Motstånd från formella bröder

(44)Inte ett enda moln kom emellan mig och min Frälsare på sex månader. Varje gång jag fick ett lämpligt tillfälle vittnade jag, och blev mycket välsignad. Ibland vilade Herrens Ande över mig med en sådan kraft att min styrka vek ifrån mig. Detta var prövande för några som hade lämnat de formella samfunden och man kom ofta med kommentarer som gjorde mig mycket ledsen. Många kunde inte tro att man kunde bli så överväldigad av Guds Ande, att man förlorade all sin styrka. Min situation var mycket smärtsam. Jag började resonera med mig själv, om jag inte hade rätt att hålla inne med mitt vittnesbörd på möten och på så sätt lägga band på mina känslor, när det fanns ett sådant motstånd bland dem som var äldre och mer erfarna än jag. rätt

(44)Jag höll mig ett tag till denna plan att vara tyst, medan jag försökte övertyga mig själv om att jag inte skulle hindras från att troget leva ut min tro, även om jag undertryckte mitt vittnesbörd. Jag kände ofta tydligt att det var min plikt att tala under möten, men avstod från att göra det, och jag kände att jag därigenom hade sårat Guds Ande. Jag höll mig till och med borta från möten ibland, eftersom de som stördes av mitt vittnesbörd skulle komma dit. Jag ville inte stöta mig med mina bröder och lät på så sätt rädsla för människor bryta den kontinuerliga förbindelsen med Gud, som hade gett mig välsignelse i så många månader. rätt

(44)Vi hade planerat in bönemöten på kvällarna på olika ställen i staden för att tillmötesgå alla som önskade (45) vara med. Den familj som mest öppet hade varit emot mig kom till ett av dessa möten. Vid detta tillfälle, medan de församlade höll på att be, kom Herrens Ande över de församlade och en av medlemmarna i denna familj föll raklång på golvet som om han vore död. Hans släktingar stod runt honom och grät. De gnuggade hans händer och gned in honom med stärkande mediciner. Till slut fick han tillräcklig styrka för att prisa Gud och han lugnade dem genom att ropa i hänförelse över det tydliga bevis han hade fått på att Herrens kraft var över honom. Den unge mannen klarade inte att åka hem den kvällen. rätt

(45)Familjen trodde att detta var en manifestation av Guds Ande, men det övertygade dem inte om att det var samma gudomliga kraft som hade vilat över mig ibland, och som berövat mig min vanliga styrka och fyllt min själ med frid och Jesu kärlek. De kände sig fria att säga att min uppriktighet och fullständiga ärlighet inte kunde betvivlas, men de ansåg att jag lurade mig själv när jag trodde det var Herrens kraft, när det bara var ett resultat av mina egna överspända känslor. rätt

(45)Jag kände mig mycket förvirrad på grund av detta motstånd, och när tiden för vårt vanliga möte närmade sig var jag osäker på om det var bäst för mig att delta eller inte. Under några dagar dessförinnan hade jag känt mig mycket oroad över de känslor som man visade mot mig. Till sist bestämde jag mig för att stanna hemma, och på så vis slippa undan kritiken från mina bröder. När jag försökte be upprepade jag dessa ord om och om igen: ”Herre vad vill du att jag ska göra?” Det svar som kom till mitt hjärta tycktes säga till mig att jag skulle lita på min himmelske Fader och vänta tålmodigt på att få veta vad som var hans vilja. Jag överlämnade mig åt Herren med ett litet barns enkla tillit, medan jag kom ihåg att han hade lovat att de som följer honom inte ska vandra i mörkret. rätt

(45)Pliktkänsla drev mig att gå till mötet, och jag gick dit i full förvissning om att allt skulle gå bra. Medan vi böjde knä inför Herren bad jag innerligt och mitt hjärta fylldes av en frid som bara Kristus kan ge. Min själ gladde sig över Frälsarens kärlek och min fysiska styrka försvann. Med barnslig tro kunde jag bara säga: ”Himlen är mitt hem och Kristus är min återlösare.” rätt

(46)En medlem i den familj som jag tidigare nämnt, som vänt sig emot manifestationen av Guds kraft över mig, påstod vid detta tillfälle att jag styrdes en upphetsning som han tyckte att det var min plikt att motstå. Men i stället för att göra det menade han att jag uppmuntrade den, som ett bevis på Guds ynnest. Hans tvivel och motstånd berörde mig inte just då, för jag verkade vara innesluten av Herren och lyft över allt yttre inflytande. Men han hade knappt slutat tala när en stark man, en hängiven och ödmjuk kristen, slogs ner av Guds kraft inför hans egna ögon och rummet fylldes av den Helige Ande. rätt

(46)När jag hade återhämtat mig var jag lycklig över att få avge mitt vittnesbörd för Jesus och att berätta om hans kärlek till mig. Jag bekände min brist på tro på Guds löften och mitt misstag att hålla tillbaka hans Andes maningar, av rädsla för människor. Jag erkände att han, trots min brist på tillit, hade gett mig oväntade bevis på sin kärlek och uppehållande nåd. Den broder som hade vänt sig emot mig, reste sig då och bekände med tårar att hans känslor gentemot mig hade varit helt felaktiga. Han bad mig ödmjukt om förlåtelse och sa: ”Syster Ellen, jag kommer aldrig mer att göra något för att motverka dig. Gud har visat mig mitt hjärtas kyla och envishet, som han har brutit ner genom beviset på sin kraft. Jag har handlat helt fel.” rätt

(46)Sedan sa han, vänd mot människorna: ”När syster Ellen verkade så lycklig tänkte jag: Varför känner inte jag det så? Varför får inte broder R något sådant bevis? Jag var nämligen övertygad om att han var en hängiven kristen, men ändå hade inte någon sådan kraft kommit över honom. Jag bad en tyst bön, att om detta var Guds heliga inflytande skulle broder R få en sådan erfarenhet ikväll. rätt

(46)Nästan samtidigt som denna önskan steg upp från mitt hjärta föll broder R ner, (47) slagen till golvet av Guds kraft medan han ropade: ’Låt Herren få verka!’ Jag är övertygad i mitt hjärta om att jag har kämpat mot den helige Ande, men jag kommer inte längre att bedröva den genom hårdnackad otro. Välkommen ljus! Välkommen Jesus! Jag har varit avfällig och förhärdad och känt mig stött över att någon prisade Gud och visade överflödande glädje i hans kärlek. Men nu har mina känslor förändrats. Mitt motstånd är slut. Jesus har öppnat mina ögon och jag kan nu själv utropa hans lov. Jag har sagt sådant som var bittert och sårande om syster Ellen, som jag sörjer över nu och jag ber att hon ska förlåta mig, och att alla andra som är här också ska göra det.” rätt

(47)Sedan gav broder R sitt vittnesbörd. Hans ansikte var upplyst av himlens härlighet när han lovprisade Herren för de underverk som han hade utfört den kvällen. Han sa: ”Denna plats är mycket högtidlig på grund av den Allra Högstes närvaro. Syster Ellen, i framtiden kommer du att få vår hjälp och vår stödjande medkänsla i stället för det grymma motstånd som vi har visat dig. Vi har varit blinda för Guds Helige Andes manifestationer.” rätt

(47)Alla motståndare tvingades nu inse sitt misstag och att erkänna att det som skett verkligen var Herrens verk. Under ett bönemöte strax efteråt, upplevde den broder som hade bekänt att han haft fel i sitt motstånd, Guds kraft. Den kom över honom så häftigt att hans ansikte lyste av himmelskt ljus och han föll hjälplös till golvet. När han återfick styrkan erkände han ännu en gång att han av okunnighet hade kämpat emot Herrens Ande genom att ge näring åt de känslor som han hyste emot mig. På ett annat bönemöte påverkades en annan medlem av samma familj på liknande sätt och kom med samma vittnesbörd. Några veckor senare, när broder P’s stora familj var samlade till bön i sitt eget hem, svepte Herrens Ande genom rummet och fick de bedjande som böjde knä att falla ner. Min far kom in strax efteråt och fann dem alla, både föräldrar och barn, hjälplösa under påverkan av Herrens kraft. rätt

(48)(48) Den kalla formalismen började smälta bort inför det mäktiga inflytandet från den Allra Högste. Alla som hade motarbetat mig bekände att de hade bedrövat den helige Ande genom att göra det. De förenades i sympati med mig och i kärlek till Frälsaren. Mitt hjärta gladdes över att den gudomliga barmhärtigheten hade jämnat vägen för mig och lönat min tro och min tillit så frikostigt. Enhet och frid vilade nu över vårt folk som såg fram emot Herrens ankomst.( IT 48.1 )

nästa kapitel