen Band 1 kapitel 113. Från sida 645ren sida tillbaka

Pastorer, ordning och organisation.

(645)(645) Några pastorer har skaffat sig den ovanan att de inte kan tala med inlevelse om de inte höjer rösten i ett högt tonläge och talar högljutt och snabbt. Dessa personer borde förstå att oväsen och högt, snabbt tal inte är bevis på att Guds kraft är närvarande. Det är inte kraften i stämman som ger det varaktiga intrycket. Pastorer borde studera bibeln och grundligt rusta sig med skälen för vår tro och vårt hopp. Sedan borde de, med full kontroll över sin röst och sina känslor, presentera dessa skäl på ett sådant sätt att folket lugnt kan tänka igenom dem och fatta sina beslut utifrån de bevis som har angetts. När pastorer sedan känner kraften i de argument som de lägger fram i form av allvarliga och prövande sanningar, kommer de att ha entusiasm och allvar i proportion till kunskapen. Guds Ande kommer att helga de sanningar som de presenterar för andra, för dem själva, och de kommer att vattnas själva medan de vattnar andra. rätt

(645)Jag såg att några av våra pastorer inte förstår hur de ska bevara sina krafter så att de kan uträtta mesta möjliga arbete utan att bli utmattade. Pastorer borde inte be så högt och länge att de gör slut på sina krafter. Det är inte nödvändigt att anstränga strupe och lungor i bön. Guds öra är alltid öppet för hans ödmjuka tjänares innerliga böner. Han kräver inte att de ska trötta ut sina talorgan när de talar till honom. Det är den fullständiga tilliten, fast förtröstan, att stadigt göra anspråk på Guds löften och att ha enkel tro på att han finns och att han lönar dem som uppriktigt söker honom, som har framgång hos Gud. rätt

(645)Pastorer borde träna sig själva och lära sig hur de kan utföra mesta möjliga arbete på den korta tid som står till deras förfogande. Ändå bör de bevara tillräckligt mycket styrka så att de, om någon extra ansträngning skulle behövas, kan ha en tillräcklig reserv av friska krafter för detta tillfälle, som de (646) kan använda utan att skada sig själva. Ibland behövs all kraft de har för att göra en ansträngning vid ett visst tillfälle, och om de redan har gjort slut på sina kraftresurser och inte kan uppbringa kraft att göra den ansträngningen, kommer allt som de har gjort vara förlorat. Ibland kan alla andliga och fysiska krafter behöva användas för att understryka en mycket viktig poäng, för att lägga fram bevis i det klaraste ljuset och presentera dem för folket på det allra tydligaste sättet och genom de starkaste vädjanden få dem att tränga in. När människor är på gränsen att lämna fiendens led och ställa sig på Herrens sida, är striden mycket hård och svår. Satan och hans änglar vill inte att någon som har tjänat under mörkrets banér ska inta sin plats under prins Emmanuels blodstänkta banér. rätt

(646)Jag blev visad arméer, som var motståndare till varandra och som hade utkämpat ett plågsamt slag. Ingen av dem segrade, och till slut inser de lojala att deras styrka och kraft håller på att ta slut, och att de inte kommer att kunna tysta sina fiender om de inte gör ett utfall mot dem och tar deras vapen. Det är då, med risk för sina liv, som de samlar alla sina krafter och kastar sig över fienden. Det blir en fruktansvärd kamp, men man vinner seger och fästningarna blir intagna. Om armén i den kritiska situationen är så svag på grund av utmattning, att det är omöjligt att göra den sista attacken och inta fiendens befästningar, då är dagars, veckors och till och med månaders alla strider förgäves. Många liv har offrats och ingenting har vunnits. rätt

(646)Ett liknande arbete ligger framför oss. Många är övertygade om att vi har sanningen, och ändå är de bundna som med järnband. De vågar inte ta risken att ställa sig på sanningens sida på grund av konsekvenserna. Många är i valet och kvalet, och särskilda, enträgna och direkta vädjanden är nödvändiga för att få dem att lägga ned sina vapen och gå över på Herrens sida. Just vid denna kritiska tidpunkt binder Satan dessa själar med de starkaste band. Om Guds tjänare (647) är helt utmattade och har gjort slut på alla sin fysiska och mentala krafter, tror de att de inte kan göra mer. Ofta lämnar de då fältet helt för att börja verksamhet någon annanstans. Och all, eller nästan all tid, alla pengar och allt arbete har varit till ingen nytta. Ja, det är värre än om de aldrig hade börjat arbeta på den platsen, för efter att folk har blivit djupt övertygade genom Guds Ande och kommit fram till den punkt då de ska avgöra sig, och man sedan låter dem tappa intresset och ta ställning emot dessa bevis, då är det inte så lätt att få dem att intressera sig för ämnet på nytt. De har i många fall fattat sitt slutgiltiga beslut. rätt

(647)Om pastorerna sparade litet kraft att ha i reserv, och just när allt verkar som svårast gjorde de största ansträngningarna, de starkaste vädjandena och de tydligaste tillämpningarna, och som tappra soldater gjorde ett utfall mot fienden i det kritiska ögonblicket, då skulle de vinna seger. Människor skulle få kraft att bryta Satans band och bestämma sig för evigt liv. Välriktat arbete vid rätt tillfälle kommer att göra att en långvarig ansträngning lyckas, medan det i många fall leder till ett fullständigt nederlag om arbetet lämnas, om så bara för några få dagar. Pastorer måste ägna sig åt arbetet som missionärer, och lära sig hur de ska få bäst resultat av sina ansträngningar. rätt

(647)Somliga pastorer blir mycket ivriga alldeles i början av en mötesserie och tar på sig bördor som Gud inte kräver att de ska bära. De gör slut på sina krafter genom att sjunga och genom att be och tala länge och högt. Sedan blir de uttröttade och måste åka hem och vila. Vad uppnåddes genom denna ansträngning? Bokstavligt talat ingenting. Arbetarna hade inspiration och iver, men saknade insikt. De hade inget bra upplägg. De bars framåt av känslor, men de vann inte en enda seger över fienden. Hans fästning blev inte intagen. rätt

(647)Jag blev visad att Kristi pastorer borde träna sig inför striden. Det krävs större vishet för att leda Guds verk (648) än av generaler som är involverade i krig mellan natioiner. Pastorer som Gud har utvalt är engagerade i ett stort uppdrag. De krigar inte bara mot människor, utan mot Satan och hans änglar. Här krävs ett vist ledarskap. De måste studera Bibeln och ägna sig helhjärtat åt arbetet. När de börjar arbeta på en plats, borde de kunna ge skäl för vår tro, inte på ett högljutt sätt, inte som en anstormning utan med ödmjukhet och gudsfruktan. Den kraft som kommer att övertyga består av starka argument som läggs fram i saktmod och gudsfruktan. rätt

(648)Det behövs skickliga Kristi pastorer i dessa sista farofyllda dagar, som är skickliga att förkunna ordet och att undervisa, som är väl bekanta med bibeln och som förstår grunden för vår tro. Jag hänvisades till följande texter, som en del pastorer inte har förstått betydelsen av: ”Utan håll Herren Gud helig i era hjärtan, och var alltid redo att med mildhet och fruktan svara var och en som ber er försvara det hopp som ni har.” ”Låt ert tal alltid vara präglat av nåd, kryddat med salt, så att ni vet hur ni ska svara var och en.” ”Och en Herrens tjänare ska inte strida, utan vara mild mot alla, lämpad för att undervisa, tålig när han får lida, och i mildhet tillrättavisa dem som säger emot. Kanske Gud en gång ska ge dem omvändelse så att de inser sanningen, och att de nyktrar till och kommer loss ur djävulens snara, de som är fångade av honom för att göra hans vilja.” rätt

(648)Gudsmannen, Kristi tjänare, ska vara skicklig till allt gott verk. En uppblåst och högdragen pastor är inte till någon nytta i detta goda verk. Men värdighet är nödvändig i talarstolen. Den som predikar evangeliet borde inte vara likgiltig för sin attityd. Om han är representant för Kristus borde hans beteende, hans attityd och gester vara sådana att de som ser honom inte tar anstöt. Predikanter borde ha finess. De borde lägga bort alla ohyfsade manér, attityder och gester och (649) utveckla ödmjuk värdighet i sitt eget uppträdande. De borde vara klädda på ett sätt som motsvarar deras ställnings värdighet. Deras språk borde i varje hänseende vara allvarligt och väl valt. Jag blev visad att det är fel att använda grova, vanvördiga uttryck, att berätta anekdoter för att roa eller komiska illustrationer för att framkalla skratt. Att använda sarkasmer eller spetsfundigheter för att bemöta en motståndare är inte alls Guds sätt. Pastorer borde aldrig tro att de inte kan förbättra sin röst eller sitt sätt, för mycket kan göras. Rösten kan tränas så att man kan tala länge utan att skada talorganen. rätt

(649)Pastorer borde älska ordning och borde uppfostra sig själva. Därefter kan de framgångsrikt uppfostra Guds församling och lära den att samarbeta harmoniskt, som ett väl övat kompani soldater. Om det är nödvändigt med disciplin och ordning för att ha framgång på slagfältet, så behövs de ännu mer i den kamp som vi är inblandade i, liksom det mål som vi strävar efter är av större värde och av en mer upphöjd karaktär än det som fientliga trupper kämpar om på slagfältet. I den kamp som vi utkämpar står eviga intressen på spel. rätt

(649)Änglarna arbetar i samförstånd. Fullkomlig ordning kännetecknar allt de gör. Ju mer vi tar efter den himmelska härens harmoni och ordning, desto mer framgång kommer dessa himmelska redskap ha i sina ansträngningar för oss. Om vi inte inser att det är nödvändigt att agera i harmoni, utan är oordnade, odisciplinerade och oorganiserade i vårt agerande, då kan inte änglar, som är välorganiserade och som agerar i perfekt ordning, arbeta framgångsrikt för oss. De vänder sig sorgsna bort, för de är inte berättigade att välsigna förvirring, oordning och avsaknad av organisation. Alla som önskar de himmelska sändebudens medverkan, måste arbeta i samförstånd med dem. De människor som är smorda från ovan, kommer att uppmuntra ordning, disciplin och ett samarbete i alla sina ansträngningar. Då kan Guds änglar samarbeta med dem. Däremot kommer dessa himmelska budbärare (650) aldrig, aldrig att ge sitt godkännande till avvikelser, oordning eller oreda. Allt detta onda är resultat av Satans ansträngningar att försvaga våra krafter, göra oss modlösa och förhindra ett framgångsrikt arbete. rätt

(650)Satan vet mycket väl att framgång bara kan komma ur ordning och harmonisk samverkan. Han vet mycket väl att allt som har med himmelen att göra är i fullkomlig ordning, att underkastelse och fullkomlig disciplin kännetecknar änglarnas agerande. Det är hans utstuderade metod att leda bekännande kristna så långt bort från himlens upplägg som han kan. Därför bedrar han till och med dem som bekänner sig tillhöra Gud, och får dem att tro att ordning och disciplin är fiender till andlighet, och att det enda säkra för dem är att låta var och en följa sin egen väg, och att speciellt hålla sig borta från sammanslutningar av kristna som är eniga och som arbetar för att skapa disciplin och samverkan. Alla ansträngningar som görs för att skapa ordning betraktas som farliga, en inskränkning av rätten till frihet och man betraktar dem därför med fruktan som papism. Dessa bedragna människor betraktar det som en dygd att skryta med sin frihet att tänka och handla oberoende. De vill inte acceptera någon människas auktoritet. De svarar inte inför någon. Jag blev visad att det är Satans speciella verk att få människorna att tro att det är enligt Guds ordning att de ska sätta igång saker själva och gå sin egen väg, oberoende av sina bröder. rätt

(650)Jag hänvisades till Israels barn. Mycket snart efter uttåget ur Egypten organiserades och uppfostrades de. Gud hade i sin särskilda försyn gjort Mose kvalificerad att gå i spetsen för Israels härar. Han hade varit en väldig krigare som ledde Egyptens härar. Som fältherre kunde han inte överträffas av någon människa. Herren tillät inte att hans heliga tabernakel skulle bäras av vilken stam som helst som kunde tänkas välja att göra det. Han var så noga att han beskrev den ordning som han ville skulle iakttas när man bar den heliga förbundsarken, och valde ut en speciell familj av leviternas stam som skulle bära den. När det var till folkets bästa och Guds ära, att de skulle slå upp sina tält på en (651) särskild plats, så uppenbarade Gud sin vilja för dem genom att låta molnstoden vila precis ovanför tabernaklet, där den förblev tills han ville att de skulle dra vidare. Under alla sina vandringar krävdes det att de iakttog fullkomlig ordning. Varje stam bar ett standar med sin släkts fälttecken, och varje stam beordrades att slå upp sina tält under sitt eget standar. När förbundsarken flyttades drog härarna vidare. De olika stammarna marscherade i ordning, var och en under sitt standar. Leviterna var utsedda av Herren till att vara den stam som skulle gå i mitten och bära den heliga arken. Mose och Aron skulle marschera alldeles framför arken, och Arons söner skulle följa strax efter dem, var och en av dem med basuner. De skulle ta order från Mose, som de skulle kungöra för folket genom att tala genom basunerna. Dessa basuner gav speciella ljud som folket förstod, och de rättade sina rörelser efter dem. rätt

(651)Först gavs en särskild signal av basunblåsarna för att väcka folkets uppmärksamhet. Därefter skulle alla vara uppmärksamma och lyda basunernas tydliga ljud. Basunernas röster var inte otydliga. Därför fanns heller ingen ursäkt för förvirring när det gällde stammarnas rörelser. Den översta befälhavaren för varje avdelning gav bestämda anvisningar om de förflyttningar som de skulle göra. Ingen som var uppmärksam lämnades i okunnighet om vad de skulle göra. Om någon försummade att rätta sig efter de befallningar som Herren gav till Mose, och genom Mose till folket, så bestraffades han med döden. Det vore inte någon ursäkt att påstå att de inte förstod vad befallningarna betydde, för då skulle de bara bevisa att de var okunniga med flit, och de fick ett rättvist straff för sin överträdelse. Om de inte kände till Guds vilja för dem, så var det deras eget fel. De hade samma möjlighet som det övriga folket att ta till sig den information som gavs. Följaktligen var deras synd att inte veta eller förstå lika stor i Guds ögon som om de hört och sedan överträtt. rätt

(652)(652) Herren pekade ut en särskild familj av Levi stam som skulle bära arken. Andra familjer av leviterna var särskilt utvalda av Gud till att bära tabernaklet och all dess inredning, och att utföra arbetet med att sätta upp och ta ner tabernaklet. Om någon av nyfikenhet eller av brist på ordning gjorde något som den inte skulle och vidrörde någon del av helgedomen eller dess inredning, eller ens kom för nära någon av dem som arbetade, då skulle han straffas med döden. Gud lät inte sitt heliga tabernakel bäras, resas och tas ner urskillningslöst, av vilken stam som helst som själva ville välja den uppgiften, utan personer valdes som kunde inse heligheten i det arbete som de var engagerade i. Dessa män som pekats ut av Gud, fick anvisningar om att inpränta den speciella helighet som tillhörde arken och allt som hörde ihop med den, så att de inte skulle se på dessa ting utan att inse hur heliga de var, och därigenom bli uteslutna från Israel. Allt som tillhörde det allraheligaste skulle betraktas med vördnad. rätt

(652)Israels barns resor är noggrant nedtecknade. Befrielsen som Herren genomförde för dem, deras perfekta organisation och särskilda ordning, deras synd när de knotade mot Mose och därmed mot Gud, deras överträdelser, deras uppror, deras straff och deras döda kroppar som låg utspridda i öknen till följd av deras ovilja att underkasta sig Guds visa anordningar - denna sanningsenliga bild hängs upp inför oss som en varning, för att vi inte ska följa deras exempel och vara olydiga, och falla som de. rätt

(652)”Men de flesta av dem fann inte Gud behag i, därför blev de kringspridda i öknen. Men detta har blivit till exempel för oss, för att inte vi liksom de ska ha begär till det onda. Bli inte heller avgudadyrkare som några av dem blev, som det står skrivet: Folket satte sig ner till att äta och dricka och steg upp för att leka. Låt oss inte heller begå otukt, som några av dem begick otukt, för 23 000 föll på en dag. Låt oss inte heller fresta Kristus, som också några av dem frestade Gud. Därför blev de dödade av ormar. Klaga inte heller, som också några av dem klagade. Därför blev de dödade av fördärvaren. Men allt detta hände dem som exempel och skrevs ner till varning för oss som har tidens slut inpå oss. Därför ska den som menar sig stå, se till att han inte faller.” Har Gud ändrat sig så att han inte längre är ordningens Gud? Nej, Han är densamme i dagens system som i det förra. Paulus säger: ”Gud är inte oordningens Gud, utan fridens.” Han är lika noga idag som då. Han har bestämt att vi ska lära oss läxor om ordning och organisation, av den fullkomliga ordning som infördes i Moses dagar för Israels barns bästa.

-----------
rätt

nästa kapitel