Jerikos fall

(156)Efter Moses död, valdes Josua till ledare för Israel, till att föra dem in i det utlovade landet. Han var väl utrustad för denna viktiga tjänst. Han hade varit premiärminister för Mose under större delen av israeliternas ökenvandring. Han hade sett Guds underbara gärningar utförda genom Mose och förstod väl folkets sinnelag. Han var en av de tolv spejare, som sändes ut för att rekognosera det utlovade landet och en av de två, som gav en pålitlig rapport om dess rikedomar och som uppmuntrade folket att genom Guds makt ta det i besittning. rätt

(156)Herren lovade Josua, att Han ville vara med honom så som Han hade varit med Mose och att Han skulle göra erövringen av Kanaan (157) lätt för honom, förutsatt att han ville vara trogen mot alla Hans bud. Josua hade varit mycket bekymrad över sin uppgift att föra folket in i Kanaans land, men denna försäkran befriade honom från hans fruktan. Han befallde Israels barn att göra sig klara för en tre dagars resa och alla krigsmän att förbereda sig för strid. ”De svarade Josua: ´Allt som du har befallt oss skall vi göra, och vart du än sänder oss skall vi gå. Som vi har lytt Mose i allt, skall vi också lyda dig. Må endast Herren, din Gud, vara med dig, så som han var med Mose. Var och en som trotsar dina befallningar och inte lyder dina ord, vad du än befaller honom, skall dödas. Var stark och frimodig.” (Jos. 1:16- 18) rätt

(157)Gud ville att israeliternas vandring över jorden skulle vara mirakulös. Josua befallde folket att helga sig självt, för nästa morgon skulle HERREN göra under bland dem. Vid den bestämda tidpunkten befallde han prästerna att ta arken med Guds lag och bära den framför folket. ”HERREN sade till Josua: ´I dag skall jag göra dig stor i hela Israels ögon, så att de märker att jag är med dig, så som jag har varit med Mose.´” (Jos. 1:7) rätt

(157)Prästerna lydde sin ledares påbud och bar förbundsarken framför folket. De hebreiska härarna ställde upp sig till marsch och följde denna symbol för gudomlig närvaro. Den breda kolonnen tågade nedför Jordans strand och när prästernas fötter sattes ned vid flodens kant, skiljde sig vattenmassorna ovanifrån och den undre mängden fortsatte att röra sig bort så att de lämnade flodbädden torr. Prästerna med Guds ark passerade och Israels folk följde efter. Halvvägs över Jordan fick prästerna order om att stå stilla i flodbädden tills den hebreiska hären hade kommit över. Detta hände för att ännu starkare inpränta som ett faktum i dem, att den kraft som hejdade Jordans vattenmassor var samma krafter som gjorde det möjligt för deras fäder att ta sig över Röda havet fyra år tidigare. rätt

(158)(158) Många som gick över Röda havet när de var barn och nu gick över Jordan tack vare ett liknande mirakel, var nu krigsmän, beredda för strid. Efter att Israels här hade kommit över, befallde Josua prästerna att komma upp ur floden. När de som bar arken stod säkra på den andra sidan, drog Gud tillbaka Sin mäktiga hand och det vatten som hejdats i sitt lopp strömmade som en mäktig fors ned i flodens naturliga fåra. Jordan flöt vidare som en flod som inte kunde hållas tillbaka och översvämmade alla sina bräddar. rätt

(158)Men innan prästerna hade stigit upp ur floden, bad Herren Josua att utvälja ansedda män ur varje stam till att ta upp stenar från den plats i flodbädden där prästerna hade stått. På sina skuldror skulle de bära dem till Gilgal för att där upprätta ett minnesmärke över att Gud faktiskt hade gjort det möjligt för Israel att ta sig över Jordan på en torr flodbädd. Detta skulle vara till ständig påminnelse om det mirakel, som Herren hade utfört för dem. Allteftersom åren gick skulle deras barn ställa frågor om detta monument och då skulle de om och om igen kunna berätta denna underbara historia för dem, tills den var outplånligt inpräntad i deras sinnen ända till den sista generationen. rätt

(158)När amoriternas och kananeernas kungar hörde att Herren hade hejdat Jordans vatten för Israels barn, greps deras hjärtan av fruktan. Israeliterna hade dödat två av Moabs kungar och deras mirakulösa passage över den breda och våldsamma Jordanfloden, fyllde folket med stor rädsla. Sedan omskar Josua alla i folket som hade fötts i öknen. Efter denna ceremoni firade de påsk på Jerikos slätter. ”Och HERREN sade till Josua: ´I dag har jag vältrat av Egyptens vanära från er.” (Jos. 5:9) rätt

(158)Hedniska folk förde skam över Herren och Hans folk, eftersom hebréerna hade misslyckats med att inta Kanaans land, som de förväntade sig att ärva så fort de hade lämnat Egypten. Deras fiender triumferade, eftersom Israel hade vandrat så länge i öknen och de satte sig stolta (159) upp emot Gud och förklarade, att Han inte kunde leda dem in i Kanaans land. Herren hade nu tydligt visat Sin kraft och Sitt ynnestbevis genom att leda Sitt folk över Jordan på torr mark och deras fiender kunde inte längre rikta förebråelser mot dem. Mannat som hittills hade fallit, upphörde nu att falla. Israeliterna skulle nämligen nu ta Kanaan i besittning och äta detta goda lands frukter. Därför behövde de inte längre mannat. rätt

(159)När Josua drog sig tillbaka från Israels arméer för att meditera och be efter Guds särskilda närvaro, såg han en reslig, imponerande man, klädd i stridsliknande kläder, med ett draget svärd i sin hand. Josua kände inte igen honom som en av Israels krigare, men trots detta såg han inte ut som en fiende. I sin iver tilltalade han honom och sade: ”Medan Josua var vid Jeriko, hände sig en gång när han lyfte blicken, att han såg en man stå där framför honom med ett draget svärd i sin hand. Josua gick då fram honom och frågade honom: ´Tillhör du oss eller våra fiender´? Han svarade: ´Nej, jag är befälhavare över HERRENS här och har nu kommit hit´. Då föll Josua ned på sitt ansikte, tillbad och sade till honom: ´Vad har min herre för budskap till sin tjänare´? Befälhavaren över HERRENS här sade då till Josua: ´Tag skorna av dina fötter, ty platsen där du står är helig.´ Och Josua gjorde så.” (Jos. 5:13- 15) rätt

(159)Guds härlighet helgade helgedomen och därför gick aldrig prästerna in på den plats som helgats av Guds närvaro med skor på sina fötter. Dammpartiklar kunde följa med dem, som kunde vanhelga den heliga platsen. Därför krävdes det att prästerna skulle lämna sina skor på förgården innan de gick in i helgedomen. På förgården, vid sidan av tabernaklets dörr, stod ett kopparaltare, i vilket prästerna tvättade sina händer och sina fötter innan de gick in i tabernaklet, så att all orenhet kunde avlägsnas. Alla, som tjänstgjorde i helgedomen ålades av Gud att på ett särskilt sätt förbereda sig innan de gick in på den plats, där Hans härlighet uppenbarades. rätt

(159)Det var Guds Son som stod som en beväpnad krigare framför Israels ledare. Det var Han, som hade lett hebréerna genom öknen, omgiven av en molnsky om dagen och av en eldstod om natten. För att inpränta i Josuas sinne, att denna man inte var någon mindre än Kristus, (160) sade denne förnäme man: ”Ta skorna av dina fötter.” Sedan informerade Han Josua om hur Jeriko skulle intas. Alla krigsmän skulle få befallning om att omringa staden en gång om dagen i sex dagar och på den sjunde dagen skulle de marschera runt omkring Jeriko sju gånger. rätt

(160)Därefter gav Josua order till prästerna och folket precis så som Herren hade gett honom dem. Han ställde upp Israels härar i perfekt ordning. Först stod en utvald grupp beväpnade män, klädda i sina krigsliknande kläder, inte för att träna sin skicklighet att använda vapen - utan bara för att tro och lyda de anvisningar som hade getts dem. Närmast följde sju präster med trumpeter. Sedan kom Guds ark, glittrande av guld med en strålglans över sig. Den bars av präster i den rika och särskilda dräkt, som utmärkte deras heliga ämbete. Israels väldiga armé följde i perfekt ordning, varje stam under sin respektive fana. På det sättet inneslöt de staden med Guds ark. Inga andra ljud kunde höras än trampet av denna mäktiga mängd människor och trumpeternas högtidliga klang, som genljöd i backarna och ekade genom Jerikos gator. rätt

(160)Med undran och rädsla iakttog den dömda stadens vakter varje rörelse och rapporterade det till myndigheterna. De kunde inte föreställa sig vad allt detta skulle innebära. Jeriko hade utmanat Israels arméer och himmelens Gud. När de nu såg att denne mäktige fiende marscherade runt deras stad en gång varje dag med krigets hela pompa och ståt, och därtill med den heliga arkens storslagenhet och de åtföljande prästernas prakt, slog emellertid denna scenens imponerande hemlighetsfullhet furstarnas och folkets hjärtan med skräck. Sedan ville de på nytt inspektera sina starka försvarsverk, eftersom de kände sig övertygade om att de framgångsrikt skulle kunna stå emot det mäktigaste angrepp. Många hånade tanken att någon skada skulle kunna drabba dem genom dessa märkliga demonstrationer, medan andra blev skrämda när de såg ståten och glansen från den procession, som varje dag ringlade sig så storslaget omkring staden. De kom ihåg att Röda havet fyra år tidigare delade sig för detta folk och att en passage hade öppnats för dem genom floden Jordan. De visste inte vilka (161) andra under Gud kunde göra för dem, men de höll sina portar ordentligt stängda och skyddade sig med mäktiga krigare. rätt

(161)I sex dagar utförde Israels här sin rundvandring omkring staden. Den sjunde dagen kom. I daggryningen ställde Josua upp Herrens arméer. Nu fick de order att marschera sju gånger runt omkring Jeriko och att vid en kraftig basunstöt ropa med hög röst, ty Gud hade då gett dem staden. Den imponerande hären marscherade högtidligt runt de prisgivna murarna. Guds strålande ark som lyste upp i morgongryningen, prästerna med sina glittrande bröstplåtar och emblem som var försedda med ädelstenar, krigarna med sina blixtrande rustningar utgjorde ett praktfullt skådespel. De var tysta som de döda, så när som på att de många taktfasta fotstegen och basunernas tillfälliga stöt bröt den tidiga morgonens fullständiga stillhet. De massiva murarna av solid sten skrämde dystert till tystnad, trotsande människors belägring. rätt

(161)Plötsligt gör den enorma hären halt. Basunerna bryter igenom i en stöt som skakar hela jorden. Hela Israels samstämmiga röster skär genom luften med ett mäktigt rop. De solida stenmurarna, med sina massiva torn och bröstvärn, vacklar och lyfter från sina fundament och faller med ett brak som tusentals åskdån faller i formlösa ruiner till jorden. Fiendens inbyggare och härar lamslås av rädsla och förundran, bjuder inget motstånd utan Israel marscherar in och intar den mäktiga staden Jeriko. rätt

(161)Hur lätt bröt inte himlens arméer ner de murar som såg så fruktansvärda ut för de spejare som hade gett en felaktig rapport?! Guds ord var det enda vapen som användes. Den Mäktige i Israel hade sagt: ”Se, jag har givit Jeriko med dess kung och dess tappra stridsmän i din hand.” Om en enda krigare hade använt sin kraft till att försöka attackera murarna, skulle Guds härlighet ha försvagats och Hans vilja ha hämmats. Men arbetet överläts till den Allsmäktige och om bröstvärnens fundament hade lagts i jordens mitt och deras topp nått himlavalvet, skulle resultatet ha blivit detsamma, när (162) Herrens härförare ledde Sina änglalegioner till angrepp. rätt

(162)Gud hade länge haft för avsikt att överlämna staden Jeriko till Sitt utvalda folk och upphöja Sitt namn bland jordens folk. Fyrtio år tidigare, då Han förde Israel ut från slaveriet, hade Han för avsikt att ge dem Kanaans land. Genom sina ogudaktiga klagomål och sin avund hade de emellertid väckt Hans vrede och under påfrestande år hade Han låtit dem vandra i öknen, tills alla de som genom sin otro hade hånat Honom inte längre levde. Vid erövringen av Jeriko förklarade Gud för hebréerna att deras fäder kunde ha fått denna stad fyrtio år tidigare, om de hade litat på Honom, som deras barn gjorde. rätt

(162)Historien om det gamla Israel har skrivits ned för vår skull. Paulus säger: ”Men de flesta av dem hade Gud inte behag till. De föll och låt kringspridda i öknen. Det som hände dem har blivit ett varnande exempel för oss, för att inte vi liksom de skall ha begär till det onda. Därför skall den som menar sig stå, se till att han inte faller.” (1 Kor. 10:5- 6, 12) rätt

(162)Många, som i likhet med det gamla Israel bekänner sig hålla Guds bud, har otrogna hjärtan, samtidigt som de ytligt sett håller Guds lagar. Trots förmånen av ett stort ljus och värdefulla privilegier, kommer de inte desto mindre att gå miste om det himmelska Kanaan, precis som det upproriska Kanaan misslyckades med att gå in i det jordiska Kanaan, som Gud hade lovat dem som lön för deras lydnad. rätt

(162)”Som ett folk saknar vi tro. I vår tid skulle få människor följa de anvisningar som getts av Guds utvalde tjänare lika lydigt som de av Israels arméer gjorde som intog Jeriko. Härföraren för Herrens här uppenbarade sig inte för hela menigheten. Han samtalade bara med Josua, som återgav samtalets innehåll för hebréerna. Det berodde på dem, om de satte tillit till eller tvivlade på Josuas ord, om de följde de befallningar han gav i den (163) Härförares namn som visade vägen för Herrens här, eller om de motsatte sig Hans anvisningar och förnekade Hans myndighet. De kunde inte se den änglahär som anfördes av Guds Son, som ledde dess förtrupp. De kunde ha sagt: ”Vilka meningslösa rörelser! Så löjligt, att dagligen marschera runt stadens murar och samtidigt blåsa i vädurshorn! Detta kan inte ha någon som helst effekt på dessa imponerande, mäktiga fästningar.” rätt

(163)Just denna plan, att det gällde att vara uthållig i denna ceremoni under så lång tid innan murarna rasade ihop, gav emellertid tron bland israeliterna tid att växa i styrka. rätt

(163)Tanken att deras styrka inte bestod av mänsklig visdom och inte heller i mänsklig kraft utan enbart fanns hos deras frälsnings Gud - denna tanke skulle grundligt inpräntas hos dem. Därigenom skulle de bli vana vid att bortse från sig själva och helt och hållet lita på sin gudomlige Ledare. rätt

(163)Skulle de, som i dag bekänner sig vara Guds folk, uppföra sig själva på samma sätt under liknande omständigheter? Många skulle utan tvekan vilja följa sina egna planer och skulle vilja föreslå andra vägar och tillvägagångssätt för att fullfölja det slut de önskar. De skulle vara ovilliga att underordna sig ett så enkelt arrangemang och ett som inte ger dem annan ära än lydnadens förtjänst. De skulle också ifrågasätta möjligheten att en så mäktig stad skulle kunna erövras på det sättet. Men pliktens lag är den högsta. Den borde ha makten över mänskligt förnuft. Tro är den levande kraft som tränger igenom alla barriärer, övervinner alla hinder och planterar sitt baner mitt i fiendens läger. rätt

(163)Gud kommer att göra så märkliga saker för dem, som litar på Honom. Det är för att Hans bekännande folk litar så mycket på sin egen klokhet och inte ger Herren tillfälle att uppenbara Sin kraft till deras bästa, som de inte har mer kraft. Han kommer att hjälpa Sina troende barn i varje nödsituation, om de kommer att ha full tillit till Honom och lyda Honom villkorslöst. rätt

(163)Det finns djupa mysterier i Guds Ord. Det finns oförklarliga mysterier i Hans försyn. Det finns mysterier (164) i frälsningsplanen som människor inte kan förstå. Men det begränsade människosinnet, med starka önskningar om att tillfredsställa sin nyfikenhet och att lösa de oändliga problemen, vägrar att följa den tydliga väg som har anvisats av Guds uppenbarade vilja och som söker i stället efter de hemligheter, som varit dolda sedan världens grundläggning. Människan konstruerar sina teorier, förlorar trons sanna enkelhet, blir för stolt för att kunna tro Herrens förklaringar och begränsar sig själv med sin egenkärlek. rätt

(164)Många som bekänner vår tro befinner sig i den situationen. De är svaga och orkeslösa därför att de litar på sin egen kraft. Gud arbetar mäktigt för ett trofast folk, som lyder Hans ord utan invändningar eller tvivel. Himlens Majestät jämnade Jerikos murar med Sin änglahär, utan mänsklig hjälp. Israels beväpnade krigare hade ingen anledning att vara stolta över sina bedrifter. Allt utfördes genom Guds kraft. Låt folket ge upp självet och sin önskan om sina egna planer, låt det ödmjukt underordna sig gudomlig vilja och Gud kommer att blåsa nytt liv i deras kraft och ge Sina barn frihet och seger.

nästa kapitel