Förtvivlade känslor

(21)I juni 1842 höll Miller sin andra serie predikningar i Portland. Jag upplevde det som en stor förmån att få lyssna till dessa föredrag, för jag hade blivit missmodig och kände mig inte beredd att möta min Frälsare. Denna andra serien skapade mycket större uppståndelse i staden än den första. Med några få undantag stängde de olika samfunden sina dörrar för Miller. Många predikningar från de olika talarstolarna försökte avslöja föreläsarens påstådda, fanatiska villoläror, men skaror av ivriga lyssnare kom till hans möten. Det var många som inte fick plats i salen. rätt

(21)De församlade var ovanligt tysta och uppmärksamma. Millers sätt att predika var inte utbroderat eller högtravande, men han presenterade klara och uppseendeväckande fakta som väckte hans åhörare ur deras obekymrade likgiltighet. Han stödde sina påståenden och teorier på bevis från bibeln då han fortsatte sin framställning. Hans ord åtföljdes av en övertygande kraft, som gjorde att de framstod som sanning. rätt

(21)Han var artig och sympatisk. Jag har (22) sett honom lämna talarstolen när varje stol i salen var upptagen, när podiet var fullsatt och även platserna runt talarstolen. Han gick nedför gången och tog någon svag gammal man eller kvinna i handen och fann en plats åt dem. Sedan gick han tillbaka och fortsatte sin predikan. Han kallades verkligen med rätta fader Miller, för han tog noga hand om dem som han fick vård om. Han hade ett vänligt sätt, var hjärtlig till sin läggning och ömsint. rätt

(22)Han var en intressant talare och hans förmaningar som riktades både till bekännande kristna och till obotfärdiga, var berättigade och kraftfulla. Ibland genomsyrades hans möten av ett allvar som var så påtagligt att det var smärtsamt. Många lät sig övertygas av Guds Ande. Gråhåriga män och äldre kvinnor försökte med darrande steg nå de åtråvärda sittplatserna. De fullvuxna, ungdomarna och barnen blev djupt rörda. Jämranden och gråt blandades med lovprisning till Gud vid bönealtaret. rätt

(22)Jag trodde på de allvarliga ord som Guds tjänare talade och jag kände mig illa till mods när de blev motsagda eller när man skämtade om vad han sa. Jag gick ofta på mötena och trodde att Jesus snart skulle komma på himmelens skyar, men min stora längtan var att jag skulle vara redo att möta honom. Jag tänkte hela tiden på hjärtats helighet. Jag längtade mer än allt annat efter att få denna stora välsignelse och att känna att jag var helt och fullt accepterad av Gud. rätt

(22)Bland metodisterna hade jag hört mycket om helgelse. Jag hade sett människor förlora sin fysiska styrka under stark sinnesrörelse och hade hört sägas att detta var beviset på helgelse. Men jag kunde inte förstå vad som krävdes för att bli helt överlåten åt Gud. Mina kristna vänner sa till mig: ”Tro på Jesus nu! Tro att Han accepterar dig nu!” Jag försökte göra det, men det var omöjligt för mig att tro att jag hade fått den välsignelse som jag trodde borde elektrifiera hela mitt väsen. Jag förvånades över mitt eget hårda hjärta, när jag inte kunde uppleva den hänförda anda som de andra visade. Jag tyckte att jag var olik dem och för alltid utestängd från den fullkomliga glädje som kom av ett heligt hjärta. rätt

(23)Mina idéer om rättfärdigande och helgelse var förvirrade. Dessa två tillstånd framstod för mig som separata och åtskilda från varandra. Ändå fattade jag inte skillnaden och förstod inte vad uttrycken innebar, och alla predikanternas förklaringar gjorde det bara svårare för mig. Jag kunde inte göra anspråk på välsignelsen för egen del och jag undrade om det bara var hos metodisterna som den fanns. Jag undrade om jag utestängde mig själv från det jag önskade mer än något annat, nämligen Guds helgande Ande, när jag gick på adventmötena. rätt

(23)Ändå la jag märke till att några av dem som påstod att de var helgade visade en bitter anda, när Kristi snara ankomst kom på tal. För mig verkade inte det som ett tecken på den helighet som de påstod sig ha. Jag kunde inte förstå varför pastorer från talarstolen skulle motsätta sig läran att Jesu andra ankomst var nära. En reformation hade följt på förkunnelsen av denna tro och många av de mest hängivna pastorerna och lekmännen hade tagit emot den som sanningen. Jag tyckte att de som uppriktigt älskade Jesus borde vara redo att acceptera nyheten om hans ankomst och glädja sig över att den var nära. rätt

(23)Jag kände att jag bara kunde påstå att jag hade det som de kallade rättfärdigande. I Guds ord läste jag att utan helgelse skulle ingen se Gud. Då fanns det alltså någonting högre som jag måste uppnå innan jag kunde vara säker på att få evigt liv. Jag studerade ämnet oavbrutet, för jag trodde att Jesus snart skulle komma och var rädd att han skulle finna mig oförberedd att möta honom. Fördömande ord ringde i mina öron dag och natt och mitt oupphörliga rop till Gud var: Vad ska jag göra för att bli frälst? rätt

(23)I mina tankar skymde Guds rättvisa hans barmhärtighet och (24) kärlek. Jag hade fått lära mig att tro på ett evigt brinnande helvete och den skrämmande tanken var ständigt inför mig, att mina synder var för stora för att bli förlåtna, och att jag skulle gå förlorad för evigt. De skrämmande beskrivningar som jag hade hört om förtappade själar sjönk djupt in i mitt sinne. Pastorer målade upp levande bilder av de förlorades tillstånd från talarstolen. De lärde att Gud inte hade för avsikt att frälsa någon utom de helgade. Gud höll ögonen på oss hela tiden. Varje synd registrerades och skulle få sitt rättvisa straff. Gud själv förde bok med sin oändliga visdoms exakthet, och varje synd vi begick blev omsorgsfullt noterad emot oss. rätt

(24)Satan beskrevs som ivrig att fånga sitt byte och att dra oss ner i den djupaste ångest ,för att där triumfera över våra lidanden i ett evigt brinnande helvetes skräck. I detta helvete skulle efter tusentals och åter tusentals år av tortyr, eldens vågor föra de förvridna offren upp till ytan, som skek: ”Hur länge, O Herre, hur länge?” Då skulle svaret dundra ner i avgrunden: ”I all evighet!” Då skulle de heta vågorna åter uppsluka de förlorade och dra dem ner i djupet av ett eldhav som ständigt var i rörelse. rätt

(24)Medan jag lyssnade till dessa fruktansvärda beskrivningar sattes min fantasi igång så till den grad att jag började svettas och hade svårt att hålla tillbaka ett skrik av ångest, för jag tyckte mig redan känna undergångens plågor. Sedan brukade predikanten tala om livets ovisshet. I det ena ögonblicket kan vi vara här och nästa ögonblick i helvetet, eller ena stunden på jorden och nästa i himlen. Skulle vi välja eldsjön och demonernas sällskap eller himlens salighet med änglar till vårt sällskap? Skulle vi höra jämmer och förbannelser från förlorade själar genom hela evigheten eller sjunga Jesu sånger inför tronen? rätt

(24)Vår himmelske Fader framstod i mitt sinne som en tyrann, som njöt av de fördömdas plågor, inte som syndarnas ömsinta och medkännande vän som älskar sina (25) skapade varelser med en kärlek som övergår allt förstånd och som önskar att de ska bli frälsta i hans rike. rätt

(25)Jag var mycket känslig. Jag var rädd att skada någon levande varelse. När jag såg att djur blev illa behandlade värkte mitt hjärta för deras skull. Kanske väcktes mitt medlidande med dem som led lättare eftersom jag själv hade varit offer för tanklös grymhet, som lett till den skada som hade förmörkat min barndom. Men när den tanken behärskade mitt sinne, att Gud skulle finna nöje i att tortera sina skapade varelser, som var formade till hans avbilder, tycktes en mur av mörker skilja mig från honom. När jag tänkte på att universums Skapare skulle vilja störta de onda ner i helvetet för att de skulle brinna där i en ändlös evighet, greps jag av fruktan och misströstade om att en så grym och tyrannisk varelse någonsin skulle nedlåta sig till att frälsa mig från syndens fördömelse. rätt

(25)Jag tänkte att jag skulle få den fördömda syndarens öde, att för evigt uthärda helvetets flammor, så länge Gud själv existerade. Denna uppfattning blev allt djupare i mitt sinne, tills jag var rädd att jag skulle förlora förståndet. Jag brukade se på de stumma djuren med avund eftersom de inte hade någon själ som kunde straffas efter döden. Många gånger önskade jag att jag aldrig hade blivit född. rätt

(25)Ett totalt mörker sänkte sig över mig och det tycktes inte finnas någon väg ut ur skuggorna. Om sanningen kunde ha framställts för mig så som jag nu förstår den, då skulle jag ha besparats mycket förvirring och sorg. Om man hade talat mer om Guds kärlek och mindre om hans stränga rättvisa, då skulle skönheten och härligheten i hans karaktär ha väckt en djup och innerlig kärlek i mig till min Skapare. rätt

(25)Efteråt har jag tänkt att många av dem som finns på mentalsjukhus har hamnat där på grund av upplevelser liknande min egen. En känsla av synd drabbade deras samveten och deras svaga tro vågade inte göra anspråk på förvirring Guds förlåtelse. De lyssnade på beskrivningar av det ortodoxa helvetet, tills blodet i deras ådror verkade frysa till is och (26) intrycket brändes in i deras minnen. Oavsett om de var vakna eller om de sov hade de alltid den fasansfulla bilden framför sig, tills de inte kunde skilja på verklighet och fantasi och de bara såg de virvlande flammorna i ett uppdiktat helvete och bara hörde de fördömdas skrik. Förnuftet försvann och hjärnan fylldes med den vilda fantasin från en fruktansvärd dröm. De som lär ut läran om ett evigt helvete skulle göra väl i att närmare undersöka vilket stöd det finns för en så en så grym tro. rätt

(26)Jag hade aldrig bett offentligt och hade bara blygt sagt några ord på bönemöten. Jag fick nu känslan att jag borde söka Gud i bön på våra små sammankomster. Det vågade jag inte göra eftersom jag var rädd för att bli förvirrad och inte kunna uttrycka mina tankar. Men denna plikt framstod så tydlig för mitt sinne, att när jag försökte be enskilt verkade det som jag hånade Gud eftersom jag hade låtit bli att lyda hans vilja. Jag greps av förtvivlan och under tre långa veckor trängde ingen ljusstråle igenom mörkret som omgav mig. rätt

(26)Jag led svårt i mina tankar. Ibland vågade jag inte sluta mina ögon under en hel natt, utan brukade vänta tills min tvillingsyster hade somnat. Då steg jag tyst upp ur sängen och böjde knä på golvet. Jag bad tyst i en stum förtvivlan som är omöjlig att beskriva. Skräcken i ett evigt brinnande helvete var alltid inför mig. Jag visste att det var omöjligt för mig att leva länge i detta tillstånd och jag vågade inte dö och drabbas av syndarens hemska öde. Så avundsjuk jag var på dem som visste att de var accepterade av Gud! Så dyrbart den kristnes hopp tycktes för min plågade själ! rätt

(26)Jag blev ofta kvar på knä i bön nästan hela natten. Jag jämrade mig och skälvde i en outsäglig ångest och en hopplöshet som trotsar all beskrivning. Herre, ha förbarmande! Så löd min vädjan, och liksom den stackars publikanen vågade jag inte lyfta min blick mot himlen utan riktade mitt ansikte mot golvet. Jag gick ner mycket i vikt och blev väldigt försvagad. Ändå höll jag mitt lidande och min förtvivlan för mig själv. rätt

(27)(27) Medan jag var i detta tillstånd av hopplöshet hade jag en dröm som gjorde ett djupt intryck på mig. Jag drömde att jag såg ett tempel där många människor samlades. Bara de som tog sin tillflykt till detta tempel skulle bli frälsta när tiden var slut. Alla som stannande utanför skulle gå förlorade för evigt. Människomassorna utanför som höll på med sina olika sysslor, hånade och förlöjligade dem som gick in i templet. De sa till dem att denna plan för att vinna trygghet var ett listigt bedrägeri och att det egentligen inte fanns någon fara alls som de behövde undgå. De grep till och med tag i några för att hindra dem från att skynda sig in. rätt

(27)Eftersom jag var rädd att bli förlöjligad tänkte jag att det var bäst att vänta tills folkmassan skingrades eller tills jag kunde gå in utan att de såg det. Men antalet människor ökade istället för att minska. Eftersom jag var rädd att komma för sent skyndade jag hemifrån och trängde mig fram genom folkmassan. I min iver att nå templet la jag varken märke till eller brydde mig om människohopen omkring mig. När jag gick in i byggnaden såg jag att det väldiga templet bars upp av en enda kolossal pelare och vid denna pelare var ett lamm bundet, svårt sårat och blödande. Vi som var där tycktes känna till att detta lamm hade blivit sargat och sårat för vår skull. Alla som gick in i templet måste gå fram till det och bekänna sina synder. rätt

(27)Alldeles framför lammet fanns det upphöjda sittplatser och på dem satt några som såg mycket lyckliga ut. Himlens ljus tycktes skina på deras ansikten och de prisade Gud och sjöng glada tacksägelsesånger som lät som änglamusik. Det var dessa personer som hade gått fram till lammet, bekänt sina synder och tagit emot förlåtelse. Nu dröjde de i glad förväntan på något glädjande som skulle hända. rätt

(27)Även efter att jag hade gått in i byggnaden kom fruktan över mig och en känsla av skam över att behöva ödmjuka mig inför dessa människor. Men jag kände mig tvungen att gå framåt och banade mig långsamt väg runt pelaren för att komma inför lammet, när en trumpet ljöd. Templet skakade och triumferande rop (28) steg från de heliga som samlats. Ett fruktansvärt klart ljus lyste upp byggnaden. Sedan blev allt helt mörkt. De lyckliga människorna hade försvunnit med det klara ljuset och jag var ensam kvar i nattens tysta skräck. Jag vaknade full av ångest och kunde knappt övertyga mig själv om att jag hade drömt. Det föreföll mig som om min dom var avkunnad, att Herrens Ande hade lämnat mig för att aldrig återvända. rätt

(28)Kort tid efter detta hade jag en annan dröm. Jag tycktes sitta, helt förtvivlad med ansiktet dolt i händerna och jag tänkte som så: Om Jesus vore på jorden skulle jag gå till honom, kasta mig ned vid hans fötter och berätta för honom om alla mina lidanden. Han skulle inte vända sig bort från mig. Han skulle känna medlidande med mig och jag skulle alltid älska och tjäna honom. Just då öppnades dörren och en person med skön gestalt och vackert ansikte kom in. Han såg medlidsamt på mig och sa: ”Önskar du se Jesus? Han är här och du kan träffa honom om du önskar det. Ta allt du äger och följ mig.” rätt

(28)Med outsäglig glädje hörde jag detta och glatt samlade jag alla mina små ägodelar, varje liten småsak som jag satte värde på, och följde min vägvisare. Han ledde mig till en brant trappa som såg bräcklig ut. När jag började gå uppför trappstegen rådde han mig att hålla blicken fäst uppåt, så jag inte skulle bli yr och falla. Många andra som klättrade uppför den branta trappan föll innan de nådde toppen. (I T 28.2) rätt

(28)Slutligen nådde vi det sista trappsteget och stod framför en dörr. Här sa min vägvisare åt mig att lämna alla saker som jag hade tagit med mig. Jag ställde glatt ner dem. Sedan öppnade han dörren och bad mig stiga in. Ett ögonblick senare stod jag framför Jesus. Det gick inte att ta miste på detta vackra ansikte. Detta välvilliga och majestätiska ansiktsuttryck kunde inte tillhöra någon annan. När hans blick vilade på mig visste jag genast att han kände till varje omständighet i mitt liv och alla minna innersta tankar och känslor. rätt

(28)Jag försökte värja mig för hans blick, eftersom jag kände att jag inte kunde uthärda hans forskande ögon. Men han närmade sig med ett leende, (29) och medan han lade sin hand på mitt huvud sa han: ”Var inte rädd.” Ljudet av hans ljuvliga röst kom mitt hjärta att skälva av en lycka som jag aldrig tidigare hade upplevt. Jag var för glad för att kunna säga någonting, men överväldigad av känslor sjönk jag ned raklång framför hans fötter. Medan jag hjälplös låg där passerade sköna och härliga scener inför mig och det verkade som om jag nått himlens trygghet och frid. Så småningom fick jag krafterna tillbaka och jag reste mig upp. Jesu kärleksfulla ögon vilade fortfarande på mig och hans leende fyllde min själ med glädje. Hans närvaro fyllde mig med helig vördnad och en outsäglig kärlek. rätt

(29)Min vägvisare öppnade nu dörren och vi gick båda ut. Han bad mig att ta upp alla sakerna som jag hade lämnat utanför. När jag hade gjort det räckte han mig en grön snodd som var hårt ihoprullad. Han uppmanade mig att förvara den närmast mitt hjärta och när jag önskade se Jesus skulle jag ta den från mitt bröst och sträcka ut den så långt det gick. Han varnade mig för att låta den ligga hoprullad länge, för då skulle det kunna bli knutar på den och den kunde bli svår att sträcka ut. Jag placerade den nära mitt hjärta och gick glad nedför den smala trappan, medan jag lovprisade Herren och berättade för alla jag mötte var de kunde finna Jesus. Denna dröm gav mig hopp. För mig representerade den gröna snodden tro, och skönheten och enkelheten i att lita på Gud började gå upp för mig. rätt

(29)Nu anförtrodde jag min mor alla mina sorger och bekymmer. Hon visade öm medkänsla med mig, uppmuntrade mig och rådde mig att gå för att få råd hos pastor Stockman som då predikade läran om Jesu återkomst i Portland. Jag hade stort förtroende för honom, för han var en hängiven Kristi tjänare. När han hade hört min historia lade han vänligt sin hand på mitt huvud och sa med tårar i ögonen: ”Ellen, du är bara ett barn. Den erfarenhet du har haft är något mycket ovanligt för någon som är så ung. Jesus måste hålla på att förbereda dig för någon särskild uppgift.” rätt

(29)Sedan berättade han för mig, att även om jag vore en vuxen person som plågades av tvivel och missmod skulle han ha sagt till (30) mig att han visste att det fanns hopp för mig genom Jesu kärlek. Själva ångesten som jag hade plågats av var ett säkert bevis på att Herrens Ande arbetade med mig. Han sa att när syndaren blir förhärdad i sin skuld så inser han inte den enorma vidden av sin överträdelse, utan smickrar sig med att han i stort sett lever rätt och inte är i någon särskild fara. Herrens Ande lämnar honom och han blir obekymrad och likgiltig eller vårdslöst trotsig. Denne gode man berättade för mig om Guds kärlek till sina vilsekomna barn. Han sa att Gud längtade efter att dra dem till sig i enkel tro och kärlek, i stället för att glädja sig över deras undergång. Han talade om Jesu stora kärlek och frälsningsplanen. rätt

(30)Han talade om olyckan som drabbat mig tidigt och sa att det verkligen var ett svårt slag, men han bad mig lita på att den kärleksfulla Faderns hand inte hade dragit sig bort från mig. I framtiden, när den dimma som hade förmörkat mitt sinne hade försvunnit, skulle jag kunna urskilja visdomen i Guds försyn, som hade tyckts mig så grym och ofattbar. Jesus sa till sina lärjungar: ”Vad jag gör förstår du inte nu, men längre fram ska du förstå det.” I en underbar framtid kommer vi inte längre att se som i en dunkel spegelbild, men se hemligheterna i Guds kärlek ansikte mot ansikte. rätt

(30)”Känn dig fri Ellen”, sa han, ”vänd tillbaka hem och förtrösta på Jesus, för han kommer inte att hålla tillbaka sin kärlek från någon sann sökare.” Sedan bad han innerligt för mig och det föreföll mig som att Gud säkert skulle lyssna till bönen från en av sina heliga, även om mina enkla böner inte blev hörda. Jag lämnade honom tröstad och uppmuntrad. rätt

(30)Under de få minuter då jag fick undervisning av pastor Stockman hade jag fått mer kunskap om Guds kärlek och medkännande ömhet, än jag hade fått från alla predikningar och förmaningar som jag någonsin hade hört. Jag återvände hem och sökte åter Herren och lovade att göra och uthärda allt som han skulle kunna komma att begära av mig, om bara Jesus leende kunde uppmuntra mig. Samma plikt som jag tidigare hade bekymrat mig för, framställdes för mig - att ta upp mitt kors bland Guds samlade folk. Det dröjde inte länge förrän jag fick ett tillfälle. Det hölls ett bönemöte den kvällen, som jag var med på. rätt

(31)Jag böjde mig bävande ner under bönerna. Efter att några hade bett höjde jag min röst i bön innan jag var medveten om det. Guds löften framstod för mig som många dyrbara pärlor som man kunde få genom att bara be om dem. När jag bad blev jag fri från den själslig börda och vånda som jag så länge hade uthärdat, och Herrens välsignelse sänktes över mig som stilla dagg. Jag prisade Gud från djupet av mitt hjärta. Allt verkade avlägset utom Jesus och hans härlighet, och jag var inte längre medveten om vad som hände runt omkring mig rätt

(31)Guds Ande vilade över mig med en sådan kraft att jag inte kunde gå hem den kvällen. När jag kom hem följande dag hade en stor förändring ägt rum i mitt sinne. För mig verkade det som om jag knappt var samma person som hade lämnat min fars hus föregående kväll. Denna bibeltext fanns hela tiden i mina tankar: ”HERREN är min herde, mig ska inget fattas.” Mitt hjärta var fyllt av lycka när jag stilla upprepade dessa ord. rätt

(31)Min syn på Fadern hade förändrats. Nu såg jag på honom som en kärleksfull och ömsint förälder snarare än en sträng tyrann som tvingar människor till blind lydnad. Jag längtade i mitt hjärta efter honom med en djup och innerlig kärlek. Lydnad för hans vilja tycktes vara en glädje. Det var ett nöje att vara i hans tjänst. Ingen skugga skymde det ljus som uppenbarade Guds fullkomliga vilja för mig. Jag kände mig förvissad om att Frälsaren bodde i mig och jag förstod sanningen i det som Kristus hade sagt: ”Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ska ha livets ljus.” rätt

(31)Min frid och lycka stod i så tydlig kontrast till min tidigare dysterhet och ångest, att det föreföll mig som om jag hade blivit räddad från helvetet och förd till himlen. Jag kunde (32) till och med tacka Gud för den olycka som hade varit mitt livs prövning, för den hade varit det medel som gjort att jag riktade mina tankar mot evigheten. Eftersom jag av naturen var stolt och ärelysten hade jag kanske inte varit benägen att ge mitt hjärta till Jesus om det inte varit för den svåra prövning som på sätt och vis hade avskurit mig från världens framgångar och tomhet. rätt

(32)Under sex månader förmörkades inte mitt sinne av en enda skugga. Jag försummade heller inte någon plikt som jag var medveten om. Hela min strävan gick ut på att göra Guds vilja och hålla Jesus och himlen i tankarna hela tiden. Jag var förvånad och hänförd över den klara syn på försoningen och Kristi verk som nu framställdes för mig. Jag ska inte försöka förklara ytterligare hur jag tänkte. Det räcker att jag säger att det gamla var förbi och att allt hade blivit nytt. Inte ett moln skymde min fullkomliga lycka. Jag längtade efter att berätta historien om Jesus kärlek, men kände ingen lust att ge mig in i vardagliga samtal med någon. Mitt hjärta var så fyllt av kärlek till Gud och den frid som övergår allt förstånd att jag älskade att ägna mig åt eftertanke och bön. rätt

(32)Kvällen efter att jag hade fått en så stor välsignelse deltog jag i ett adventmöte. När stunden kom för Kristi efterföljare att säga något till hans ära, kunde jag inte hålla tyst utan reste mig upp och berättade om min erfarenhet. Jag hade inte haft en tanke på vad jag skulle säga, men den enkla berättelsen om Jesus kärlek till mig kom från mina läppar med fullkomlig frimodighet och jag var så innerligt lycklig över att vara befriad från den mörka förtvivlan att jag inte längre såg människorna omkring mig utan tycktes vara ensam med Gud. Jag hade ingen svårighet att uttrycka min frid och lycka, utom då tårar av tacksamhet kvävde mina ord när jag berättade om den underbara kärlek som Jesus hade visat mig. rätt

(32)Pastor Stockman var där. Han hade nyligen sett mig i djup förtvivlan och den märkvärdiga förändringen i mitt uppträdande och mina känslor rörde hans hjärta. Han grät högt. Han gladde sig med mig och lovprisade Gud för detta bevis på hans ömma barmhärtighet och kärleksfulla nåd. rätt

(33)(33) Kort tid efter att jag hade fått denna stora välsignelse var jag med på ett konferensmöte i The Christian Church, där broder Brown var pastor. Jag inbjöds att återge min erfarenhet och jag kände inte bara en stor frimodighet att uttrycka mig utan också lycka över att få berätta min enkla historia om Jesus kärlek och om glädjen över att bli godtagen av Gud. Då jag talade med ödmjukt hjärta och ögonen fulla av tårar, tycktes min själ dragen mot himlen i lovprisning. Herrens bevekande kraft kom över de församlade människorna. Många grät och andra prisade Gud. rätt

(33)Syndare uppmanades att resa sig för att få förbön och många svarade på kallelsen. Jag var så innerligt tacksamt till Gud för den välsignelse som han hade gett mig, att jag längtade efter att andra skulle få delta i denna heliga glädje. Jag kände djupt intresse för dem som kanske plågades av en känsla av Guds missnöje och syndens börda. Medan jag berättade om min erfarenhet kände jag att ingen skulle kunna stå emot beviset på Guds förlåtande kärlek som hade åstadkommit en så underbar förändring i mig. Den sanna omvändelsens verklighet tycktes mig så tydlig att jag ville hjälpa mina unga vänner in i ljuset, och jag tog varje tillfälle att utöva mitt inflytande i den riktningen. rätt

(33)Jag ordnade möten för mina unga vänner. En del av dem var åtskilligt äldre än jag, och några av dem var gifta. En del av dem var fåfänga och tanklösa. Min erfarenhet lät som tomt prat för dem och de brydde sig inte om mina vädjanden. Men jag bestämde mig för att mina ansträngningar för dessa dyrbara själar, som jag intresserade mig så mycket för, inte skulle upphöra förrän de lämnade sig åt Gud. Jag tillbringade flera hela nätter i innerlig bön till Gud för dessa personer som jag hade valt ut och fört samman för att arbeta för dem och be med dem. ( IT 33. 3) rätt

(33)Några av dem hade samlats hos oss för att de var nyfikna på vad jag hade att säga. Andra tyckte att jag inte var riktigt normal då jag var så enträgen i mina ansträngningar, särskilt som de inte visade att de brydde sig för egen del. Men vid vart och ett av våra små möten fortsatte jag att mana och att be för var och en personligen, tills de allesammans hade lämnat sig åt Jesus och erkände hans förlåtande kärleks förtjänster. Varenda en omvände sig till Gud. rätt

(34)Natt efter natt tycktes jag i mina drömmar arbeta för själars frälsning. Vid sådana tillfällen framställdes speciella fall för mig. Jag sökte upp dessa personer efteråt och bad med dem. Alla utom en av dessa personer lämnade sig åt Herren. Några av våra mer formella bröder fruktade att jag var för nitisk när det gällde människors omvändelse. Men tiden tycktes mig så kort att alla som hade ett välsignat hopp om odödlighet och som såg fram emot Kristi snara ankomst måste arbeta utan uppehåll för dem som fortfarande var kvar i sina synder och som stod vid undergångens fruktansvärda avgrund. rätt

(34)Fastän jag var mycket ung hade jag ett klart begrepp om frälsningsplanen. Min personliga erfarenhet hade varit så tydlig att jag, när jag tänkte över saken, visste att det var min plikt att fortsätta mina ansträngningar för dyrbara själars frälsning och att be och bekänna Kristus vid varje tillfälle. Jag erbjöd mig själv helt och hållet för att tjäna min Mästare. Vad som än skulle ske var jag fast besluten att behaga Gud och att leva som en som väntade på att Frälsaren skulle komma och belöna de trofasta. Jag kände mig som ett litet barn som kom till Gud som om han vore min far, och frågade honom om vad han ville att jag skulle göra. När då min plikt framstod tydligt för mig var det min största lycka att utföra den. Egendomliga prövningar mötte mig ibland. De som hade längre erfarenhet än jag försökte hålla mig tillbaka och kyla ner glöden i min tro. Men med Jesus leenden som lyste upp mitt liv och med Guds kärlek i mitt hjärta fortsatte jag med glatt mod. rätt

(34)Så ofta som jag tänker tillbaka på erfarenheterna i min ungdom minns jag med ömhet min bror, som var min förtrogne i mitt hopp och min rädsla och som uppriktigt sympatiserade med mig i min kristna erfarenhet. Han var en av dem som inte ofta frestas av synden. Han var av naturen hängiven Gud och (35) han sökte aldrig sällskap av dem som var unga och nöjeslystna, utan valde hellre att vara tillsammans med kristna, vars samtal skulle kunna undervisa honom om livets väg. Han var allvarligare än man brukar vara vid hans ålder. Han var mild och fridsam och hans sinne var nästan alltid fyllt av religiösa tankar. De som kände honom pekade på honom som ett mönster för de unga, ett levande exempel på älskvärdheten och skönheten i sann kristendom.

nästa kapitel