Erfarenheter i adventrörelsen

(48)Med omsorg och bävan närmade vi oss den utsatta tidpunkten när vår Frälsare förväntades komma. (Man ansåg att året 1843, enligt den judiska kalendern sträckte sig från den 21 mars 1843 till den 21 mars 1844. De som tog emot adventtron såg fram emot hans ankomst under detta år.) Med allvarlig iver försökte vi som ett folk att rena våra liv, så att vi kunde vara redo att möta honom när han kom. Trots motståndet från pastorer och samfund var Beethoven Hall i staden Portland fullsatt på kvällarna. Det var en särskilt stor samling där på söndagarna. Pastor Stockman var en mycket from man. Han hade dålig hälsa, men när han stod inför de församlade tycktes han vara lyft över all fysisk svaghet, och hans ansikte lystes upp av vetskapen om att han undervisade om Guds heliga sanning. rätt

(48)Det fanns en allvarlig, rannsakande kraft i hans ord, som nådde mångas hjärtan. Han uttryckte ibland en brinnande längtan efter att få leva tills han skulle kunna välkomna Frälsaren när han kom på himlens skyar. Under hans verksamhet överbevisade Guds Ande många syndare och förde dem in i Kristi fålla. Möten hölls fortfarande i privata hem i olika delar av staden med mycket gott resultat. De troende (49) uppmuntrades att arbeta för sina vänner och släktingar, och antalet omvända blev fler och fler från dag till dag. rätt

(49)Alla sorters människor flockades till mötena i Beethoven Hall. Rik och fattig, hög och låg, pastorer och lekmän, alla var av olika skäl ivriga att med egna öron höra läran om Jesu andra ankomst. Många kom dit, men fick gå därifrån besvikna eftersom de inte ens kunde hitta en ståplats. Programmet för mötena var enkelt. Vanligen hölls en kort och kärnfull predikan. Sedan var det fritt fram för allmänna förmaningstal. Som regel rådde en så fullständig tystnad som var möjlig i en så stor folksamling. Herren höll motståndsandan i schack medan hans tjänare förklarade vad de hade för grund för sin tro. Ibland var redskapet svagt, men Guds Ande gav tyngd och kraft åt sin sanning. Heliga änglars närvaro kändes bland de församlade och dagligen tillkom nya människor till den lilla skaran av troende. rätt

(49)Vid ett tillfälle, medan pastor Stockman predikade, satt pastor Brown, en kristen baptistpastor vars namn har nämnts tidigare i denna berättelse, på sin plats och lyssnade till förkunnelsen med stort intresse. Han blev djupt rörd och plötsligt blev hans ansikte blekt som på en död. Han svajade i sin stol och broder Stockman fångade honom i sina armar just då han höll på att falla i golvet, och han lade honom på soffan bakom talarstolen. Där låg han kraftlös tills predikan var över. rätt

(49)Då reste han sig. Hans ansikte var fortfarande blekt, men det lyste av ljus från Rättfärdighetens Sol och gav ett kraftfullt vittnesbörd. Han tycktes få helig smörjelse från ovan. Vanligtvis talade han långsamt, på ett allvarligt sätt som var helt utan upphetsning. Vid detta tillfälle hade hans högtidliga, väl avvägda ord en ny kraft, när han förmanade syndare och sina pastorsbröder att lägga bort otro, fördomar och kall formalism. Han manade dem att, som de ädla kristna i Berea, forska i de heliga skrifterna och jämföra text med text för att förvissa sig om ifall det inte förhöll sig på detta sätt. Han (50) bad enträget de närvarande pastorerna att inte känna sig sårade på grund av det direkta och rannsakande sätt som pastor Stockman hade presenterat det allvarliga ämnet på, detta ämne som intresserade alla. rätt

(50)Han sa: ”Vi vill nå människorna. Vi vill att syndare ska bli övertygade och verkligen känna ånger innan det är för sent för dem att bli frälsta, så att de inte ska behöva klaga: ’Skördetiden är förbi, sommaren är över, men vi har inte blivit räddade.’”. Pastorsbröder säger att våra pilar träffar dem. Vill de vara så vänliga att gå åt sidan och inte stå emellan oss och människorna, utan låta oss nå syndarnas hjärtan? Om de själva gör sig till måltavlor för oss att sikta på, har de ingen orsak att klaga över att de sår som de får. Gå åt sidan bröder, och ni kommer inte att bli träffade!” ( IT 50. 1) rätt

(50)Han berättade om sin egen erfarenhet med en sådan enkelhet och öppenhet att många som hade varit mycket fördomsfulla blev rörda till tårar. Guds Ande kändes i hans ord och syntes i hans ansikte. Med helig hänförelse förklarade han beslutsamt att han hade tagit Guds Ord till sin rådgivare, att hans tvivel hade sopats undan och att hans tro hade blivit styrkt. Han inbjöd enträget både sina pastorsbröder, församlingsmedlemmar, syndare och otroende att granska Bibeln själva och han manade dem att inte låta någon människa hindra dem från att ta reda på vad som var sant. rätt

(50)Pastor Brown avbröt inte förbindelsen med baptistförsamlingen, varken då eller senare, men hans församlingsmedlemmar betraktade honom med stor respekt. När han hade slutat tala inbjöds de som önskade förbön från Guds folk, att resa sig upp. Hundratals människor svarade på kallelsen. Den helige Ande vilade över de församlade. Himlen och jorden verkade närma sig varandra. Mötet varade till sent på kvällen. Både unga, gamla och medelålders kände Herrens kraft. rätt

(50)När vi återvände till våra hem längs olika vägar, kunde vi höra en röst som prisade Herren från ett håll, och som om de svarade hördes röster från ett annat kvarter, och från ytterligare ett annat som ropade: (51) ”Ära vare Gud, Herren regerar”. Människor sökte sig hem med lovprisning på sina läppar och det glada ljudet klingade i den stilla nattluften. Ingen som var med på dessa möten kan någonsin glömma dessa scener som speglade det djupaste intresse. rätt

(51)De som verkligen älskar Jesus kan förstå deras känslor som väntade och längtade så intensivt efter att deras Frälsare skulle komma. Den tidpunkt som de såg fram emot närmade sig. Den stund då vi hoppades få möta honom var nära. Vi närmade oss denna stund med lugnt allvar. De verkliga troende vilade i en ljuvlig gemenskap med Gud - en försmak av den frid som skulle bli deras i en ljus framtid. Ingen som fick uppleva detta hopp och denna förtröstan kan någonsin glömma dessa dyrbara timmar av väntan. rätt

(51)Världsliga angelägenheter lades i allmänhet åt sidan under några veckor. Vi granskade noggrant varje tanke och känsla i våra hjärtan, som om vi låg på dödsbädden och våra ögon om några få timmar skulle slutas för alltid för det som händer på jorden. Det var ingen som gjorde några ”himmelsfärds-kläder” för den stora händelsen. Vi kände behov av inre bevis på att vi var beredda att möta Kristus och våra vita kläder bestod av själens renhet, en karaktär som var renad från synd genom vår Frälsares försonande blod. rätt

(51)Men den utsatta tiden passerade. Detta var den första svåra prövningen för dem som trodde och hoppades att Jesus skulle komma på himmelens skyar. Guds väntande folks besvikelse var stor. De hånfulla triumferade och vann de svaga och fega över på sin sida. Somliga som hade sett ut att ha sann tro verkade ha påverkats enbart av fruktan. När nu tiden passerade fick de modet tillbaka och de förenade sig djärvt med de hånfulla och förklarade att de aldrig hade låtit sig luras att verkligen tro på Millers läror. Han var en galen fanatiker. Andra, som av naturen var eftergivna och vacklande, övergav saken i tysthet. Jag tänkte att om Jesus verkligen hade kommit tillbaka, (52) vad skulle det då ha blivit av dessa svaga och ombytliga personer? De bekände sig älska och längta efter Jesu ankomst. Men när han inte kom verkade de mycket lättade och återgick till bekymmerslöshet och likgiltighet för sann religion. rätt

(52)Vi var förvirrade och besvikna men vi gav inte upp vår tro. Många klamrade sig fortfarande fast vid hoppet om att Jesus inte skulle skjuta upp sin ankomst länge till. Herrens ord var säkert. Det kunde inte slå fel. Vi kände att vi hade gjort vår plikt. Vi hade levt upp till vår dyrbara tro. Vi var besvikna men inte modlösa. Tidens tecken tydde på att slutet på allting var nära. Vi måste vaka och hålla oss beredda inför Mästarens ankomst, när han än kom. Vi måste vänta med hopp och tillit och inte försumma att samlas tillsammans med varandra för att få undervisning, uppmuntran och tröst, så att vårt ljus skulle kunna lysa i världens mörker. rätt

(52)Beräkningen av tiden var så enkel och klar att till och med barn kunde förstå den. Från det datum då påbudet från Persiens kung, som finns i Esra 7, och som gavs år 457 f. Kr. måste de 2.300 åren i Dan 8:14 sluta år 1843. Vi väntade alltså på Herrens ankomst i slutet av detta år. Vi var mycket besvikna när hela det året gick utan att Frälsaren hade kommit tillbaka. rätt

(52)Först insåg man inte att om dekretet inte gick ut i början av år 457 f. Kr. skulle det inte ha gått 2.300 år i slutet av 1843. Men man hade konstaterat att dekretet gick ut nära slutet av år 457 f. Kr. och därför måste den profetiska perioden sträcka sig fram till hösten 1844. Därför dröjde inte tidsprofetian, fastän det hade verkat så. Vi lärde oss att förtrösta på profetens ord: ”För synen väntar ännu på sin tid, men slutligen ska den tala och inte ljuga. Om den dröjer, så vänta på den, för den ska komma och ska inte utebli.” rätt

(52)Gud testade och prövade sitt folk genom att tiden passerade 1843 utan att Jesus kom. Misstaget som hade gjorts vid beräkningen av de profetiska (53) tidsperioderna upptäcktes inte genast, inte ens av lärda män som motsatte sig den uppfattning som de som väntade på Jesu återkomst hade. De lärda förklarade att Mr. Miller hade rätt i sin tidsberäkning, fastän de tvistade med honom om vilken händelse som skulle utgöra periodens höjdpunkt. Men de och Guds väntande folk hade båda gjort samma fel i fråga om tiden. rätt

(53)Vi tror fullt och fast att Gud i sin visdom hade bestämt att hans folk skulle uppleva en besvikelse, som var noga uträknad för att avslöja vad som fanns i hjärtat och utveckla den verkliga karaktären hos dem som hade bekänt sig vänta på och glädja sig över Herrens ankomst. De som tog emot den första ängelns budskap (se Uppenbarelseboken 14: 6, 7) av fruktan för Guds fördömande vrede, inte för att de älskade sanningen och längtade efter ett arv i himmelriket, visade nu sin sanna natur. De var bland de första att håna de besvikna som uppriktigt längtade efter och älskade Jesu återkomst. rätt

(53)De som blivit besvikna lämnades inte länge i mörker. När de undersökte de profetiska perioderna under allvarlig bön upptäcktes misstaget och de kunde följa den profetiska pennan genom dröjsmålet. I sin glada förväntan om Kristi ankomst hade man inte tagit i beaktande att synens uppfyllelse uppenbarligen skulle dröja. Det var en sorglig och oförutsedd överraskning. Ändå var just denna prövning nödvändig för att utveckla och styrka dem som uppriktigt trodde på sanningen. rätt

(53)Vårt hopp fokuserades nu på att Herrens skulle komma 1844. Detta var också tiden för den andra ängelns budskap, hans som ropade när han flög mitt på himlen: ”Fallet, fallet är den stora staden Babylon.” Detta budskap förkunnades först av Guds tjänare sommaren 1844. Resultatet blev att många lämnade de fallna kyrkorna. I samband med detta budskap gavs midnattsropet (Se Matteus 25:1-13): ”Se (54) brudgummen kommer! Gå ut och möt honom.” I varje del av landet gavs ljus över detta budskap och ropet väckte tusentals människor. Det gick från stad till stad, från by till by och till de avlägsna delarna av landet. Det nådde de lärda och begåvade lika väl som de obemärkta och enkla människorna. rätt

(54)Det här var det lyckligaste året i mitt liv. Mitt hjärta var fyllt av glad förväntan, men jag kände djupt medlidande och oro för dem som var modfällda och inte hade något hopp i Jesus. Vi förenade oss som ett folk, i innerlig bön om en verklig erfarenhet och om omisskännliga bevis på att Gud hade godtagit oss. rätt

(54)Vi behövde mycket tålamod för det var många som hånade oss. Vi möttes ofta av hånfulla hänvisningar till vår tidigare besvikelse: ”Ni har inte farit upp ännu? När tror ni att ni ska fara?” och liknande glåpord östes ofta över oss av våra världsliga bekanta och även av en del bekännande kristna, som accepterade Bibeln men som inte hade lyckats lära sig dess stora och viktiga sanningar. Deras förblindade ögon tycktes bara se en dunkel och avlägsen mening i den allvarliga varningen: Gud ”har fastställt en dag då han ska döma världen”, och i bibelns försäkran om att de heliga kommer att ryckas upp tillsammans för att möta Herren i luften. rätt

(54)De ortodoxa samfunden använde varje medel för att hindra tron på Jesu snara återkomst från att sprida sig. Det gavs ingen frihet på deras möten åt dem som vågade uttrycka ett hopp om att Kristus snart skulle komma. Människor som bekände sig älska Jesus avvisade föraktfullt nyheterna om att han som de påstod var deras bäste vän, snart skulle komma till dem. De var upprörda och förargade på dem som förkunnade nyheterna om hans ankomst, och som gladde sig över att de snart skulle se honom i hans härlighet. rätt

(54)Jag tyckte att varje ögonblick var av största betydelse. Jag kände att vi gjorde ett arbete för evigheten och att de som var bekymmerslösa och ointresserade var i största fara. Min tro (55) var ogrumlad och jag tillägnade mig Jesu dyrbara löften. Han sa till sina lärjungar ”Be och ni ska få”. Jag trodde fullt och fast att vad helst jag bad om enligt Guds vilja, det skulle jag helt säkert få. Jag sjönk i ödmjukhet ned vid Jesu fötter med mitt hjärta i harmoni med hans vilja. rätt

(55)Jag besökte ofta familjer och bad allvarligt tillsammans med dem som var nedtryckta av fruktan och förtvivlan. Min tro var så stark att jag aldrig för ett ögonblick tvivlade på att Gud skulle besvara mina böner, och utan ett enda undantag vilade Jesus välsignelse och frid över oss som svar på vår ödmjuka begäran. Ljus och hopp gladde de förtvivlades hjärtan. rätt

(55)Vi nådde i bön den utsatta tiden medan vi noga rannsakade våra hjärtan och ödmjukt bekände våra synder. Varje morgon kände vi att det var vår första uppgift att försäkra oss om att det stod rätt till med våra liv inför Gud. Vårt intresse för varandra ökade och vi bad mycket med varandra och för varandra. Vi samlades i fruktträdgårdar och skogsdungar för att ha gemenskap med Gud och sända upp våra böner till honom. Vi upplevde hans närvaro starkare när vi var omgivna av hans skapelse i naturen. Frälsningens glädje var viktigare för oss än mat och dryck. Om moln förmörkade våra sinnen, vågade vi inte vila eller sova förrän de hade svepts undan genom vetskapen om att Herren hade godtagit oss. rätt

(55)Min hälsa var mycket dålig. Mina lungor var allvarligt påverkade och rösten svek mig. Guds Ande vilade ofta över mig med stor kraft och min bräckliga kropp kunde nätt och jämnt tåla den härlighet som fyllde min själ. Det verkade som om jag andades in himlens atmosfär och jag gladdes åt utsikten att snart få möta min Frälsare och leva för evigt i hans ansiktes ljus. rätt

(55)Guds väntande folk närmade sig den tidpunkt då de så innerligt hoppades att deras glädje skulle bli fullkomlig, genom (56) Frälsarens ankomst. Men återigen passerade tidpunkten utan att Jesus kom tillbaka. Det var svårt att återuppta de vardagliga omsorger som vi trodde att vi lagt ner för alltid. Det var en bitter besvikelse för den lilla skaran, vars tro hade varit så stark och vars förhoppningar hade varit så stora. Men vi var förvånade över att vi kände oss så frimodiga i Herren och att vi uppehölls så mäktigt av hans kraft och nåd. rätt

(56)Erfarenheten från året innan upprepades emellertid i ännu större utsträckning. En stor grupp övergav sin tro. Somliga, som hade varit mycket segervissa, fick sin stolthet så djupt sårad att de ville fly från världen. Liksom Jona klagade de på Gud och valde döden framför livet. De som hade byggt sin tro på andras bevisning och inte på Guds ord, var lika beredda att nu återigen ändra sina åsikter. Hycklarna, som hade hoppats att kunna lura både Herren och sig själva med sin falska ånger och hängivenhet, kände nu att de befriats från den hotande faran. De gick öppet emot den sak som de nyss hade bekänt sig älska. rätt

(56)De svaga och de gudlösa gick samman och förklarade att det inte kunde bli fråga om någon mer fruktan eller fler förväntningar nu. Den utsatta tiden hade passerat, Herren hade inte kommit och världen skulle förbli densamma i tusentals år. Denna andra stora prövning avslöjade en massa värdelös drivved som hade dragits med i adventtrons starka strömvirvel och som under en tid burits fram tillsammans med de verkligt troende och de uppriktiga arbetarna. ( IT 56.2 ) rätt

(56)Vi var besvikna men inte modfällda. Vi beslutade att tåligt underkasta oss den reningsprocess som Gud bedömde att vi behövde, och att vänta och tålmodigt hoppas på att Frälsaren skulle befria sina prövade och trofasta. rätt

(56)Vi var övertygade om att förkunnandet av en bestämd tid kom från Gud. Det var det som fick människor att noga granska Bibeln och att upptäcka sanningar som de inte tidigare hade uppfattat. Jona sändes av Gud för att förkunna på Nineves gator att staden skulle förstöras om fyrtio dagar. Men Gud (57) accepterade att Nineves invånare ödmjukade sig och förlängde deras nådatid. Ändå kom budskapet som Jona framförde från Gud och Nineve prövades enligt hans vilja. Världen betraktade vårt hopp som villfarelse och vår besvikelse som dess logiska konsekvens. rätt

(57)Frälsarens ord i liknelsen om den onde tjänaren passar mycket väl in på dem som förlöjligar Människosonens snara ankomst: ”Men om den onde tjänaren säger i sitt hjärta: Min herre dröjer med att komma, och börjar slå sina medtjänare, och äter och dricker med de druckna, då ska den tjänarens herre komma en dag när han inte väntar honom, och i en stund han inte vet om, och han ska hugga honom i stycken och ge honom hans del med hycklarna.” rätt

(57)Överallt fanns de hånfulla människor som Petrus sa skulle komma den sista tiden, som drivs av sina egna begär och säger: ”Var är nu löftet om hans återkomst? Från den dag, då fäderna somnade in, har ju allt förblivit som det har varit från skapelsens början.” Men de som hade väntat på Herrens återkomst var inte utan tröst. De hade skaffat sig värdefull kunskap genom att studera ordet. De förstod frälsningsplanen tydligare. Varje dag upptäckte de ny skönhet på de heliga sidorna och en underbar harmoni som flödar genom allt, då en text förklarar en annan och inte ett ord är överflödigt. rätt

(57)Vår besvikelse var inte lika stor som lärjungarnas. När Människosonen i triumf red in i Jerusalem väntade de sig att han skulle krönas till kung. Folk flockades från alla områden runt omkring och ropade: ”Hosianna, Davids son.” När prästerna och de äldste uppmanade Jesus att tysta ner människomassan, förklarade han att om de skulle tiga skulle till och med stenarna ropa, eftersom profetian måste uppfyllas. Ändå gick det bara några få dagar innan just dessa lärjungar såg sin älskade Mästare, som de trodde skulle regera på Davids tron, utsträckt på ett grymt kors ovanför de (58) hånfulla och smädande fariséerna. Deras högt ställda förväntningar grusades och dödens mörker slöt sig omkring dem. rätt

(58)Ändå höll Kristus sina löften. Ljuvlig var den tröst han gav sitt folk och rik var de sanna och trofastas belöning. rätt

(58)Miller och de som var tillsammans med honom antog att den rening av helgedomen, som det talas om i Daniel 8:14, avsåg reningen av jorden genom eld innan den ska bli de heligas boning. Detta skulle ske vid Kristi återkomst. Därför såg vi fram emot denna händelse vid slutet av de 2.300 dagarna, eller åren. Men efter vår besvikelse studerades skrifterna noggrant under bön och med allvarlig eftertanke, och efter en tid av ovisshet strömmade ljuset in i vårt mörker. Tvivel och osäkerhet sopades bort. rätt

(58)Det stod nu klart att profetian i Daniel 8:14, i stället för att handla om reningen av jorden, pekade fram mot vår Översteprästs avslutande verk i himlen, försoningens avslutning och förberedelsen av det folk som kommer att vänta på dagen för hans ankomst.

nästa kapitel