Fallet med Hanna More

(666)Följande sabbat träffade vi Orleans församling, där min man berättade om fallet med vår syster Hanna More, som vi sörjde djupt. När broder Amadon besökte oss förra sommaren berättade han att syster More hade varit i Battle Creek, men eftersom hon inte hittade något arbete där hade hon åkt till Leelenaw County för att bo hos en gammal vän som hon arbetat tillsammans med på olika missionsfält i Centralafrika. Min man och jag kände oss bedrövade över att denna kära Kristi tjänare fann det nödvändigt att avstå från gemenskapen med dem som hade samma tro, och vi beslutade oss för att be henna komma och bo hos oss. Vi skrev och bad henne att möta oss i Wright där vi hade ett planerat möte, och sedan följa med oss hem. Hon kom inte till Wright. Jag vill här återge hennes svar på vårt brev, daterat 29 augusti 1867, som vi fick i Battle Creek: rätt

(666) ”Broder White: Ert vänliga brev nådde mig med denna veckas post. Eftersom posten bara kommer en gång i veckan hit, och går iväg imorgon, skyndar jag mig att svara. Vi bor i skogen här, (667) som förr i tiden, och en indian kommer till fots med posten på fredagar och går tillbaka på tisdagar. Jag har rådfrågat broder Thompson om vilken väg jag ska ta mig till er, och han säger att den bästa och säkraste vägen vore att ta en båt härifrån till Milwaukee, och därifrån till Grand Haven. rätt

(667) Eftersom jag gjorde slut på alla mina pengar för att komma hit, och var inbjuden att bo hos broder Thompsons familj, har jag hjälpt syster Thompson med hennes hushållsarbete och med att sy. Jag har tjänat en dollar och femtio cent per vecka med fem arbetsdagar i veckan, eftersom de inte ville att jag ska arbeta för dem på söndagen och jag inte arbetar på Herrens sabbat, den enda dag som Bibeln erkänner. De vill inte alls att jag ska lämna dem, trots våra olikheter när det gäller vår tro. Han säger att jag kan bo hos dem, bara jag inte framhåller min tro bland hans folk. Han har till och med inbjudit mig att ta hans möten när han åker runt och predikar, och det har jag gjort. Syster Thompson behöver en guvernant till sina barn, eftersom inflytandet utifrån är så skadligt och skolorna så onda att hon inte vill skicka sina kära små till dem förrän de är kristna, som hon säger. Deras äldste son, som är sexton år gammal, är en gudfruktig och hängiven ung man. De har delvis antagit hälsoreformen, och jag tror att det inte kommer att dröja länge förrän de tar emot den helt och hållet, och att de kommer att tycka om den. Han har beställt Health Reformer. Jag visade honom några nummer som jag hade med mig. rätt

(667) Jag hoppas och ber att han framöver kommer att acceptera den heliga sabbaten. Syster Thompson tror redan på den. Han är mycket fast i sin egen tro, och tror naturligtvis att han har rätt. Om jag bara kunde få honom att läsa de böcker jag hade med mig, History of the Sabbath m.fl. men han ser på dem och kallar dem hedniska, och säger att han tycker att de verkar förmedla irrläror redan på omslaget. Men jag tror att om de bara noga läste varje formulering av våra trospunkter, skulle de inte kunna annat än att ta emot dem som bibliska sanningar och se deras skönhet och hur följdriktiga de är. Jag tvivlar inte på att syster T skulle vara glad att genast bli sjundedagsadventist, (668) om inte hennes man så bittert motsatte sig något sådant. Redan innan jag kom hit hade jag intrycket att jag hade en uppgift att utföra här. Men nu finns sanningen i familjen och om jag inte kan föra den framåt verkar det som om mitt arbete nu är slutfört, eller nästan färdigt. Jag vill inte skämmas för Kristus eller för dem som tillhör honom, i denna onda tidsålder, utan skulle mycket hellre förena mig med sabbatshållare och Guds utvalda folk. rätt

(668)Jag kommer att behöva minst tio dollar för att åka till Greenville. Det kan räcka, tillsammans med det lilla som jag har tjänat. Men nu kommer jag att vänta på att du skriver till mig, och gör vad du anser bästa när det gäller att skicka mig pengarna. Till våren borde jag ha tillräckligt med egna pengar för att kunna resa, och jag tror att jag skulle vilja göra det. Måtte Herren leda och välsigna i allt vad vi företar oss, det är mitt hjärtas ivriga önskan. Och måtte jag utföra varje uppgift som min Gud tilldelar mig i sin moraliska vingård, och villigt utföra varje plikt efter hans vilja, hur betungande den kan verka. Det är min uppriktiga önskan och innerliga bön.
Hannah More.” rätt

(668)När vi fick detta brev beslutade vi oss för att sända summan som behövdes till syster More så fort vi kunde. Men innan vi fick tid till detta beslutade vi oss för att resa till Maine, för att återvända några få veckor senare. Då kunde vi skicka efter henne innan båttrafiken stängdes för säsongen. Och när vi beslutade oss för att stanna och arbeta i Maine, New Hampshire, Vermont och New York, skrev vi till en broder i detta county och bad honom att träffa ledande bröder i närheten och rådgöra med dem om att skicka efter syster More och se till att hon fick ett hem, tills vi kom tillbaka. Men man försummade att göra det innan båttrafiken stängdes, och vi kom tillbaka och fann att ingen hade brytt sig om att hjälpa syster Mor atte komma till denna trakt, så hon kunde flytta till oss när vi kom hem. Vi kände oss bedrövade och bekymrade, och vid ett möte i Orleans den andra sabbaten efter att vi kom hem, la min man fram saken för bröderna. Min man gav en kortfattad (669) rapport om vad som sagts och gjorts när det gällde syster More i Review den 18 februari 1868. Den lyder: rätt

(669) ”Vid detta möte berättade vi om situationen för syster Hannah More, som nu bodde i nordvästra Michigan hos vänner som inte håller den bibliska sabbaten. Vi berättade att denna Kristi tjänare började hålla sabbaten när hon arbetade som missionär i Centralafrika. När detta blev känt ville man inte längre ha hennes tjänster där, och hon återvände till Amerika för att söka sig hem och arbete tillsammans med dem som har samma tro. När det gäller detta antar vi, utifrån hennes nuvarande bostadsort, att hon måste ha blivit besviken. Det som hänt henne är kanske inte någon särskild persons fel, men det förefaller oss som om det antingen finns brister inom vår organisation för att uppmuntra sådana personer och hjälpa dem att hitta ett nyttigt arbete, eller att de bröder och systrar som haft nöjet att träffa syster More inte har gjort sin plikt. Det röstades sedan enhälligt för att erbjuda henne att bo hos bröderna i trakten fram till Generalkonferensen, när hennes sak skulle läggas fram för vårt folk. Broder Andrews, som var närvarande, gav sitt fulla stöd åt brödernas agerande.” rätt

(669)Utifrån vad vi sedan har fått veta om hur kyligt och likgiltigt syster More bemöttes i Battle Creek, är det uppenbart att när min man sa att detta inte var någon särskild persons fel såg han alltför välvilligt på saken. När alla fakta är kända kan ingen kristen annat än anklaga alla medlemmar i den församlingen, som kände till hennes omständigheter och inte personligen intresserade sig för henne. Det var helt klart församlingsfunktionärernas plikt att göra det och att rapportera till församlingen, om ingen annan tog upp saken med dem. Men enskilda medlemmar i denna eller någon annan församling, borde inte känna att de är ursäktade och inte behöver intressera sig för sådana personer. Efter vad som har sagts i (670) Review om denna självuppoffrande Kristi tjänare, borde varje läsare av Review i Battle Creek, när de fick veta att hon hade kommit till staden, ha haft orsak att besöka henne personligen och förhöra sig om hennes behov. rätt

(670)Syster Strong, hustru till äldste P. Strong Jr, var i Battle Creek samtidigt som syster More. De anlände båda till denna stad samma dag och lämnade den samtidigt. Syster Strong, som är vid min sida, säger att syster More ville att hon skulle be för henne, att hon skulle få ett arbete så att hon skulle kunna stanna hos sabbatshållare. Syster More sa att hon var villig att göra vad som helst, men helst ville hon undervisa. Hon bad också äldste A. A. Hutchins att ta upp hennes fall med de ledande bröderna på Review- kontoret och att försöka hitta en skola åt henne. Det gjorde broder Hutchins gärna. Men hon blev inte uppmuntrad eftersom inga möjligheter öppnade sig. Hon talade också om för syster Strong att hon saknade pengar och måste bege sig till Leelenaw County, om hon inte kunde få arbete i Battle Creek. Hon beklagade flera gånger på ett rörande sätt att hon var tvungen att lämna bröderna. rätt

(670)Syster More skrev till Mr Thompson och accepterade hans erbjudande om att bo hos hans familj, och hon ville vänta tills hon hörde ifrån från honom. Syster Strong följde med henne för att hitta en plats åt henne, där hon kunde bo tills hon hörde något från Mr T. På ett ställe sa man att hon kunde stanna från onsdag till fredag morgon, när de skulle resa bort. Denna syster berättade om syster Mores situation för sin biologiska syster, som bodde nära och som också var sabbatshållare. När hon kom tillbaka berättade hon för syster More att hon kunde stanna hos henne till fredag morgon, men att hennes syster sa att det inte passande för henne att ta emot henne. Syster Strong har sedan fått veta att den verkliga orsaken var att hon inte kände syster More. Hon kunde ha tagit emot henne, men ville inte. rätt

(670)Syster More frågade då syster Strong vad hon skulle göra. Syster Strong var nästan en främling i Battle Creek, men (671) tänkte att hon kunde få in henne hos en fattig broders familj som hon kände, som nyligen hade flyttat dit från Montcalm County. Hon lyckades med det. Syster More stannade där till tisdag, då hon reste till Leeneaw County via Chicago. Där lånade hon pengar för att kunna fullfölja sin resa. Det var åtminstone några i Battle Creek som kände till att hon saknade pengar, för på grund av att de fick veta det behövde hon inte betala något för sin korta vistelse på institutet. rätt

(671)Omedelbart efter vår hemkomst från de östra staterna, när min man fick veta att ingenting av det som vi hade begärt att man skulle göra för att ge syster More någonstans att bo tills hon kunde flytta hem till oss så fort vi kom hem, skrev min man till henne att hon skulle komma till oss så snart så möjligt. På detta brev svarade hon så här:
Leland, Leelenaw County, Michigan, 20 februari 1868
”Min käre broder White: Jag har fått ditt brev från den 3 februari. Min hälsa är inte bra, eftersom jag inte är van vid dessa kalla nordiska vintrar, med över en meter djup snö. För att dela ut vår post måste man ta sig fram på snöskor. rätt

(671)Det verkar inte vara möjligt för mig att komma till er förrän till våren. Vägarna är dåliga nog utan snö. De säger att det är bäst att jag väntar tills båttrafiken öppnar, och sedan resa till Milwaukee och därefter till Grand Haven för att ta tåget till den station som ligger närmast ert hem. Jag hade hoppats kunna vara bland vårt kära folk förra hösten, men fick inte denna förmån. rätt

(671)De sanningar som vi tror på framstår som viktigare och viktigare, och vårt arbete med att förbereda ett folk före Herrens ankomst får inte försenas. Vi ska inte bara själva ha bröllopskläder på, utan också vara trogna med att råda andra att göra sig beredda. Jag önskar att jag kunde komma till er, men det verkar omöjligt eller åtminstone besvärligt, att jag med min svaga hälsa ensam skulle ge mig ut på en sådan resa mitt i vintern. När äger den generalkonferens (672) rum som du syftar på? Och var? Jag antar att jag så småningom hittar information om det i Review. rätt

(672) Jag tror att min hälsa blivit lidande av att jag har hållit sabbat ensam på mitt rum, i kylan. Men jag trodde inte att jag kunde hålla den där alla slags arbeten och världsliga samtal pågick, som det gör hos söndagsfirare. Jag tror att det är den dag då de som håller första dagen arbetar mest. Men egentligen tycker jag inte det verkar som om ens de bästa av söndagsfirare firar någon dag så som de borde. Åh, vad jag längtar efter att vara bland sabbatsfirare igen! Syster White kommer att vilja se mig i reformklänningen. Skulle hon vilja vara så vänlig att skicka mig ett mönster, så kan jag betala när jag kommer. Jag antar att jag behöver ekiperas när jag kommer till er. Det vill jag mycket gärna. Syster Thompson tror att hon skulle vilja bära reformklänningen. rätt

(672)Jag har haft svårt att andas, så jag har inte kunnat sova på över en vecka. Jag antar att det beror på att skorstensröret, som går upp genom mitt rum och fyller det med rök och gas när det är dags att sova, och att jag sover där utan ordentlig ventilation. Jag trodde inte då att rök var så ohälsosamt, och tänkte inte på att den orena gasen som kommer från trä och kol, blandas med den. Jag vaknade med en sådan känsla av att jag höll på att kvävas att jag inte kunde andas när jag låg ned, utan tillbringade resten av natten sittande. Jag hade aldrig tidigare upplevt den fruktansvärda känslan att kvävas. Jag började oroa mig för att jag aldrig mer skulle kunna sova. Jag överlämnade mig därför i Guds händer, till liv eller död. Jag bad honom att skona mig om han hade någon mer användning för mig i sin vingård. Annars ville jag inte leva. Jag kände mig fullständigt försonad med att Gud tog hand om mig. Men jag kände också att jag måste stå emot de sataniska influenserna. Jag sa därför till Satan att hålla sig undan och lämna mig, och sa till Herren att jag inte tänkte välja vare sig liv eller död, utan hellre ville överlämna avgörandet helt till honom, som känner mig fullständigt. Min framtid var okänd för mig själv och därför sa (673) jag, Din vilja är bäst. Livet betyder inget för mig, vad dess nöjen beträffar. Alla dess rikedomar och dess ära betyder ingenting jämfört med den nytta det kan vara till. Jag längtar inte efter dem. De kan inte tillfredsställa eller fylla det värkande tomrummet som försummade plikter lämnar i mig. Jag vill inte leva utan att vara till nytta, för att bara vara en bläckplump eller ett mellanrum mellan livets bokstäver. Och även om det liknar en martyrdöd att dö på det sättet så finner jag mig i mitt öde, om det är Guds vilja. rätt

(673) Jag hade sagt till syster Thompson dagen innan, ”Om jag befann mig hos broder White, kunde de be för mig och jag kunde bli botad”. Hon frågade om vi kunde sända bud efter dig och broder Andrews, men det verkade inte genomförbart, eftersom jag sannolikt inte kunde överleva tills ni kom. Jag visste att Herren med sin mäktiga kraft och sin starka arm kunde bota mig här, om det var det bästa. Jag kände mig trygg när jag hänvisade saken till honom. Jag visste att han kunde sända en ängel för att stå emot honom som har dödens makt, djävulen, och jag var säker på att han skulle göra det, om det var bäst. Jag visste också att han kunde föreslå åtgärder för mitt tillfrisknande, om det behövdes, och jag kände mig säker på att han skulle det. Jag blev snart bättre och kunde sova litet. rätt

(673) Så du ser att jag fortfarande är ett bevis på Guds barmhärtighet och trofasthet, när han tillåter sina barn att lida. Han vill inte låta människors barn lida eller sörja. Men ibland är prövningar nödvändiga som uppfostran, för att avvänja oss från jorden - rätt

(673)

Och bjud oss söka verklig lycka
Bortom en flyktig värld som denna.
Nu kan jag säga tillsammans med poeten:
Herre, det är inte mitt bekymmer,
om jag lever eller dör.
Om livet blir långt blir jag glad,
att jag får lyda länge,
Om det blir kort, varför då vara sorgsen?
Den här värld måste försvinna.
Kristus leder mig inte genom mörkare rum,
än dem han tidigare har gått igenom.
Var och en som kommer in i hans rike,
(674) måste gå in genom hans dörr.
Kom, Herre, när nåden gjort mig passande
för att ditt välsignade ansikte få se.
Ty om ditt verk på jorden är ljuvligt,
vad måste inte då din härlighet bli?
Jag kommer glad att sluta mitt sorgliga klagande,
och tröttsamma, syndiga dagar,
för att förena mig med de segrande heliga,
som lovsjunger Jehova.
Min kunskap om det tillståndet är liten,
min tros blick är grumlig.
Men det är nog att Kristus vet allt
och jag kommer att vara hos honom.
Baxter. rätt

(674)Jag låg sömnlös ett tag igen under den gångna natten, och mår dåligt idag. Be att vadhelst som är Guds vilja må ske i mig och genom mig, oavsett om det innebär liv eller död för mig.
Er i hoppet om evigt liv,
Hannah More.
Om du känner till något sätt som gör att jag kan komma till er fortare, var snäll och underrätta mig.
H. M.” rätt

(674)Även om hon är död talar hon fortfarande. Hennes brev, som jag har återgett, kommer att läsas med stort intresse av dem som har läst hennes dödsruna i ett av de senaste numren av Review. Hon kunde ha varit till välsignelse för vilken sabbatsfirande familj som helst som hade uppskattat henne, men hon sover. Våra bröder i Battle Creek med omnejd kunde ha erbjudit ett hem för Jesus som skulle ha varit mer än välkommet, i denna gudfruktiga kvinnas gestalt. Men den möjligheten finns inte längre. Det var inte lägligt. De kände henne inte. Hon var gammal och kunde bli en börda. Denna sorts känslor stängde henne ute från deras hem som bekänner sig vara Jesu vänner och som väntar på hans snara återkomst. De drev henne bort från dem som hon älskade till dem som var motståndare till hennes tro, till norra Michigan i vinterkylan, för att frysa ihjäl. Hon blev martyr för människors själviskhet och girighet, människor som bekänner sig hålla Guds bud. rätt

(674)Försynen har genom detta fall, gett en förskräcklig tillrättavisning (675) för deras agerande som inte tog emot denna främling. Hon var egentligen ingen främling. Man kände henne ryktesvägen, och ändå tog man inte emot henne. Många kommer att känna sorg när de tänker på syster More, när hon stod i Battle Creek och tiggde om ett hem tillsammans med det folk som hon hade valt. Och när de i sin fantasi följer henne när hon åker till Chicago för att låna pengar till att bekosta resan till sitt sista vilorum - när de tänker på den grav i Leelenaw County där denna dyrbara utstötta människa vilar, - må Gud förbarma sig över dem som är skyldiga till det som skedde. rätt

(675)Stackars syster More! Hon sover, men vi gjorde vad vi kunde. När vi var i Battle Creek i slutet av augusti, fick vi det första av de två brev som jag har läst upp, men vi hade inga pengar att skicka till henne. Min man skickade bud till Wisconsin och Iowa och bad om pengar, och han fick 70 dollar för att täcka våra utgifter för pastorsmötena i de västra staterna, som hölls i september. Vi hoppades att vi skulle ha pengar att skicka till henne omedelbart när vi kom hem från de västra staterna, för att täcka hennes utgifter för att ta sig till vårt nya hem i Montcalm County. rätt

(675)De givmilda vännerna västerut gav oss de pengar vi behövde. Men när vi beslutade oss för att följa med broder Andrews till Maine, sköts det hela upp tills vi skulle komma hem. Vi räknade inte med att vara i de östra staterna i mer än fyra veckor, och då skulle vi ha haft gott om tid att skicka efter syster More efter att vi kommit hem, och att få hem henne till vårt hus innan båttrafiken stängdes för säsongen. Och när vi beslutade oss för att stanna ytterligare flera veckor i de östra staterna, än vi först hade planerat, skyndade vi oss att kontakta flera bröder i detta område, och rekommenderade dem att skicka efter syster More och ge henne ett hem tills vi var tillbaka. Jag säger: Vi gjorde vad vi kunde. rätt

(675)Men varför skulle vi vara mera intresserade av denna syster än andra? Vad ville vi få ut av denna utslitna missionär? Hon kunde inte utföra vårt hushållsarbete och vi hade bara ett barn hemma som hon kunde undervisa. Och man kunde verkligen inte förvänta sig mycket av en som var så sliten som hon och som nästan var 60 år gammal. Vi hade ingen särskild nytta av henne, bara att få (676) Guds välsignelse i vårt hem. Det finns många skäl till att våra bröder borde ha visat större intresse för syster Mores fall än vi. Vi hade aldrig träffat henne och hade inga andra möjligheter att lära känna hennes bakgrund, hennes hängivenhet för Kristus och mänsklighetens sak, än alla Reviews läsare. Våra bröder i Battle Creek hade träffat denna ädla kvinna och somliga av dem kände till hennes önskningar och behov, mer eller mindre. Vi hade inga pengar att hjälpa henne med, men det hade de. Vi var redan överbelastade av bekymmer och behövde sådana personer i vårt hem som hade ungdomlig kraft och optimism. Vi behövde få hjälp i stället för att hjälpa andra. Men de flesta av våra bröder i Battle Creek har det så gott ställt att syster More inte skulle ha medfört den minsta börda eller bekymmer för dem. De har tid och krafter och är relativt fria från bekymmer. rätt

(676)Ändå var det ingen annan som intresserade sig för henne, som vi gjorde. Innan vi reste österut förra hösten, talade jag till och med till den stora församlingen om att de försummat syster More. Jag talade om plikten att ära den som äras bör. Det föreföll mig som om visheten hade lämnat de förståndiga i så hög grad, att de inte kunde uppskatta moralisk styrka. Jag sa till denna församling att det fanns många bland dem som hade tid att mötas och sjunga och spela på sina musikinstrument. De kunde ge sina pengar till en konstnär för att få fler porträtt av sig själva eller använda dem till att delta i offentliga nöjen, men de hade inget att ge till en utsliten missionär, som av hjärtat hade tagit emot sanningen för vår tid och som hade kommit för att bo tillsammans med dem som har samma dyrbara tro. Jag gav dem rådet att stanna upp och fundera på vad vi höll på med, och föreslog att de låste in sina musikinstrument i tre månader och tog sig tid att ödmjuka sig själva inför Gud under självrannsakan, ånger och bön, tills de förstod vilka krav Herren ställde på dem, som sina bekännande barn. Jag var upprörd ända in i själen, med en känsla av det fel som hade begåtts mot Jesus i syster Mores person, och jag talade personligt med flera personer om det. rätt

(677)(677) Det här var inte något som gjordes i ett avsides hörn. Ändå, trots att saken hade blivit offentlig och det stora och goda arbete som följde i Battle Creek, gjorde denna församling inte någon ansträngning för att gottgöra sin tidigare försummelse genom att hämta syster More tillbaka. Och en person, hustru till en av våra predikanter, konstaterade efteråt: ”Jag tycker inte att broder och syster White behöver göra ett sådant väsen om syster More. Jag tror inte att de förstår omständigheterna.” Det är sant, vi förstod inte. De var mycket värre än vi då trodde. Om vi hade förstått, skulle vi aldrig ha lämnat Battle Creek förrän vi hade gjort fullständigt klart för församlingen vilken synd det var att låta henne åka iväg så som hon gjorde, och vi hade vidtagit åtgärder för att kalla henne tillbaka. rätt

(677)En medlem i denna församling har medan personen talade om hur syster More åkte iväg så som hon gjorde, i stort sett sagt: ”Ingen har lust att ta ansvar för sådana fall nu. Broder White tog alltid hand om dem.” Ja, det gjorde han. Han brukade ta in dem i sitt eget hem tills varje stol och säng var full. Sedan brukade han gå till sina bröder och förmå dem att ta emot dem som han inte själv kunde ta hand om. Om de saknade pengar brukade han ge dem pengar och uppmana andra att följa hans exempel. Det måste finnas människor i Battle Creek som gör som han har gjort, annars kommer Guds förbannelse att följa den församlingen. Det finns inte bara en människa där, utan femtio, som mer eller mindre kan göra som han. rätt

(677)Vi har blivit tillsagda att vi måste komma tillbaka till Battle Creek. Det är vi inte beredda att göra. Det kommer förmodligen aldrig att bli vår plikt. Vi fick ta så mycket ansvar där att vi till slut inte orkade längre. Gud vill ha starka män och kvinnor där som kan dela bördorna mellan sig. Det vore mycket bättre om människor som flyttar till Battle Creek, som tar på sig ansvarsfulla poster där men som inte är beredda att ta tag i den här sortens arbete, vore någon annanstans. Det finns de som kan se och känna, och med glädje göra gott för Jesus, genom att ta hand om hans heliga. Ge dem utrymme att arbeta. Låt dem som inte kan göra det gå någonstans där de inte står i vägen för Guds verk. rätt

(678)(678) Detta gäller särskilt dem som är i ledningen för arbetet. Om de handlar fel blir allt fel. Ju större ansvar, desto större katastrof om man är trolös. Om ledande bröder inte troget gör sin plikt kommer de som blir ledda inte att utföra sin. De som är i ledningen för arbetet i Battle Creek måste vara föredömen för flocken överallt. Om de är det, kommer de att bli rikligt belönade. Om de inte är det, och ändå accepterar sådana positioner, kommer de att få avlägga en fruktansvärd räkenskap. rätt

(678)Vi gjorde vad vi kunde. Om vi hade haft pengar till vårt förfogande förra sommaren och hösten skulle syster More ha varit hos oss nu. När vi fick klart för oss hur vår ekonomiska situation var, som beskrivits i Testimonies nr. 13, tog vi det båda med glatt humör och sa att vi inte ville ha det ansvar som följer med pengar. Detta var fel. Gud vill att vi ska ha pengar, så att vi som tidigare kan hjälpa där det behövs. Satan vill bakbinda våra händer i detta avseende och få andra att vara obekymrade, känslokalla och giriga, så att sådant grymt agerande kan fortsätta som i fallet med syster More. rätt

(678)Vi ser utstötta, änkor, föräldralösa, värdiga fattiga och pastorer som saknar pengar. Vi ser många möjligheter att använda pengar så att Gud förhärligas, hans sak främjas och de heliga som lider får hjälp, och jag vill ha medel att använda för Gud. Erfarenheter från nästan ett kvarts sekel av omfattande resor, då vi förstått hur de som behöver hjälp har det, gör oss kvalificerade att använda Herrens pengar med gott omdöme. Jag har köpt mitt eget skrivmaterial, betalt mina egna porton och använt en stor del av mitt liv till att skriva för andras bästa. Och allt jag har fått för detta arbete, som har gjort mig fruktansvärt trött och sliten, skulle inte kunna betala en tiondedel av mina utgifter för porto. När man har trugat på mig pengar, har jag antingen vägrat ta emot dem eller gett dem till sådana goda ändamål som Publishing Association. Det kommer jag inte att fortsätta göra. Jag kommer att fortsätta utföra mitt arbete som alltid, men min rädsla för att ta emot pengar för att använda för Herren är borta. Detta fall med syster (679) More har väckt mig helt och fullt så att jag kan se Satans verk, när han tar ifrån oss pengar. rätt

(679)Stackars syster More! När vi hörde att hon var död, mådde min man mycket dåligt. Vi kände det båda som om en kär mor, vars sällskap vi längtade innerligt efter, inte längre fanns. Somliga kanske säger, Om vi hade varit i deras ställe som visste något om denna systers önskemål och behov, då skulle vi inte ha gjort så som de gjorde. Jag hoppas att ni aldrig ska behöva lida sådana samvetskval som de måste göra som var så intresserade av sina egna affärer, att de var ovilliga att ta något ansvar för hennes situation. Måtte Gud ha förbarmande med dem som är så rädda för att bli lurade att de ignorerar en värdig och självuppoffrande Kristi tjänare. Som ursäkt för denna försummelse har man sagt: Vi har råkat illa ut så många gånger att vi är rädda för främlingar. Lärde vår Herre och hans lärjungar oss att vara mycket försiktiga och inte ta emot främlingar, så att vi inte riskerar att göra något misstag och råkar illa ut, genom att få besvär med att ta hand om en person som inte förtjänar det? rätt

(679)Paulus uppmanar hebréerna: ”Håll broderskärleken levande.” Inbilla er inte att det kommer en tid när denna uppmaning inte behövs, när broderskärlek kan upphöra. Han fortsätter: ”Glöm inte att visa gästvänlighet, för genom den har några tagit emot änglar som gäster utan att veta det.” Var vänliga och läs Matteus 25:31 och framåt. Läs det bröder, nästa gång ni öppnar er bibel vid er familjeandakt på morgonen eller kvällen. De goda gärningar som utförts av dem som kommer att hälsas välkomna till Guds rike, hade gjorts mot Kristus, i hans lidande folks gestalt. De som hade gjort dessa goda gärningar insåg inte att de hade gjort något för Kristus. De hade bara gjort sin plikt för den lidande mänskligheten. De som stod på den vänstra sidan kunde inte inse att de hade skymfat Kristus genom att ignorera hans folks behov. Men de hade försummat att göra för Jesus det som de inte hade gjort för hans heliga, och på grund av denna försummelse måste de gå bort till evigt straff. Och en tydlig (680) aspekt av deras försummelse anges med orden: ”Jag var främling och ni tog inte emot mig.” rätt

(680)Detta handlar inte bara om Battle Creek. Jag är bedrövad över själviskheten bland sabbatsfirare överallt. Kristus har gått bort för att bereda eviga boningar åt oss. Ska vi då vägra honom ett hem för bara några dagar, i hans heliga efterföljares gestalt som har stängts ute? Han lämnade sitt härliga hem, sitt majestät och sin ställning som överbefälhavare, för att frälsa den förlorade människan. Han blev fattig för att vi genom hans fattigdom skulle kunna bli rika. Han lät dem skymfa honom, för att människan ska kunna bli upphöjd. Och han erbjöd ett hem som saknar motstycke när det gäller härlighet och som är lika bestående som Guds tron. De som till sist vinner seger och sitter ned tillsammans med Kristus på hans tron kommer att följa Jesu exempel. De kommer villigt och glatt välja att uppoffra sig för honom, i hans heligas gestalt. De som inte frivilligt kan göra detta kommer att gå bort till evigt straff.

nästa kapitel