Appendix

(713)Som en hjälp för att förstå de omständigheter som ledde fram till att vissa vittnesbörd gavs har följande kommentarer sammanställts av Förvaltarna av Ellen G. White Publications. rätt

(713)Sid. 116, “Tidpunkt då sabbaten börjar” (Kap 16) - Under en period på ungefär tio år iakttog sabbatsfirande adventister sabbaten från kl. 18 på fredag till kl. 18 på lördag. Pastor Joseph Bates hade i sin första broschyr om det fjärde budets sabbats eviga karaktär, publicerad 1846, gett skäl för det förmodade stödet i bibeln för att iaktta sabbaten på det här sättet. Han citerade liknelsen om arbetarna i vingården, där den sista gruppen hade blivit kallad vid “elfte timmen” på dagen och bara hade arbetat en timme. Lönen betalades ut till dem ”på kvällen”. (Matt. 20:6, 8, 12) Han jämförde detta uttalande med Kristus fråga: “Är det inte tolv timmar om dagen?” och argumenterade för att ”kvällen” började med den tolfte timmen, eller kl. 18 ekvatorialtid eller början på det heliga året. Respekt för hans ålder, erfarenhet och hans gudfruktiga liv kan ha varit huvudskälen till att hans slutsatser accepterades utan vidare undersökning. rätt

(713)När tiden gick och budskapet spreds ifrågasatte ett ökande antal sabbatsfirare denna praxis och hävdade att sabbatens början skulle räknas från solens nedgång. Pastor J. N. Andrews studerade frågan ingående utifrån bibeln, och han skrev ett dokument i vilket han presenterade de bibliska skälen som stödjer tiden för solnedgången. Detta dokument lades fram och diskuterades på sabbaten den 17 november 1855, vid konferensen i Battle Creek, Michigan, vilket resulterade i att nästan alla närvarande, men inte riktigt alla, blev övertygade om att pastor Andrews slutsats var korrekt. Den presentation av ämnet som gavs till Mrs. White i den syn som gavs två dagar senare, besvarade de frågor som dröjde sig kvar i några människors sinnen och påverkade enigheten bland de troende. När han kommenterade denna erfarenhet, som en illustration av synernas uppgift att bekräfta slutsatser som baserats på studium av bibeln snarare än att introducera nya läror, skrev pastor James White senare: rätt

(713) ”Frågan uppstår naturligtvis, att om synerna ges för att korrigera dem som gör fel, varför såg hon då inte tidigare att det var fel att börja sabbaten klockan sex? Jag har alltid varit tacksam för att Gud rättade till misstaget vid den tidpunkt som han själv fann vara lämplig, och inte tillät en olycklig splittring mellan oss på den här punkten. Men, kära läsare, Herrens inverkan på den här punkten är i fullkomlig harmoni med hans uppenbarelser för oss i andra frågor, och stämmer överens med rätt inställning till andliga gåvor. Det verkar inte vara Herrens vilja att undervisa sitt folk genom Andens gåvor i bibliska frågor, förrän hans tjänare noga har studerat hans ord. När man hade gjort det i fråga om sabbatens början, och de flesta var övertygade medan några riskerade att vara oeniga med församlingens i denna fråga, då, ja då, var det tid för Gud att utöka sin godhet genom att manifestera Andens gåva och låta den utföra sitt rätta verk.” - Review and Herald, 25 februari 1868. rätt

(714)Sid. 116, 117, 122, 123, ” Messenger-sällskapet” (Kap 17, 20) - Sommaren 1854 uppstod den första splittringen eller avfallet bland sabbatsfirande adventister. Två män som hade förkunnat budskapet blev tillrättavisade genom Profetians Ande för att de hade en sträng, fördömande anda, för girighet och för slöseri med de pengar som de fått ansvaret för. I stället för att ångra sig blev de bittra och gick samman med några andra i orättvisa anklagelser mot pastor White och Mrs. White och andra ledare, och kom med falska anklagelser mot dem. Trots att de fortsatte att stödja sanningen om sabbaten, började de ge ut en ärekränkande tidning som de kallade Messenger of Truth. rätt

(714)De hölls samman av pastorerna Stephenson och Hall från Wisconsin. Dessa män hade varit predikanter bland förstadagsadventisterna, som påstod sig acceptera den tredje ängelns budskaps sanningar men som fortsatte att hålla fast vid lärosatser som gällde Age-to-Come. Enligt denna teori skulle det under det tusenåriga riket finnas ”en andra chans” till frälsning. Men de gick med på att predika budskapet utan att föra fram denna uppfattning, om Review inte publicerade artiklar emot den. Men, som framgår av texten, höll de inte sitt löfte utan motsatte sig snart Review och dess anhängare. rätt

(714)Dessa ”motståndare till sanningen” hade snart löpt banan ut. Både Stephenson och Hall förlorade förståndet. Messenger of Truth slutade man att ge ut 1857 och tidigt år 1858 rapporterade pastor White angående gruppen: “Inte en enda av de arton budbärarna, som de en gång skröt över att de hade med sig, frambär nu något offentligt vittnesbörd och vi känner inte till någon plats där regelbundna möten hålls bland dem.” - Review and Herald, 14 januari 1858. rätt

(714)Sid 190, Systematisk välgörenhet (Kap 33) - Under budskapets tidiga dagar gav sig män, drivna av sin övertygelse, ut för att predika de nyfunna sanningarna. De var beroende av eget arbete eller av frivilliga gåvor från de troende, för sin försörjning. Ett så osäkert upplägg var mer eller mindre sporadiskt och varierande. I början av år 1859 kände man behov av en säkrare plan och man undersökte saken ingående. Resultatet av denna undersökning blev den plan som fick namnet ”Systematisk välgörenhet”. I överensstämmelse med 1 Korinterbrevet 16:2 rekommenderades att man regelbundet gav på veckans första dag och att det ekonomiska ansvaret fördelades efter förmåga enligt 2 Korinterbrevet 8:12-14. Planen uppmanade bröder att lägga undan mellan fem och tjugofem cent varje vecka, och systrarna mellan två och tio cent. De som hade egendom skulle varje vecka ge mellan en och fem cent per hundra dollar som deras tillgångar var värda. rätt

(715)Planen togs i allmänhet emot på ett positivt sätt och fick stöd av Profetians Ande. Girighet pekades ut som den största synden i församlingen. (sid. 194) Systematisk välgörenhet presenterades inte som en perfekt plan, för det konstaterades också att “Gud leder sitt folk” i den här saken och ” uppfostrar det”. (sid. 191) När planer för hur man skulle finansiera verket och pastorsverksamheten vidgades, uppmuntrades den frikostiga andan mer och mer tills så småningom ljus från skriften uppenbarade systemet med tionde och offer så som de är kända i församlingen i dag. rätt

(715)Sid. 210, Organisation (Kap 39) - Fram till år 1860 hade det inte funnits någon juridisk eller kyrklig organisation bland sabbatsfirande adventister. De hade inte ens tagit något namn. De talade om sig själva som den ”skingrade flocken”, den ”lilla kvarlevan” eller någon variant av sådana uttryck. Nu hade pastor White tillkännagett genom Review, att han måste vägra att fortsätta bära personligt ansvar för pengar som lånats ut till Review and Heralds förlagskontor. Han uttryckte dessutom förhoppningen att den tid snart skulle komma när ”detta folk ska vara i den ställning som krävs för att kunna försäkra församlingens egendom, äga sina möteshus på ett korrekt sätt så att de personer som skriver sina testamenten och som önskar, kan avsätta en del till förlagsavdelningen.” Han uppmanade sina bröder att komma med förslag på hur denna önskan skulle kunna förverkligas så att “vi som ett folk” kan agera för att säkerställa ovan nämnda fördelar. rätt

(715)Bland de första svaren på denna uppmaning fanns ett från broder B som hänvisas till i detta sammanhang, i vilket han uttryckte sin övertygelse att det skulle vara fel att bilda ett religiöst samfund enligt lagen. Han hävdade att detta skulle vara ”att göra oss ett namn”, samma avsikt som de hade som byggde Babels torn, och skulle ”ligga till grund för Babylon”. När det gällde att försäkra möteshusen, var de inte Herrens egendom och kunde inte han själv ta hand om det som tillhörde honom utan hjälp från försäkringsbolag? Dessutom, sa han, att de som lånade ut pengar till förlagskontoret inte skulle insistera på att få något kvitto, underskrivet av ett juridiskt samfund, för ”de lånar ut pengarna till Herren och de måste anförtro dem åt Herren.” Review and Herald, 23 februari och 22 mars 1860. rätt

(715)Efter mycket diskuterande övervanns det mesta av betänkligheterna angående lämpligheten i att organisera församlingskontoret juridiskt, och vid en konferens som hölls i september 1860 bildades The Advent Review Publishing Association. Några månader senare ändrades namnet till the Seventh-day Adventist Publishing Association. Även efter detta steg fanns hos somliga fortfarande en motvilja att inträda i en samfundsorganisation, och ämnet diskuterades även i fortsättningen. Men eftersom den stora majoriteten gav sitt stöd åt organisation, fortskred utvecklingen, först genom att organisera församlingarna, därefter staternas konferenser och till sist generalkonferensen år 1863. rätt

(715)Vittnesbördet om ”Organisation” (sid. 270-272) (Kap 57, 58) talar om det motstånd som denna utveckling mötte i New York State och om den syn som gavs om det. rätt

(716)Sid. 292 (Kap 61) - Trollkarlarna förvandlade inte verkligen sina stavar till ormar. Men genom magi, med hjälp från den store bedragaren, kunde de få det att se ut så. Det översteg Satans makt att förvandla stavarna till levande ormar. Ondskans furste har, trots att han äger en fallen ängels hela visdom och makt, inte förmågan att skapa eller att ge liv. Makt att göra det har endast Gud. Men allt som stod i Satans makt att göra, det gjorde han. Han skapade en förfalskning. I mänskliga ögon förvandlades stavarna till ormar. Farao och hans hov trodde att det var ormar. Det fanns inget i deras utseende som skiljde dem från den orm som framkallades av Mose och Aron. Därför talar vittnesbördet om det på bibelns språk, medan samma Ande förklarar att bibeln talar om det på det sätt som situationen uppfattades. Se Vittnesbörd nr 33. Volym 5, 696- 698. rätt

(716)Sid. 355, “Upproret” - Vid den tid då detta vittnesbörd skrevs, i början av år 1863, mötte sjundedagsadventisterna ett allvarligt problem. Nationen befann sig i krig. Trots att de i själ och hjärta var emot krig, var församlingsmedlemmarnas sympatier, nästan utan undantag, helt och hållet på regeringens sida i dess motstånd mot slaveriet. När konflikten utvecklades blev fler och fler män inkallade till armén. Vid varje inkallning var alla distrikt skyldiga att ställa upp med ett visst antal rekryter och när värvningen av frivilliga inte nådde upp till det antalet, lottade man fram män in för att fylla bristen. Under en tid var det möjligt att genom att betala pengar köpa en ersättare och på så sätt frigöra någon som hade lottats fram. Eftersom det inte fanns något sätt att skriva in sjundedagsadventister till vapenfri tjänst och inte heller någon tillåtelse att hålla sabbaten, köpte sig sabbatsfirarna oftast fria på detta sätt när de blev inkallade. Om individen inte kunde skaffa fram pengarna själv, fick han hjälp från en fond som bildats för detta ändamål. rätt

(716)När nu alltfler män behövdes, och en nationell värnpliktslag utan sådana möjligheter till dispens hotade, blev våra bröder förbryllade över hur de skulle reagera på en sådan inkallning, där de kunde bli tvingade att bära vapen eller att arbeta på sabbaten. rätt

(716)Några få månader före utgivningen av detta vittnesbörd, hade pastor White skrivit en ledare i Review and Herald med titeln “Nationen”, som det refereras till på sidan 356. Han ansåg att regeringen var den bästa på jorden och att den kämpade för en rättfärdig sak. Hans bästa råd vid den tidpunkten var att ”det skulle vara vansinne att göra motstånd” om man blev inkallad, och tillade: ”Den som skulle göra motstånd ända tills han, enligt militär lag, blev nedskjuten, går enligt vår uppfattning för långt, då han därmed blir skyldig till självmord.” - Review and Herald, 12 augusti 1862. rätt

(716)Den korrespondens som följde på denna artikel, var som Mrs. White påpekade, sådan att den fått pastor White att protestera mot att faktiskt bli anklagad för ”sabbatsbrott och mord”. Å ena sidan blev sådana extremister tillrättavisades av Mrs. White, och å andra sidan gavs en varning till dem som var benägna att ta värvning. rätt

(717)I juli 1864 ändrades den nationella värnpliktslagen så att den avskaffade paragrafen om dispens för 300 dollar. Åtgärder vidtogs omedelbart för att säkerställa de privilegier för unga män som var sjundedagsadventister, som beviljades medlemmar av religiösa samfund som av samvetsskäl motsatte sig att bära vapen - att de skulle tilldelas vapenfri tjänst på sjukhus eller att ta hand om frigivna män. Innan det blev en allvarlig kris hade man framgång med dessa ansträngningar. I några fall inkallades unga män som var sjundedagsadventister till armén och tilldelades sjukhusarbete eller vapenfri tjänst. Oavsett vad deras uppdrag var, försökte de låta sitt ljus lysa. Regelbundet under åtskilliga månader fanns i Review and Heralds kolumner en lista över kvitton för en fond för broschyrer till soldater, för att skaffa fram litteratur att distribuera bland mannarna. Sjundedagsadventisters erfarenheter i samband med inbördeskriget fick dem att vidta åtgärder som försäkrade dem om erkänd status som vapenfria, vilket samtidigt gjorde det möjligt för dem att följa bibelns åläggande beträffande relationen till ”de överheter som finns”, vilka ”är förordnade av Gud”. rätt

(717)Sid. 421, 456, Klädreform - De klänningar som vanligen bars av kvinnor i Amerika vid den tid då detta skrevs (1863, 1867), var mycket skadliga för hälsan. De var särskilt förkastliga på grund av sin extrema längd, hård snörning av midjan med korsett och vikten av de tunga kjolarna som vilade på höfterna. Ungefär tio år tidigare startade några kvinnor som hade en framträdande ställning i nationen, en rörelse som propagerade för att anta en ny klädstil, som skulle undvika dessa nackdelar. Det nya klädmodet liknade den turkiska dräkt som bars av både män och kvinnor. Rörelsen blev så populär att man en tid höll årliga konvent för en ”klädreform”. rätt

(717) ”Den amerikanska kostymen”, som Mrs. White här refererar till, var en modifikation av den tidigare stilen och stöddes av dr. Harriet Austin of Dansville, New York. Den kombinerade en kort kjol, ”som nådde ungefär halvvägs från höften till knäet”, med byxor av manligt snitt, kavaj och väst. Se beskrivning på sid. 465. Denna “så kallade reformklänning” visades för Mrs. White som olämplig för Guds folk att använda. rätt

(717)År 1865 vädjade Mrs. White, genom How to Live, nr 6, till våra systrar att anta en klädstil som var både anständig och hälsosam. Året därpå vidtog det nyligen öppnade Health Reform Institute i Battle Creek åtgärder för att skapa ett klädmönster som skulle korrigera de extrema detaljerna i den korta amerikanska kostymen och de extra långa och tunga klänningarna som vanligen bars. rätt

(718)År 1867 utkom Testimony nr nr 11 med sin första artikel, ”Klädreform”. Se sid. 456-466 (Kap 83, 84). I denna artikel belystes klädfrågan fullständigt och ytterligare råd gavs. Ett allmänt mönster rekommenderades som följde de principer som uppenbarats för Mrs. White, och som refererades till som ”värdigt namnet, den korta reformklänningen.” Inget särskilt mönster uppenbarades för henne i någon syn, och när saken diskuterades senare konstaterade Mrs. White: rätt

(718) ”Somliga har antagit att just det mönster som gavs ut var det mönster som alla måste acceptera. Det stämmer inte. Men något så enkelt som detta vore det bästa vi kunde införa under rådande omständigheter. Jag har inte fått se någon exakt stil som just den regel som ska styra alla i deras klädstil.” – E .G. White Brev 19 1897. Citerat i The Story of Our Health Message, sid. 442. rätt

(718)När åren gick förändrades de rådande stilarna för kvinnornas kläder till det bättre. De blev vettigare och mer hälsosamma. Den gamla hälsoreformens klänning i dess exakta snitt framhölls inte längre, men det gavs alltid ett samstämmigt vittnesbörd från Mrs. White beträffande de grundläggande principer som borde leda den som är kristen i den här frågan. Därför skrev hon år 1897: rätt

(718) “Låt våra systrar klä sig enkelt, som många gör, med klänningar av god kvalitet, hållbara, anständiga och passande för vår tid och låt inte klädfrågan fylla tankarna.” - The Story of Our Health Message, sid. 442 rätt

(718)Sid. 525 (Kap 88) - För ytterligare förklaringar beträffande kläder hänvisas läsaren till Vittnesbörd för församlingen, volym 4, nr 30, artikel med rubriken “Enkelhet i klädsel.” rätt

(718)Sid. 689 (Kap 116) – Efter att man organiserat broschyrsällskap i många stater, har de tagit över uppgiften att ta fram böcker och traktater för de värdiga fattiga. En del av de böcker som nämnts här finns inte längre i tryck.
Förvaltarna av Ellen G. White Publications rätt