Min omvändelse.

(14)(14) I mars 1840 besökte William Miller Portland, Maine och höll sin första serie predikningar om Jesu återkomst. Dessa föreläsningar väckte stort uppseende och the Christian Church på CascoStreet som Miller använde, var fullsatt både under dagtid och kvällstid. Ingen överspänd upphetsning förekom under dessa möten, men ett djupt allvar uppfyllde dem som hörde predikningarna. Det var inte bara folk i staden som visade stort intresse, utan människor från landsbygden samlades dag efter dag och hade med sig sina lunchkorgar. De stannade från morgonen tills kvällsmötet var slut. rätt

(14)Tillsammans med mina vänner besökte jag dessa möten och lyssnade till den häpnadsväckande nyheten att Kristus skulle komma tillbaka 1843, om bara några få korta år. William Miller redogjorde för profetiorna med en exakthet som fick hans åhörare att bli övertygade. Han talade om de profetiska perioderna och kom med många bevis för att styrka sitt ställningstagande. Sedan höll hans allvarliga och kraftfulla vädjanden och förmaningar till dem som var oförberedda, åhörarna fängslade som om de varit förtrollade. rätt

(14)Särskilda möten anordnades där syndare kunde få tillfälle att söka sin Frälsare och förbereda sig inför de fruktansvärda händelser som snart skulle äga rum. Skräck och övertygelse spred sig över hela staden. Man anordnade bönemöten och det blev allmän väckelse i de olika församlingarna eftersom de alla kände sig mer eller mindre påverkade av undervisningen om Jesu snara återkomst. rätt

(14)När syndare inbjöds att komma fram till botbänken var det hundratals som svarade på kallelsen och jag, tillsammans med de andra, pressade mig fram genom folksamlingen och tog plats bland sökarna. Men i mitt hjärta fanns en känsla av att jag aldrig skulle kunna bli (15) värdig att kallas Guds barn. Brist på självförtroende och en övertygelse om att det var omöjligt att få någon att förstå mina känslor, höll mig tillbaka från att söka råd och hjälp från mina kristna vänner. Så kom det sig att jag i onödan irrade omkring i mörker och förtvivlan, medan de som inte genomskådade orsaken till att jag var så tillbakadragen var helt ovetande om mitt verkliga tillstånd. rätt

(15)En kväll var min bror Robert och jag på väg hem från ett möte där vi hade lyssnat till ett föredrag som gjort ett starkt intryck. Det hade handlat om att Kristi rike på jorden snart skulle komma och hade åtföljts av en innerlig och allvarlig vädjan till kristna och syndare, en maning att förbereda sig för domen och Herrens återkomst. Jag hade påverkats starkt av det jag hade hört. Och så djup var övertygelsen om synd i mitt hjärta, att jag var rädd att Herren inte skulle skona mig tills jag kom hem. rätt

(15)Dessa ord fortsatte att ringa i mina öron. ”Herrens stora dag är nära. Vem kommer att bestå när han uppenbarar sig?” Jag sa i mitt hjärta: ”Herre, skona mig över natten. Låg mig inte dö i mina synder, ha förbarmande med mig, fräls mig!” För första gången försökte jag förklara mina känslor för min bror Robert, som var två år äldre än jag. Jag berättade för honom att jag varken vågade vila eller sova förrän jag visste att Gud hade förlåtit mina synder. rätt

(15)Min bror svarade mig inte med detsamma, men orsaken till hans tystnad stod snart klar för mig. Han grät av medkänsla med mig i min nöd. Detta uppmuntrade mig att anförtro mig ännu mer åt honom, att berätta att jag hade velat dö när livet kändes som en börda som jag måste bära. Men nu fylldes jag av skräck vid tanken på att jag skulle kunna dö i mitt nuvarande syndiga tillstånd och vara förlorad för evigt. Jag frågade honom om han trodde att Gud ville låta mig leva denna enda natt, om jag ägnade den åt att kämpa i bön till honom. Robert svarade: ”Det tror jag att han vill, om du ber honom i tro, och jag ska be för dig och för mig själv. Ellen, vi får aldrig glömma de ord som vi har hört ikväll.” rätt

(16)(16) När jag kom hem tillbringade jag det mesta av nattens långa, mörka timmar i bön och tårar. En orsak till att jag hade dolt mina känslor för mina vänner var att jag var rädd för att de skulle säga något som gjorde mig missmodig. Mitt hopp var så litet och min tro så svag, att jag var rädd för att om någon annan gjorde en liknande bedömning av mitt tillstånd skulle det störta mig i förtvivlan. Ändå längtade jag efter att någon skulle tala om för mig vad jag skulle göra för att bli frälst, vilka steg jag skulle ta för att möta min Frälsare och helt och hållet ge mig till Herren. Jag betraktade det som något stort att vara kristen och kände att det krävde någon särskild ansträngning från min sida. rätt

(16)Jag var i detta sinnestillstånd i flera månader. Jag hade brukat gå på metodisternas möten tillsammans med mina föräldrar, men sedan jag blivit intresserad av Jesus snara återkomst hade jag gått på mötena på CascoStreet. Följande sommar åkte mina föräldrar till metodisternas lägermöte vid Buxton, Maine och tog mig med sig. Jag var fast besluten att söka Herren på allvar där, och om möjligt få förlåtelse för mina synder. Det fanns en stark längtan i mitt hjärta efter den kristna människans hopp och den frid som kommer av att man tror. rätt

(16)Jag blev mycket uppmuntrad när jag hörde en predikan om orden, ”därefter ska jag gå in till kungen” och ”om jag mister livet, så mister jag livet.” I sin utläggning av texten hänvisade talaren till dem som vacklar mellan hopp och förtvivlan, som längtar efter att bli frälsta från sina synder och ta emot Jesu förlåtande kärlek, men som ändå hålls kvar i tvivel och slaveri på grund av blyghet och rädsla att misslyckas. Han rådde sådana människor att överlåta sig till Gud och att våga göra anspråk på hans nåd utan att dröja. De skulle finna en nådig Frälsare, redo att sträcka ut barmhärtighetens spira, precis som Ahasverus gav Ester tecknet på sin välvilja. Allt som krävdes av syndaren, som skälvde inför sin Herre, var att räcka fram trons hand och röra vid Hans nåds spira. Den beröringen försäkrade honom om förlåtelse och frid. rätt

(16)De som väntade, för att göra sig själva mer värdiga (17) gudomlig ynnest innan de vågade göra anspråk på Guds löften, gjorde ett ödesdigert misstag. Bara Jesus renar från synd. Bara han kan förlåta våra överträdelser. Han har lovat att lyssna till deras begäran och svara på deras bönerna som kommer till honom i tro. Många hade en vag föreställning om att de måste göra någon märkvärdig ansträngning för att vinna Guds ynnest. Men all självtillit är meningslös. Det är bara genom att ha förbindelse med Jesus i tro som syndaren blir ett hoppfullt, troende Guds barn. Dessa ord tröstade mig och gav mig en uppfattning om vad jag måste göra för att bli frälst. rätt

(17)Jag började nu urskilja min väg tydligare och mörkret började ge vika. Jag sökte uppriktigt förlåtelse för mina synder och strävade efter att överlåta mig helt åt Herren. Men jag var ofta mycket bekymrad eftersom jag inte upplevde den andliga hänryckning som jag ansåg skulle vara beviset på att Gud tagit emot mig, och jag vågade inte tro att jag var omvänd utan den. Så mycket undervisning jag behövde om hur enkelt det är! rätt

(17)Medan jag böjde mig vid altaret tillsammans med andra som sökte Herren, var mitt hjärtas enda bön: ”Hjälp mig Jesus! Rädda mig, annars går jag under! Jag kommer aldrig att sluta att vädja förrän min bön blir hörd och mina synder förlåtna!” Jag var medveten om mitt fattiga och hjälplösa tillstånd som aldrig förr. När jag låg på knä och bad föll bördan plötsligt av mig och mitt hjärta kändes lätt. Först kom en känsla av oro över mig och jag försökte återta min plågsamma börda. Jag kände det som om jag inte hade någon rätt att vara glad och lycklig. Men Jesus verkade vara mycket nära mig. Jag kände att jag kunde komma till honom med alla mina sorger, olyckor och prövningar, precis som de som behövde hjälp kom till honom för att få lindring när han var på jorden. Det fanns en förvissning i mitt hjärta om att han förstod mina särskilda svårigheter och kände medlidande med mig. Jag kan aldrig glömma denna dyrbara förvissning om Jesu medlidsamma ömhet mot en människa som var så ovärdig hans uppmärksamhet. Jag lärde mig mer om Jesu gudomliga karaktär under den korta stund när jag böjde mig ner tillsammans med dem som bad, än jag gjort någonsin tidigare. rätt

(18)(18) En av kvinnorna i församlingen kom till mig och sa: ”Kära barn, har du funnit Jesus?” Jag skulle just svara ”Ja”, när hon utropade: ”Visst har du det. Du har hans frid. Jag ser det i ditt ansikte.” Om och om igen sa jag för mig själv: ”Kan detta vara religion? Har jag inte misstagit mig?” Det verkade för stort för att jag skulle kunna påstå det, ett alltför stort privilegium. Trots att jag var för blyg för att öppet bekänna det, kände jag att Frälsaren hade välsignat mig och förlåtit mina synder. rätt

(18)Strax efteråt var mötet slut och vi påbörjade hemresan. Mina tankar var fulla av predikningarna, förmaningarna och bönerna som vi hade hört. Allting i naturen tycktes förändrat. Under mötet hade det varit mulet och regnat mest hela tiden, och mina känslor hade överensstämt med vädret. Nu sken solen starkt och klart, och översvämmade jorden med ljus och värme. Träden och gräset hade en friskare grönska och himlen hade en djupare blå färg. Jorden tycktes le i Guds frid. På samma sätt hade strålarna från Rättfärdighetens Sol trängt igenom molnen och mörkret i mitt sinne, och trängt undan tungsinnet. rätt

(18)Det tycktes mig som om alla måste ha frid med Gud och vara upplivade av hans Ande. Allt som min blick vilade på tycktes ha blivit förvandlat. Träden var vackrare och fåglarna sjöng ljuvligare än någonsin förr. De tycktes lovprisa Skaparen med sina sånger. Jag vågade inte tala av rädsla för att denna lycka skulle försvinna och att jag skulle förlora det dyrbara beviset på att Jesus älskade mig. rätt

(18)När vi närmade oss vårt hem i Portland åkte vi förbi män som arbetade på gatan. De talade med varandra om vanliga saker, men jag var döv för allt annat än lovprisning till Gud, och jag tyckte att deras ord lät som tacksägelser och glada hosiannarop. Jag vände mig till min mor och sa: ”Kan du förstå att dessa män lovprisar Gud och de har inte varit på lägermötet.” Jag förstod inte då varför min mors ögon blev tårfyllda, (19) och ett ömt leende lyste upp hennes ansikte när hon lyssnade till mina enkla ord som speglade hennes egen upplevelse, som liknade min. rätt

(19)Min mor älskade blommor och gladde sig åt att odla dem, och på det sättet göra sitt hem trevligt och tilldragande för sina barn. Men tyckte jag att vår trädgård aldrig sett så vacker ut som den dagen när vi kom tillbaka. I varje buske, knopp och blomma såg jag ett uttryck för Jesu kärlek. Dessa sköna ting tycktes tala sitt tysta språk om Guds kärlek. rätt

(19)Det fanns en vacker rosa blomma i trädgården, som kallades för Sarons ros. Jag minns att jag närmade mig den och vördnadsfullt rörde vid de ömtåliga kronbladen. I mina ögon tycktes de heliga. Mitt hjärta svämmade över av ömhet och kärlek till dessa sköna ting som Gud hade skapat. Jag kunde se gudomlig fullkomlighet hos blommorna som prydde jorden. Gud skötte om dem och hans allseende öga vakade över dem. Han hade gjort dem och sagt att det var gott. rätt

(19)”Å”, tänkte jag, ”om han älskar och bryr sig så mycket om blommorna som han har gett deras skönhet, hur mycket kärleksfullare kommer han då inte att beskydda sina barn som är formade till hans avbilder.” Jag upprepade stilla för mig själv: ”Jag är ett Guds barn. Hans kärleksfulla omsorg omsluter mig. Jag ska vara lydig och inte göra honom besviken på något sätt, utan prisa hans kära namn och alltid älska honom.” rätt

(19)Mitt liv framstod för mig i ett annat ljus. Det lidande som hade förmörkat min barndom tycktes ha tilldelats mig av barmhärtighet, för mitt eget bästa, för att vända mitt hjärta bort från världen och dess otillfredsställande nöjen och mot himlens bestående glädje. rätt

(19)Kort efter att vi hade kommit hem från lägermötet blev jag och flera andra intagna i församlingen på prov. Jag tänkte väldigt mycket på frågan om dop. Trots att jag var ung kunde jag bara se ett slags dop som hade stöd i skriften, och det var dop genom nedsänkning. Några av mina systrar i metodistförsamlingen försökte förgäves övertyga mig om att dop genom att stänka vatten på den som skulle döpas var bibliskt. Metodistpastorn gick med på att sänka ned (20) dopkandidaterna i vattnet, om de av samvetsskäl föredrog den metoden, fastän han lät dem förstå att dop genom att stänka vatten skulle vara lika godtagbart för Gud. rätt

(20)Till slut fastställdes den dag då vi skulle få ta del i denna högtidliga ceremoni. Det var en blåsig dag då vi, tolv stycken, steg ned i havet för att bli döpta. Vågorna gick höga och slog mot stranden, men när jag tog upp detta tunga kors kände jag en frid som var som en mäktig flod. När jag steg upp ur vattnet hade jag nästan ingen styrka kvar, för Herrens kraft vilade över mig. Jag kände att jag hädanefter inte tillhörde denna värld, utan att jag hade uppstått ur vattengraven till ett nytt liv. rätt

(20)På eftermiddagen samma dag intogs jag i församlingen som en fullvärdig medlem. Vid min sida stod en ung kvinna som också skulle tas in i församlingen. Jag hade frid i mitt sinne och kände mig lycklig tills jag la märke till guldringarna som glittrade på denna systers fingrar och de stora pråliga ringarna i hennes öron. Sedan märkte jag också att hennes bahytt var prydd med konstgjorda blommor och kantad med dyrbara band som var arrangerade i bågar och tofsar. Min glädje dämpades av denna uppvisning av fåfänga hos en som bekände sig vara den ödmjuka och enkla Jesus efterföljare. rätt

(20)Jag förväntade mig att pastorn viskande skulle ge några råd eller tillrättavisningar åt denna syster, men han verkade inte bry sig om hennes pråliga utstyrsel och gav henne inte någon tillrättavisning. Vi togs båda två in i gemenskapen med ett varmt handslag. Den juvelprydda handen trycktes av Kristi representant och båda våra namn registrerades i församlingens matrikel. rätt

(20)Detta gjorde mig inte så lite förvirrad och prövad när jag kom ihåg apostelns ord: ”Likaså ska också kvinnorna pryda sig i anständig dräkt med blygsamhet och återhållsamhet, inte med håruppsättningar eller guld eller pärlor eller dyrbara kläder, utan med goda gärningar.” (såsom det passar kvinnor som bekänner sig vara gudfruktiga.) Undervisningen i denna (21) bibeltext verkade ignoreras offentligt av dem som jag betraktade som hängivna kristna och som hade mycket längre erfarenhet än jag. Om det verkligen var så syndigt som jag trodde, att ta efter värdsliga människors extravaganta klädsel, så borde väl dessa kristna förstå det och rätta sig efter den bibliska standarden. Oavsett det beslutade jag mig för att följa min egen övertygelse när det gällde vad som var min plikt. Jag kunde inte annat än känna att det var emot evangeliets anda att ägna tid och pengar som vi fått av Gud, åt att pryda oss själva – och att ödmjukhet och självförnekelse vore mer passande för dem vars synder hade kostat Gud Son hans oändliga offer.

nästa kapitel