En kallelse att resa

(62)(62) Jag återgav synen för de troende i Portland, som var fullständigt övertygade om att den kom från Gud. Herrens Ande åtföljde vittnesbördet och evighetens allvar vilade över oss. En outsäglig vördnad fyllde mig vid tanken på att jag, som var så ung och svag, skulle vara utvald som det redskap som Gud skulle använda för att ge ljus till sitt folk. Medan Herrens kraft var över mig var jag fylld av glädje. Jag tycktes omgiven av heliga änglar i himlens härliga salar, där allt är frid och glädje, och det var en sorglig och bitter förändring att vakna upp till det dödliga livets verklighet. rätt

(62)I en andra syn, som följde tätt inpå den första, fick jag se de prövningar som jag måste gå igenom, och att det var min plikt att gå och berätta för andra vad Gud hade uppenbarat för mig. Jag blev visad att mitt arbete skulle möta hårt motstånd och att jag skulle lida själsliga kval, men att Guds nåd skulle vara tillräcklig för att hålla mig uppe genom allt. Innehållet i denna syn gjorde mig oerhört bekymrad, för den pekade på min plikt att gå ut bland människor och lägga fram sanningen. rätt

(62)Min hälsa var så dålig att jag hela tiden led kroppsligen och efter allt att döma bara hade en kort tid kvar att leva. Jag var bara sjutton år gammal, liten och bräcklig, ovan vid socialt umgänge och av naturen så blyg och tillbakadragen att det var plågsamt för mig att möta främmande människor. Jag bad innerligt i flera dagar, till långt in på natten, att denna börda skulle lyftas bort ifrån mig och läggas på någon som var mer kapabel att bära den. Men ljuset över min plikt ändrades inte och ängelns ord ljöd hela tiden i mina öron: ”Låt andra få veta vad jag har uppenbarat för dig.” rätt

(63)(63) Jag hade inte försonat mig med tanken på att gå ut i världen och jag gruvade mig för att möta dess hånleenden och motstånd. Jag hade dåligt självförtroende. Hitintills hade jag, när Guds Ande manat mig att göra min plikt, överträffat mig själv och glömt all fruktan och all blyghet vid tanken på Jesu kärlek och allt det underbara han hade gjort för mig. Den ständiga övertygelsen om att jag fullgjorde min plikt och lydde Guds vilja gav mig en tillförsikt som förvånade mig. Vid dessa tillfällen kände jag mig villig att göra eller stå ut med vad som helst för att hjälpa andra till Jesu ljus och frid. rätt

(63)Men det verkade omöjligt för mig att utföra den uppgift som presenterades för mig. Att försöka tycktes dömt att misslyckas. De svårigheter som var förknippade med uppgiften verkade vara större än jag kunde uthärda. Hur kunde jag, som bara var ett barn, resa från plats till plats och utlägga Guds heliga sanningar för folket? Jag greps av skräck vid tanken. Min bror Robert som bara var två år äldre än jag, kunde inte följa med mig, för han var sjuklig och ännu blygare än jag. Ingenting kunde ha fått honom att ta ett sådant steg. Min far hade en familj att försörja och kunde inte lämna sin affärsverksamhet. Men han försäkrade mig om att ifall Gud hade kallat mig att arbeta på andra platser skulle han bereda vägen för mig. Men dessa uppmuntrande ord gav inte mycket tröst till mitt förtvivlade hjärta. Vägen framåt tycktes omgärdad av svårigheter som var omöjliga att övervinna. rätt

(63)Jag längtade efter döden, som en befrielse från det ansvar som hopade sig över mig. Till slut lämnade den ljuvliga friden mig som jag så länge hade åtnjutit, och förtvivlan grep mig åter igen. Alla mina böner tycktes vara förgäves och min tro var borta. Ord med tröst, tillrättavisning eller uppmuntran gjorde detsamma för mig, för det verkade som om ingen kunde förstå mig utom Gud, och han hade övergett mig. Gruppen av troende i Portland kände inte till de funderingar som hade lett till denna förtvivlan, men de visste att jag av någon orsak hade blivit nedstämd och de menade (64) att det var synd från min sida, med tanke på det nådiga sätt på vilket Herren hade visat sig för mig. rätt

(64)Jag fruktade att Gud för alltid hade tagit sin ynnest ifrån mig. När jag tänkte på det ljus som tidigare varit en välsignelse för min själ tycktes det dubbelt så dyrbart, i kontrast till det mörker som nu omgav mig. Möten hölls i min fars hus men jag var så bekymrad att jag inte var med på dem under en tid. Min börda blev allt tyngre tills min själsångest tycktes större än jag orkade bära. rätt

(64)Till sist förmådde man mig att vara med på ett av mötena i mitt eget hem. Församlingen gjorde mitt fall till ett särskilt böneämne. Fader Pearson, som tidigare hade motsatt sig manifestationerna av Guds kraft över mig, bad nu innerligt för mig och rådde mig att överlåta min vilja åt Herrens vilja. Som en ömsint far försökte han uppmuntra och trösta mig. Han uppmanade mig att lita på att jag inte var övergiven av syndarnas Vän. rätt

(64)Jag kände mig för svag och modfälld för att göra några särskilda ansträngningar mig själv, men i mitt hjärta förenade jag mig med mina vänners böner. Nu brydde jag mig inte mycket om världens motstånd och jag kände mig villig till vilket offer som helst, om jag bara kunde återfå Guds ynnest. Medan man bad för mig sveptes det tjocka mörkret som hade omgett mig bort, och ett plötsligt ljus lyste över mig. Mina krafter försvann. Jag verkade vara i änglars sällskap. En av dessa heliga varelser upprepade orden: ”Låt andra få veta vad jag har uppenbarat för dig.” rätt

(64)En allvarlig farhåga som tyngde mig var att om jag lydde pliktens kallelse och gick ut och förklarade att jag var en som den Allra Högste hade gynnat med syner och uppenbarelser för folket, kunde jag upphöja mig själv på ett syndigt sätt och sätta mig själv i en position över den ställning som var den rätta för mig. Jag fruktade att jag skulle dra på mig Guds missnöje och förlora min egen själ. Jag kände till åtskilliga fall som liknade det som jag här har beskrivit, och jag ryggade tillbaka inför denna svåra pärs. rätt

(65)(65) Jag bad nu enträget att jag skulle bevaras från otillbörlig upphöjelse, om jag måste gå ut och återge det som Herren hade visat mig. Ängeln sa: ”Dina böner är hörda och kommer att besvaras. Om detta onda som du fruktar hotar dig, kommer Gud att sträcka ut sin hand för att rädda dig. Han kommer att dra dig till sig och bevara din ödmjukhet genom lidande. Framför budskapet troget. Håll ut till slutet, och du ska få äta av frukten från livets träd och dricka av livets vatten. rätt

(65)När jag åter blev medvetandet om jordiska ting, överlät jag mig åt Herren och var beredd att lyda hans befallning, vad det än skulle innebära. Genom försynen öppnades vägen för mig, så att jag kunde resa tillsammans med min svåger till mina systrar i Poland, fem mil från mitt hem. Där fick jag tillfälle att frambära mitt vittnesbörd. ( IT 65. 2) rätt

(65)Under tre månader hade jag varit så sjuk i hals och lungor att jag bara hade kunnat tala lite grann, med låg och hes röst. Vid detta tillfälle reste jag mig upp under mötet och började tala viskande. Jag fortsatte så i cirka fem minuter. Då försvann värken och svullnaden i min strupe och i mina lungor. Min röst blev klar och stark och jag talade fullständigt ledigt och frimodigt i nästan två timmar. När mitt budskap var avslutat försvann min röst tills jag åter stod inför människorna, och samma märkliga tillfrisknande upprepades. Jag kände en ständig förvissning om att jag gjorde Guds vilja och jag såg tydliga resultat av mina ansträngningar. rätt

(65)Tillfälle gavs för mig att resa till den östra delen av Maine. Broder William Jordan skulle på affärsresa till Orrington tillsammans med sin syster, och de försökte övertala mig att följa med dem. Eftersom jag hade lovat Herren att gå den väg som han öppnade för mig, vågade jag inte säga nej. I Orrington träffade jag pastor James White. Han var bekant med mina vänner och han var själv engagerad i själavinnande arbete. rätt

(65)Guds Ande följde det budskap jag frambar. Människor gladdes över sanningen och de modfällda blev (66) upplivade och uppmuntrade att förnya sin tro. I Garland samlades ett stort antal människor från olika håll för att höra mitt budskap. Men jag kände mig mycket nedslagen. Jag hade just fått ett brev från min mor, där hon tiggde och bad mig om att komma hem eftersom falska rykten spreds om mig. Detta var ett oväntat bakslag. Det hade aldrig funnits minsta skamfläck på mitt namn och mitt rykte var mycket viktigt för mig. Jag kände mig också ledsen över att min mor skulle lida för min skull. Hon var mycket fäst vid sina barn och mycket känslig när det gällde oss. Om jag hade haft tillfälle skulle jag ha rest hem genast, men det var omöjligt. rätt

(66)Min sorg var så stor, att jag kände mig alltför nedstämd för att tala den kvällen. Mina vänner uppmanade mig att lita på Herren och till sist bad bröderna för mig. Snart vilade Herrens välsignelse över mig och jag frambar mitt vittnesbörd med stor frimodighet den kvällen. En ängel tycktes stå vid min sida för att styrka mig. Utrop om härlighet och seger steg upp från det huset och Jesu närvaro var påtaglig ibland oss. rätt

(66)I mitt arbete kallades jag att gå emot några människors agerande, som genom sin fanatism drog vanära över Guds sak. Dessa fanatiker verkade tro att religionsutövning bestod av stor upphetsning och oväsen. De brukade tala på ett sätt som förargade otroende människor och som fick dem att hata dem och de doktriner som de lärde ut. Sedan gladde de sig åt att de fick lida förföljelse. De som inte trodde kunde inte se någon logik i deras agerande. Syskonen hindrades på en del platser från att samlas till möten. De oskyldiga fick lida tillsammans med de skyldiga. Jag kände mig sorgsen och tungsint under en stor del av tiden. Det verkade grymt att Kristi sak skulle skadas på grund av vad dessa omdömeslösa människor gjorde. De fördärvade inte bara sina egna själar, utan satte en fläck på Guds sak, som inte var så lätt att avlägsna. Satan älskade att få det så. Det passade honom utmärkt att se sanningen hanteras av ohelgade män, (67) att den blandades med villfarelse och att sedan alltihop trampades i smutsen. Han betraktade triumferande Guds barns förvirrade och splittrade tillstånd. rätt

(67)En av dessa fanatiska personer arbetade med viss framgång på att vända mina vänner och även mina släktingar emot mig. Eftersom jag troget hade återgett det som jag hade fått se angående hans okristna agerande, spred han lögner för att förstöra mitt inflytande och rättfärdiga sig själv. Min situation kändes svår. Jag kände mig mycket modlös och Guds folks tillstånd fyllde mig med en sådan ångest att jag blev sängliggande på grund av sjukdom i två veckor. Mina vänner trodde inte att jag kunde överleva, men bröder och systrar som sympatiserade med mig i denna prövning samlades för att be för mig. Jag insåg snart att man bad innerliga och kraftfulla böner för mig. Bönen segrade. Den starka fiendens makt bröts och jag blev befriad och fick omedelbart en syn. I denna syn såg jag att om jag kände att mänskligt inflytande påverkade mitt vittnesbörd, oavsett var jag befann mig, behövde jag bara ropa till Gud och en ängel skulle sändas till min räddning. Jag hade redan en skyddsängel hos mig hela tiden, men när det var nödvändigt skulle Herren sända ännu en ängel för att höja mig över varje jordiskt inflytandes makt. (Denna syn beskriver händelser som ska äga rum vid slutet av de tusen åren efter Jesu andra ankomst. Uppenbarelseboken kapitel 20, 21, 22 och Sakarja 14:4)

nästa kapitel