Vi ger ut trycksaker och reser

(87)I juni 1849 blev det möjligt för oss att skapa oss ett tillfälligt hem i Rocky Hill i Connecticut. Här föddes vårt andra barn, James Edson, den 28 juli. rätt

(87)Medan vi bodde på denna plats fick min man en ingivelse att det var hans plikt att skriva och publicera sanningen för vår tid. Han blev mycket uppmuntrad och välsignad, när han bestämde (88) sig för att göra det. Men ändå tvivlade han och var villrådig, eftersom han inte hade några pengar. Det fanns bröder som hade medel, men de valde att behålla dem. Slutligen tappade han modet och gav upp, och såg sig om efter något fält där han kunde slå hö. När han gick hemifrån kände jag mig nedtyngd och jag svimmade. Man bad för mig och jag blev välsignad och fick en syn. Jag såg att Herren hade välsignat och gett min man stryka så att han kunde arbeta på fälten året innan. Han hade använt pengarna som han hade tjänat på rätt sätt, och han skulle få hundrafalt igen i detta livet och en rik belöning i Guds rike om han var trofast. Men Herren skulle inte ge min man styrka till arbete på fälten nu, för han hade ett annat arbete åt honom. Jag såg att han måste gå framåt i tro och skriva och publicera sanningen för vår tid. Han började omedelbart skriva och när han kom till något svårt avsnitt, brukade vi be till Herren att han skulle ge oss den rätta innebörden av sitt ord. rätt

(88)Ungefär vid samma tid började han ge ut en liten tidning med namnet The Present TruthFörlaget låg i Middleton, tretton kilometer från Rocky Hill. Han gick ofta dit och tillbaka igen, trots att han då haltade. När han hämtade det första numret från förlaget böjde vi alla knä runt det och bad Herren, med ödmjuka hjärtan och många tårar, att han skulle låta sin välsignelse vila över sin tjänares svaga ansträngningar. Sedan adresserade han tidningarna till alla som han trodde skulle läsa dem, och bar tidningarna till postkontoret i en tygväska. Varje nummer av tidningen bars från Middleton till Rocky Hill, och innan vi gjorde i ordning dem för att postas, bredde vi alltid ut dem inför Herren och bad allvarligt under tårar om att hans välsignelse skulle vara med de tysta budbärarna. Mycket snart kom det brev med pengar för publicering av tidningen, och goda nyheter om att många människor hade tagit emot sanningen. rätt

(88)När vi började detta arbete med att ge ut trycksaker slutade vi inte att predika sanningen, utan vi reste från (89) plats till plats och förkunnade de lärosatser som hade gett oss så klart ljus och så stor glädje. Vi uppmuntrade de troende, rättade till fel och ordnade upp saker och ting i församlingarna. För att kunna driva förlagsverksamheten framåt och samtidigt fortsätta vårt arbete på olika delar av fältet, flyttades tidningsutgivningen ibland till olika platser. rätt

(89)År 1850 utgavs den i Paris, Maine. Här utvidgades tidningen och dess namn ändrades till sitt nuvarande, The Advent Review and Sabbath Herald. De som stöttade saken var få och fattiga på jordiskt välstånd och vi var fortfarande tvungna att kämpa mot fattigdom och stora besvikelser. Alltför mycket arbete, oro, bekymmer, brist på näringsrik föda och exponering för kyla under våra långa resor vintertid, blev för mycket för min man, och han dignade under bördan. Han blev så svag att han knappt kunde gå till tryckeriet. Vår tro prövades till det yttersta. Vi hade villigt uthärdat försakelser, möda och lidande. Ändå misstolkades våra motiv och vi betraktades med misstro och avundsjuka. Det var inte många av dem, för vars bästa vi hade lidit, som verkade uppskatta våra ansträngningar. Vi var för bekymrade för att kunna sova eller vila. De timmar då vi borde ha bli utvilade genom sömn, ägnade vi ofta åt att svara på långa brev, motiverade av avundsjuka. Många timmar då andra sov spenderade vi i kvalfyllda tårar och sorg inför Herren. Till slut sa min man: ”Min hustru, det lönar sig inte att fortsätta kämpa längre. Detta krossar mig, och kommer snart att leda mig till graven. Jag kan inte fortsätta längre. Jag har skrivit ett meddelande till tidningen att jag inte ska ge ut något mer.” När han gick ut genom dörren för att gå och lämna det till förlaget, svimmade jag. Han kom tillbaka och bad för mig. Hans bön besvarades och jag mådde bättre. rätt

(89)Nästa morgon fick jag en syn när vi hade familjeandakt, och fick se saker som rörde dessa problem. var just det Satan försökte få honom till att göra. Han arbetade genom ombud för att uppnå detta. Jag blev visad att vi måste fortsätta att publicera och att Herren skulle hålla oss uppe, och att de som var skyldiga till att lägga sådana bördor på oss skulle tvingas att se vidden av sitt grymma handlande. De skulle återkomma till oss och bekänna sitt orättvisa agerande, annars skulle Guds ogillande vila över dem. Det var inte bara emot oss de hade talat och agerat, utan emot honom som hade kallat oss till den plats som han ville att vi skulle inta. All deras misstänksamhet, avundsjuka och all deras hemliga påverkan hade noggrant registrerats i himlen och skulle inte strykas ut, förrän var och en som hade deltagit i detta skulle inse omfattningen av sitt felaktiga handlande och vända om helt och hållet. rätt

(90)Den andra årgången av Review publicerades i Saratoga Springs i New York. I april 1852 flyttade vi till Rochester i New York. Vid varje steg tvingades vi att gå framåt i tro. Vi var fortfarande begränsade av fattigdom och tvingade till största sparsamhet och försakelse. Jag ska återge ett kort utdrag från ett brev till broder Howlands familj, daterat 16 april 1852: ”Vi håller just på att slå oss ner i Rochester. Vi har hyrt ett gammalt hus för 175 dollar per år. Vi har tryckpressen i huset, annars skulle vi vara tvungna att betala 50 dollar om året för ett kontor. Ni skulle le om ni hade kunnat kika in på oss och se våra möbler. Vi har köpt två gamla sängar för 25 cent styck. Min man kom hem till mig med sex gamla stolar, och inte två av dem var lika. Han hade betalat en dollar för dem. Litet senare gav han mig fyra stolar till, som saknade sitsar och som han hade gett 62 cent för. Ramarna är starka och jag har gjort sitsar av starkt tyg. Smör är så dyrt att vi inte kan köpa det. Vi har inte råd med potatis heller. Vi har sås på brödet istället för smör och kålrötter istället för potatis. Våra första måltider intog vi på en eldskärm, som vi hade lagt över två tomma mjöltunnor. Vi är villiga (91) till försakelser om bara Guds verk kan ha framgång. Vi tror att Herrens hand var med och ledde oss till den här platsen. Här finns ett vidsträckt arbetsfält men få arbetare. Förra sabbaten hade vi ett fantastiskt möte. Herren gav oss nya krafter genom sin närvaro. rätt

(91)Då och då reste vi iväg för att vara med på konferenser i olika delar av fältet. Min man predikade, sålde böcker och arbetade för att vidga tidningens läsekrets. Vi reste med privata transportmedel och stannade mitt på dagen för att fodra hästen vid vägkanten och äta vår lunch. Då skrev min make artiklar för Review och Instructormed locket på matlådan eller kullen på sin hatt som underlag. Herren välsignade vårt arbete rikligt och sanningen berörde många hjärtan. rätt

(91)På sommaren 1853 gjorde vi vår första resa till staten Michigan. Efter att vi hade bekräftat vilka möten vi planerat in, blev min man sängliggande i feber. Vi förenades i bön för honom, men fastän febern släppte var han fortfarande väldigt svag. Vi kände oss mycket förvirrade. Måste vi drivas från arbetet av kroppsliga krämpor? Skulle Satan tillåtas att utöva sin makt över oss och motarbeta vår användbarhet och våra liv så länge som vi förblev i denna värld? Vi visste att Gud kunde begränsa Satans makt. Han kunde tillåta att vi prövades i smältugnen, men skulle föra ut oss renade och bättre lämpade för sitt verk. rätt

(91)I min ensamhet utgöt jag min själ för Gud i bön om att han måtte näpsa sjukdomen och styrka min man så att han kunde klara av resan. Det var bråttom, och i tro grep jag tag i Guds löften. Där fick jag bevis för att Guds ängel skulle följa med oss om vi fortsatte resan till Michigan. När jag berättade för min man hur jag tänkte, sa han att han hade tänkt på ungefär samma sätt, och vi bestämde oss för att resa och lita på Herren. För varje kilometer vi färdades kände han (92) sig starkare. Herren höll honom uppe och medan han predikade ordet kände jag mig säker på att Guds änglar stod vid hans sida för att hålla honom uppe i hans arbete. rätt

(92)På denna resa tänkte min man mycket på ämnet spiritism, och strax efter att vi kommit tillbaka började han skriva boken som heter Signsof the Times Han var fortfarande svag och sov dåligt, men Herren var hans stöd. När hans tankar var förvirrade och han var plågad, brukade vi böja knä inför Gud och i vår nöd ropa till honom. Han hörde våra innerliga böner och välsignade ofta min man, så att han med nya krafter fortsatte med sitt arbete. Många gånger om dagen kom vi inför Herren i allvarlig bön på detta sätt. Den boken skrevs inte i hans egen kraft. rätt

(92)Under vintern och våren led jag svårt av hjärtsvikt. Det var svårt för mig att andas när jag låg ner och jag kunde inte sova om jag inte nästan satt upp. Min andning upphörde ofta och jag svimmade ofta. Jag hade en ansvällning på mitt vänstra ögonlock som verkade vara cancer. Den hade vuxit gradvis under mer än ett år, tills den gjorde riktigt ont och påverkade min syn. När jag läste eller skrev var jag tvungen att ha bandage på det drabbade ögat. Jag var rädd för att det skulle bli förstört av cancer. Jag tänkte tillbaka på de dagar och nätter då jag läste korrektur, vilket hade ansträngt mina ögon och jag tänkte: ”Om jag mister mitt öga och mitt liv kommer de att offras för Guds sak.” rätt

(92)Vid denna tid besökte en berömd läkare, som gav gratiskonsultationer, Rochester, och jag bestämde mig för att låta honom undersöka mitt öga. Han trodde att svullnaden skulle visa sig vara cancer. När han kände min puls sa han: ”Ni är mycket sjuk och kommer att dö av slaganfall innan svullnaden ger allvarliga problem. Ni är i ett farligt tillstånd på grund av hjärtsjukdom.” Detta förvånade mig inte, eftersom jag hade förstått att jag skulle dö om jag inte snabbt blev bättre. Två andra kvinnor (93) som hade kommit för konsultation, led av samma sjukdom. Läkaren sa att mitt tillstånd var värre än av deras, och att det inte kunde dröja mer än tre veckor innan jag skulle bli förlamad. Jag frågade om han trodde att hans medicin skulle bota mig. Han gav mig inte mycket hopp. Jag provade de läkemedel han skrev ut, men blev inte bättre. rätt

(93)Ungefär tre veckor senare svimmade jag och föll i golvet och förblev nästan medvetslös under cirka 36 timmar. Man befarade att jag inte skulle överleva, men som svar på bön kvicknade jag till igen. En vecka senare fick jag ett slaganfall som påverkade min vänstra sida. Jag kände mig så underligt kall och avdomnad i huvudet och hade svår smärta i tinningarna. Min tunga kändes tjock och bedövad. Jag kunde inte tala tydligt. Min vänstra arm och vänster sida fungerade inte. Jag trodde att jag höll på att dö och min högsta önskan var att jag i mitt lidande skulle få bevis för att Herren älskade mig. I månader hade jag plågats av ständiga smärtor i hjärtat och jag kände mig deprimerad hela tiden. Jag hade försökt att tjäna Gud av princip och inte utifrån känslor, men nu törstade jag efter Guds frälsning. Jag längtade efter att känna hans välsignelse trots mitt fysiska lidande. rätt

(93)Bröderna och systrarna samlades för att be speciellt för mig. Min önskan blev uppfylld. Jag kände Guds välsignelse och blev förvissad om att han älskade mig. Men värken fortsatte och jag blev svagare och svagare för varje timme som gick. Bröderna och systrarna samlades igen för att lägga fram mitt fall för Herren. Jag var så svag att jag inte kunde be högt. Mitt utseende verkade försvaga tron hos dem som fanns runt omkring mig. Då såg jag Guds löften inför mig, på ett sätt som jag aldrig hade gjort tidigare. Jag tyckte att det verkade som om Satan försökte slita mig ifrån min man och mina barn och lägga mig i graven. Dessa frågor dök upp i mitt sinne: Kan du lita enbart på Guds löfte? Kan du gå framåt i tro oavsett hur saker och ting verkar? (94) Tron vaknade igen. Jag viskade till min man: ”Jag tror att jag kommer att tillfriskna.” Han svarade: ”Jag önskar jag kunde tro det.” Jag drog mig tillbaka den natten utan att ha blivit bättre, men med en fast förtröstan på Guds löften. Jag kunde inte sova, men fortsatte att be min tysta bön. Strax före gryningen somnade jag. rätt

(94)Jag vaknade när solen gick upp och var fullständigt smärtfri. Trycket över hjärtat var borta och jag var mycket lycklig. Vilken förändring! Det verkade som om en Guds ängel hade rört vid mig medan jag sov. Jag var fylld av tacksamhet. Jag prisade Gud. Jag väckte min man och berättade för honom om det underbara som Herren hade gjort för mig. Först kunde han knappt fatta det, men när jag steg upp och klädde på mig och gick runt i huset, kunde han lovprisa Gud tillsammans med mig. Mitt sjuka öga värkte inte längre. På några få dagar försvann svullnaden och min syn var helt återställd. Helandet var fullständigt. rätt

(94)Jag var på återbesök hos läkaren, och så snart han kände min puls sa han: ”Madam, det har skett en fullständig förändring i er kropp, men de båda kvinnorna som kom till mig för att få råd när ni var här förra gången, är döda.” Jag förklarade för honom att det inte var hans medicin som hade botat mig, eftersom jag inte kunde ta den. Efter att jag gått därifrån sa doktorn till en av mina vänner. ”Hennes fall är ett mysterium. Jag förstår det inte.” rätt

(94)Vi besökte snart Michigan igen och jag klarade långa och tröttsamma resor på de knaggliga timmervägarna och genom gyttjiga träsk, utan att mina krafter svek. Vi kände att Herren ville att vi skulle besöka Wisconsin och förberedde oss för att ta tåget från Jackson klockan tio på kvällen. rätt

(94)När vi gjorde oss klara för att ta tåget kände vi oss mycket allvarliga och vi föreslog att vi skulle ha en bönestund. När vi överlämnade oss åt Gud kunde vi inte låta bli att gråta. Vi gick till järnvägsstationen med en känsla av djupt allvar. När vi steg på tåget gick vi in en vagn med säten som var riktade framåt och som hade höga nackstöd, och vi hoppades att vi skulle (95) kunna sova lite under natten, men den vagnen var full så vi gick bakåt i tåget till nästa vagn och där fann vi lediga platser. Jag tog inte av min bahytt som jag brukade göra när vi reste på natten, utan höll min tygväska i handen, som om jag väntade på något. Vi talade båda om våra underliga känslor. rätt

(95)Tåget hade gått ungefär fem kilometer från Jackson när det rörde sig mycket våldsamt. Det kastades fram och tillbaka och stannade till slut. Jag öppnade fönstret och såg en vagn som rests upp så att den nästan stod på ända. Jag hörde stönanden av smärta och det rådde stor förvirring. Loket hade kastats av spåret, men den vagn som vi satt i var kvar på spåret och hade skilts från de övriga vagnarna som befann sig ungefär trettio meter längre fram. Bagagevagnen var inte så trasig och vår stora koffert med böcker var oskadd. Andraklassvagnen var krossad och delarna av den låg tillsammans med passagerarna utströdda längs båda sidor av spåret. Den vagnen som vi hade försökt sätta oss i var väldigt sönderslagen och dess ena ände stod ovanpå en hög av förstörda delar från tåget. Kopplingen hade inte brutits sönder, men den vagn vi satt i hade kopplats loss från vagnen framför, som om en ängel hade skilt dem åt. Fyra dödades eller hade livshotande skador och många var svårt skadade. Vi kunde inte annat än känna att Gud hade sänt en ängel för att bevara våra liv. rätt

(95)Vi återvände till Jackson och nästa dag tog vi tåget till Wisconsin. Vårt besök i den delstaten välsignades av Gud. Människor blev omvända som ett resultat av våra ansträngningar. Herren gav mig styrka så att jag kunde stå ut med den tröttsamma resan. rätt

(95)Den 29 augusti 1854 fick vår familj ytterligare ett ansvar i och med att Willie föddes. Ungefär vid denna tid fick vi det första numret av den tidning som missvisande kallades för The Messenger ofTruth.De som förtalade oss i den tidningen hade blivit tillrättavisade för sina felsteg och villfarelser. De kunde inte stå ut med tillrättavisningen och de använde sitt inflytande emot oss, först i hemlighet och sedan mer öppet. Det kunde vi ha stått ut med, men några av dem som borde ha stått enade med oss påverkades av dessa onda människor. Några av dem som vi (96) hade litat på och som hade erkänt att vårt arbete blivit tydligt välsignat av Gud, tog sin sympati ifrån oss och gav den åt sådana som var främlingar i jämförelse med oss. rätt

(96)Herren hade visat mig vilket slag denna grupp var av och hur det skulle sluta. Hans ogillade vilade över dem som hade anknytning till denna tidning och hans hand var emot dem. Och även det kunde verka som om de hade framgång ett tag, och några uppriktiga personer blev bedragna, skulle sanningen ändå segra till slut. Varje uppriktig människa skulle bryta sig loss från det bedrägeri som hade fångat henne, och bli fri från dessa onda mäns inflytande. Eftersom Guds hand var emot dem måste de till slut falla. rätt

(96)Min mans hälsotillstånd blev mycket dåligt igen. Han besvärades av hosta och smärtor i lungorna, och han var överansträngd. Oron, ansvaret som han bar i Rochester, arbetet på kontoret, sjukdom och död i familjen, bristen på medkänsla från dem som borde ha delat hans bördor, tillsammans med hans resor och predikande, blev för mycket för honom. Det verkade som om han snabbt höll på att dö av sin lungsjukdom. Det var en dyster och mörk tid. Några få ljusstrålar skingrade de tunga molnen ibland och gav oss lite hopp. Annars skulle vi ha sjunkit ner i hopplöshet. Tidvis verkade det som om Gud hade övergett oss. rätt

(96) Gruppen som stod bakom The Messengerner likt gräset och vissna som gröna örter.” Några av skribenterna i den tidningen gladde sig till och med över min mans svaghet och sa att Gud skulle ta hand om honom och röja honom ur vägen. När han läste detta medan han låg sjuk, vaknade hans tro igen och han utropade: ”Jag ska inte dö utan leva och förkunna Herrens gärningar, och till sist predikar jag kanske på deras begravning.” rätt

(97)(97) Det tätaste mörker verkade omsluta oss. Onda män, som utgav sig för att vara gudfruktiga, drevs under Satans kommando till att hitta på lögner, och att sätta in hela sin kraft mot oss. Om Guds sak bara hade varit vår, skulle vi kanske ha darrat, men den vilade i händerna på honom som kunde säga: ”Ingen kan riva den ur mina händer”. Vi visste att Jesus levde och regerade. Inför Herren kunde vi säga: ”Saken är din och du vet att det inte har varit vårt eget val utan din befallning, som har fått oss att spela den roll som vi har gjort.

nästa kapitel