De tolv spejarna

(148)Herren befallde Mose att sända ut män för att utforska Kanaans land, som Han ville ge Israels barn. Från varje stam skulle man utvälja en ledare för detta ändamål. De gick, och efter fyrtio dagar återvände de från sin rekognosering och kom inför Mose och Aron och hela Israels församling och visade dem landets frukter. Alla var eniga om att det var ett gott land och de visade de rika frukter som de fört med sig som bevis. En druvklase var så stor att två män bar den mellan sig på en stång. De hade också med sig fikon och granatäpplen, som växte där i överflöd. När de hade talat om landets goda fruktbarhet, gav alla utom två uttryck för stort tvivel och missmod när det gällde deras förmåga att bli ägare till det. De sade att de folkslag som bodde i landet var mycket starka och att städerna var omgivna av mycket stora och höga murar och dessutom hade de där sett ättlingar till den store Anak. Sedan beskrev de hur folken var placerade runt Kanaan och gav uttryck för sin fruktan för att det skulle vara omöjligt för dem att någonsin komma i besittning av detta land. rätt

(148)När folket lyssnade till deras rapport, gav de fritt utlopp för sin besvikelse genom bittra förebråelser och bitter klagan. De väntade inte för att ge sig tid att tänka på att Gud som hade fört dem så långt bort säkert också ville ge dem landet. De lämnade Gud utanför problemet. De handlade som om de måste klara sig uteslutande med vapenmakt, när de skulle erövra (149) staden Jeriko, nyckeln till Kanaans land. Gud hade förklarat att Han ville ge dem landet och att de helt och fullt skulle lita på att Han ville fullborda Sitt ord. Men deras obevekliga hjärtan var inte i överensstämmelse med Hans planer. De reagerade inte på hur underbart Han hade arbetat för dem, fört dem ut ur deras egyptiska slaveri, banat en väg för dem genom havets vattenmassor och ödelagt Faraos förföljande här. I sin otro begränsade de Guds insats och hyste en misstro mot den hand, som hittills hade lett dem så säkert. Därigenom upprepade de sitt tidigare knotande och klagande mot Mose och Aron. De sade: ”Då är detta slutet på våra storslagna förväntningar.” ”Detta är det land som vi har färdats till hela vägen från Egypten för att ta i besittning.” De förebrådde sina ledare för att utsätta Israel för svårigheter och beskyllde dem på nytt för att bedra folket och föra dem på avvägar.” rätt

(149)Mose och Aron kastade sig ned på marken med sina ansikten i dammet inför Gud. Kaleb och Josua, de två av de tolv spejarna som litade på Guds ord, rev sönder sina kläder i sorg, då de såg att dessa ogynnsamma rapporter hade gjort alla i lägret modlösa. De försökte tala med dem, men församlingen var ursinnig och besviken och ville inte lyssna till de två männen. Till sist trängde sig Kaleb fram och hans klara och genljudande stämma hördes över hela folkmängdens rop och skrik. Han motsatte sig sina medspejares fega synsätt, som hade försvagat hela Israels tro och mod. Han drog till sig folkets uppmärksamhet och för ett ögonblick lugnade de ner sina anklagelser för att lyssna på honom. Han talade om det land som han hade besökt. Han sade: ”Låt oss genast dra dit upp och inta landet. Sannerligen, vi kan göra det!” Men medan han talade, avbröt de opålitliga spejarna honom och sade: ”Vi kan inte dra upp mot detta folk, ty de är för starka för oss.” rätt

(149)Dessa män slog in på fel väg, de satte sig upp mot Gud, mot Mose och Aron och mot Kaleb (150) och Josua. Varje steg de tog på denna felaktiga väg gjorde dem mer beslutna att bygga upp missmod mot varje försök att få Kanaans land. De förvanskade sanningen för att kunna genomföra sin skadliga avsikt. De framställde klimatet som ohälsosamt och alla människor där som jättestora. De sade: ”Vi såg också jättarna där - Anaks barn kom från jättestammen - och vi var som gräshoppor i våra egna ögon, och så var vi också i deras ögon.” (4 Mos. 13: 31, 32, 34) rätt

(150)Detta var inte bara en dålig beskrivning utan också en lögn. Det var motsägande, för om landet var ohälsosamt och hade förtärt sina invånare, hur kunde det då komma sig att de hade fått så mycket som de hade? När män i ansvariga ställningar överlämnar sina hjärtan till otro, finns det ingen gräns för hur mycket ont de kan uträtta. Få inser, när de slår in på denna farliga väg, hur långt Satan kommer att leda dem. rätt

(150)Denna negativa rapport påverkade folket oerhört starkt. De öste bittra förebråelser över Mose och Aron. Somliga suckade och jämrade sig och sade: ”Om vi ändå hade fått dö i Egyptens land, eller om vi hade fått dö här i öknen!” Då deras känslor reste sig mot Herren och de grät och klagade, sade de: ”Varför leder HERREN oss in i detta land, där vi måste falla för svärd och där våra hustrur och barn skall bli fiendens byte? Vore det inte bättre för oss att vända tillbaka till Egypten?” Och de sade till varandra: ”Vi väljer en anförare och vänder tillbaka till Egypten!” (4 Mos. 14:2, 3, 4) rätt

(150)På detta sätt visade de sin brist på respekt för Gud och för de ledare som Han hade utsett för dem. De frågade inte Herren vad de skulle göra, utan sade: ”Vi väljer en anförare.” De tog saker och ting i sina egna händer och kände att de själva var kompetenta att sköta sina egna angelägenheter utan gudomlig hjälp. De anklagade inte bara Mose för svek och villfarelse utan också Gud, genom att Han hade lovat dem ett land som de inte klarade av att erövra. De gick faktiskt så långt som till att välja en ibland sig till anförare för att leda dem tillbaka till det land där de lidit och varit slavar och som Gud hade befriat dem från genom kraften i Sin allsmäktiga arm. rätt

(151)(151) Mose och Aron förblev utsträckta på marken inför Gud i närvaro av hela församlingen och bad tyst om gudomlig nåd för det upproriska Israel. Deras nöd var för stor för att kunna uttryckas med ord. Kaleb och Josua trängde sig på nytt fram genom mängden och på nytt hördes Kalebs röst i sorgset allvar över församlingens beklaganden: ”Det land som vi har vandrat igenom och undersökt är ett mycket, mycket gott land. Om HERREN har behag till oss, skall han föra oss in i det landet och ge det åt oss, ett land som flödar av mjölk och honung. Men var inte upproriska mot HERREN och frukta inte för folket i landet, för de skall bli en munsbit för oss. Deras beskydd har vikit ifrån dem, men HERREN är med oss. Frukta inte för dem.” (4 Mos. 14: 7- 9) rätt

(151)Kananeerna hade fyllt sitt mått med orättfärdighet och Herren ville inte längre ha tålamod med dem. Om Han drog bort Sitt beskydd från dem skulle de bli ett lätt byte för hebréerna. De var inte förberedda för strid, för de kände sig så starka att de inbillade sig att ingen armé var tillräckligt skräckinjagande för att kunna besegra dem. rätt

(151)Kaleb påminde folket om att landet var tillförsäkrat Israel genom förbundet med Gud, men deras hjärtan var så fyllda av ursinne att de inte längre ville lyssna. Om endast två män hade fört med sig den negativa rapporten och alla tio hade uppmuntrat dem till att i Herrens namn ta landet i besittning, skulle de fortfarande ha tagit de två männens anvisningar på allvar framför de tio på grund av sin syndiga otro. Men det var endast två som försvarade det rätta, medan tio befann sig i öppet uppror mot sina ledare och mot Gud. rätt

(151)Den största upphetsning rådde nu hos folket. Deras värsta passioner hade väckts och de vägrade att lyssna till sitt förnuft. De tio opålitliga spejarna anslöt sig till dem genom att fördöma Kaleb och Josua. Hela menigheten ropade att man skulle stena dem. Den ursinniga pöbeln grep efter kastvapen att dräpa dessa trofasta män med. De störtade fram med ursinniga vrål, men se! stenarna föll ur deras händer, en stillhet kom över dem och de skakade av skräck. Gud trädde emellan för att bromsa deras överilade planer. Strålglansen från Hans närvaro lyste upp tabernaklet som en ljusflamma och hela församlingen såg (152) Herrens signal. En som var mäktigare än de hade uppenbarat Sig och inte en enda vågade fortsätta sitt motstånd. All klagan tystades ner och spejarna, som hade tagit med sig sina negativa rapporter kröp skräckslagna ihop med tillbakadragen andedräkt. rätt

(152)Mose reste sig från sin ödmjuka ställning och gick in i tabernaklet för att ha ett förtroligt samtal med Gud. Då hade Herren i sinnet att genast utplåna det upproriska folket. Han ville göra Mose till ett större folk än Israel, men Hans folks ödmjuke ledare ville inte gå med på denna plan. ”Mose sade till Herren: ´Egyptierna har ju hört att du med din kraft har fört detta folk ut från dem hit upp, och de har talat om det för dem som bor här i landet. De har hört att du, HERRE, visar dig ansikte mot ansikte, att din molnsky står över dem och att du går framför dem i en molnstod om dagen och i en eldstod om natten. Om du dödar detta folk, alla på en gång, skall folken som hört tala om dig säga: Därför att HERREN inte förmådde föra detta folk in i det land han med ed hade lovat dem, har han slaktat dem i öknen.´” (4 Mos. 14:13- 16) rätt

(152)Mose avvisar på nytt att Israel skall utplånas och att han själv skall bli ett mäktigare folk än Israel. Denne Guds benådade tjänare visar sin kärlek till Israel och visar sin iver för sin Mästares härlighet och dennes folks ära. ”Hittills har du förlåtit detta folk ända från Egypten. Du har varit långmodig och nådig mot detta otacksamma folk ända till nu och oavsett hur ovärdigt folket än är, är din barmhärtighet densamma.” Han ber: ”Förlåt nu detta folks missgärning efter din stora nåd, så som du har låtit din förlåtelse följa detta folk allt från Egypten och ända hit.” (Vers 19) rätt

(152)Mose övertygade Gud att Han borde skona folket, men på grund av deras högmod och otro kunde inte Herren gå med på att utföra mirakler för deras skull. Därför bad Han dem i Sin gudomliga barmhärtighet att gå den säkraste vägen och vända tillbaka till öknen mot Röda havet. Som straff för sitt uppror, (153) beslöt Han att alla vuxna som lämnade Egypten, med undantag för Kaleb och Josua, skulle utestängas från Kanaan för evigt. De hade helt uppenbart inte hållit sitt löfte att lyda Gud. Detta löste Gud från det förbund som de upprepade gånger hade överträtt. Han lovade att deras barn skulle få det goda landet, men förklarade att deras egna kroppar skulle begravas i öknen. Och de tio opålitliga spejarna, vilkas negativa rapport hade fått Israel att klaga och göra uppror, utplånades av Guds kraft framför ögonen på folket. rätt

(153)När Mose för Israel tillkännagav Guds vilja angående dem, verkade det som om de uppriktigt ångrade sitt syndiga uppförande. Herren visste emellertid, att de sörjde på grund av sitt uppträdandes dåliga konsekvenser och att de inte hade någon djup känsla av sin otacksamhet och sin olydnad. Men deras ånger kom för sent. Guds rättfärdiga vrede väcktes och deras dom hade fallit och den kunde inte överklagas. När de förstod att Herren inte skulle mildra Sin dom, restes deras egensinne på nytt och de förklarade att de inte ville vända tillbaka till öknen. rätt

(153)Genom att befalla dem att vända tillbaka från sina fienders land, prövade Gud deras skenbara underdånighet och fann att den inte var äkta. De visste att de hade begått djupa synder genom att låta sig kontrolleras av sina förhastade känslor och genom att försöka slå ihjäl de spejare, som bad dem lyda Gud. De blev emellertid bara förskräckta över att de hade begått ett fruktansvärt misstag, därför att konsekvenserna av detta skulle visa sig bli katastrofala för dem själva. Deras hjärtan var oförändrade och de behövde bara en ursäkt för att förorsaka ett liknande utbrott. Detta visade sig när Mose, med Guds tillåtelse, befallde dem att gå tillbaka till öknen. rätt

(153)De hade gjort uppror mot Hans bud när Han bad dem att gå och ta det land i besittning som Han hade lovat dem och nu, när Han föreskrev dem att lämna det igen, var de lika olydiga och förklarade att de ville ta upp kampen mot sina fiender. (154) De ställde upp sig i krigares kläder och rustningar och visade upp sig för Mose, enligt deras egen bedömning beredda för strid. I Guds och Hans bedrövade tjänares ögon var de emellertid fruktansvärt bristfälliga. De vägrade att lyssna till sina ledares allvarliga varningar för att olycka och död skulle bli följden av deras dumdristighet. rätt

(154)När Gud ledde dem upp för att inta Jeriko, lovade Han att gå med dem. Arken med Hans lag skulle vara en symbol för Honom själv. Mose och Aron, Guds utvalda ledare, skulle leda expeditionen under Hans egen omtänksamma ledning. Med en sådan övervakning kunde ingenting skada dem. Men nu marscherade de ut för att möta fiendernas härar tvärt emot Guds befallning och sina ledares allvarliga förbud, utan Guds ark och utan Mose. rätt

(154)Medan israeliterna hade använt tid på sin onda upproriskhet, hade amalekiterna och kananéerna förberett sig för krig. Israeliterna utmanade övermodigt fienden, som inte hade vågat angripa dem, men så snart de gick in på fiendens område, mötte amalekiterna och kananéerna dem med stora styrkor och slog dem våldsamt tillbaka, med stora förluster. Marken, där massakern ägde rum, blev röd av deras blod och deras lik täckte jorden. De jagades fullständigt på flykten och tillintetgjordes. Utplåning och död var resultatet av deras upproriska försök. Men Kalebs och Josuas tro belönades rikligt. I överensstämmelse med Guds ord fördes dessa trofasta människor in i det land som Gud hade lovat dem. De fega och upproriska gick under i öknen, men de rättfärdiga spejarna åt av Druvdalens druvor. rätt

(154)Berättelsen om de tolv spejarnas rapport innehåller något som kan tillämpas på oss som ett folk. Scenerna där de fegt klagade och drog sig tillbaka när det var risk för sammandrabbningar, upprepas bland oss i dag. Samma ovilja visas mot att ta hänsyn till trovärdiga berättelser och sanna råd som på Kalebs och Josuas dagar. Guds tjänare som tar på sig ett ansvar för Guds verk och praktiserar sträng självförnekelse och lider brist för att kunna hjälpa Hans (155) folk, uppskattas sällan bättre nu än den gången. rätt

(155)Det gamla Israel blev upprepade gånger vägt och befanns vara för lätt. Få tar emot de tillförlitliga varningar som de får från Gud. Mörker och otro blir inte mindre när vi närmar oss tiden för Kristi andra ankomst. Sanning blir allt mindre tilltalande för de köttsligt sinnade. Deras hjärtan är tröga till att tro och de ångrar sig för sent. Guds tjänare skulle lätt kunna bli missmodiga, om det inte vore för de ständiga bevis som deras Mästare ger dem för Sin visdom och hjälp. Länge har Herren haft tålamod med Sitt folk. Han har förlåtit deras vacklande och väntat på att de skall ge Honom plats i sina hjärtan, men felaktiga idéer, avund och misstro har trängt ut Honom. rätt

(155)Få av Israels bekännare, vilkas sinnen har upplysts av gudomlig visdoms uppenbarelser, vågar frimodigt träda fram så som Kaleb gjorde och stå fasta inför Gud och det som är rätt. Eftersom de som Herren har utvalt till att utföra Hans verk inte kommer att vända sig bort från rättfärdighetens väg för att tillfredsställa den som är självisk och ohelgad, kommer de att utsättas för hat och ondska. Satan är klarvaken och arbetar försiktigt i dessa sista dagar och Gud kallar andligt fasta och motståndskraftiga människor till att stå emot hans list. rätt

(155)En genomgripande omvändelse är nödvändig bland dem som bekänner sin tro på sanningen, för att de skall kunna följa Jesus och lyda Guds vilja - inte en underkastelse som beror på omständigheterna, som det var för de förskräckta israeliterna när den Mäktiges kraft uppenbarades för dem, utan en ånger och en syndabekännelse som upplevs djupt i hjärtat. De som bara är till hälften omvända är som ett träd, vars grenar hänger ned på sanningens sida, men vars rötter är fast förankrade i jorden och sträcker sig ut i världens ofruktsamma jord. Jesus ser förgäves efter frukter på dess grenar, men Han finner inget annat än blad. rätt

(155)Tusentals skulle acceptera sanningen om de kunde göra det utan att förneka självet, men denna grupp kommer aldrig att kunna bygga upp Guds verk. Dessa skulle aldrig kunna göra sig gällande inför fienden, - världen, egenkärleken och köttets lustar, - och lita på att deras gudomlige Ledare ger dem seger. (156) Församlingen behöver trofasta personer som Kaleb och Josua, som är beredda att acceptera evigt liv på Guds enkla villkor när det gäller lydnad. Våra församlingar saknar medarbetare. Världen är vårt missionsfält. Det saknas missionärer i städer och byar som säkerligen är mer bundna av avguderi än Österns hedningar är, som aldrig har sett sanningens ljus. Den sanna missionsandan har lämnat de församlingar som avlägger en så hög bekännelse. Deras hjärtan glöder inte längre av kärlek till själar och en önskan om att föra dem in i Kristi fålla. Det behövs flitiga arbetare. Finns det ingen som kan svara på den kallelse, som stiger upp från alla håll: ”Kom över och hjälp oss”? rätt

(156)Kan de som bekänner sig vara förvaltare av Guds lag och som väntar på Jesu snara återkomst på himmelens skyar, stå utan själars blod på sig, om de vänder dövörat mot människors skriande behov, - folk som vandrar bland skuggorna? Det finns böcker som skall förberedas och delas ut, det finns lektioner som skall förmedla undervisning, det finns självuppoffrande uppgifter som skall utföras! Vem vill komma till undsättning? Vem vill för Kristi skull förneka sig själv och sprida ljus till dem, som sitter i mörker?

nästa kapitel