Församlingens enhet

(16)(16) Kära bröder! På samma sätt som olika delar i den mänskliga organismen förenar sig och formar hela kroppen, där var del utför sin tjänst i lydnad för den auktoritet som styr det hela, borde Kristi församling förenas i en harmonisk kropp underdånig den heliga auktoritet som råder över det hela. rätt

(16)Församlingens framgång hålls tillbaka på grund av dess medlemmars felaktiga handlingssätt. Även om det är viktigt och nödvändigt att förena sig med församlingen, gör detta inte någon till kristen eller tillförsäkrar någon frälsning. Vi kan inte skaffa oss rätt till himmelen genom att få våra namn inskrivna i församlingsmatrikeln så länge våra hjärtan är främmande för Kristus. Vi borde vara Hans trogna representanter på Jorden, som samarbetar med Honom. "Mina älskade, vi äro nu Guds barn." (1 Joh. 3:2.) Vi borde alltid bevara detta heliga förhållande i vårt minne och inte göra något som vanärar vår himmelske Fader. rätt

(16)Vår bekännelse är upphöjd. Såsom sabbatsfirande adventister bekänner vi oss lyda alla Guds bud och väntar Återlösaren tillbaka. Ett mycket allvarligt varningsbudskap har anförtrotts Guds trogna minoritet. Vi borde genom våra ord och handlingar visa att vi inser det stora ansvar som lagts på oss. Vårt ljus skulle lysa klart så att andra kan se att vi ärar Fadern i vårt dagliga liv, att vi är förenade med himmelen och att vi är Jesu Kristi medarvingar, så att vi, när Han uppenbaras i makt och stor härlighet, skall bli Honom lika. rätt

(16)Vi borde alla känna vårt personliga ansvar såsom medlemmar i Herrens församling och såsom arbetare i Hans vingård. Vi bör inte vänta att våra bröder, som är lika svaga som vi själva, skall hjälpa oss framåt, men vår dyrbare Frälsare har inbjudit oss att sluta oss till Honom och förena vår svaghet med Hans kraft, vår okunnighet med Hans vishet, vår ovärdighet med Hans förtjänst. Ingen av oss kan vara neutral, ty vårt inflytande kommer antingen att vara för eller emot. Vi är antingen aktiva ombud för (17) Kristus eller för fienden. Antingen församlar vi med Jesus eller också förskingrar vi. Sann omvändelse är en radikal förändring. Sinnets verkliga drivkraft och hjärtats böjelse borde omvändas och livet bli nytt i Kristus. rätt

(17)Gud leder ett folk att stå fullkomligt förenade på den eviga sanningens grund. Kristus gav Sig själv till världen för att Han måtte "rena åt sig ett egendomsfolk, som beflitar sig om att göra, vad gott är". (Tit. 2: 14.) Denna reningsprocess är avsedd att rena församlingen från all orättfärdighet och från oenighetens och stridens anda, så att de kan bygga upp i stället för att riva ned, och koncentrera sig på det stora arbete som ligger framför dem. Gud avser att allt Hans folk skall bli enade i tron. Kristi bön strax före korsfästelsen var att Hans lärjungar måtte bli ett, såsom Han var ett med Fadern, för att världen skulle tro att Fadern hade sänt Honom. Denna gripande och underbara bön sträcker sig ned genom tiderna till våra dagar, ty Hans ord var: "Icke för dessa allenast beder jag, utan ock för dem som genom deras ord komma till tro på mig." (Joh. 17: 20.) rätt

(17)Hur ivrigt borde inte de som bekänner sig vara Kristi efterföljare söka att besvara denna bön i sina liv. Många förstår inte församlingsmedlemskapets helighet och är ovilliga att gå med på återhållsamhet och disciplin. Den väg de har valt visar att de upphöjer sitt eget omdöme över den enade församlingens, och att de inte är så noga att vaka över sig själva, ty annars blir oppositionsandan rådande inom församlingen. De som har ansvarsställning i församlingen kan ha brister liksom andra människor och kan fela i sina beslut, men trots detta har Kristi församling på jorden gett dem en auktoritet som inte får underskattas. Efter Sin uppståndelse gav Kristus makt till Sin församling när Han säger: "Om I förlåten någon hans synder, så äro de honom förlåtna; och om I binden någon i hans synder, så är han bunden i dem." (Joh. 20: 23.) rätt

(17)Medlemskap i församlingen får inte upplösas av oväsentliga orsaker, men en del bekännande Kristi efterföljare hotar med att lämna församlingen när något går dem emot eller när deras röst inte får det inflytande som de (18) menar att den borde få. Genom att lämna församlingen skadar de sig själva mest, för genom att de drar sig bort från församlingens inflytande, utsätter de sig helt för världens frestelser. rätt

(18)Varje troende borde vara helhjärtad i sin förbindelse med församlingen. Dess framgång borde vara hans första intresse, och om han inte känner sig ha ett heligt ansvar att genom sitt medlemskap i församlingen bli till nytta i församlingen framför att främja sina egna intressen kan den klara sig långt bättre utan honom. Det ligger inom varje människas förmåga att göra någonting för Guds sak. Det finns sådana som offrar stora summor på onödig lyx. De tillfredsställer sina böjelser, men känner det som en stor börda att bidra med medel till församlingen. De är villiga att ta emot alla dess förmåner och välsignelser, men föredrar att låta andra betala. rätt

(18)De som verkligen känner ett djupt intresse för verkets framgång, tvekar inte att ge av sina pengar närhelst och varhelst det behövs. De borde också känna det som en allvarlig plikt att förverkliga Kristi undervisning i sin karaktär, och att leva i frid med varandra och gå framåt i fullkomlig harmoni såsom ett enat folk. De borde ge avkall på sitt personliga omdöme till förmån för församlingens omdöme. Många lever endast för sig själva. De ser på sina egna liv med stor tillfredsställelse och smickrar sig med att de är felfria, när det i stället är så att de inte gör någonting för Gud utan lever i direkt motsats till Hans uttalade ord. Att efterleva religionens yttre former kommer aldrig att tillfredsställa själens stora behov. Att bekänna Kristus är inte nog för att en människa skall kunna bestå provet på domens dag. Det måste finnas en fullkomlig förtröstan på Gud, en barnslig tillit till Hans löften, och ett fullständigt underordnande under Hans vilja. rätt

(18)Gud har alltid prövat Sitt folk i prövningens ugn för att bevisa deras orubblighet och trohet samt för att rena dem från all orättfärdighet. Sedan Abraham och hans son hade gått igenom det svåraste prov som kunde läggas på dem, talade Gud genom sin ängel till Abraham: "Nu vet jag, att du fruktar Gud, nu då du icke har undanhållit mig (19) din ende son." (1 Mos. 22: 12.) Denna stora troshandling får Abrahams karaktär att lysa med en förunderlig glans. Detta illustrerar på ett övertygande sätt hans fullkomliga förtröstan på Herren, som han inte undanhöll något, inte ens sin löftesson. rätt

(19)Det finns ingenting som är för dyrbart för oss att ge till Jesus. Om vi ger tillbaka till Honom det som Han har anförtrott åt vår förvaltning, kommer Han att ge oss mera. Varje ansträngning som vi gör för Kristus belönar Han, och varje plikt som vi gör i Hans namn kommer att tjäna till vår egen lycka. Gud överlämnade Sin högt älskade Son till korsfästelsens plågor, för att alla som tror på Honom skulle bli ett genom namnet Jesus. När Kristus gav ett så stort offer för att frälsa människorna och förena dem med varandra, liksom Han var förenad med Fadern, är då något offer för stort som Hans efterföljare kan göra för att bevara denna enhet? rätt

(19)Om världen ser en fullkomlig harmoni råda i Guds församling, kommer detta att vara ett kraftigt vittnesbörd till förmån för den kristna religionen. Oenighet, olyckliga meningsskiljaktigheter och små församlingsrättegångar vanärar vår Återlösare. Allt detta kan undvikas om jaget överlåts åt Gud och Jesu efterföljare lyder församlingens röst. Otron hävdar att personlig frihet ökar vårt värde, och att det är en svaghet att ge avkall på sina egna idéer om vad som är rätt och passande till förmån för församlingens åsikt, men att ge efter för sådana känslor och synpunkter är farligt och kommer endast att leda till anarki och förvirring. Kristus såg att enhet och kristen gemenskap var nödvändiga för Guds sak, och därför anbefallde Han Sina lärjungar att vara ett. Och kristendomens historia från den tiden intill nu visar bestämt att endast enighet ger styrka. Låt människans personliga omdöme underordnas församlingens auktoritet. rätt

(19)Apostlarna kände nödvändigheten av sträng enhet och arbetade ivrigt för att nå detta mål. Paulus uppfordrade sina bröder med dessa ord: "Jag förmanar eder, mina bröder, vid vår Herres, Jesu Kristi, namn att alla vara eniga i edert tal och att icke låta söndringar finnas bland eder, utan hålla fast tillhopa i samma sinnelag och--samma tänkesätt." (1 Kor. 1: 10.) rätt

(20)(20) Han skrev också till bröderna i Filippi: "Om nu förmaning i Kristus. om uppmuntran i kärlek, om gemenskap i Anden, om hjärtlig godhet och barmhärtighet betyda något, gören då min glädje fullkomlig, i det att I ären ens till sinnes, uppfyllda av samma kärlek, endräktiga, liksinnade, fria ifrån genstridighet och ifrån begär efter fåfänglig ära. Fast hellre må var och en i ödmjukhet akta den andre förmer än sig själv. Och sen icke var och en på sitt eget bästa, utan var och en också på andras. Varen så till sinnes, som Kristus Jesus var." (Fil. 2: 1-5.) rätt

(20)Till församlingen i Rom skrev han: "Ståndaktighetens och tröstens Gud give eder att vara ens till sinnes med varandra i Kristi Jesu efterföljelse, så att I endräktigt och med en mun prisen vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader. Därför må den ene av eder vänligt upptaga den andre, såsom Kristus, Gud till ära, har upptagit eder." (Rom. 15: 5-7.) "Varen ens till sinnes med varandra. Haven icke edert sinne vänt till vad högt är, utan hållen eder till det som är ringa. Hållen icke eder själva för kloka." (Rom. 12: 16.) rätt

(20)Petrus skrev till de kringspridda församlingarna: "Varen slutligen alla endräktiga, medlidsamma, kärleksfulla mot bröderna, barmhärtiga, ödmjuka. Vedergällen icke ont med ont, icke smädelse med smädelse, utan tvärtom välsignen; därtill ären I ju ock kallade, att I skolen få välsignelse till arvedel." (1 Petr. 3: 8, 9.) rätt

(20)Och i sitt brev till korintierna skriver Paulus: "För övrigt, mina bröder, varen glada, låten fullkomna eder, låten förmana eder, varen ens tillsinnes, hållen frid; då skall kärlekens och fridens Gud vara med eder." (2 Kor. 13: 11.)

nästa kapitel