Försummelse av Hannah More

(140)I syster Hannah Mores fall blev jag visad, att försummelse av henne är försummelse av Jesus. Hade Guds Son kommit på detta ödmjuka och anspråkslösa sätt, som Han gjorde när Han reste från plats till plats då Han var på jorden, skulle Han inte ha fått något bättre mottagande. Det är kärlekens djupa princip, som bodde i bröstet på den ödmjuke Mannen från Golgata, som behövs. Om församlingen hade levt i ljuset, skulle den ha uppskattat denna ödmjuka missionär, vars hela väsen glödde efter att bli engagerad i Mästarens tjänst. Hennes allra djupaste intresse missförstods. Hennes yttre var just inte sådant som skulle möta ett gillande från ett öga med smak och mode, ty hennes förtrolighet med sträng sparsamhet och fattigdom hade satt sin prägel på hennes utseende. Så fort hennes med möda förtjänade pengar var intjänade, hade de tagit slut genom hjälp till (141) andra, för att få ljus till dem som hon hoppades leda till sanningens kors. rätt

(141)Inte ens Kristi bekännande församling, med dess upphöjda privilegier och höga bekännelser, såg Kristi avbild i detta självförnekande Guds barn, eftersom de avlägsnat sig så långt bort från Kristus att de inte återspeglade Hans bild. De dömde efter hennes yttre utseende och gjorde sig inga besvär för att se hennes inte prydnad. Här fanns det en kvinna, vars tillgångar på kunskap och äkta erfarenhet i gudsfruktans hemligheter övergick vars och ens som bodde i ___ och vars sätt att närma sig barnen och de unga var tilltalande, undervisande och nyttigt. Hon var inte hård, men korrekt och sympatisk och skulle ha visat sig vara en av de mest dugliga medarbetarna på fältet, som en lärare för de unga och en förståndig och duglig kamrat och rådgivare för mödrar. Hon kunde nå hjärtan genom sina allvarliga, realistiska framställningar av händelser i sitt religiösa liv, vilket hon hade helgat till Sin Förlossares tjänst. Om församlingen hade höjt sig över mörker och villfarelse och nått fram till det klara ljuset, skulle deras hjärtan ha dragits ut mot den ensamme främlingen. Hennes böner, hennes tårar, hennes plåga, då hon inte kunde se någon framkomlig väg öppna sig för henne, har blivit sedda och hörda i himlen. Herren erbjöd Sitt folk talangfull hjälp, men de var rika och hade många egendomar och behövde inget. De vände sig bort och förkastade en synnerligen dyrbar välsignelse, som de ändå kommer att känna behov av. Om äldste E hade stått i Guds klara ljus och varit uppfylld av Hans Ande när denna Jesu tjänare, ensam, hemlös och hungrande efter ett arbete att utföra för sin Mästare, fördes fram för att hans uppmärksamhet skulle fästas på henne, då skulle ande ha svarat på ande, som ansikte svarar på ansikte i en spegel. Hans hjärta skulle strax dragit ut efter denna Kristi lärjunge och han skulle ha förstått henne. Så är det också med församlingen. De har befunnit sig i en sådan andlig blindhet, att de inte (142) känner igen den sanne Herdens röst utan har följt en främmandes röst, som har lett dem bort från Kristi fårafålla. rätt

(142)Många ser på det stora verk som skall uträttas för Guds folk och deras böner går upp till Honom om hjälp till den stora skörden. Men, om hjälpen inte kommer på just det sätt som de väntar sig, vill de inte ta emot den, utan vänder sig från den, som det judiska folket vände sig från Kristus, när de var besvikna över Hans uppenbarelse. Alltför mycket fattigdom och förödmjukelse utmärkte Hans ankomst och i sin stolthet avvisade de Honom som kom för att ge dem liv. I detta ville Gud att församlingen skulle ödmjuka sina hjärtan och se det stora behovet av att ändra sina vägar inför Honom, så att Han inte skulle hemsöka dem i domen. Många som bekänner sig vara gudfruktiga gör den yttre prydnaden långt mer betydelsefull än den inre. Om församlingen helt hade ödmjukat sig själv inför Herren och rättat till sina tidigare fel så mycket, att de hade kommit Hans sinne till mötes, skulle de inte vara så bristfällig med att uppskatta en karaktärs högtstående moral. rätt

(142)Hannah Mores ljus har slocknat, när det nu borde ha lyst klart för att lysa upp vägen för många som vandrar på mörka vilseledande och upproriska stigar. Gud kallar på församlingen att den måste väckas från sin slummer och med djupt allvar utforska orsaken till detta självbedrägeri bland bekännare vilkas namn står i församlingsböckerna. Satan vilseleder och bedrar dem i det stora frälsningsuppdraget. Ingenting är mer svekfullt än syndens bedrägeri. Det är den här världens gud som bedrar och förblindar och leder till ödeläggelse. Satan kommer inte öppet med sina frestelser. Han förklär dessa frestelser så att det ser ut att vara något gott. Han blandar några små framsteg med dårskap och nöjen och bedragna själar betonar som en ursäkt för att de engagerar sig i dem, att mycket gott skall uppnås. Detta är bara den bedrägliga delen. Satans djävulska knep (143) är maskerade. Bedragna själar tar ett steg, och är därmed beredda att ta nästa. Det är mycket behagligare att följa sina egna hjärtans benägenheter än att stå i försvarsposition och stå emot den listige fiendens första antydan och därmed stänga vägen för hans intrång. O, hur uppmärksam är inte Satan för att se att hans lockelser snabbt tas emot och att se att själar vandrar på den väg som han har berett! Han vill inte att de skall sluta med bön och med sina formella religiösa plikter, ty om de håller fast vid dessa är de mer användbara i hans tjänst. Han förenar sitt sofisteri och sina bedrägliga fällor med deras erfarenhet och bekännelse. På det sättet ger de på ett förunderligt sätt framgång åt hans sak. De hycklande fariséerna bad och fastade och upprätthöll gudfruktiga former, medan de var fördärvade i hjärtat. Satan står i närheten och hånar Kristus och hans änglar med sina smädelser och säger: ”Jag har dem! Jag har dem! Jag har förberett mitt bedrägeri för dem. Här är ditt blod verkningslöst. Din medling och din kraft och dina underbara gärningar kan lika gärna upphöra. Jag har dem! De är mina! Trots sin höga bekännelse som Kristi undersåtar och trots att de tidigare har åtnjutit ljuset av Hans närvaro, vill jag inför den himmels åsyn, som de talar om, försäkra mig om att de tillhör mig. Det är sådana undersåtar som dessa som jag kan använda för att kunna ödelägga andra.” rätt

(143)Salomo säger: ”Den som förlitar sig på sitt hjärta är en dåre”, (Ordspr. 28:26) och det finns hundratals sådana som kommer att visa sig finnas bland de bekännande gudfruktiga. Aposteln säger, att vi inte skall låta oss överlistas av Satan. O, vilken list, vilken skicklighet, vilken slughet används inte för att leda Kristi bekännande efterföljare till att förena sig med världen, genom att de söker lycka i världens nöjen genom att låta sig bedras med att något gott på det sättet kan vinnas! Därigenom går den ouppmärksamme direkt i nätet och har inbillat sig själva att det inte finns något ont på den vägen. Dessa människors hängivenhet och förståelse är påverkad och detta lägger en liten (144) grund på vilken de bygger den tillit de har till att de är Guds barn. De jämför sig själva med andra och slår sig till ro med att de är litet bättre än många uppriktiga kristna. Men hur lyser Kristi kärlek fram i deras liv? Hur blir dess klara strålar till välsignelse för andra? Var är deras bibel? Hur mycket studeras den? Var är deras tankar? Tänker de på himlen och på himmelska ting? Det är inte naturligt för deras sinnen att gå i den riktningen. För dem är studiet av Guds ord ointressant. Det lyser inte upp och sätter inte deras sinnen i rörelse. Och det naturliga, icke pånyttfödda hjärtat föredrar andra böcker än Guds ord. Deras uppmärksamhet ägnar sig åt självet. De har ingen djup, allvarlig längtan efter ett inflytande av Guds Ande på sinne och hjärta. Gud är inte i alla deras tankar. rätt

(144)Hur kan jag uthärda tanken på att de flesta unga i denna period av världshistorien inte kommer att nå evigt liv! O, att ljuden från instrumentalmusik måtte upphöra och att de inte längre måtte fördriva så mycket dyrbar tid på att behaga sin egen fantasi. O, om de ville ägna mindre tid åt kläder och tomt prat och sända sina allvarliga och kämpande böner upp till Gud om en sund erfarenhet. Det finns ett starkt behov av grundlig självrannsakan i ljuset av Guds ord. Låt var och en ställa frågan: ”Är jag sund eller är jag fördärvad i mitt hjärta? Är jag pånyttfödd i Kristus eller är jag fortfarande köttslig i mitt hjärta, med nya kläder enbart på utsidan?” Lär dig självbehärskning inför den stora domstolen och rannsaka dig för att se om det finns någon dold synd du vårdar, någon avgud som du inte har offrat. Be, ja, be så som du aldrig tidigare har bett, så att du inte förs bakom ljuset genom Satans bedrägeri och att du inte måtte överlämnas till oaktsam, lättsinnig och fåfäng ande och lyssnar till religiösa plikter för att lugna ditt eget samvete. rätt

(144)Det är olämpligt för kristna i varje del av världshistorien (145) att älska nöjen, men hur mycket mer olämpligt är det inte nu, när dramat för denna jords historia håller på att avlutas. Grunden för ditt hopp om evigt liv kan utan tvivel inte läggas för säker. Din själs och din eviga lyckas välfärd beror på om din grund är byggd på Kristus. Medan andra längtar efter jordiska nöjen, så bör ni längta efter den omisskännliga försäkran om Guds kärlek, genom att ni allvarligt och innerligt ropa ”Vem vill visa mig hur min kallelse och min utkorelse utförs på rätt sätt? Ett av de sista dagarnas tecken är att kristna älskar nöjen mer än de älskar Gud. Ta väl hand om din egen själ. Sök omsorgsfullt. Hur få är det inte som efter en noggrann rannsakning kan se upp mot himlen och säga: Jag är inte en av dem som beskrivs på det sättet! Jag älskar inte nöjen mer än jag älskar Gud!” Hur få är det inte som kan säga: ”Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Ty jag har dött och mitt liv är dolt med Kristus i Gud. När Kristus träder fram, Han som är mitt liv, då skall också jag träda fram i härlighet tillsammans med Honom”. ( Se Gal. 2:20, Kol. 3:3) Guds kärlek och nåd! O, dyrbara nåd! Mer dyrbar än fint guld. Den upphöjer och förädlar anden över alla andra principer och riktar all sin längtan mot himlen. Även om de som omger oss kan vara fåfänga och söker nöjen och dårskap, har vi vårt umgänge i himlen. Därifrån väntar vi vår Frälsare. Själen sträcker sig mot Gud efter förlåtelse och frid, efter rättfärdighet och sann helighet. Tala med Gud och begrunda att de ting som är ovantill förvandlar själen till Kristi likhet.

nästa kapitel