Min makes död

(105)Trots de arbetsuppgifter, bekymmer och ansvar som min mans liv hade varit fyllt av, var han vid sextio års ålder aktiv och stark till kropp och sinne. Tre gånger hade han råkat ut för stroke med påföljande förlamning. Han hade ändå återhämtat sig tack vare Guds välsignelse, en av naturen stark fysik och strikt iakttagande av hälsans lagar. Återigen reste han, predikade och skrev med sin vanliga iver och energi. Sida vid sida hade vi arbetat i Kristi verk i trettiosex år, och vi hoppades att vi tillsammans skulle få bevittna dess framgångsrika avslutning. Men det var inte Guds vilja. Den man som jag valt till min beskyddare under ungdomsåren, min livskamrat, (106) han som delat mina arbetsuppgifter och mina lidanden har tagits ifrån mig och jag har lämnats att avsluta mitt arbete och fortsätta kampen ensam. rätt

(106)Våren och den tidiga sommaren 1881 tillbringade vi tillsammans i vårt hem i Battle Creek. Min man hoppades kunna ordna sitt arbete så att vi skulle kunna resa till kusten vid Stilla Havet och ägna oss åt att skriva. Han kände att vi hade gjort ett misstag när vi hade låtit verkets upplevda behov och våra bröders enträgna böner övertala oss att arbeta aktivt med att predika, när vi borde ha skrivit. Min man längtade efter att berätta om den underbara försoningen mer utförligt, och jag hade länge i mina tankar förberett viktiga böcker. Vi kände båda att vi borde fullgöra dessa uppgifter medan vi hade full mental styrka - att det var vår plikt att vila från stridens hetta, något som vi var skyldiga oss själva och Guds verk. Vi skulle ge vårt folk det dyrbara sanningens ljus som Gud hade låtit oss få se. rätt

(106)Några veckor innan min man dog underströk jag för honom vikten av att finna ett annat arbetsfält, där vi skulle befrias från de bördor som alltid skulle läggas på oss i Battle Creek. Han svarade med att tala om olika saker som måste åtgärdas innan vi kunde resa därifrån - plikter som någon måste utföra. Sedan frågade han bekymrat: ”Var finns de människor som ska utföra detta arbete? Var finns de som kommer att visa ett osjälviskt intresse för våra institutioner och som kommer att stå för det som är rätt, opåverkade av allt inflytande som de kan komma i kontakt med?” rätt

(106)Under tårar uttryckte han sin oro för våra institutioner i Battle Creek. Han sa. ”Jag har ägnat mitt liv åt att bygga upp dessa institutioner. Att lämna dem känns som att dö. De är som mina barn och jag kan inte låta bli att intressera mig för dem. Dessa institutioner är Herrens redskap för att utföra ett särskilt verk. Satan försöker hindra och göra så att varje medel som Herren använder i arbetet för (107) människors frälsning misslyckas. Om fienden kan forma dessa institutioner efter världens standard har han nått sitt mål. Det viktigaste för mig är att få rätt man på rätt plats. Om de som innehar ansvarsfulla ställningar är svaga moraliskt, vacklar när det gäller att följa principer och är benägna att leda verksamheten i världslig riktning, finns det tillräckligt många som är villiga att ledas. Onda inflytanden ska inte få övertaget. Jag skulle hellre dö än leva och se dessa institutioner bli misskötta eller avvika från det mål som de upprättades upp för. rätt

(107)I förhållande till detta verk har jag varit längst och närmast knuten till förlagsverksamheten. Tre gånger har jag fallit ihop förlamad, på grund av min hängivenhet för denna gren av verket. Nu när Gud har gett mig förnyad fysisk och psykisk styrka, känner jag att jag kan tjäna i hans verk på ett sätt som jag aldrig har kunnat göra tidigare. Jag måste få se förlagsverksamheten blomstra. Den är sammanvävd med min egen existens. Om jag glömmer det som är bäst för detta verk, så må min högra hand förtvina.” rätt

(107)Vi hade planerat in ett tältmöte i Charlotte sabbaten och söndagen den 23 och 24 juli. Eftersom min hälsa var dålig, beslutade vi att vi skulle resa med egna transportmedel. På vägen verkade min man glad, men ändå vilade en känsla av allvar över honom. Flera gånger prisade han Herren för de nådegåvor och välsignelser som han hade fått och han uttryckte frispråkigt sina känslor beträffande det förflutna och framtiden: ”Herren är god och han ska verkligen lovprisas. Han är med och hjälper oss när vi behöver. Framtiden verkar dunkel och oviss, men Herren vill inte att vi ska oroa oss för det. När problem kommer ska han ge oss nåd att uthärda dem. Vad Herren har varit för oss och det han har gjort för oss borde göra oss så tacksamma att vi aldrig skulle knota och klaga. Vårt arbete, våra bördor och uppoffringar kommer aldrig att uppskattas fullt ut av alla. Jag inser att jag har förlorat min sinnesfrid och Guds välsignelse genom att tillåta mig själv att vara bekymrad över dessa ting. rätt

(108)(108) Det har känts svårt för mig att mina motiv skulle misstolkas och att mina största ansträngningar att hjälpa, uppmuntra och styrka mina bröder skulle vändas emot mig gång på gång. Men jag borde ha kommit ihåg Jesus och de besvikelser han drabbades av. Hans sörjde över att de som han kom för att välsigna inte satte värde på honom. Jag borde ha tänkt på Guds nåd och hans barmhärtighet. jag borde ha lovprisat honom mer och klagat mindre över mina bröders otacksamhet. Om jag alltid hade lämnat alla mina bekymmer till Herren och tänkt mindre på vad andra sa och gjorde mot mig, så skulle jag ha haft mer frid och glädje. Nu vill jag i första hand försöka försäkra mig om att jag inte gör fel i ord eller handling, och sedan försöka hjälpa mina bröder att göra stigen rak för sina fötter. Jag tänker inte stanna upp för att sörja över något fel som har begåtts mot mig. Jag har haft högre förväntningar på människor än jag borde. Jag älskar Gud och hans verk och jag älskar mina bröder också.” rätt

(108)Inte tänkte väl jag, när vi reste vidare, att detta var den sista resa som vi någonsin skulle göra tillsammans. Vädret skiftade plötsligt från tryckande hetta till isande kyla. Min man blev förkyld, men han trodde att hans hälsa var tillräckligt god för att han inte skulle ta någon permanent skada av det. Han arbetade under mötena i Charlotte och presenterade sanningen med stor tydlighet och kraft. Han talade om den glädje han kände över att tala till ett folk som visade så stort intresse för de ämnen som han själv satte störst värde på. ”Herren har verkligen upplivat min själ” sa han ”medan jag har delat livets bröd med andra. I hela Michigan ropar vårt folk ivrigt på hjälp, och jag längtar efter att trösta, uppmuntra och styrka dem med de dyrbara sanningar som gäller vår tid.” rätt

(108)När vi kom hem klagade min make över att han kände sig litet dålig, men han utförde ändå sitt arbete som vanligt. Var morgon gick vi till träddungen i närheten av vårt hus och där bad vi tillsammans. Vi var angelägna om att få veta vår plikt. Brev kom ständigt från olika platser med begäran om att vi skulle närvara vid lägermötena. Trots vår föresats att ägna (109) oss åt skrivandet var det svårt att vägra träffa våra bröder vid dessa viktiga samlingar. Vi bad uppriktigt om visdom att förstå hur vi borde handla. rätt

(109)På sabbatsmorgonen gick vi tillsammans till träddungen som vi brukade, och min man bad mycket innerligt tre gånger. Det verkade som om han inte ville sluta att be Gud om särskild ledning och välsignelse. Hans böner blev hörda och vi fick frid och ljus. Han prisade Gud och sa: ”Nu lämnar jag allt till Jesus. Jag känner en ljuvlig, himmelsk frid, en försäkran om att Herren kommer att visa oss vår plikt, för vi vill göra hans vilja.” Han följde med mig till The Tabernacle och inledde gudstjänsten med sång och bön. Det var den sista gången som han någonsin skulle stå vid min sida i talarstolen. rätt

(109)Följande måndag fick han hög feber och nästa dag drabbades jag också. Tillsammans togs vi in på sanatoriet för att få behandling. På fredagen började mina symptom att minska. Läkaren informerade mig om att min man bara ville sova och att man befarade att läget var allvarligt. Jag fördes omedelbart till hans rum och så fort jag såg hans ansikte förstod jag att han höll på att dö. Jag försökte väcka honom. Han förstod allt man sa till honom och svarade på alla frågor som kunde besvaras med ja eller nej, men verkade inte kunna tala mer än så. När jag sa till honom att jag trodde att han höll på att dö verkade han inte förvånad. Jag frågade honom om han höll Jesus kär. Han sa: ”Ja, oh ja.” ”Har du ingen önskan att leva”, frågade jag. Han svarade: ”Nej.” rätt

(109)Då knäböjde vi vid hans säng och jag bad för honom. Ett fridfullt uttryck vilade över hans ansikte. Jag sa till honom: ”Jesus älskar dig. De eviga armarna håller dig.” Han svarade ”Ja, ja.” rätt

(109)Broder Smith och andra bröder bad sedan runt omkring hans säng, och drog sig sedan tillbaka för att tillbringa en stor del av natten i bön. Min man sa att han inte hade ont, men det var tydligt att han snabbt blev sämre. Doktor Kellogg och hans medhjälpare gjorde allt som stod i deras (110) deras makt för att hindra honom från att dö. Han blev långsamt bättre, men var fortfarande mycket svag. rätt

(110)Nästa morgon tycktes han åter kvickna till något, men vid middagstid fick han frossbrytningar och blev medvetslös. Klockan 5 på sabbatseftermiddagen den 6 augusti 1881 drog han stilla sitt sista andetag, utan dödskamp eller ett enda stönande. rätt

(110)Chocken över min makes död - så plötslig, så oväntad - drabbade mig med förkrossande tyngd. I mitt svaga tillstånd hade jag samlat alla mina krafter för att sitta kvar vid hans säng in i det sista. Men när jag såg hans ögon slutas i döden, gav min utmattade kropp vika och jag bröt fullständigt samman. Under en tid verkade jag sväva mellan liv och död. Livslågan brann så svagt att ett enda andetag kunde släcka den. På nätterna blev min puls tunn och min andning svagare och svagare tills det verkade som om den höll på att upphöra. Mitt liv bevarades bara tack vare Guds välsignelse och läkarens och sjukvårdspersonalens outtröttliga vård och vaksamhet. rätt

(110)Trots att jag inte hade kommit upp ur sjuksängen efter min mans död, blev jag buren till The Tabernacle följande sabbat för att vara med på hans begravning. I slutet av predikan kände jag att jag borde vittna om värdet av det kristna hoppet när vi drabbas av sorg och smärtsam förlust. När jag reste mig upp fick jag styrka och jag talade i ungefär tio minuter. Jag upphöjde Guds nåd och kärlek inför den fullsatta salen. När gudstjänsten var slut följde jag min man till Oak Hill Cemetery, där han lades till vila till uppståndelsens morgon. rätt

(110)Jag blev som förlamad fysiskt av denna olycka som drabbat mig. Ändå hölls jag uppe av gudomlig nåd i min stora, smärtsamma förlust. När jag såg min man dra sitt sista andetag kände jag att Jesus var mer dyrbar för mig än han någonsin förr hade varit i mitt liv. När jag stod vid min förstfödde och slöt hans ögon i döden kunde jag säga:” Herren gav och Herren tog. Välsignat vare Herrens namn.” Och jag kände då att jag hade en tröstare i Jesus. (111) Och när min yngsta son slets ur mina armar och jag inte längre kunde se hans lilla huvud på kudden bredvid mig, då kunde jag säga: ”Herren gav och Herren tog. Välsignat vare Herrens namn.” Och när han togs bort, vars stora kärlek jag har lutat mig mot, när han som jag hade samarbetet med i trettiosex år togs ifrån mig, kunde jag lägga mina händer på hans ögon och säga: ”Jag anförtror min skatt åt dig till uppståndelsens morgon”. rätt

(111)När jag såg honom dö och såg de många vännerna, som visade mig medkänsla, tänkte jag: Vilken skillnad jämfört med Jesu död, när han hängde på korset! Vilken skillnad! I sin ångest blev han hånad och förlöjligad av dem som smädade honom. Men han dog och passerade igenom graven för att lysa upp den, för att ge ljus över den, för att vi ska kunna känna glädje och hopp även när döden drabbar oss, och kunna säga om våra vänner som läggs till vila i Jesus: ”Vi ska möta dem igen.” rätt

(111)Ibland kände jag att jag inte kunde klara att min man dog. Men dessa ord tycktes inpräglade i mitt sinne: ”Bli stilla och besinna att jag är Gud.” Min förlust är svår, men jag vågar inte hänge mig åt meningslöst sörjande. Det skulle inte ge mig den döde tillbaka. Och jag är inte så självisk att jag, även om jag kunde, skulle hämta honom från hans fridfulla slummer för att återuppta livets strider. Som en trött krigare har han lagt sig ned för att sova. Jag ska med glädje betrakta den plats där han vilar. Det bästa sättet, som jag och mina barn kan ära minnet av honom som har fallit, är att ta upp arbetet där han lämnade det och i Jesu kraft föra det framåt till sin fullbordan. Vi kommer att vara tacksamma för de produktiva år som förunnades honom. För hans skull, och för Kristi, skull kommer vi att lära oss något av hans död som vi aldrig kommer att glömma. Vi kommer att låta denna smärtsamma förlust göra oss vänligare och snällare, mera fördragsamma, tålmodiga och omtänksamma mot dem som lever. rätt

(111)Ensam återupptar jag mitt livsverk i full förtröstan på att min Återlösare kommer att vara med mig. Vi har bara en liten tid kvar att (112) sedan kommer Kristus och denna kamp kommer att avslutas. Då kommer vi att ha gjort våra sista ansträngningar att samarbeta med Kristus och utbreda hans rike. Några, som har kämpat vid fronten i striden och envist stått emot det onda som tränger sig in, faller på sin post. De levande ser med sorg på de fallna hjältarna, men det är inte tid att sluta arbeta. De måste sluta leden, gripa banéret ur den hand som stelnat i döden och med förnyad energi försvara sanningen och Kristi ära. Som aldrig förr måste vi göra motstånd mot synden - mot mörkrets makter. Denna tid kräver energiska och beslutsamma ansträngningar från deras sida som tror på sanningen för vår tid. Om väntetiden känns lång innan Befriaren kommer, om vi är tyngda av bedrövelser och slitna av arbete och känner oss otåliga att få ta ett ärofullt avsked från striden, låt oss då komma ihåg – och låt den påminnelsen tysta varje klagan - att vi har lämnats kvar på jorden för att möta stormar och strider, för att fullända en kristen karaktär, för att bättre lära känna Gud vår Fader och Jesus vår äldre broder och för att arbeta för Mästaren genom att vinna många själar för Kristus. ”De förståndiga ska lysa som himlavalvets sken, och de som har vänt många till rättfärdighet, som stjärnor i evigheters evighet.”

nästa kapitel