| Vittnesbörd för Församlingen Band 3 kapitel 27. Från sida 252 | ren sida tillbaka |
(252)(252) Budskapet till församlingen i Laodicea är en uppmanande, väckande fördömelse, och den är tillämplig på Guds folk i vår tid. rätt (252) "Skriv till Laodiceas församlings ängel: 'Så säger han som är Amen, det trovärdiga och Sannfärdiga Vittnet, begynnelsen till Guds skapelse: Jag känner dina gärningar: du är varken kall eller varm. Jag skulle önska, att du vore antingen kall eller varm. Men nu, då du är ljum och varken varm eller kall, skall jag utspy dig ur min mun. Du säger ju: 'Jag är rik, ja, jag har vunnit rikedomar och behöver intet'; och du vet icke, att du just är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken.'" (Upp. 3:14-17.) rätt (252)Herren visar oss att det budskap som måste framföras av dem Han har kallat att varna folket, inte säger: "Allt står väl till och ingen fara är på färde." Det är inte endast teoretiskt, utan praktiskt i varje detalj. Guds folk beskrivs i budskapet till laodiceanerna såsom om de befann sig i en världslig trygghetsställning. De är själva tillfreds, i det att de tror att de har uppnått en hög andlig nivå. "Du säger ju: 'Jag är rik, ja, jag har vunnit rikedomar och behöver intet; och du vet icke att du just är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken." rätt (252)Vilken svårare förvillelse kan komma över människor än (253) tron att de står i ett rätt förhållande till Gud när de står i ett felaktigt! Det sannfärdiga vittnets budskap riktar sig till Guds folk i en sorglig förvillelse, även om de är ärliga i sin förvillelse. De vet inte att deras tillstånd är beklagansvärt i Guds åsyn. På samma gång som de, till vilka buskapet riktas, smickrar sig själva med att de uppnått en upphöjd, andlig nivå, bryter det sannfärdiga vittnets budskap deras trygghet genom detta chockerande avslöjande av deras sanna tillstånd, nämligen andlig blindhet, fattigdom och elände. Vittnesbördet, som är så genomträngande och strängt, kan inte missförstås, ty det är det sannfärdiga vittnet som talar och Hans ord måste vara korrekt. rätt (253)Det är svårt för dem som känner sig trygga i det de uppnått, och som tror att de själva är rika på andlig kunskap, att ta emot budskapet som förkunnar för dem, att de är bedragna och att de står i behov av varje andlig välsignelse. Det ohelgade hjärtat är "ett illfundigt och fördärvat ting". (Jer. 17:9.) Jag såg att många framhöll sig själva som goda kristna, men inte hade en stråle ljus från Jesus. De har inte en egen levande erfarenhet när det gäller det andliga livet. De är i behov av en djup och genomgripande självförödmjukelsens erfarenhet inför Gud innan de kommer att känna sitt verkliga behov av ivrigt och uthålligt sökande efter Andens trygga och dyrbara välsignelser. rätt (253)Gud leder sitt folk steg för steg. Det kristna livet är en ständig strid och en marsch framåt. Det finns ingen vila från den striden. Det är genom en ständig, outtröttlig ansträngning som vi kan behålla segern över Satans frestelser. Såsom ett folk kan vi triumfera i sanningens klarhet och styrka. Vi uppehålls fullständigt i vår ställning genom en överväldigande mängd av tydliga vittnesbörd från Bibeln. Men det finns stora brister i verklig biblisk ödmjukhet, tålamod, tro, kärlek, självförnekelse, vaksamhet och en offervillighetens anda. Vi behöver verkligen odla biblisk helgelse. Synden råder bland Guds folk. Den tydliga och klara tillrättavisningen till församlingen i Laodicea tas inte emot. Många håller fast vid sina tvivel och sina "älsklingssynder", trots att de är så förvillade att de talar om och känner det som om de inte behöver någonting. De (254) tycker att Guds Andes vittnesbörd och tillrättavisning är omotiverad eller att det inte syftar på dem själva. Sådana är i det allra största behov av Guds nåd och andlig klarsynthet för att de skall kunna upptäcka sina brister i andligt avseende. De saknar nästan varje nödvändig förutsättning för att fullkomna den kristna karaktären. De har inte en praktisk kunskap om biblisk sanning, vilket skulle leda dem till ett ödmjukt liv och en fullständig harmoni mellan deras vilja och Kristi vilja. De lever inte i lydnad för alla Guds fordringar. rätt (254)Det är inte tillräckligt att bekänna sig tro på adventbudskapet. Alla som är hängivna Kristi kors är i verkligheten förpliktade att inträda i ett korståg mot människornas fiende, att fördöma det som är fel och upprätthålla rättfärdigheten. Men det sannfärdiga vittnets budskap uppenbarar att en förskräcklig förvillelse vilar över vårt folk. Det är därför nödvändigt att komma till dem med varningar, för att väcka dem ur deras andliga slummer till beslutsam handling. rätt (254)I min förra syn fick jag se att till och med det Sannfärdiga Vittnets klart framförda budskap inte hade åstadkommit det som Gud hade avsett. Folket fortfar att sova i sina synder. De fortsätter med att förklara sig själva som rika och utan behov av någonting. Många frågar: "Varför ges alla dessa tillrättavisningar? Varför fortsätter Vittnesbörden att anklaga oss för avfällighet och för förfärliga synder? Vi älskar sanningen och vi är framgångsrika. Vi har inte behov av dessa vittnesbörd med dess varningar och tillrättavisningar." Men om dessa som anklagar skulle få se sina egna hjärtan och jämföra sina liv med Bibelns praktiska undervisning, och om de då skulle ödmjuka sig inför Gud och låta Guds nåd upplysa mörkret, då skulle fjällen falla från deras ögon och de skulle inse sin verkliga andliga fattigdom och sitt elände. De skulle då komma att känna behov av att köpa guld, vilket är ren tro och kärlek; vita kläder, som symboliserar en fläckfri karaktär, vilken har gjorts ren i vår Återlösares blod; och ögonsalva, vilken symboliserar den Guds nåd som ger en klarare uppfattningsförmåga i andliga ting, samt hjälp att kunna upptäcka sin synd. Dessa uppnådda erfarenheter är mera dyrbara än guld från Ofir. rätt (255)(255) Det har visats mig att den främsta orsaken till varför Guds folk nu är i detta andligt blinda tillstånd är därför att de inte vill ta emot tillrättavisning. Många har förkastat de tillrättavisningar och varningar som har getts till dem. Det sannfärdiga vittnet fördömer Guds folks ljumma tillstånd, vilket ger Satan stor makt över dem i denna väntans och vaksamhetens tid. De själviska, de stolta och de som älskar synd förföljs alltid av tvivel. Satan har förmåga att inge tvivel och att tänka ut invändningar mot de tydliga vittnesbörd som Gud sänder. Många tycker att det är en dygd, ett kännetecken på intelligens hos dem, att visa tvivel, att krångla till och att ifrågasätta. De som önskar tvivla kommer alltid att finna orsaker därtill. Gud har aldrig avsett eller tänkt att ta bort alla möjligheter till tvivel. Han ger tydliga bevis, vilka noggrant måste undersökas med ett ödmjukt sinne och en läraktig anda. Alla skall sedan kunna ta ställning utifrån hur övertygande bevisen är. rätt (255)Det eviga livet är av oerhört värde och kommer att kosta oss allt det vi har. Jag fick se att vi inte tillräckligt uppskattar de eviga tingen. Allt som är värt att äga i denna värld kräver ansträngningar och många gånger de mest plågsamma uppoffringar. Och detta endast för att få del av förgängliga skatter. Skulle vi vara mindre villiga att uthärda strid och möda, och att göra ivriga ansträngningar och stora uppoffringar för att få del av de skatter som är oändliga i värde och som ger ett liv som kan jämställas med den Eviges liv? Kan himmelen någonsin kosta oss för mycket? rätt (255)Tro och kärlek är gyllene skatter, beståndsdelar som det är stor brist på bland Guds folk. Det har visats mig att tvivel på Vittnesbördens varningar, uppmuntran, och tillrättavisning utestänger ljuset från Guds folk. (256) Otron tillsluter deras ögon så att de är okunniga om sin verkliga ställning. Det Sannfärdiga Vittnet beskriver deras blindhet på följande sätt: "Du vet icke, att du just är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken." (Upp. 3: 17.) rätt (256)Tron på den snart återkommande Kristus saknas. "Min Herre kommer icke så snart", sägs inte endast i hjärtat. utan uttrycks också i ord och ännu mera bestämt i handling. Okunnighet i denna väntans tid gör Guds folks sinnesförnimmelser okänsliga för tidens tecken. Den förskräckliga ogudaktighet som överflödar, kräver den allra största noggrannhet och ett levande vittnesbörd, för att utestänga synden från församlingen. Tron har avtagit på ett fruktansvärt sätt, och det är endast genom övning som den kan växa till. rätt (256)När den tredje ängelns budskap började förkunnas, hade de som engagerade sig i Guds verk någonting att riskera och de måste göra stora offer. De började denna gärning i fattigdom och fick genomlida de största försakelser och smädelser. De fick möta ett hårt motstånd, vilket drev dem till Gud i deras behov och bevarade deras tro levande. Vår nuvarande plan för systematiskt givande förser våra förkunnare med ett lämpligt underhåll och därför finns ingen brist och inte heller något behov av tro för uppehället. De som nu kallas att förkunna sanningen riskerar ingenting. De behöver inte heller göra några bestämda offer. Budskapet är utformat och sätts i deras händer, och tryckalster finns tillgängliga vilka försvarar den tro som de söker att sprida. rätt (256)En del unga män börjar utan att ha en verklig känsla för arbetets upphöjda karaktär. De har inga umbäranden, svårigheter eller svåra strider att möta, som skulle pröva deras tro. De behöver inte heller öva sig i praktisk självförnekelse eller hysa en försakelsens anda. En del blir stolta och självupphöjda, och har ingen verklig börda för det verk som lagts på dem. Det Sannfärdiga Vittnet talar till dessa förkunnare: "Så gör nu bättring med all flit." En del av dessa är så uppfyllda av stolthet att de i verkligheten utgör ett hinder och en förbannelse för Guds dyrbara verk. De utövar inte ett frälsande inflytande på andra. Dessa män behöver bli verkligt omvända till Gud och helgade av den sanning som de presenterar för andra. rätt (256)Bestämda vittnesbörd i församlingen (257)De som tillrättavisas av Guds Ande borde inte resa sig upp mot det ödmjuka instrumentet. Det är Gud och inte en felande människa som har talat för att frälsa dem från undergång. De som förkastar varningen lämnas i blindhet att bedra sig själva. Men de som lyssnar till den och nitiskt ger sig in i uppgiften att befria sig ifrån sina synder för att få de nödvändiga välsignelserna, öppnar sitt hjärtas dörrar för att deras Frälsare må komma och vara hos dem. Dessa människor finner du alltid i en fullkomlig harmoni med Guds Andes vittnesbörd. Guds tjänare som predikar Ordet för vår tid borde inte försumma detta allvarliga budskap till laodiceanerna. Det sannfärdiga vittnet framför inte ett behagligt budskap. Herren säger inte till dem: Ni är nästan på rätt väg; ni har fått ta emot tuktan och tillrättavisning, som ni inte har gjort skäl för; ni har helt onödigt fått bära bekymmer genom stränghet; ni är inte skyldiga till de fel och synder för vilka ni har blivit tillrättavisade. rätt (257)Det Sannfärdiga Vittnet förklarar, att när du menar att du vunnit framgång och har det bra, är du i verkligheten i behov av allting. Det är inte nog för Ordets förkunnare att presentera ett ämne teoretiskt, utan de borde också framställa praktiska ämnen. De behöver studera de praktiska lärdomar som Kristus gav Sina lärjungar och göra en noggrann tillämpning av dessa, både för sin egen och andras del. Skall vi förmoda att Kristus, därför att han frambär ett fördömande vittnesbörd, saknar en (258) öm 'kärlek till sitt folk? O, nej! Han som dog för att återlösa människan från döden, älskar med en gudomlig kärlek, ty de som Han älskar tillrättavisar Han. "Alla som jag älskar, dem tuktar och agar jag." (Upp. 3: 19.) Men många vill inte ta emot det budskap som himmelen sänder till dem. De kan inte uthärda att få höra om sin kärlek till världen, sina fel, sin själviskhet, sin stolthet och att de försummat sina plikter. rätt (258)Jag blev visad, att Gud har pålagt min man och mig ett särskilt uppdrag, med att framföra det tydliga vittnesbördet till Hans folk och ropa högt och inte hålla oss tillbaka när det gäller att visa folk deras överträdelser och Israels hus deras synder. Men det är en grupp som inte vill ta emot budskapet med tillrättavisningar utan de upplyfter sina händer för att beskydda dem som Gud vill tillrättavisa och korrigera. Dessa finner alltid förståelse tillsammans med dem som Gud vill förmå att känna sin sanna fattigdom. rätt (258)Herrens ord, talat genom Hans tjänare, tar många emot med frågor och fruktan. Och många kommer att skjuta upp sin lydnad för de tillrättavisningar de får och vänta tills varje skugga av osäkerhet är borta. Den rådande otro, som kräver en fullständig kunskap, kommer aldrig att ge efter för det vittnesbörd, som Gud behagar ge. Han kräver att Hans folks tro skall vila på bevisbördan, och inte på en fullkomlig kunskap. De Kristi efterföljare som tar emot det ljus Gud sänder dem, måste lyda Guds röst som talar till dem, när det är många andra röster som talar mot den. Det kräver urskillningsförmåga att kunna urskilja Guds röst. rätt (258)De som inte vill handla när Herren kallar dem, utan väntar på ett tillförlitligare bevis och ett gynnsammare tillfälle, kommer att vandra i mörker, eftersom ljuset kommer att dras bort. De vittnesbörd som ges en dag, kan aldrig upprepas om de förkastas. rätt (258)Många frestas när det gäller vårt uppdrag och ifrågasätter det. I sitt frestade tillstånd skyller en del Guds folks svårigheter och förvirringar på tillrättavisningarna i de vittnesbörd, som vi har gett dem. De tror att svårigheterna kommer från dem som framför varningsbudskapet, som (259) utpekar folks synder och rättar till deras fel. Många är bedragna av själarnas motståndare. De tror, att bror och Syster Whites arbeten skulle kunna erkännas om de inte hela tiden fördömde fel och tillrättavisade synd. Jag blev visad, att Gud har lagt denna uppgift på oss och när vi hindras från att möta Hans folk och frambära vårt vittnesbörd och motverka ohelgade människors antaganden och avund, då pressar Satan på mycket kraftigt med sina frestelser. De, som alltid har befunnit sig på den ifrågasättande och tvivlande sidan känner sig fria att vittna om sina tvivel och antyda sin otro. Några har ett skenheligt och till synes samvetsgrant och mycket fromt tvivel, som de försiktigt ger uttryck för. Men detta tvivel har tio gånger mer kraft att styrka dem, som begår fel och vårt inflytande minskas och Guds folks tillit till vårt arbete försvagas, mer än om detta tvivel kunde ses tydligare. Dessa stackars själar såg jag var bedragna av Satan. De smickrar sig själva med att de är helt korrekta, att de är har Guds ynnest och är rika på andlig urskillningsförmåga, trots att de är fattiga, blinda och eländiga. De utför satans verk, men tror att de ivrar för Gud. rätt (259)Somliga vill inte ta emot det vittnesbörd Gud har gett oss att förmedla. De inbillar sig att de kan bli bedragna och att de själva har rätt. De tror att Guds folk inte har behov av någon tydlig behandling och tillrättavisning, men att Gud är med dem. Dessa frestade människor, vilkas själar aldrig har befunnit sig i strid mot syndens exakta förebråelser, skulle vilja utbrista: Tala behagliga saker till oss. Hur kommer dessa att förvalta det Sanna Vittnets budskap till laodiceanerna? Det kan inte vara något bedrägeri här. Detta budskap måste bäras fram av Guds tjänare till en ljum församling. Det måste väcka Guds folk ur dess trygghet och farliga villfarelse när det gäller deras verkliga ställning inför Gud. Detta vittnesbörd kommer, om det tas emot, att väcka dem till handling och leda dem till självförnekelse och bekännelse av deras synder. Det Sanna Vittnet säger: ”Jag känner dina gärningar. Du är varken kall eller varm.” Och vidare: ”Alla som jag älskar tillrättavisar, (260) och tuktar jag. Var därför ivrig och omvänd dig. Se, jag står för dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig. Den som segrar skall få sitta hos mig på min tron, liksom jag själv har segrat och sitter hos min Fader på hans tron.” (Upp. 3: 15, 19- 22). rätt (260)Guds folk måste se sina fel och väckas till intensiv ånger och lägga bort de synder som har försatt dem i ett så beklagansvärt fattigt, blint och olyckligt tillstånd. Jag blev visad, att det skarpa, tydliga vittnesbördet måste leva i församlingen. Detta är det enda som kommer att svara mot budskapet till medlemmarna i Laodicea. Fel måste rättas till, synd måste kallas synd och orättfärdighet måste genast och bestämt bemötas och läggas bort av oss som ett folk. rätt (260)Kamp mot Guds Ande (260)Men samtidigt som vi inte godtar deras uppfattning om vårt ärende som orsaken till våra svårigheter, eftersom vi vidhåller att Gud har utvalt oss till ett mer krävande uppdrag än Han gett andra, (261) erkänner vi med själens ödmjukhet och under ånger, att vår tro och vårt mod har blivit hårt prövat och att vi ibland inte helt och fullt har litat på Honom, som har anförtrott oss vårt uppdrag. När vi sedan fattar mod på nytt efter smärtsamma besvikelser och prövningar, ångrar vi djupt, att vi inte har litat på Gud utan gav plats för mänsklig svaghet och lät modlöshet omtöckna vår tro och minska vår tillit till Gud. Jag har blivit visad, att Guds gamla tjänare led besvikelser och nederlag precis som vi stackars dödliga. Vi var i gott sällskap. Detta ursäktade emellertid inte oss. rätt (261)När min man har stått vid min sida för att ge mig stöd i min tjänst och har burit fram ett tydligt vittnesbörd i harmoni med Guds Ande, har många känt det som om det var han personligen som skadade dem, trots att det var Herren som lade bördan på honom och som tillrättavisade dem genom Sin tjänare och försökte få dem att ångra sina fel och ta emot Guds ynnest. rätt (261)De, som Gud har utvalt för ett betydelsefullt uppdrag, har alltid tagits emot med misstro. Förr, när Elia sändes med ett budskap från Gud till folk, gav de inte akt på hans varning. De ansåg att han var onödigt sträng. De trodde till och med att han förlorat sitt förstånd, eftersom han pekade ut dem, Guds gynnade folk, som syndare och ansåg deras överträdelser så stora att Guds domar skulle väckas mot dem. Satan och hans här har alltid ställt upp mot dem som bär ut varningsbudskapet och som tillrättavisar synder. De ohelgade kommer också att förena sig med själafienden för att göra Guds trofasta tjänares uppdrag så hårt som möjligt. rätt (261)Om min man har blivit orimligt hårt pressad och har misströstat och förtvivlat, om vi ibland inte har sett något önskvärt i livet så att vi skulle välja det, så är detta inte något främmande eller nytt. Elia, en av Guds stora och mäktiga profeter, ville hellre dö än leva, då han var trött och utmattad efter sin färd, då han flytt bort från den uppretade Isebels vrede(262), därför att han fruktade för sitt liv. Hans bittra besvikelse när det gällde Israels trohet hade krossat hans livsmod och han kände, att han inte längre kunde lita på människor. Den dag Job blev förtvivlad och förmörkad, sade han dessa ord: ”Må den dag då jag föddes bli utplånade, och den natt som sade: ´En pojke är avlad.´” (Job. 3:3) rätt (262)De, som inte är vana vid att känna de verkliga djupen, som inte har stått under bördorna som en vagn som är lastad med kärvar, de som aldrig har haft sitt intresse tillräckligt nära identifierat med Guds verk och uppdrag, att det verkar vara en del av deras väsen och större än deras liv, de kan inte fatta min mans känslor mer än Israel kunde fatta Elias känslor. Vi beklagar djupt att vi blev modlösa, oavsett under vilka omständigheter det har skett. rätt (262)Ahabs fall är en varning (262)Ahab var moraliskt svag. Han hade inte någon hög känsla för heliga ting. Han var självisk och saknade principer. Hans äktenskapsförbindelse med en kvinna av beslutsam karaktär och bestämt temperament, som var hängiven avgudadyrkare, gjorde dem båda till Satans särskilda ombud, som ledde Guds folk till avguderi och fruktansvärda avfall. Isebels bestämda anda formade Ahabs karaktär. Hans egenkära natur var oförmögen att fatta Guds nådegåvor till Sitt folk och sin egen plikt mot Gud som väktare och ledare för Israel. Gudsfruktan blev mindre i Israel för varje dag. Blasfemiska (263) tecken på deras blinda avguderi kunde ses mitt i Guds Israel. Det fanns ingen som vågade riskera sitt liv genom att öppet träda fram i opposition mot den gudlösa avgudadyrkan som tog överhanden. Baals altare och Baals präster som offrade till solen, månen och stjärnorna, var överallt iögonfallande. De hade invigda tempel och trädlundar, där alster som framställts av människohänder hade placerats ut för tillbedjan. De goda gåvor som Gud gav Sitt folk framkallade ingen tacksamhet till Givaren. Alla himlens gåvor, de rinnande bäckarna, levande vattenströmmar, den milda daggen, regnskurarna som förnyade jorden och fick dess marker till att ge i överflöd, - detta tillskrev de sina gudars ynnest. rätt (263)Elias' trofasta själ var bedrövad. Hans vrede var väckt och han ivrade för Guds härlighet. Han såg att Israel hade fallit ned i ett fruktansvärt avfall. Och när han kom att tänka på de stora ting Gud hade gjort för dem, blev han överväldigad av sorg och bedrövelse. Men allt detta hade största delen av folket glömt. Han gick fram inför Herren och medan hans själ kämpade mot ängslan, bad han enträget Honom, att Han måtte frälsa Sitt folk, om det var möjligt genom Guds domar. Han bad enträget att Gud skulle hålla dagg och regn borta från Sitt otacksamma folk, himlens rikedomar, så att det avfallna Israel förgäves måtte se på sina gudar, deras avgudar av guld, trä och sten, solen, månen och stjärnorna, som vandrar och berikar jorden och får den att ge överflöd. Herren talade om för Elia, att Han hade hört hans bön och ville hålla dagg och regn borta från Sitt folk tills de ångerfulla ville vända sig till Honom. rätt (263)Akans synd och straff (264)Staden Jeriko hade invigts till det mest överdrivna avguderi. Inbyggarna var mycket rika, men alla de rikedomar som Gud hade gett dem räknade de som en gåva från sin gudar. De hade guld och silver i överflöd, men liksom folket före syndafloden, var de fördärvade och ogudaktiga och hånade och provocerade himlens Gud genom sina onda gärningar. Guds domar väcktes mot Jeriko. Det var en fästning. Men själve Anföraren för Herrens här kom från himlen för att leda himlens här i angreppet på staden. Guds änglar grep tag i de massiva murarna och raserade dem till grunden. Gud hade sagt, att staden Jeriko skulle förbannas och att alla skulle gå förlorade med undantag för Rahab och hennes hus. Dessa skulle frälsas på grund av den ynnest som Rahab visade Herrens budbärare. Herrens ord till folket var: ”Ni skall hålla er borta från det tillspillogivna, så att ni inte själva blir tillspillogivna. Om ni tar något från det tillspillogivna, blir ni orsak till att Israels läger drabbas av tillspillogivning och ni drar olycka över det.” ”Vid den tiden svor Josua en ed. Han sade: ´Förbannad inför HERREN vare den man som företar sig att bygga upp denna stad, Jeriko, på nytt. När han lägger dess grund, skall det kosta honom hans förstfödde son, och när han sätter upp dess portar, skall det kosta honom hans yngste son.” (Josua 6:18, 26) rätt (264)Gud är mycket bestämd när det gäller Jeriko, så att människorna inte skall förtrollas av de ting som inbyggarna har fruktat och deras hjärtan skiljas från Gud. Han beskyddade Sitt folk genom de tydligaste tänkbara befallningar. Trots denna allvarliga förmaning från Gud genom Josuas mun, vågade emellertid Akan överträda dem. Hans begär ledde honom till att ta de rikedomar som Gud hade förbjudit honom att röra, därför att Guds förbannelse var över dem. Och på grund av denne mans synd var Guds Israel lika svag som vatten inför sina fiender. rätt (264)Josua och Israels Äldste var i stor nöd. De låg framför Guds ark i den mest undergivna ödmjukhet, eftersom Herren var vred på Sitt folk. De bad och grät inför Gud. Herren talade till Josua: ”Res dig upp! Varför (265) har du fallit ner på ditt ansikte? Israel har syndat, de har överträtt mitt förbund som jag ingått med dem. De har tagit av det tillspillogivna, de har stulit, ljugit och lagt det stulna bland sina egna ägodelar. Därför kan inte Israels barn stå emot sina fiender, utan de måste fly för dem, ty de är själva drabbade av tillspillogivning. Jag vill inte mer vara med er, om ni inte skaffar bort från er det tillspillogivna. (Josua 7:10- 12) rätt (265)Ansvaret att tillrättavisa dem som syndar (265)Men om folkets synder förbises av dem som står i ansvarsställning vilar Hans misshag över dem, och Guds folk hålls som en församling ansvarigt för dessa synder. I Sitt handlingssätt med Sitt folk under gångna tider (266) visar Herren det nödvändiga i att rena församlingen från dess fel. En syndare kan sprida mörker som kommer att utestänga Guds ljus från hela församlingen. När folket förstår att mörkret sänker sig över dem och de inte vet orsaken, borde de ivrigt söka Gud i stor ödmjukhet och självförkrosselse, intill dess att de fel som bedrövar Hans Ande har upptäckts och avlägsnats. rätt (266)De fördomar som uppstått emot oss därför att vi har tillrättavisat felen, som Gud visat mig existerar, och det rop som uppstått om kärvhet och stränghet, är inte rättvist. Gud bjuder oss tala och därför kan vi inte vara tysta. Om felen är uppenbara bland Hans folk, och om Guds tjänare likgiltigt låter det passera, håller de i verkligheten med och rättfärdigar syndaren och är lika skyldiga som syndaren och kommer i lika hög grad att få del av Guds misshag. De kommer att göras ansvariga för de skyldigas synder. I syner har jag uppmärksammats på många händelser där Guds folk ådragit sig Hans misshag genom medlemmars försummelser, därigenom att de inte har tagit itu med de fel som existerade bland dem. De som har ursäktat dessa fel har av folket betraktats som mycket vänliga och älskvärda personer, helt enkelt därför att de avskytt att förverkliga Bibelns tydliga plikt. Uppgiften var inte behaglig och därför undvek de den. rätt (266)Den hatets anda som har kommit över vissa människor därför att felen bland Guds folk har tillrättavisats, har fört blindhet och en fruktansvärd förvillelse över dem själva. Detta har lett till att de inte kunnat skilja mellan det som är rätt och fel. De har släckt sin egen andliga synförmåga. De kan se felen, men de känner inte, som Josua, behov av att ödmjuka sig själva på grund av att de förstår att människor är i andlig fara. rätt (266)Guds sanna folk, som har en börda för Hans verk och människors frälsning på sina hjärtan, kommer alltid att betrakta synden som den verkligen är i dess syndfulla karaktär. De kommer alltid att stå på deras sida, som troget och rättvist tar itu med de synder som så lätt kan komma över Guds folk. I synnerhet är detta fallet under församlingens sista tid, under den tid då de etthundra fyrtiofyra tusen beseglas, vilka skall stå utan fel och brist inför Guds tron. De kommer att mycket djupt känna de misstag som begås av Guds bekännande folk. Detta framställs tydligt av profetens illustration av det avslutande verket under bilden av de män som har svärdet i sina händer. En av männen var klädd i linnekläder och hade skrivredskap med sig. "Herren sade till honom: 'Gå igenom Jerusalems stad och teckna med ett tecken på pannan de män, som sucka och jämra sig över alla styggelser som bedrivas därinne.'" (Hes. 9: 4.) rätt (267) (267) Vem har del av Guds rådslut i denna tid? Är det de som i verkligheten ursäktar felen bland Guds bekännande folk och som, även om det inte sker öppet, knotar i sina hjärtan mot dem som önskar tillrättavisa synden? Är det de som tar ställning emot och sympatiserar med dem som begår felen? Nej, förvisso inte! Om de inte bättrar sig och flyr bort från detta Satans verk att förfölja dem som har verkets börda på sina hjärtan och upphör att understödja syndarna i Sion, så kommer de aldrig att få ta emot Guds insegel. De förgås i den allmänna ödeläggelsen som övergår de ogudaktiga, representerade genom de fem männen med svärdet i sina händer. Observera följande med eftertanke: De som tar emot sanningens rena tecken, som skrivits i dem genom den helige Andes kraft, som illustreras med det märke som mannen i linnekläder tecknade dem med, "dessa som sucka och jämra sig över alla styggelser som bedrivas därinne" dvs. i församlingen. Deras kärlek till renhet och Guds ära och härlighet är sådan, och de har en så klar syn över syndens förskräckliga syndfullhet, att de framställs som människor i sådan ångest att de suckar och ropar. Läs hela det nionde kapitlet i Hesekiel. rätt (267)Men den allmänna ödeläggelsen av alla dem som inte ser den stora kontrasten mellan synd och rättfärdighet, och som inte känner såsom de som står i Guds rådslut och som får ta emot inseglet, beskrivs i detta sammanhang av männen med svärden i sina händer: "Och till de andra hörde jag honom säga: 'Dragen fram i staden efter honom och slån ned folket; visen ingen skonsamhet och haven ingen misskund. Både åldringar och ynglingar och jungfrur, både barn och kvinnor skolen I dräpa och förgöra, men I mån icke komma vid någon som har tecknet på sig; och I skolen begynna vid min helgedom.'" (Verserna 5, 6.) rätt (267)När det gällde Akans synd sade Gud till Josua: "Jag vill icke mer vara med eder, om I icke alldeles skaffen bort ifrån eder det tillspillogivna." (Jos. 7: 12.) Hur kan denna händelse jämföras med den väg som har valts av dessa som inte vill höja sin röst mot synden och det felaktiga, men vars sympatier alltid befinns vara hos dem som genom sina synder vållar bekymmer i Israels läger? Gud sade till Josua: "Du skall icke kunna stå emot dina fiender, förrän I skiljen det tillspillogivna från eder." (Vers 13.) Han uttalade (268) det straff som skulle följa överträdelsen av förbundet. rätt (268)Då började Josua noggrant forska för att finna den skyldige. Han kallade fram Israel efter deras stammar, sedan de olika familjerna och slutligen de enskilda personerna. Akan befanns vara den skyldige. Men för att saken skulle bli klar för hela Israel, och för att det inte skulle finnas någon orsak för dem att klaga och säga att den oskyldige fick lida, använde Josua ett klokt förfaringssätt. Han visste att Akan var överträdaren och att han hade dolt sin synd och därigenom uppväckt Guds vrede mot sitt folk. Diskret uppmanade Josua Akan att avlägga en fullständig bekännelse av sin synd, så att Guds ära och rättvisa måtte försvaras inför Israel. "Då sade Josua till Akan: 'Min son, giv ära åt Herren, Israels Gud, och bekänn, honom till pris: säg mig, vad du har gjort, och dölj intet för mig." (Vers 19.) rätt (268) ”Akan svarade Josua och sade: 'Det är sant, jag har syndat mot Herren, Israels Gud, ty så har jag gjort: jag såg ibland bytet en dyrbar mantel från Sinear och två hundra siklar silver och en guldplatta, femtio siklar i vikt, och till detta fick jag begärelse och tog det; se, det är gömt i jorden, i mitten av mitt tält, och silvret underst.' Då sände Josua några män dit för att se efter, och de skyndade till tältet; och de funno det gömt där i hans tält, och silvret underst. Och de toga det ur tältet och buro det till Josua och Israels barns menighet och lade det ned inför Herren. Då tog Josua och Israels menighet med honom Akan, Seras son, och silvret och manteln och guldplattan och hans söner och döttrar, hans oxar, åsnor och får och hans tält, och allt övrigt, som han hade, och förde alltsammans upp till Akors dal. Och Josua sade: 'Varför drog du olycka över oss? Nu skall ock Herren i dag låta olycka komma över dig!' Och Israels menighet stenade honom; de brände upp dem i eld och kastade stenar på dem." (Verserna 19-25.) rätt (268)Herren hade talat om för Josua att Akan inte endast hade tagit det som Han bestämt förbjudit dem att ta med mindre de skulle komma (269) under förbannelse, utan han hade också stulit och hycklat. Herren hade sagt att Jeriko och allt det tillspillogivna skulle brännas upp, utom guldet och silvret, vilket Han hade reseverat för Sin skattkammare. Den seger som vanns genom att inta Jeriko hade inte skett genom krig eller belägring av staden. Hövitsmannen över Herrens här hade lett himmelens här. Så tiden var Herrens. Det var Han som genomförde slaget. Istaels barn hade inte riktat ett enda slag mot någon. Segern och äran var Herrens och därför var också det tillspillogivna Hans. Han hade förordnat så att allt skulle brännas upp utom guldet och silvret, vilket hade reserverats för Hans skattkammare. Akan hade mycket väl förstått att det undantag som gjorts för guld och silverskatterna, vilka han fått begärelse till, var Herrens egendom. Han hade stulit från Guds skattkammare för sitt eget behov. rätt (269)Begär bland Guds folk (269)Jag såg, att många själar kommer att sjunka ned i mörker på grund av sin girighet. Det klara, tydliga vittnesbördet måste leva i församlingen. Annars kommer Guds förbannelse att vila över Hans folk lika säkert som den vilade över forntidens Israel på grund av dess synder. Gud håller Sitt folk ansvarigt, som en kropp, för de synder som enskilda individer inom det begår. Om församlingens ledare försummar att flitigt ta reda på vilka synder det är som för med sig Guds missnöje över kroppen, blir de ansvariga för dessa synder. Men att ha med människors sinnelag att göra är den skönaste uppgift som människor överhuvudtaget kan få. Alla är inte lämpliga för att tillrättavisa den som handlar fel. De har inte vishet till att handla rättfärdigt, trots att de älskar barmhärtighet. De kan inte se behovet av att blanda kärlek och öm medkänsla (270) med verklighetstrogna tillrättavisningar. Några är alltid onödigt stränga och känner inte behovet av apostelns förmaning: ”Sådana som tvivlar skall ni vara barmhärtiga mot och frälsa genom att rycka dem ur elden. Mot andra skall ni också vara barmhärtiga, dock med fruktan, så att ni till och med avskyr deras livklädnad som är nedsmutsad av köttet.” (Judas vers 22- 23) rätt (270)Det är många som inte visar Josuas urskillningsförmåga och som inte har någon särskild uppgift att finna de fel och att snabbt behandla de synder som finns ibland dem. Låt inte sådana hindra dem som har fått ansvaret att utföra denna uppgift. Somliga ifrågasätter och tvivlar på och finner fel, därför att andra utför den uppgift som Gud har lagt på dem. Dessa står direkt i vägen för dem, som Gud anförtrott uppgiften att tillrättavisa och korrigera de allmänt rådande synderna, för att Hans ogillande skall kunna vändas bort från Hans folk. Om en sådan situation som Akans skulle inträffa bland oss, finns det många som skulle beskylla dessa för att ha en ond och kverulerande anda. Gud är inte att leka med och Hans varningar kan inte ostraffat ignoreras av ett trotsigt folk. rätt (270)Jag blev visad, att Akans sätt att bekänna liknar de bekännelser som en del av oss gör och kommer att göra. De döljer sina fel och vägrar att bekänna frivilligt, innan Gud pekar ut dem, först därefter bekänner de sina synder. En del människor fortsätter med sin felaktiga livsstil tills de har blivit förhärdade. De kan ändå vara medvetna om att församlingen belastas av detta, precis som Akan visste, att Israel blev försvagat jämfört med sina fiender på grund av hans skuld. Trots detta fördömde inte deras samvete dem. De kommer inte att hjälpa församlingen genom att ödmjuka sina stolta upproriska hjärtan inför Gud och överge sina fel. Guds missnöje vilar över Hans folk, och Han kommer inte att visa Sin kraft i deras mitt när det finns synder bland dem och dessa får stöd av dem som har ansvarstyngda ställningar. rätt (270)De, som arbetar i fruktan för Gud med att befria församlingen från hinder och rätta till fruktansvärda fel, så att Guds folk kan se behovet av att avsky synd och kan trivas (271) i renhet och att Guds namn kan förhärligas, kommer alltid att möta motsträviga inflytanden från ohelgade medlemmar. Sefanja beskriver med följande ord denna grupps sanna tillstånd och de fruktansvärda domar som skall komma över dem: rätt (271) ”Och det skall ske på den tiden att jag skall leta igenom Jerusalem med lyktor och straffa de män som nu lever där i lugn och ro och säger i sina hjärtan: ´Herren gör varken gott eller ont.” ”Herrens stora dag är nära, ja, nära, och den kommer med hast. Hör, det är HERRENS dag! Då ropar hjältarna i ångest. En vredens dag är den dagen, en dag av ångest och nöd, en dag av ödeläggelse och förödelse, en dag av mörker och dimma, en dag av moln och dis, en dag då ljud av horn och härskri höjs mot de befästa städerna och de höga murtornen. Då skall jag ge människorna en sådan ångest att de går omkring som blinda, därför att de har syndat mot HERREN. Deras blod skall spridas som stoft och deras kroppar som orenlighet. Varken deras silver eller guld skall kunna rädda dem på HERRENS vredes dag. Av hans nitälskans eld skall hela jorden förtäras. Ty fullständigt och med hast skall han göra slut på alla dem som bor på jorden. (Sefanja1:12, 14 -18) rätt (271)Bekännelser som kommer för sent. (272)Gud är inte att leka med. Det är i stridens stund som de sanna färgerna visar sig. Det är då som bärarna av standaret behöver vara fasta och låta sin sanna ståndpunkt bli känd. Det är då som varje enskild soldats duglighet för det rätta verkligen prövas. De som drar sig undan kan aldrig bära segerns lagerkrans. De, som är sanna och lojala kommer inte att dölja några fakta, utan kommer att lägga ner sitt hjärta och sin kraft i uppdraget och våga sitt allt i kampen, låta striden ta den vändning den vill. Gud är en Gud som hatar synd. Och de, som uppmuntrar syndaren genom att säga: ´Det står väl till med dig´, kommer Gud att förbanna. rätt (272)Bekännelser av synd som görs i rätt tid för att hjälpa Guds folk kommer Han att acceptera. Men det finns ibland oss sådana, som precis som Akan, kommer att göra sina bekännelser för sent för att frälsa sig själva. Gud kan pröva dem och låta dem möta en ny svårighet, för att bevisa för Sitt folk att de inte kommer att klara ett enda test, inte en enda prövning från Gud. De är inte i harmoni med det rätta. De föraktar det tydliga vittnesbörd som når hjärtat och skulle glädjas över att se var och en bli tystad som ger tillrättavisning. rätt (273)Elia tillrättavisar Ahab (273)Medan Israel befann sig i avfall, förblev Elia en lojal och sann Guds profet. Hans trofasta själ blev mycket bedrövad när han såg den otro och otrohet som så snabbt skilde Israels barn från Gud. Han bad att Gud skulle frälsa Sitt folk. Han bad enträget att Herren inte skulle förkasta Sitt syndande folk fullständigt, utan att Han skulle väcka dem till ånger - genom domar om det var nödvändigt - och inte låta dem gå längre i synd och därigenom provocera Honom till att förgöra dem som folk. rätt (273)Herrens budskap kom till Elia, att han skulle gå till Ahab med förkastelsedomarna från Guds domslut på grund av Israels synder. Elia reste dag och natt tills han nådde Ahabs palats. Han krävde inget tillträde och väntade inte på att bli formellt anmäld. Helt oväntat för Ahab står plötsligt Elia framför den förvånade kungen över Samaria i grova kläder som profeter brukade bära. Han kommer inte med någon ursäkt för sin plötsliga ankomst utan inbjudan. I stället sträcker han händerna upp mot himlen och bekräftar högtidligt vid den levande Guden, som gjort himlen och jorden, de domar som skall drabba Israel. ”Under de här åren skall varken dagg eller regn falla, om inte jag säger det”. (1 Kon. 17:1) rätt (273)Denna uppseendeväckande förkastelsedom från Guds domar på grund av Israels synder föll som ett åsknedslag på den avfällige kungen. Han verkade paralyserad av förvåning och skräck. Och innan han kunde komma över sin förvåning, försvann Elia lika fort som han kom, utan att invänta effekten av sitt budskap. Hans uppdrag var att uttala Guds ord om olycka (274) och han drog sig genast tillbaka. Hans ord hade stängt in himlens rikedomar. Hans ord var den enda nyckel som kunde öppna dem på nytt. rätt (274)Herren visste, att det inte fanns någon säkerhet för Hans tjänare bland Israels barn. Han kunde inte anförtro honom åt det avfälliga Israel, utan sände honom iväg för att finna en asyl i ett hednaland. Han vägledde honom till en kvinna som var änka och som var så fattig att hon endast kunde upprätthålla livet genom den torftigaste tänkbara mat. En hednisk kvinna, som efter bästa förmåga levde upp till det ljus som hon hade, befann sig i en mer acceptabel ställning inför Gud än Israels änkor, som hade välsignats med särskilda privilegier och stort ljus, men ändå inte levde efter det ljus som Gud hade gett dem. Eftersom hebréerna hade förkastat ljus, hade de överlämnats åt mörker och Gud ville inte anförtro Sin tjänare till Sitt folk, som hade provocerat Hans gudomliga vrede. rätt (274)Nu är tillfället lämpligt för den avfällige Ahab och den hedniska Isebel att pröva sina gudars kraft och se om Elias ord var falska. Hundratals av Isebels profeter är där. Mot dem står Elia ensam. Hans ord har stängt himlen. Om Baal kan ge dagg och regn och få växterna att växa, om han kan få bäckarna och floderna att flyta som vanligt, oberoende av himlens rikedomar i regnskurarna, så låt Israels kung dyrka honom och folket säga att det är han som är Gud. rätt (274)Elia var föremål för samma lidelser som vi. Hans mission till Ahab och den fruktansvärda anklagelsen mot honom från Gud, krävde mod och tro. På hans väg till Samaria ville de ständigt flytande floderna, de grönklädda kullarna, de med imponerande blomstrande träd försedda skogarna, - ja, allt hans ögon vilade på som frodades i skönhet och härlighet, -föra tanken till otro. Hur kan alla dessa ting i naturen, som nu trivs, bli uttorkade? Hur kan dessa floder som bevattnar landet och som aldrig i mannaminne har upphört att strömma, bli torrlagda? Men Elia gav ingen näring åt otro. Han gick framåt i sitt uppdrag med risk för (275) sitt liv. Han trodde helt och fullt att Gud skulle förödmjuka Sitt avfälliga folk och att Han genom Sina domars hemsökelser skulle föra dem till ödmjukhet och ånger. Han vågade allt i den mission som låg framför honom. rätt (275)När Ahab i viss mån kom över sin förvåning över Elias ord, hade profeten gått. Han gjorde grundliga förfrågningar om var han befann sig, men ingen har sett honom eller kan ge upplysningar om honom. Ahab berättar för Isebel om de olycksbringande ord som Elia har uttalat i hans närvaro och hennes hat mot profeten kom till uttryck inför Baals präster. De förenade sig med henne i att fördöma och förbanna Jehovas profet. Nyheterna om profetens fördömande spreds ut över landet och väckte fruktan hos några och vrede hos många. rätt (275)Efter några få månader var jorden, som inte längre friskades upp av dagg eller regn, torr. Växtligheten vissnade. Floder, som man aldrig tidigare hade sett upphöra att rinna blev mindre och bäckar torkade ut. Isebels profeter förrättade offer till sina gudar och ropade till dem natt och dag att de skulle friska upp jorden med dagg och regn. Men forna tiders besvärjelser och bedrägerier som utövats av dem för att bedra folket uppfyller inte deras avsikt nu. Prästerna har gjort allt för att dämpa sina gudars vrede. Med en uthållighet och iver, som emellertid hade varit värdig ett bättre syfte, har de uppehållit sig vid sitt hedniska altare, medan flammor från offren brände på alla stora platser. Baalsprästernas fruktansvärda rop och böner kunde höras natt efter natt i det fördömda Samarien. Men molnen visade sig inte på himlen för att skära av solens brännande strålar. Elias ord stod fast och inget av det som Baals präster gjorde kunde ändra något. rätt (275)Ett helt år gick och ett annat började. Trots detta kom inget regn. Jorden är avsvedd som om en eld hade gått fram över den. De gröna träden är som den svedda öknen. Luften blev torr och kväljande och stormar av dammpartiklar förblindade ögonen och nästan stoppade inandningen. Baals lundar saknade blad och skogarnas träd gav ingen skugga, utan (276) såg ut som skelett. Hunger och törst berättar om människor och djur med en fruktansvärd dödlighet. rätt (276)Alla dessa bevis på Guds rättfärdighet och omdömesförmåga väckte inte Israel till ånger. Isebel är uppfylld av sinnessjukt vanvett. Hon vill inte böja sig för eller överlåta sig till himlens Gud. Baals profeter, Ahab, Isebel och nästan hela Israel skyllde sin katastrof på Elia. Ahab har till varje rike och nation sänt förfrågan om denne märklige profet och har avkrävt Israels kungar och nationer en ed på att de inte har sett honom. Elia har stängt himlen med sitt ord och tagit med sig nyckeln och den kunde inte hittas. rätt (276)Då beslutar Isebel att eftersom hon inte kan förmå Elia att känna hennes mordiska krafter, vill hon hämnas genom att utrota Guds profeter i Israel. Ingen som bekänner sig vara en Guds profet skall få leva. Denna beslutsamma, rasande kvinna sätter sin vanvettiga uppgift i verket att slå ihjäl Herrens profeter. Baals präster och nästan hela Israel är så bedragna, att de tror att om Guds profeter slogs ihjäl, kommer den olycka de lider av att avvärjas. rätt (276)Men det andra året går och den obarmhärtiga himlen ger inte något regn. Torka och hungersnöd gör sitt sorgliga arbete och ändå ödmjukar inte de avfallna israeliterna sin stolthet och sina syndiga hjärtan inför Gud; utan de knorrar och klagar över Guds profet, som åstadkom detta fruktansvärda tillstånd av saker och ting mot dem. Fäder och mödrar ser sina barn förstöras, utan makt att hjälpa dem. Och trots detta befinner sig folket inte i ett så fruktansvärt mörker, att de inte kan se att Guds rättfärdighet har vaknat mot dem på grund av deras synder och att denna fruktansvärda olycka har sänts i barmhärtighet mot dem, för att rädda dem från fullständig förnekelse och försummelse av sina fäders Gud. rätt (276)Det kostar Israel lidande och stor plåga att nå fram till den ånger som är nödvändig för att återställa deras förlorade tro och en klar känsla av deras ansvar inför Gud. Deras avfall är mer fruktansvärt än torka eller svält. Elia väntade och bad i tro under den långa torkan och (277) hungersnödsåren om att Israel, genom sina plågor, skulle vändas bort från sin avgudadyrkan till lydnad mot Gud. Men bortsett från alla deras lidanden, höll de fast vid sin avgudadyrkan och såg på Guds profet som orsaken till sin olycka. Och om de hade haft makt över Elia skulle de ha överlämnat honom till Isebel, så att hon hade kunnat tillfredsställa sin hämndlystnad och ta hans liv. Genom att Elia vågade uttrycka ett olycksbringande budskap, som Gud hade bett honom framföra, gjorde han sig själv till föremål för deras hat. De kunde inte se Guds hand i de domar de led under på grund av sina synder, utan skyllde dem på människan Elia. De avskydde inte de synder som hade fört dem in under det tuktande riset, utan hatade den trofaste profeten, som Gud använde som redskap för att fördöma deras synder och olycka. rätt (277)Långt senare, på det tredje året kom Herrens ord, som sade: ”Gå och träd fram inför Ahab, så skall jag låta det regna på jorden.” (1 Kon. 18:1) Elia tvekade inte att påbörja sin farliga resa. I tre år hade han blivit hatad och jagad från stad till stad av kungens utsända och hela nationen hade gett sin ed på att han inte kunde hittas. Och nu infann han sig själv på Guds ord inför Ahab. rätt (277)Under hela Israels avfall visade sig Ahabs överhovmästare ha varit trogen mot Gud, samtidigt som hans herre tillbad Baal. Med risk för sitt eget liv hade han beskyddat Guds profeter genom att gömma dem i en håla, femtio man åt gången, och ge dem mat. Samtidigt som Ahabs tjänare håller på att genomsöka hela riket för att finna källsprång och vattenbäckar, kommer Elia själv fram och visar sig för honom. Obadja visar vördnad för Guds profet, men när Elia sänder honom till kungen med ett budskap, är han fruktansvärt skräckslagen. Han ser fara och död hota honom själv och Elia. Han ber allvarligt om att hans liv inte måtte offras, men Elia försäkrar honom, genom ed, att han själv skall träffa Ahab den dagen. Profeten vill inte gå till Ahab, utan som en av Guds budbärare för att begära respekt sänder han ett budskap med Obadja: ”Elia är här:” Om Ahab vill träffa (278) Elia, har han nu tillfälle att komma till honom. Elia kommer inte att bege sig till Ahab. rätt (278)Med förvåning blandad med förfäran hör kungen budskapet, att Elia, som han fruktar och hatar, har kommit för att träffa honom. Han har länge sökt efter profeten för att kunna förgöra honom. Han vet också att Elia inte kommer att riskera sitt liv för att komma till honom utan att vara bevakad eller för att komma med en fruktansvärd anklagelse. Han minns Jerobeams vissnade hand och bestämde sig för att det inte är tryggt att lyfta sin väldiga hand mot Guds budbärare. Och med fruktan och bävan och med ett stort följe och en imponerande uppvisning av arméer skyndar han sig för att möta Elia. Och när han ansikte mot ansikte möter den man som man så länge har letat efter, vågar han inte göra honom något. Den så upphetsade kungen, som är så uppfylld av hat mot Elia, förefaller att stå maktlös och ensam. När han möter profeten kan han inte låta bli att tala spontant från sitt hjärta: ”Är du här, du som drar olycka över Israel!” Elia, som är förnärmad och mån om Guds ära och heder, svarar frimodigt på Ahabs anklagelse: ”Det är inte jag som drar olycka över Israel, utan du och din fars hus. Ni överger ju HERRENS bud och följer efter baalerna.” (1 Kon. 18:17, 18) rätt (278)Som Guds budbärare har profeten tillrättavisat folkets synder och uttalat Guds domar över dem på grund av deras gudlöshet. Och nu, då han står ensam med rent samvete, fast i sin integritet trots att han är omgiven av beväpnade män, visar Elia ingen blyghet och inte heller den minsta vördnad mot kungen. Den människa som Gud har talat med och som har en klar känsla av hur Gud ser på människan i hennes syndiga fördärv, har inget att be kungen om ursäkt för och inte heller någon hyllning att ge Ahab. Som Guds budbärare, delar Elia nu ut en befallning och Ahab lyder genast som om det var Elia som var monark och kungen som var undersåte. rätt (279)Offret på berget Karmel (279)Snabba budbärare sändes ut över hela riket med Elias budskap. Representanter sändes från stora och små städer, byar, och familjer. Alla verkar snabbt svara på kallelsen, som om något underbart mirakel skulle inträffa. På samma sätt som Elia sänder bud, samlar Ahab Baals profeter på Karmel. Israels avfallne ledares hjärta är fyllt av skräck och han följer skälvande Guds profets stränga anvisningar. rätt (279)Folket samlades på berget Karmel, en vacker plats när dagg och regn faller på det och får det gröna att spira. Nu lider emellertid dess skönhet under Guds förbannelse. På detta berg, som var ypperligt med sina skogsdungar och blomster, hade Baals profeter rest altaren för sin hedniska gudsdyrkan. Detta berg drog till sig uppmärksamheten, det hade en utsikt över omkringliggande länder och kunde ses från stor del av riket. Eftersom Gud hade blivit tydligt vanärad genom avgudadyrkan, valde Elia detta som den mest iögonfallande platsen att visa Guds kraft och hävda Hans ära på. rätt (279)Isebels åttahundrafemtio profeter förbereder sig som (280) ett regemente av soldater inför en strid, går ut med musikinstrument och en imponerande uppvisning. Men de skälver i sina hjärtan när de tänker på att Israels land under dessa tre år har lidit brist på dagg och regn på grund av denne profets ord. De känner att någon fruktansvärd kris är nära förestående. De har litat på sina gudar, men kunde inte göra Elias ord osagda och visa honom som falsk. Deras gudar var likgiltiga inför deras vanvettiga rop, böner och offer. rätt (280)Elia står tidigt på morgonen på berget Karmel, omgiven av det avfallna Israel och Baals profeter. En ensam man i den gränslöst stora mängden av människor. Han står där utan rädsla. Han, som av hela riket beskyllts för landets lidande, står framför dem, orädd och utan att ledsagas av synliga arméer och utan någon imponerande uppvisning. Han står där, klädd i sitt grova ytterplagg, med ohygglig högtidlighet i sitt ansikte, som om han var fullkomligt säker på att det var hans heliga uppdrag att som Guds tjänare verkställa Hans befallningar. Elia fäster sina ögon på den högsta bergsryggen, där Jehovas altare hade stått, när berget var täckt av gröna träd och blomster. Nu vilar Guds fördärv över det. Hela Israels förödelse kan ses av alla vid Jehovas försummade, nedrivna altare. I stället ses Baals många altaren. Ahab står bland Baals präster. Alla väntar ivrigt och med stor förväntan på Elias ord. rätt (280)I solens klara ljus, omgiven av tusenden, - krigsmän, baalsprofeter, Israels monark, - står den försvarslöse mannen, Elia, till synes ensam, men inte helt ensam. Himlens mäktigaste här omger honom. Änglar som utmärker sig genom sin kraft har kommit ned från himlen för att beskydda den trofaste och rättfärdige profeten. Med sträng och befallande röst ropar Elia: ”Hur länge skall ni halta på båda sidor? Om det är HERREN som är Gud, så följ honom. Men om det är Baal, så följ honom.” (1Kon. 18:21) Men folket svarade honom inte med ett ord. Inte en enda i den enormt stora folksamlingen vågade säga ett ord till Guds förmån och visa sin lojalitet mot Jehova. rätt (280)Vilket häpnadsväckande bedrägeri och vilken fruktansvärd blindhet hade inte som (281) en mörk sky lagt sig som ett täcke över Israel! Denna blindhet och detta avfall hade inte plötsligt slutit sig omkring dem. Det hade kommit över dem gradvis när de inte hade gett akt på de tillrättavisningar och varningar, som Herren hade sänt till dem på grund av deras stolthet och deras synder. Och nu, i denna fruktansvärda kris, blev de, i avgudaprästernas och den avfallne kungens närvaro, neutrala. Om Gud avskyr någon synd framför en annan, som Hans folk har gjort sig skyldigt till, är det att inte göra något alls i en nödsituation. Likgiltighet och neutralitet i religiösa kriser betraktar Gud som ett allvarligt brott. Det jämställs med den allra värsta form av fiendskap mot Gud. rätt (281)Hela Israel är stumt. På nytt kunde de höra Elias stämma tala till dem: ”´Jag är ensam kvar som HERRENS profet, och Baals profeter är fyrahundrafemtio man. Ge oss två tjurar, och låt dem välja ut åt sig den ena tjuren och lägga den på veden utan att tända eld. Sedan skall jag göra i ordning den andra tjuren och lägga den på veden utan att tända eld. Därefter må ni åkalla er guds namn, men jag skall åkalla HERRENS namn. Den Gud som svarar med eld, han är Gud´. Allt folket svarade: ´Ditt förslag är bra´. Elia sade till Baals profeter: ´Välj ut åt er den ena tjuren och gör den i ordning. Ni får välja först, eftersom ni är fler. Åkalla därefter er guds namn, men tänd inte elden´! De tog den tjur som han gav dem och gjorde den i ordning. De åkallade Baals namn från morgonen ända till middagen och ropade: ´Baal, svara oss´! Men inte ett ljud hördes, och ingen svarade. Och hela tiden dansade de omkring altaret som man hade byggt.” (1 Kon. 18:22- 26) rätt (281)Elias förslag är förnuftigt. Folket vågar inte dra sig undan det. De får mod att svara: ”Ditt förslag är bra.” Baals profeter vågade inte ge uttryck för en annan åsikt eller dra sig undan saken. Gud har regisserat denna prövning och har skapat förvirring bland avgudadyrkarna och förberett en triumferande seger för Sitt namn. Baals präster vågade inte göra något annat än att gå med på villkoren. Med en fruktansvärd skuldkänsla i sina hjärnor och samtidigt frimodiga och trotsiga, reste de sitt altare, lade på veden (282) och offret och började sedan med sina besvärjelser, sina sånger och sitt skrål, som är utmärkande för avgudadyrkan. Deras genomträngande skrik genljöd bland skogar och berg. ”Baal, svara oss.” Prästerna samlas i en här omkring sitt altare. Genom sina hopp och vridningar, sina skrik och sitt stampande, genom onaturliga gester och genom att slita sig i håret och skära sig i sitt kött, visade de tydligt att de var uppriktiga. rätt (282)Förmiddagen gick och det blev middag. Trots detta rör sig inte deras gudar av medkänsla för sina präster, de bedragna avgudadyrkarna. Ingen röst svarar på deras upphetsade rop. Prästerna tänker hela tiden på hur de genom bedrägeri skulle kunna tända en eld vid altarna och ge Baal äran. Men Elias fasta öga bevakar varje rörelse. Åttahundraröster blev hesa. Deras kläder är täckta med blod. Trots detta minskar inte deras fanatiska upphetsning. Deras böner blandas med förbannelser till deras solgud, för att han inte sänder eld till deras altare. Elia står bredvid. Han vakar med en örns öga över att inget bedrägeri skall ske, för han vet att han skulle slitas i stycken på platsen om de genom något knep skulle kunna tända eld på sitt altare. Han vill visa folket det dåraktiga i deras tvivel och deras vacklande mellan två åskådningar, trots att de har sett Guds majestäts underbara gärningar och otaliga bevis för Hans obegränsade nåd och älskvärda vänlighet mot dem. rätt (282) ”När det blev middag retades Elia med dem och sade: ´Ropa högre. Visst är han en gud, men han kanske sitter försjunken i tankar, eller så är han upptagen eller på resa, kanske sover han, men då skall han väl vakna´. Då ropade de ännu högre och ristade sig, som de brukade, med svärd och spjut, så att blodet rann på dem. När det blev eftermiddag, greps de av profetiskt raseri och höll på så ända till dess det var tid för matoffret. Men inte ett ljud hördes, ingen svarade och ingen tycktes heller bry sig om dem.” (1 Kon. 18:27- 29) rätt (282)Hur gärna skulle inte Satan, som föll som en blixt från himlen, vilja komma dem till hjälp som han hade bedragit, som han styr och som är helt utvalda till att (283) tjäna honom. Han skulle gärna ha velat sända blixtar och tända deras offer, men Jehova har bundit Satan. Han har hållit tillbaka hans makt, och alla hans knep förmår inte tända Baals altare. Det blir kväll. Baals profeter är uttröttade, svaga och förvirrade. En föreslår en sak och någon annan föreslår något annat, tills de slutar med sina ansträngningar. Deras skrik och förbannelser genljuder inte längre över berget Karmel. Svaga och förtvivlade drar de sig tillbaka från tävlingen. rätt (283)Folket har bevittnat de oförnuftiga, fanatiska prästernas fruktansvärda förevisningar. De har sett hur de hoppat omkring altaret som om de ville ta solens brinnande strålar till sina altare. De har blivit trötta av att demonstrera djävulsdyrkan och avgudadyrkan och de känner att de på allvar och med iver vill lyssna till vad Elia kommer att säga. rätt (283)Nu är det Elias tur. ”Elia sade då till allt folket. ´Kom fram hit till mig´. Och allt folket gick fram till honom. Då byggde han åter upp HERRENS altare, som hade blivit nedrivet. Elia tog tolv stenar, lika många som Jakobs söners stammar. Det var ju Jakob som fick detta ord från HERREN: ´Israel skall vara ditt namn´. Av stenarna byggde Elia ett altare i HERRENS namn och grävde ett dike runt altaret, stort nog för ett utsäde av två seamått. Han lade upp veden, styckade tjuren och lade den på veden Sedan sade han: ´Fyll fyra krukor med vatten och häll ut vattnet över brännoffret och veden´. Han sade vidare: ´Gör så en gång till´. De gjorde så för andra gången. Därefter sade han: ´Gör så för tredje gången´ De gjorde så för tredje gången. Vattnet flöt runt omkring altaret, och han lät också fylla diket med vatten. Då tiden var inne för att frambära matoffret, trädde profeten fram och sade: ´HERRE, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt det bli känt i dag, att det är du som är Gud i Israel, att jag är din tjänare och att det är på din befallning som jag har gjort allt detta. Svara mig, HERRE, svara mig, så att detta folk förstår att det är du HERRE som är Gud och omvänd du deras hjärtan´. Då föll HERRENS (284) eld ner och förtärde brännoffret, veden, stenarna och jorden och torkade upp vattnet som var i diket.” (1 Kon. 18: 30- 38) rätt (284)Vid tiden för kvällsoffret sätter Elia Guds altare i stånd, som det avfallna Israel har låtit Baals präster riva ner. Han kallar inte på någon människa för att hjälpa honom i hans ansträngande arbete. Alla Baalsaltaren är förberedda, men han vänder sig till Guds nedrivna altare, som för honom är mer heligt och dyrbart i sina fula ruiner än de överdådiga Baalsaltarna. rätt (284)Elia visar respekt för HERRENS förbund med Sitt folk, även om de har avfallit. Under stillhet och högtidlighet reparerar han det nerrivna altaret med tolv stenar, i överensstämmelse med antalet av Israels tolv stammar. Baals besvikna präster, som var trötta efter sina gagnlösa, vilda ansträngningar, sitter eller ligger utmattade på marken och väntar på att få se vad Elia skall göra. De är fyllda av skräck och hat mot profeten på grund av att han föreslagit en prövning, som har avslöjat deras svaghet och deras gudars ineffektivitet. rätt (284)Israels folk står trollbundna, bleka, spända och har nästan tappat andan av fruktan, medan Elia kallar på Jehova, himlens och jordens Skapare. Folket har bevittnat baalsprofeternas fanatiska, oförnuftiga vanvett. Som kontrast till detta har de nu förmånen att bevittna Elias lugna, respektingivande uppträdande. Han påminner folket om deras förfall, vilket har väckt Guds vrede mot dem och kallar dem till att ödmjuka sina hjärtan och vända sig till sina fäders Gud, så att Hans förbannelse kan tas ifrån dem. Ahab och hans avgudapräster ser på med förundran blandad med förfäran. De avvaktar resultatet med ängslig, högtidlig tystnad. rätt (284)Efter det att offret har lagts på altaret, ber han folket att hälla vatten över offret och altaret och att fylla diket runt altaret. Han böjer sig sedan (285) i vördnad för den osynlige Guden, lyfter upp sina händer mot himlen och sänder en stilla, enkel bön, utan våldsamma gester eller vridningar med kroppen. Inga skrik genljuder över höjden Karmel. En högtidlig stillhet, som är besvärande för baalsprästerna, vilar över alla. Under sin bön använder Elia inte några vilda uttrycksformer. Han ber till Jehova som om Han var nära. De ser hela sceneriet och hör hans uppriktiga, brinnande och ändå enkla bön. Baalsprästerna har skrikit, haft fradga kring munnen, hoppat och bett, mycket länge från morgonen nästan ända till kvällen. Elias bön är mycket kort, allvarlig, vördnadsfull och uppriktig. Bönen var inte avslutad förrän eldslågorna for ned från himlen på ett tydligt sätt som en klart lysande blixt. Den satte eld på offerveden och förtärde offret, slickade upp vattnet i diket och förtärde till och med altarstenarna. Ljuset från lågan lyser upp berget och ger smärta i folkmängdens ögon. De människor i Israels rike som inte hade samlats på berget bevakar med intresse dem som har samlats. När elden kommer ned bevittnar de det och är förbluffade över dess utseende. Det liknar eldstoden vid Röda havet, som på natten skiljde Israels barn från den stora egyptiska armén. rätt (285)Folket på berget faller av fruktan och vördnad ned på jorden inför den osynlige Guden. De kan inte se på den klara, förtärande eld som sänts ned från himlen. De är rädda för att de kommer att förtäras i sitt avfall och i sina synder. De ropar med en röst, som genljuder bland bergen och med fruktansvärd tydlighet ger eko på slätterna nedanför: ”Det är HERREN som är Gud! Det är HERREN som är Gud!” Israel har äntligen väckts och tagits ur sin villfarelse. De ser sin synd och hur mycket de har vanärat Gud. Deras vrede har väckts mot Baals profeter. Med förfäran är Ahab och baalsprästerna vittnen till Jehovas makts underbara uppvisning. På nytt hörs Elias röst befalla folket: ”Grip Baals profeter. Låt inte en enda av dem komma undan.” Folket är berett att lyda hans ord. De griper de falska profeter (286) som har bedragit dem och för dem till bäcken Kishon och Elia slår ihjäl dessa avgudadyrkande präster med sin egen hand. (1 Kon. 18:39, 40) rätt (286)Guds domar har verkställts på de falska prästerna. Folket har bekänt sina synder och erkänt sina fäders Gud. Guds tillintetgörande förbannelser dras nu tillbaka och Han kommer att förnya Sina välsignelser till Sitt folk och på nytt friska upp jorden med dagg och regn. rätt (286)Elia riktar sig till Ahab: Bege dig upp, ät och drick, för jag hör bruset av regn.” (1 Kon. 18:41) Medan Ahab gick till fest, gick Elia upp från det fruktansvärda offret till toppen av berget Karmel för att be. Att han slagit ihjäl de hedniska prästerna hade inte gjort honom oförmögen för den högtidliga tillbedjan. Han har utfört Guds vilja. Sedan han, som Guds redskap, har gjort vad han kunde för att avlägsna förbannelsen på grund av Israels avfall genom att slå ihjäl avgudaprästerna, kunde han inte göra mer. Han gick då i förbön för det syndiga, avfallna Israel. I den plågsamma ställningen, med sitt ansikte böjt mellan sina knän, ber han allvarligt att Gud skall sända regn. Sex gånger i rad sänder han sin tjänare för att se om det finns något synligt tecken på att Gud har hört hans bön. Han blir inte otålig och förlorar inte sin tro på grund av att Herren inte omedelbart ger tecken på att Han hört Elias bön. Han fortsätter i allvarlig bön, sänder sin tjänare sju gånger för att se om Gud har gett något tecken. Hans tjänare kommer tillbaka den sjätte gången efter att ha sett ut över havet med det nedslående beskedet, att det inte finns något tecken på moln på den mässingsfärgade himlen. Den sjunde gång berättar han för Elia att det syns ett litet moln, omkring så stort som en mans hand. Detta är nog för att tillfredsställa Elias tro. Han väntar inte på att himlen skall bli svart av moln för att vara säker. Genom detta lilla moln som är på väg hör hans tro ljudet av mängder av regn. Hans gärningar överensstämmer med hans tro. Han sänder sin tjänare med ett budskap till Ahab: ”Spänn för och kör hem, så att inte regnet håller dig kvar.” (1 Kon. 18:44) rätt (287) Elias ödmjukhet (287)Elia hade gått igenom stor spänning och ansträngning under dagens lopp, men Herrens Ande kom över honom, eftersom han hade varit lydig och utfört Hans vilja genom att avrätta avgudaprästerna. Somliga kommer att vara beredda att säga: ”Vilken hård och obarmhärtig man måtte inte Elia ha varit!” Och var och en som försvarar Guds ära oavsett vad som står på spel kommer att dra över sig kritik och fördömelse från en mycket stor grupp. rätt (287)Regnet började falla. Det var natt och regnet gjorde att de blev mörkt så att Ahab inte kunde finna vägen. Elia, som fick kraft och mod genom Guds Ande, svepte sitt grova klädesplagg omkring sig och sprang framför Ahabs vagn och vägledda honom till infarten till staden. Guds profet hade förödmjukat Ahab inför hans folk. Han hade dödat hans avgudapräster. Nu ville han visa Israel att han erkände Ahab som sin kung. För att hylla honom på ett speciellt sätt ledde han hans vagn och sprang framför den till stadsporten. rätt (287)Här är en undervisning för unga människor som bekänner sig vara Guds tjänare, som förmedlar Hans budskap och är stolta över sig själva. De kan, liksom Elia, inte spåra något märkvärdigt i sin erfarenhet, men trots detta känner de sig upphöjda över de plikter de fullgör och som de tycker är enkla. De vill inte komma ned från sin prästerliga värdighet att utföra nödvändiga tjänster, eftersom de är rädda för att de skall utföra en tjänares syssla. Alla dessa bör lära sig av Elias exempel. Hans ord utestängde himlens rikedomar, dagg och regn, i tre år. Det var bara hans ord som var nyckeln till att öppna himlen och förmedla regnskurar. (288) Han ärades av Gud när han bad sin enkla bön i kungens och tusentals israeliters närvaro, genom att eld som svar från himlen plötsligt lyste upp och tände eld på offeraltaret. Hans hand verkställde Guds domar och slog ihjäl åttahundrafemtio baalspräster. Trots detta var det han, som efter denna uttröttande påfrestning och högst framstående triumf kunde framkalla skyar och regn och eld från himlen, och som därefter var villig att utföra en enkel tjänst och sprang framför Ahabs vagn i mörker och vind och regn, för att betjäna den regent, som han inte hade varit rädd för att tillrättavisa rakt upp i ansiktet för hans synder och förbrytelser. Kungen kom innanför portarna. Elia svepte in sig i sin kåpa och lade sig på bara marken. rätt (288)Elias förtvivlan (288)Efter att han första gången hade visat sig för Ahab och uttalat Guds domar över honom på grund av hans och Israels avfall, förde Gud hans väg från Isebels makt till en säker plats uppe i bergen, vid bäcken Kerit. Där ärade Gud Elia genom att sända mat till honom morgon och kväll med en Guds ängel. Senare, när bäcken blev tom, sände han honom till änkan i Sarepta och utförde ett dagligt mirakel, genom att hålla änkan och Elia med mat. Efter att han hade blivit välsignad med bevis på en sådan kärlek och omsorg från Gud, skulle vi vilja anta att Elia aldrig skulle förlora sin tillit till Honom. Men aposteln berättar för oss att han var en människa med samma svagheter som vi och utsatt för samma frestelser som vi. rätt (288)Ahab berättade för sin hustru om dagens underbara händelser och Guds krafts mirakulösa kraftprov, som visade att Jehova, himlens och jordens Skapare, var Gud och också om att Elia hade slagit ihjäl baalsprofeterna. Den av synd förhärdade (289) Isebel blev rasande över detta. Fräck, trotsig och beslutsam i sitt avguderi, förklarade hon för Ahab att Elia inte skulle få leva. rätt (289)Den natten väckte en budbärare den trötte profeten och överlämnade Isebels ord, givet i hennes hedniska avgudars namn, att hon i närvaro av Israel skulle göra samma sak med Elia som han hade gjort mot Baals präster. Elia borde ha mött detta hot och denna ed från Isebel med en vädjan om beskydd av himlens Gud, som gett honom i uppdrag att utföra det som han gjort. Han borde ha talat om för budbäraren att Gud, som han lan hyste tillit till, skulle vara hans beskyddare mot Isebels hat och hotelser. Men Elias tro och mod verkar svika honom. Han for förvirrad upp ur sin slummer. Regnet vällde ned från himlen och det är mörkt på alla sidor. Han förlorar Gud ur sikte och flyr för sitt liv som om blodshämnden var alldeles bakom honom. Han lämnar sin tjänare bakom sig på vägen, på morgonen långt från människors boningar, ensam i en tröstlös öken. ”När han fick höra detta steg han upp och flydde för sitt liv. Han kom till Beer-Sheba, som hör till Juda., och där lämnade han kvar sin tjänare. Själv gick han en dagsresa ut i öknen. Där satte han sig under en ginstbuske. Han önskade sig döden och sade: ´Nu är det nog, HERRE. Tag mitt liv, för jag är inte bättre än mina fäder`. Elia lade sig ner under ginstbusken och somnade. Men en ängel rörde vid honom och sade till honom: ´Stig upp och ät´! Han såg upp, och se, vid hans huvud fanns ett bröd, som var bakat på glödande stenar, och en kruka vatten. Han åt och drack och lade sig ner igen. Men HERRENS ängel rörde på nytt vid honom, för andra gången, och sade: ´Stig upp och ät, ty annars blir vägen för lång för dig`. Då steg han upp och åt och drack och gick sedan, styrkt av maten, i fyrtio dagar och fyrtio nätter ända till Guds berg Horeb. Där gick han in i en grotta, och i den stannade han över natten. Då kom HERRENS ord till honom: `Vad gör du här, Elia?`” rätt (290)Elia borde ha litat på Gud, som hade gjort honom uppmärksam på när han behövde fly och var han kunde finna skydd undan Isebels hat, säker för Ahabs ivriga efterforskningar. Denna gång hade inte Herren bett honom fly. Han hade inte väntat på att Herren skulle tala till honom. Han handlade överilat. Om han tåligt hade väntat i tro, skulle Gud ha beskyddat Sin tjänare och skulle ha gett honom ännu en klar seger i Israel genom att sända Sina domar över Isebel. rätt (290)Trött och utmattad, sätter sig Elia ned för att vila. Han är modlös och känner för att klaga. Han säger: ”Nu är det nog, HERRE. Tag mitt liv, för jag är inte bättre än mina fäder!” Han känner att livet inte längre är önskvärt. Han förväntade sig att människorna skulle bli sanna och trofasta efter den tydliga uppvisningen av Guds kraft inför Israel. Han väntade sig att Isebel inte längre skulle ha något inflytande över Ahabs sinne och att det skulle bli en allmän förnyelse i Israels rike. När det hotfulla budskapet från Isebel överlämnades till honom, glömde han att Gud var samme allsmäktige och medkännande Gud som Han var då Han bad Honom om eld från himlen och den kom och då han bad om regn och det kom. Gud uppfyllde varje förfrågan, men trots detta är Elia en flykting långt borta från människors hem och han vill aldrig mer se människor igen. rätt (290)Hur ser Gud på Sin lidande tjänare? Svek Han honom därför att han gripits av förtvivlan och modlöshet? Nej, inte alls. Elia var lamslagen av modlöshet. Hela dagen hade han slitit utan mat. När han visade vägen för Ahabs vagn och sprang framför den till stadsporten, var han vid gott mod. Han hyste ett starkt hopp om att Israel som ett folk skulle vända om till sitt förbund med Gud och återgälda Hans ynnest. Men den reaktion som ofta blir följden av en upprymdhet på grund av tro och markant och ärofull framgång, gjorde Elia betryckt. Han höjdes upp till Pisgas topp för att förödmjukas ned till den nedersta dalen när det gäller tro och känslor. Men Guds ögon var ständigt riktade mot Hans tjänare. Han älskade honom inte mindre när han kände sig förkrossad och sviken av Gud och människor, än Han gjorde då eld som svar på Elias bön som en blixt föll ned från himlen och lyste upp Karmel. rätt (291)De, som icke har burit något tungt ansvar eller som inte har vant sig vid att känna det så djupt, kan inte förstå Elias känslor och är inte förberedda för att kunna ge honom den förståelse han förtjänar. Gud känner hjärtat och kan avläsa hjärtats smärtsamma ängslan under frestelser och smärtsam kamp. rätt (291)När Elia ligger och sover under ginstbusken, väcker en lätt beröring och en behaglig stämma honom. I sin skräck gör han sig genast redo för flykt, trots att den fiende som var på jakt efter hans liv redan har funnit honom. Men när det medkännande kärleksfulla ansiktet böjer sig ned över honom, ser han att det inte är en fiende, utan en vän. En ängel har sänts med mat från himlen för att uppehålla Guds trofaste tjänare. Hans röst säger till Elia: ”Stå upp och ät!” Sedan Elia hade tagit emot den förfriskning som hade gjorts i ordning till honom, somnade han på nytt. För andra gången kom Guds ängel för att hjälpa Elia med det han saknade. Han rörde vid den trötte och utmattade mannen och sade i medkännande ömhet till honom: ”Stå upp och ät, för annars blir vägen för lång!” Elia fick nya krafter och genomförde sin resa till Horeb. Han befann sig i en ödemark. På natten sökte han i en håla skydd mot de vilda djuren. rätt (291)Här mötte Gud Elia genom en av Sina änglar och frågade honom: ”Vad är du här efter, Elia? Jag sände dig till bäcken Kerit, jag skickade dig till änkan i Sarepta, jag skickade dig till Samaria med ett budskap till Ahab, men vem har sänt dig ut på denna långa resa i ödemarken? Vad är ditt ärende här?” Elia utgjuter sin bitterhet över sin själs nöd inför Herren: ”Han svarade: Jag har verkligen nitälskat för Herren, härskarornas Gud. Ty Israels barn har övergivit ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och de försöker ta mitt liv. HERREN sade: ´Gå ut och ställ dig på berget inför HERREN´. Och se, HERREN gick fram där, och en stor och stark storm, som ryckte loss berg och bröt sänder klippor, gick före HERREN. Men HERREN var inte i stormen. Efter stormen kom en jordbävning. Men HERREN var inte i jordbävningen. Efter jordbävningen kom en eld. Men HERREN var inte i elden. Efter (292) elden kom ljudet av en svag susning. Så snart Elia hörde detta, gömde han sitt ansikte med manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Och se, då kom en röst till honom som sade: ´Vad gör du här Elia? Han svarade: ´Jag har verkligen nitälskat för HERREN, härskarornas Gud. Ty Israels barn har övergivit ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och de försöker ta mitt liv.” (1 Kon. 19:10- 14) rätt (292)Därefter visar Herren Sig själv för Elia och visar honom att en stilla tillit till och fast förtröstan på Gud alltid kommer att finna, att Han är en närvarande hjälp i tider av nöd. rätt (292)Jag har blivit visad, att min man har handlat fel genom att ge plats förförtvivlan och bristande tillit till Gud. Gud har om och om igen uppenbarat Sig för honom genom tydliga bevis på Sin omsorg, kärlek och makt. Men när han har sett att hans intresse och brinnande iver för Gud och Hans verk inte har mötts av förståelse eller uppskattning, har han tidvis låtit sig överväldigas av modlöshet och förtvivlan. Gud har gett min man och mig ett speciellt och betydelsefullt uppdrag att utföra inom Hans verk, genom att tillrättavisa och ge råd till Guds folk. När vi ser, att våra tillrättavisningar ringaktas och möts av hat i stället för med förståelse, så har vi ofta låtit vår tro och tillit till Israels Gud påverkas och, liksom Elia, har vi gett efter för förtvivlan och misströstan. Här har det stora felet i min mans liv legat. Han blir modlös därför att hans bröder ger honom prövningar i stället för hjälp. Och när hans bröder, i min mans sorgsenhet och förtvivlan, ser effekten av deras otro och brist på förståelse, är några beredda att triumfera över honom och dra fördel av hans modlöshet och känna att Gud, när allt kommer omkring, inte kan vara med bror White för då skulle han inte visa någon svaghet i den här riktningen. Jag hänvisar sådana till Elias gärning och till hans förtvivlan och modlöshet. Vi har mänskliga svagheter att kämpa med. Men om vi litar på Gud, (293) kommer han aldrig att lämna oss eller svika oss. Under alla omständigheter måste vi ha fast tillit till Gud, att Han aldrig kommer att överge oss eller svika oss när vi bevarar vår renhet och integritet. rätt (292)Min man får i sin modlöshet lov att fatta mod på grund av att han har en medkännande himmelsk far, som läser själarnas motiv och avsikter. De, som befinner sig i stridens hetta och som är ledda av Guds Ande till att utföra ett särskilt uppdrag för Honom, kommer ofta att känna en reaktion sedan pressen har upphört och förtvivlan ibland pressa dem hårt och skaka om den mest hjältemodiga tro och försvaga de mest beslutsamma sinnen. Gud förstår alla våra svagheter. Han kan känna medömkan och älska när människors hjärtan kan vara hårda som flinta. Att tåligt vänta och lita på Gud när allt ser mörkt ut är den läxa som min man måste lära sig bättre. Gud kommer inte att svika honom eftersom han gör det som är rätt. |