De två vägarna

(127)Vid konferensen I Battle Creek, 27 maj 1856, fick jag i en syn se några saker som angår samfundet generellt. Guds härlighet och majestät passerade framför mig. Ängeln sa: ”Han är fruktansvärd i sitt majestät, ändå inser ni det inte, fruktansvärd i sin vrede, ändå förolämpar ni honom dagligen. Kämpa för att komma in genom den trånga porten. `För den port är vid, och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. För den port är trång, och den väg är smal* som leder till livet, och det är få som finner den.´” Dessa vägar är olika, åtskilda och går i motsatta riktningar. Den ena leder till evigt liv och den andra till evig död. Jag såg skillnaden mellan dessa vägar och även skillnaden mellan de grupper som färdas på dem. Vägarna är varandras motsatser. Den ena är bred och jämn, den andra smal och stenig. Likaså är de grupperna som färdas på dem olika till karaktär, liv, klädsel och samtalsämnen. rätt

(127)De som färdas på den smala vägen talar om den glädje och lycka de kommer att uppleva vid resans slut. Deras uppsyn är ofta sorgsen, ändå lyser de ofta av helig, helgad glädje. De klär sig inte som gruppen på den breda vägen, de talar inte heller som de och agerar inte som de. De har fått en mönsterbild. En sorgernas man som är förtrogen med bedrövelser, beredde vägen för dem och färdades själv på den. Hans efterföljare ser hans fotspår och blir tröstade och uppmuntrade. Han kom tryggt fram och det kan de också, om de följer i hans fotspår. rätt

(128)På den breda vägen är alla upptagna med sin egen person, sin klädsel och med nöjena på vägen. De ägnar sig ohämmat åt skojande och munterhet och tänker inte på resans slut, på den säkra undergången vid vägens slut. Varje dag närmar de sig sin undergång. Ändå rusar de vidare som galna, fortare och fortare. Oh, så fruktansvärt detta framstod för mig! rätt

(128)Jag såg många som färdades på den breda vägen som hade dessa ord skrivna på sig: ”Död för världen. Slut på allt är nära. Var redo du också.” De såg exakt likadana ut som alla de ytliga människorna omkring dem, förutom en skugga av sorg som jag la märke till i deras ansikten. Deras samtalsämnen var likadana som de muntra, tanklösa människornas omkring dem. Men då och då pekade de med stor tillfredsställelse på texten på sina kläder, och uppmanade de andra att ta samma text på sina kläder. De var på den breda vägen, ändå bekände de sig vara bland dem som färdades på den smala vägen. De som fanns omkring dem sa: ”Det är ingen skillnad mellan oss. Vi är lika. Vi klär oss, talar och agerar likadant.” rätt

(128)Sedan visades jag tillbaka till åren 1843 och 1844. Då fanns en anda av helgelse som saknas nu. Vad har det tagit åt dem som påstår sig vara Guds speciella folk? Jag såg anpassningen till världen och oviljan att lida för sanningens sak. Jag såg en stor brist på underkastelse för Guds vilja. Jag visades tillbaka till Israels barn, efter att de lämnat Egypten. Gud kallade dem i sin nåd ut från Egypten, för att de skulle kunna tillbe honom utan att bli hindrade eller hållas tillbaka. Han utförde underverk för dem på vägen. Han prövade och testade dem genom att leda dem in i svårigheter. Efter Guds underbara agerande med dem, och efter att de räddats så många gånger, klagade de när de prövades eller testades av honom. De sa: "Om vi ändå hade fått dö genom HERRENS hand i Egyptens land.” De längtade efter purjolöken och löken där. rätt

(129)Jag såg att många som bekänner sig tro på sanningen för dessa sista dagar, tycker att det är märkligt att Israels barn klagade på färden och att de, efter det underbara som Gud gjort med dem, skulle vara så otacksamma att de glömde vad han hade gjort för dem. Ängeln sa: ”Ni har handlat värre än de.” Jag såg att Gud har gett sina tjänare sanningen, så klar och så tydlig att den inte kan motstås. Vart de än går kan de vara säkra på att segra. Deras fiender kan inte bortförklara den övertygande sanningen. Ljuset har lyst så klart att Guds tjänare kan stå upp var som helst och låta sanningen, klar och sammanhängande, avgå med segern. Denna stora välsignelse har inte uppskattats, eller ens uppmärksammats. Om någon prövning kommer börjar somliga att se sig tillbaka och tycka att de har det svårt. En del av dem som bekänner sig vara Guds tjänare vet inte vad renande prövningar är. Ibland skapar de prövningar åt sig själva, inbillade prövningar. De blir så lätt missmodiga, så lätt sårade och är så snabba att upphöja sig själva att de skadar sig själva, skadar andra och skadar Guds sak. Satan förstorar deras motgångar och ger dem tankar som skulle fördärva deras inflytande och användbarhet om de gav vika för dem. rätt

(129)Somliga har känt sig frestade att lämna verket för att arbeta med sina händer. Jag såg att om Guds hand skulle tas ifrån dem och de skulle tillåtas att drabbas av sjukdom och död, då skulle de få veta vad svårigheter är. Det är farligt att klaga på Gud. De tänker inte på att den väg de färdas på är en stenig, självförnekande väg, där man måste korsfästa sig själv, och att de inte kan förvänta sig att allt ska flyta på lika jämnt som om de färdades på den breda vägen. rätt

(129)Jag såg att somliga av Guds tjänare, även pastorer, så lätt blir missmodiga. Jaget blir så lätt sårat att de inbillar sig att de blivit förolämpade och sårade när de inte har blivit det. De tror att de har det svårt. Sådana människor inser inte hur de skulle må om Guds uppehållande hand drogs tillbaka, och de fick uppleva själsliga kval. Då skulle de upptäcka att deras lott blivit tio gånger svårare än den var förut, när de var engagerade i Guds verk, när de utsattes för prövningar och umbäranden men ändå hade Herrens godkännande. Somliga som arbetar i Guds verk förstår inte när de har det lätt. De har haft så få umbäranden och vet så lite om att lida brist, slitsamt arbete eller själsnöd, att när de har det lätt, när de är gynnade av Gud och nästan helt befriade från själsliga kval, då vet de inte om det och tror att deras motgångar är stora. Jag såg att om inte sådana människor får en självuppoffrande anda och blir redo att arbeta med glatt humör utan att skona sig själva, då kommer Gud att låta dem gå. Han kommer inte att erkänna dem som sina självuppoffrande tjänare utan kommer att resa upp dem som vill arbeta, inte slött utan enträget, och som vet när de har det lätt. Guds tjänare måste känna bördan för själar och gråta mellan förhuset och altaret, medan de ropar "HERRE, skona ditt folk.” rätt

(130)Somliga av Guds tjänare har gett sina liv till att ägnas åt Guds verk och slitas ut av Guds verk, tills de förlorat hälsan och nästan är utslitna av mentalt arbete, oavbrutna bekymmer, arbete och umbäranden. Andra har inte tagit, och vill inte ta bördan på sig. Ändå är det just sådana människor som tror att de har det svårt, eftersom de aldrig har upplevt påfrestningar. De har aldrig döpts till lidandet, och de kommer aldrig att bli det så länge de visar så stor svaghet och så litet framåtanda, och är så måna om sin egen bekvämlighet. Utifrån vad Gud har visat mig behövs det stora motgångar bland pastorerna, så att de lättjefulla och senfärdiga som bryr sig mest om sig själva rensas ut, och en grupp som är ren, trogen och självuppoffrande blir kvar, som inte söker sin egen bekvämlighet utan tjänar troget i ord och lära, villiga att lida och stå ut med vad som helst för Kristi skull, och att rädda dem som han dött för. För dessa tjänare är det tillräckligt att de känner ve över sig om de inte förkunnar evangeliet. Men alla känner inte så.

nästa kapitel