Vädjan till predikanter

(260)Vi lever i en mycket allvarlig tid. Alla har ett verk att utföra, som kräver noggrannhet, Detta gäller särskildt predikanterna, som skall ha omsorg om Guds hjord och bespisa den. Den, som har till uppgift att leda folket på sanningens väg, borde vara skicklig när det gäller att undervisa i Ordet och förstå att anpassa dess lärdomar efter folkets behov. Han borde vara så nära förbunden med himmelen, att han kunde vara en levande meddelare av ljuset, ett Guds språkrör. rätt

(260)En predikant borde ha en rätt uppfattning om såväl Ordet som den mänskliga karaktären. Vår tro är inte populär; människorna vill inte låta sig övertygas om, att de befinner sig i en så djup villfarelse. Ett stort verk måste utföras, och hittills är endast få beredda för det. Vanligtvis utför en man det arbete, som borde delas mellan två; ty en evangelists arbete måste med nödvändighet omfatta också predikantens och lägger på fältet en dubbel börda på den som tjänar. rätt

(260)En Kristi tjänare borde studera Bibeln, så att hans minne blev en rik skattkammare, full av bibliska bevis, ty en predikant är stark endast när han är beväpnad med Skriftens sanningar. En längre bevisföring är god, där den är på sin plats, men mycket mer kan vinnas genom en enkel utläggning av ordet. Kristus gjorde sina lärdomar så åskådliga, att de mest inskränkta och enfaldiga lätt kunde förstå dem. Han använde inte långa och svårfattliga ord i Sina föredrag, utan ett enkelt språk, anpassat för vanliga människors förstånd. Han inlät sig aldrig djupare på de ämnen Han förklarade, än att människorna var i stånd att följa Honom. rätt

(260)Det finns många män med gott förstånd och med kunskap i Skrifterna, vilkas användbarhet i hög grad förhindras genom att deras arbete är bristfälligt. Somliga predikanter, som (261) äro verksamma för själars räddning, vinner ingen särskild framgång, därför att de inte med samma noggrannhet utför det verk, som de påbörjade med så stor iver. Andra uträttar inte mycket, eftersom de hårdnackat hänger fast vid förutfattade meningar och framhålla dessa; Därigenom misslyckas de emellertid med att anpassa sina läror efter folkets verkliga behov. Många har ingen uppfattning om nödvändigheten av att foga sig efter omständigheterna och att gå människorna till mötes, där de är. De ställer sig inte på deras ståndpunkt, som de önskar hjälpa och lyfta till kristendomens sanna bibliska ståndpunkt. rätt

(261)Om någon vill vara en sann, framgångsrik predikant, så måste han fullständigt helga sig åt arbetet att rädda själar. Det är högst nödvändigt, att han är på det innerligaste förenad med Kristus, beständigt söker Hans råd och förlitar sig på Hans hjälp. Många vinner ingen framgång, därför att de endast förlitar sig på kraften av sin bevisföring och försummar att allvarligt be Gud, att Hans vishet må leda dem och Hans nåd välsigna deras bemödanden. Långa tal och tröttande böner äro med all säkerhet skadliga för det religiösa intresset och övertygar inte heller människornas samveten. Denna böjelse att hålla tal dämpar ofta ett religiöst intresse, som hade kunnat frambringa ett gott resultat. rätt

(261)Kristi sanne budbärare befinner sig i fullkomlig överensstämmelse med Honom, som han framställer, och hans huvudändamål är själars räddning. Jordens skatter försvinner till ett intet i jämförelse med värdet av en enda själ, för vilken vår Herre och Frälsare dog. För Honom, som väger bergen med en vikt och kullarna med en våg, är en människosjäl av oändligt värde. rätt

(261)I arbetet inom predikoämbetet finns strider att utkämpa och segrar att vinna. ”Tro inte att jag har kommit för att sända fred på jorden”, sade Kristus. ”Jag har inte kommit med fred utan med svärd.” Det första arbetet i den kristna församlingen var förbundet med svårigheter och stora bekymmer, och de första apostlarnas efterföljare skola finna, att de äro utsatta för liknande prövningar. Försakelser, förtal och allt slags motstånd (262) kommer dem till mötes i deras arbete. De måste vara ståndaktiga män med moraliskt mod och andlig muskelkraft. rätt

(262)Överallt härskar stort moraliskt mörker, och endast sanningens makt kan fördriva skuggorna från ett uppriktigt sinne. Vi måste kämpa mot mäktiga villfarelser och de starkaste fördomar, och utan Guds särskilda hjälp skulle vi varken kunna omvända själar eller förädla vår egen moraliska natur. Mänsklig skicklighet och de bästa naturliga anlag och gåvor äro maktlösa, då det gäller att påverka själar till att känna syndens avskyvärdhet och till att fördriva den ur människornas hjärtan. rätt

(262)Predikanterna bör vara försiktiga och inte vänta för mycket av personer, som ännu befinner sig i villfarelsens mörker. De bör utföra sitt arbete väl och förlita sig på Gud när det gäller att till sökande själar förmedla den Helige Andes hemlighetsfulla, livgivande inflytande, i vetskap om att deras arbete inte kan vinna någon framgång utan detta. De bör vara tåliga och i umgänget med andra visa och ständigt besinna, hur mångfaldiga de omständigheter äro, som utvecklat de olika karaktärsdragen hos den enskilde individen, De böra också noga ge akt på sig själva. Annars tar det egna jaget överhanden och Jesus skjuts undan. rätt

(262)Somliga predikanter vinner ingen framgång, därför att de inte ägnar verket sitt odelade intresse, just när framgången beror på ett ihärdigt, väl planlagt arbete. Många är inte sanna arbetare, eftersom de inte utövar sitt ämbete utanför talarstolen. De försummar plikten att gå från hus till hus och att på ett vist sätt arbeta i den husliga kretsen. De bör utöva denna sällsynta kristliga hövlighet, som skulle göra dem vänliga och hänsynsfulla mot de själar, som står under deras vård, medan de allvarligt arbetar för dem och lär dem livets väg. rätt

(262)Predikanter kan i hög grad bidra till att utbilda de personers karaktär, som de står i kontakt med. Om de är skarpa, kritiska och fordrande, så kan de också vara förvissade om att träffa på dessa dåliga element hos de personer, som de utövar starkaste inflytande över. Och även om de inte önskat sig detta resultat, så är det inte desto mindre följden av deras eget exempel. rätt

(262)Man kan inte förvänta sig, att människorna skall vinna frid och (263) enighet, förrän deras religionslärare, i vars fotspår de följer, rikligen utvecklar dessa grundsatser och uppenbarar dem i sitt leverne. Ett Kristi sändebud bär ett stort ansvar, om han vill vara en förebild för sitt folk och noggrannt tolka sin Mästares läror. Vår Frälsares renhet och moraliska höghet uppfyllde människorna med vördnad, medan Hans osjälviska kärlek och vänlighet vann deras hjärtan. Han var den förkroppsligade fullkomligheten. Om Hans ställföreträdare vill se frukter av sitt arbete, i likhet med frukterna av Kristi arbete här på jorden, måste de allvarligt sträva efter att efterlikna Hans dygder och uppöva sådana egenskaper, som gör dem lika Honom. rätt

(263)Det krävs stor omtanke och vishet från Gud för att med framgång arbeta för syndares räddning. Om den arbetandes själ är uppfylld av Guds nåd, skall hans lärdomar inte reta upp åhörarna, utan finna väg till deras hjärtan och öppna dem för att ta emot sanningen. rätt

(263)Arbetarna på fältet borde aldrig bli nedslagna, utan hurudan deras omgivning än må vara, hålla fast vid och bevara hopp och tro. Predikantens verksamhet har jämt och nätt börjat, då han framhåller sanningen från talarstalen. Nu bör han bli bekant med sina åhörare. Många gör fel genom att de inte sätter sig i närmare förbindelse med dem, som mest behöver deras hjälp. Med Bibeln i hand böra de på ett vänligt sätt försöka förstå deras invändningar, som börjar fråga: ”Vad är sanning?” rätt

(263)Dessa frågande människor böra försiktigt och sorgfälligt ledas och uppfostras, precis liksom lärjungar i en skola. Många av dem måste först glömma teorier, som varit djupt inrotade i deras liv. Och när de så bliva övertygade om, att de befunnit sig i villfarelse angående bibliska ämnen, råkar de i förvirring och tvivel. De äro då i behov av det ömmaste deltagande och hjälp. De behöver noggrant undervisas; man måste be för och med dem samt bevaka och bevara dem med den kärleksfullaste omsorg. Sådana, som fallit för frestelsen och avvikit från Gud, äro i behov av hjälp. Denna klass av människor framställs under bilden av (264) det förlorade fåret. Herden lämnade de nio och nittio i öknen och sökte efter det enda förlorade, till dess han fann det; då vände han med glädje tillbaka, bärande det på sina skuldror. Likaså framställes detta genom kvinnan, som sökte den förlorade penningen, till dess hon fann den och därpå sammankallade sina grannar, för att dessa skulle fröjdas med henne över att hon återfunnit det förlorade. Här framhålls klart för oss, hur himmelska änglar samverkar med de kristna. Det härskar mer glädje inför Guds änglar över en syndare, som omvänder sig, än över nio och nittio rättfärdiga, som ingen bättring behöver. Det härskar också glädje hos Fadern och Kristus. Hela himmelen är intesserad av människans frälsning. Och den människa, som fått vara redskapet till en enda själs frälsning, har också rättighet att glädja sig, ty Guds änglar har med djupaste intresse varit vittnen till hennes bemödanden och gläds med henne över hennes framgång. rätt

(264)Hur fullkomlig borde därför inte den kristnes tjänst och hur djupt hans deltagande för hans medmänniskor? Det är ett stort privilegiun att få vara Jesu Kristi medarbetare till själars frälsning. Frälsaren försökte genom tåliga, osjälviska ansträngningar att nå människan i hennes fallna tillstånd och rädda henne från syndens följder. Därför skulle också hans lärjungar, som förkunnar Hans ord, trakta efter att bli lika sin stora förebild. rätt

(264)Men för att utöva denna stora och svåra uppgift är det nödvändigt, att Kristi förkunnare äger kroppslig hälsa, och för att uppnå sådan måste de beflita sig om regelbundna vanor och ett sunt levnadssätt. Många klagar ständigt över att de lider av alla möjliga småkrämpor. Detta beror nästan alltid på att de inte arbetar med förstånd och inte heller iakttar hälsans lagar. De vistas för mycket inomhus, instängda i upphettade rum, som är fyllda av oren luft. Här sysselsätter de sig ivrigt med studier eller skrivarbete, medan de endast rör sig obetydligt fysiskt och har liten omväxling i sin sysselsättning. Till följd av detta blir blodet dåligt och förståndskrafterna försvagade. rätt

(264)Hela systemet är i behov av det upplivande inflytandet av kroppsövningar i fria luften. Några timmars kroppsarbete varje dag (265) skulle bidra såväl till kroppskrafternas förnyande som till sinnets uppfriskande. Det skulle befordra det allmänna hälsotillståndet, varigenom mer arbete skulle kunna utföras. Många predikanter blir genom oupphörligt läsande och skrivande odugliga för själasörjande arbete. De förslösar på studier värdefull tid, som borde ha använts till att i rätta ögonblicket hjälpa de behövande. rätt

(265)Somliga predikanter har varit sysselsatta med skrivarbete just vid sådana tillfällen, då ett särskilt intresse väckts för sanningen, och det har ofta hänt, att deras skrivning inte hört ihop med det verk, som de haft till uppgift att utföra. Detta är ett stort fel, ty vid sådana tider är det predikantens plikt att sätta in hela sin kraft på befordrandet av Guds rikssak. Hans förstånd måste klart riktas på den enda saken: att rädda själar. Men är hans tankar upptagna av andra ting, så kommer kanske många att gå förlorade för vädret, som genom undervisning i rätt tid hade kunnat bli räddade. Många predikanter låter sig lätt dras bort från sitt arbete. De blir missmodiga eller låter sitt hem utöva för stor dragningskraft och låter därigenom ett tilltagande intresse för ordet dö ut av brist på uppmärksamhet. De skador, som därigenom tillfogas Guds verk, kan knappast uppskattas. Då åtgärder vidtagits för sanningens förkunnande, bör den ifrågavarande predikanten känna sig ansvarig för att saken genomförs med framgång. Om hans arbete tycks vara utan resultat, bör han under allvarlig bön söka upptäcka, om han arbetar på ett sådant sätt, som han borde. Han bör i självprövning ödmjuka sin själ inför Gud och i tro omfatta de gudomliga löftena samt lugnt fortsätta sina bemödanden, till dess han med tillfredsstillelse kan veta, att han troget uppfyllt sin plikt och gjort allt vad som stod i hans makt för att vinna det önskade resultatet. rätt

(265)Predikanter rapporterar ofta, att de på en plats lämnat efter sig ett mycket gott intresse och nu går för att upptaga arbetet på ett nytt fält. Detta är fel. De borde ha avslutat det påbörjade verket, ty genom att lämna det ofullbordat tillfogar de fältet mer skada än gagn för den arbetare, som kommer efter. Inget fält är så föga lovande som det, som bearbetats precis tillräckligt för att låta ogräset växa så mycket yppigare. rätt

(266)(266) Mycket bön och ett omsorgsfullt arbete är nödvändigt på nya fält. Gudsmän behövs, inte endast män, som kan tala, utan sådana, som av erfarenhet känner gudaktighetens hemlighet och som kan avhjälpa folkets trängande behov; sådana män, som inser vikten av sin ställning såsom Kristi tjänare och som med glädje tar på sig det kors, som Han lärt dem att bära. rätt

(266)När frestelsen kommer att hålla sig undan och att sysselsätta sig med läsning och skrivning under en tid, då andra plikter påkallar hela deras uppmärksamhet, borde predikanterna vara starka nog att förneka sig själva och att ge sig hän åt det värk, som just ligger framför dem. Detta är utan tvekan en av de starkaste prövningar, som en predikant kan underkastas. rätt

(266)Predikantens herdeplikter blir ofta skamligt försummade, emedan det fattas honom kraft att övervinna sin personliga böjelse för tillbakadragenhet och studium. Predikanten bör avlägga besök från hus till hus bland sin hjord, han bör undervisa varje familj, råda den, bedja med den och hava omsorg om dess själars väl. De, som uttalat sin önskan att lära känna vår tros grundsatser, borde icke försummas, utan grundligt undervisas i sanningen. Inget tillfälle att göra gott borde försummas av Guds vaksamme och ivrige tjänare. rätt

(266)Vissa predikanter, som av familjens överhuvud inbjudits till hans hus, har tillbringat de få timmar deras besök varat med att dra sig tillbaka till ett ensamt rum för att där kunna tillfredsställa sin böjelse att skriva och läsa. Den familj, som inbjudit dem, hade ingen nytta av deras besök. Predikanterna tog emot den gästfrihet, som erbjöds dem, utan att vedergälla den genom det arbete, som var så nödvändigt. rätt

(266)Människorna är lätta att nå på sällskaplig väg. Men många predikanter skyr mödan av besök; de hava aldrig odlat de sällskapliga gåvorna och inte förvärvat det angenäma sinne, som finner väg till människornas hjärtan. Det är högst viktigt, att en predikant mycket umgås med sitt folk, på det att han må lära känna de olika (267) riktningarna av den mänskliga naturen, lätt fatta tankegången och anpassa sina lärdomar efter sina åhörares fattningsförmåga samt lära sig förstå, att endast de besitter verklig kristlig kärlek, som noga studerar människornas natur och behov. De, som drar sig tillbaka från människorna, är inte i stånd att hjälpa dem. En skicklig läkare måste förstå de olika sjukdomarna och besitta grundlig kännedom om den mänskliga kroppens byggnad. rätt

(267)Han måste punktligt se till sina patienter; Han vet, att dröjsmål innebär fara. När han lägger sin erfarna hand på den lidandes puls och sorgfälligt ger akt på sjukdomens särskilda kännetecken, så sätter hans tidigare samlade kunskap honom i stånd att inse sjukdomens natur och bestämma det nödiga behandlingssättet för att häva sjukdomen. Såsom läkaren handlar vid kroppslig sjukdom, så handlar också predikanten med den av synder sjuka själen. Hans verk är så mycket viktigare än den förres, som evigt liv är värdefullare än den ändliga tillvaron. Själasörjaren påträffar en ändlös olikhet i temperament. Det är hans plikt att göra sig bekant med alla de familjemedlemmar, som lyssnar till hans läror, så att han kan avgöra, vilka medel som bäst skall kunna inverka på dem i den rätta riktningen. rätt

(267)Ansikte mot ansikte med detta stora ansvar uppstår den frågan: ”Vem är lämplig för detta?” Arbetarens hjärta grips nästan av modlöshet, när han betraktar de många och svåra plikter, som vilar på honom, men Kristi ord stärker själen med det tröstefulla löftet: ”Se, jag är med er alla dagar intill världens ände.” De svårigheter och faror, som hotar själarnas säkerhet, borde göra predikanten försiktig och varsam i sitt handligssätt mot dem; han borde vaka över dem såsom en, den där skall avlägga räkenskap. Han borde på ett förståndigt sätt begagna sitt inflytande till att vinna själar för Kristus och att inprägla sanningen på forskande sinnen. Han borde dra försorg om, att inte världen genom sin bedrägliga tilldragningskraft avlägsnar dem från Gud och förhärdar deras hjärtan mot Hans nåds inflytande. rätt

(267)Predikanten skall inte på ett befallande sätt härska över den honom anförtrodda hjorden, utan han skall vara dess förebild och visa den (268) vägen till himmelen. Följande Kristi exempel, bör han inför Gud frambära förböner för det folk han har i sin vård, till dess han ser, att hans böner äro besvarade. Jesus visade människorna mänskligt och gudomligt deltagande, och han är i alla ting vår förebild. Gud är vår Fader och härskare och den kristliga predikanten är hans Sons representant på jorden. De grundsatser, som gäller i himmelen, skulle också gälla på jorden; samma kärlek, som besjälar änglarna, samma renhet och helighet, som härskar i himmelen, skulle så vitt som möjligt framträda även på jorden. Gud håller predikanten ansvarig för den av honom utövade makten, och han gillar inte, att Hans tjänare vänder denna makt i härsklystnad över den hjord, som blivit anförtrodd åt hans omvårdnad. rätt

(268)Gud har gett Sina tjänare dyrbar kunskap i Sin sanning, och Han önskar, att de må bli innerligare förbundna med Kristus och i deltagande närma sig sina bröder för att kunna göra dem allt det goda, som står i deras makt. Världens Återlösare såg inte på Sitt eget bästa, utan gick omkring och gjorde gott. Han förband sig på det närmaste med Fadern, på det att deras förenade kraft måtte verka på människornas själar till räddning från evigt fördärv. Hans tjänare, som väntar att vara framgångsrika i sitt arbete, borde på samma sätt vårda det andliga livet. rätt

(268)Jesus hyste så stort medlidande med arma syndare, att han lämnade himmelen, lade av Sig Sin konungsliga klädnad och nedlät Sig själv till mänskligheten, för att Han sålunda måtte lära känna människornas behov och hjälpa dem att lyfta sig upp ur fallets förnedring. När Han nu gett människorna sådana otvetydiga bevis på Sin kärlek och Sitt ömmaste deltagande, hur viktigt är det ej då, att Hans ställföreträdare efterföljer Hans exempel och träder i nära förening med sina medmänniskor samt hjälper dem att bilda en sant kristlig karaktär. Somliga predikanter har emellertid varit alltför snara att befatta sig med svårigheter inom församlingen och har framkommit med skarpa och skoningslösa vittnesbörd mot de felande.. Genom detta sitt handlingssätt har de gett efter för en naturlig böjelse, som hade bort undertryckas. (269) Detta är ingalunda ett lugnt utlåtande av den kristliga rättvisan, utan snarare ett häftigt sinnes skarpa kritik. rätt

(269)Församlingarna har mer behov av uppfostran än näpst. I stället för att på ett strängt sätt tadla dem för deras brist på andligt liv och för plikters försummande borde predikanten genom föreskrift och exempel lära dem att tillväxa i nåden och i sanningens kunskap. ”Vars tjänare jag har blivit, efter den Guds hushållning, som blivit mig given med avseende på eder, att tillfullo förkunna Guds ord, den hemlighet, som från tidsåldrarnas och släkternas begynnelse har blivit fördold, men som nu blivit uppenbarad för hans heliga, för vilka Gud har velat kungöra, huru rik bland hedningarna härligheten är av denna hemlighet, som är Kristus i er, härlighetens hopp, vilken vi förkunna, förmanande var människa och lärande var människa med all vishet, på det att vi må kunna framställa var människa såsom fullkommen i Kristus Jesus, varpå jag ock arbetar och kämpar, efter Hans verkan, som kraftigt verkar i mig.” rätt

(269)Våra predikanter, som uppnått en ålder av fyrtio eller femtio år, borde inte känna sig mindre dugliga till arbete än förut. Just till åren komna och erfarna män äro lämpliga till att utföra väl planlagda och framgångsrika företag. De äro särskilt i denna tid nödvändiga; församlingarna kan inte undvara deras arbete. Sådana män borde inte tala om kroppslig eller andlig svaghet eller känna, att de icke mer kan göra någon nytta. rätt

(269)Många av dem ha blivit lidande genom överansträngande tankearbete, vars verkningar inte blivit mildrade genom kroppsligt arbete. Följden är, att deras krafter förminskats och att de på grund härav känner böjelse att avkasta sig större ansvar. Vad de behöver är mer rörligt arbete. Detta gäller inte endast dem, vars huvud äro vita av tidens snö, ty även till åren unga män har hemfallit under samma tillstånd och blivit andligt svaga. De håller ett antal bestämda föredrag, men så snart de gå ut över denna gräns, förlorar de sin grund. rätt

(269)Den gammalmodige själasörjaren, som reste till häst och förbrukade mycken tid, innan han hunnit besöka hela sin hjord, kunde trots alla besvärligheter och trots väder och vind glädja sig åt en mycket bättre hälsa (270) än våra predikanter i vår tid, som så vitt möjligt är undviker alla kroppsliga ansträngningar och endast sysselsätter sig med sina böcker. rätt

(270)Äldre och erfarna predikanter borde såsom Guds tjänare anse som sin plikt att gå framåt, göra nya framsteg för varje dag, bli alltmer verksamma i sitt arbete och städse samla nya ämnen att framställa för folket, varje nytt försök att framställa evangelium borde vara bättre än det föregående. För varje år borde predikanterna utveckla en allt djupare fromhet, ett mildare sinnelag, ett rikare andligt liv och en grundligare kännedom om de bibliska sanningarna. Ju högre deras ålder och ju större deras erfarenhet är, dess mer borde de vara i stånd att komma nära människornas hjärtan, emedan de känna dem bättre. I denna tid behövs män, som inte fruktar att höja sin röst för det rätta, vem som än må uppträda emot dem. Dessa män bör besitta en ståndaktig redlighet och ett beprövat mod. Församlingen behöver dem, och Gud skall vara med dem i deras bemödanden att uppehålla alla grenarna av predikoämbetet.

nästa kapitel