| Vittnesbörd för Församlingen Band 4 kapitel 25. Från sida 271 | ren sida tillbaka |
(271)(271) Anledningen till att jag nu sänder ut ett annat Vittnesbörd till mina kära bröder och systrar, är att Herren har visat Sig själv så nådig mot mig och på nytt uppenbarat mycket betydelsefulla saker för dem, som bekänner sig hålla Guds bud och väntar på Människosonens ankomst. Mer än tre år har förflutit mellan den vision jag fick 3 januari 1875 och den nyligen inträffade manifestationen av Guds kärlek och kraft. Men innan jag går in i de syner jag nyligen fick, vill jag ge en kort överblick över min erfarenhet för ett eller två år sedan. rätt (271)Den 11 maj 1877 lämnade vi Oakland, Kalifornien, för att resa till Battle Creek, Michigan. Jag hade haft besvär från mitt hjärta i åtskilliga månader och lidit mycket av andningssvårigheter på min resa över slätterna. Problemen lämnade mig inte när vi nådde Michigan. Andra hade flyttat in i vårt hem i Battle Creek och vi hade inga släktingar som kunde ta emot oss, utan alla våra barn befann sig i Kalifornien. Vänliga vänner gjorde emellertid vad de kunde för mig, men jag kände mig inte fri att betunga dem, eftersom de hade allt ansvar de kunde klara av med sina egna familjer. rätt (271)Ett telegram hade skickats till min man, med förfrågan om han ville ta sig an några viktiga saker inom Guds verk, närmare bestämt att ta ansvar för tillsynen av planeringen av den stora sanatoriebyggnaden. Som svar på denna kallelse kom han och engagerade sig djupt i att predika, skriva och hålla styrelsemöten på Revievkontoret, högskolan och sanatoriet. (272) Han arbetade nästan alltid till sent på natten. Detta gjorde honom fruktansvärt trött. Han insåg betydelsen av dessa institutioner, i synnerhet sanatoriebyggnaden, där mer än femtiotusen dollar investerades. Hans ständiga mentala oro beredde vägen för ett plötsligt sammanbrott. Vi lade båda märke till vilken fara vi befann oss i och beslöt att åka till Colorado och dra oss tillbaka och njuta en tids vila. Medan vi planerade resan, tycktes en röst säga till mig: ”Tag rustningen. Jag har en uppgift åt er i Battle Creek.” Rösten föreföll så tydlig att jag oavsiktligt vände mig om för att se, vem som talade. Jag såg ingen och genom känslan av Guds närvaro brast mitt hjärta av ömhet. När min man kom in i rummet, berättade jag för honom om de erfarenheter jag gjort i mitt sinne. Vi grät och bad tillsammans. Vi hade förberett oss för att resa om tre dagar, men nu ändrades alla våra planer. rätt (272)Den 30 maj, hade sanatoriets patienter och personal planerat att använda dagen på en plats två mil från Battle Creek i en vacker liten skogsdunge som gränsade till Goguaksjön. Jag uppmanades att vara närvarande och tala till patienterna. Om jag känt efter hur jag mådde, hade jag inte vågat göra någonting, men jag tänkte att detta kanske kunde bli en del av det uppdrag jag skulle uträtta i Battle Creek. Vid vanlig tid dukades borden med hälsosam kost, som åts med god aptit. Klockan tre började mötena med bön och sång. Jag hade gott om tid att tala till folk. Alla lyssnade med största intresse. När jag talat färdigt reste sig domare Graham från Wisconsin, en sanatoriepatient, och föreslog att föreläsningen skulle tryckas och delas ut bland patienterna och andra till gagn för deras moraliska och fysiska hälsa, så att de ord som talats aldrig skulle glömmas bort eller ignoreras. Förslaget vann gehör genom ett enstämmigt val och föreläsningarna offentliggjordes i en liten broschyr, som kallades: ”Sanatoriepatienterna vid Goguacsjön”. rätt (272)Skolåret i Battle Creeks högskola närmade sig nu sin avslutning. Jag bekymrade mig mycket för de studerande, (273) eftersom många av dem antingen var oomvända eller hade avfallit från Gud. Jag ville tala till dem och göra något för deras frälsning innan de skulle skingras och resa hem, men jag var alltför svag för att arbeta för dem. Men efter den erfarenhet jag berättat om, var det uppenbart att jag kunde be om att Gud skulle stödja mig i arbetet för de studerandes frälsning. rätt (273)Möten arrangerades i vårt bönhus för de studerande. Jag använde en vecka till att arbeta för dem, hålla möten varje kväll och på sabbaten och den första dagen. Mitt hjärta blev rört av att se bönhuset nästan fullt med studerande från vår skola. Jag försökte inpränta i dem att ett liv i renhet och bön inte skulle vara något hinder för att få en grundlig vetenskaplig kunskap, utan det skulle avlägsna många hinder för deras inlärning. Genom att komma i kontakt med Frälsaren, fördes de in i Kristi skola och om de bedriver grundliga studier i denna skola, kommer osedlighet och omoral att stötas ut ur deras mitt. När detta förträngs, kommer det att resultera i en djupare kunskap. Alla, som blir elever i Kristi skola, utmärker sig både i kvalitet och omfattning i sin utbildning. Jag framställde Kristus för dem som den största Läraren, all visdoms källa, den största Uppfostrare som världen någonsin har känt. rätt (273) ”Att frukta HERREN är början till kunskap.” En kunskap om Gud och Hans villkor kommer att öppna förståelsen hos den som studerar så att han inser sitt ansvar inför Gud och världen. Här kommer han att känna att hans talenter måste utvecklas på det sätt, som ger de allra bästa resultaten. Detta kan inte göras utan att religionens alla föreskrifter och principer är knutna till den studerandes skolutbildning. Han får under inga omständigheter skilja sina studier från Gud. I sin jakt efter kunskaper söker han efter sanningen och hela sanningen kommer från Gud, som är sanningens källa. Studerande som är skickliga och besjälade av Kristi Ande kommer att behärska kunskap med alla sina förmågor. rätt (274)(274) Högskolan i Battle Creek upprättades för att ge undervisning i vetenskap och samtidigt leda de studerande till Frälsaren, från vilken all sann kunskap flödar fram Utbildning utan biblisk tro har berövats sin sanna strålglans och härlighet. Jag försökte inpränta detta faktum i de studerande, att vår skola skall ha en högre ställning utifrån en utbildningsmässig synpunkt än någon annan undervisningsinstitution. Det sker genom att förmedla mer upphöjda ståndpunkter, målsättningar och perspektiv till de unga och genom att uppfostra dem till en bättre kunskap om människans uppgift och eviga intressen. Den stora målsättningen för vår högskola var att förmedla en rätt syn på saker och ting och visa att vetenskapen och Bibelns religion stämmer överens. rätt (274)Herren gav mig kraft och välsignade våra ansträngningar. Ett stort antal kom fram för förbön. Några av dessa hade på grund av brist på vaksamhet och bön förlorat sin tro och tecknet på att de var förenade med Gud. Många vittnade om att de genom detta steg tog emot Guds välsignelse. Mötena resulterade i att ganska många anmälde sig till dop. rätt (274)Eftersom skolårets avslutning skulle hållas i Goguacsjön, beslöt man att dopen skulle äga rum där. Gudstjänsterna där väckte stort intresse hos den stora församlade menigheten. De genomfördes med tillbörlig högtidlighet och avslutades med denna heliga handling. Jag talade vid början och slutet av denna akt. Min man förde fjorton av de dyrbara unga själarna ned i den vackra sjöns vatten och begravde dem med deras Herre i dopet. Åtskilliga av dopkandidaterna valde att få dopet förrättat i sina hem. Så avslutades denna högskolas minnesgudstjänster vid vår älskade skola. rätt (274)Nykterhetsmöten (275)Det var med anledning av ett besök av Barnums stora cirkus i denna stad den 28 juni som damerna från Kvinnornas Kristna Avhållsamhetsunion slog ett gott slag för avhållsamhet och reform. De arrangerade en enorm hälsorestaurang för att hysa de många människor, som kom från landet för att besöka cirkusen och förhindra att de besökte krogar och barer, för att de inte skulle utsättas för frestelser. Det jättestora tältet, som kunde rymma femtusen människor och som använts av konferensen i Michigan till lägermöten, passade för detta tillfälle. Under denna enorma tältduk ställdes femton, tjugo bord upp för att ta emot gäster. rätt (275)Vid inbjudan ställde sanatoriet ett stort bord i mitten av den stora paviljongen, som täcktes rikligt med delikata frukter, sädesslag och grönsaker. Detta bord utgjorde huvudbordet och ställdes mycket högre än de andra. Även om det var mer än nio meter långt, dukades det med så mycket att det var nödvändigt att ställa upp ytterligare ett, som var ungefär två tredjedelar så långt, som också blev fullt. rätt (275)På inbjudan av arrangörskommittén som bestod av borgmästare Austin, W. H. Skinner, kassören i Första National Banken och C. C. Peavey talade jag i jättetältet på söndagskväll den 1 juli över ämnet kristen avhållsamhet. Gud hjälpte mig denna kväll och även om jag talade i nittio minuter, lyssnade församlingen på femtusen personer i nästan andlös tystnad. rätt (276)(276) ” Besök i Indiana (276)På måndagen led jag mycket av mina lungor. Jag hade blivit ordentligt förkyld, men jag bad Herren att ge mig kraft, så att jag kunde göra ännu en ansträngning för själars frälsning. Jag övervann min sjukdom och välsignades med stor frihet och kraft. Jag vädjade till folk om att ge sina hjärtan till Gud. Omkring femtio kom fram för förbön. Det största intresse visades. Femton begravdes med Kristus i dopet till följd av mötet. rätt (276)Vi hade planerat att delta i Ohio och öststaternas lägermöten, men eftersom våra vänner ansåg att det skulle vara oförsvarligt i mitt fysiska tillstånd, beslöt vi oss för att stanna kvar i Battle Creek. Min hals och mina lungor gjorde mycket ont och mitt hjärta var fortfarande påverkat. Efter en lång tids lidande, underkastade jag mig en behandling på sanatoriet. rätt (276) Effekterna av överansträngning (277)Nästa morgon, omkring halvsju, drabbades han av yrsel och hotades av förlamning. Vi fruktade i hög grad denna förfärliga sjukdom, men Herren var nådig och skonade oss från lidande. Hans attack följdes emellertid av stor fysisk och mental utmattning och nu föreföll det verkligen omöjligt för oss att delta i öststaternas lägermöten, eller för mig att delta i dem och lämna min man i betryckt tillstånd och med svag hälsa. rätt (277) ”Då min man befann sig i detta hjälplösa tillstånd, sade jag: ”Detta är fiendens verk. Vi får inte underordna oss hans kraft. Gud kommer att arbeta för vårt bästa.” På onsdagen hade vi en särskild stund då vi bad att Guds välsignelse måtte vila över honom och göra honom frisk. Vi bad också om visdom så att vi skulle kunna få veta vår plikt när det gällde att delta i lägermöten. Herren hade många gånger stärkt vår tro till att fortsätta framåt och utföra tjänst åt Honom då vi varit sjuka och modlösa. Vid sådana tillfällen hade Han på ett förunderligt sätt beskyddat oss och hållit oss uppe. Men våra vänner sade att vi borde vila och att det föreföll motsägelsefullt och orimligt att vi skulle försöka genomföra en sådan resa och utsätta oss för lägerlivets utmattning och faror. Själva försökte vi tänka att Guds verk ändå skulle gå framåt om vi blev satta åt sidan och inte hade något med det att göra. Gud skulle föra fram andra till att utföra Hans verk. rätt (277)Jag kunde emellertid inte finna vila och frihet i tanken på att stanna borta från arbetsfältet. Det föreföll mig som om Satan eftersträvade att blockera min väg och hindra mig från att framföra mitt vittnesbörd och att utföra det uppdrag som Gud hade gett mig att utföra. Jag hade nästan bestämt mig för att resa ensam och göra min del och lita på att Gud skulle ge mig den kraft som behövdes, när vi fick ett brev från bror Haskell. I detta uttryckte han sin tacksamhet mot Gud över att bror och syster White skulle delta i lägermötet i New England. Äldste (278) Canright hade skrivit att han inte skulle närvara, därför att han inte kunde lämna sin tjänst i Danvers och inte heller någon kunde undvaras i gruppen från tältet. Äldste Haskell skrev i sitt brev, att han hade förberett allt för det stora mötet i Groveland. Han hade också beslutat att med Guds hjälp hålla mötet även om han måste genomföra det ensam. rätt (278)Vi lade på nytt fram saken för Herren i bön. Vi visste att den mäktige Helbrägdagöraren kunde göra både min man och mig frisk, om det var till Hans ära att göra det. Det verkade hårt att resa iväg, trötta, sjukliga och modlösa, men stundvis kände jag att Gud skulle göra resan till en välsignelse för oss, om vi gav oss iväg i tillit till Honom. I mitt sinne dök denna tanke ofta upp: ”Var är din tro? Gud har lovat: ´Som din dag så skall din kraft vara.´” rätt (278)Jag försökte uppmuntra min man. Han menade att om jag kände, att jag var i stånd till att stå ut med lägermötenas problem och arbetsuppgifter, var det bäst om jag reste dit. Han kunde emellertid inte stå ut med tanken att följa med i sitt svaga tillstånd, oförmögen att uträtta något. Hans sinne var omtöcknat av förtvivlan och själv föremål för sina bröders medömkan. Han kunde bara sitta uppe litet efter sin plötsliga attack och verkade inte bli bättre. Vi sökte Herren om och om igen och hoppades att det skulle finnas någon liten spricka i skyn. Det kom emellertid inte något ljus. Medan vagnen väntade på att ta oss till järnvägsstationen, gick vi om och om igen fram inför Herren i bön och bad Honom hjälpa oss på vår resa. Vi beslöt båda att gå fram i tro och våga satsa allt på Guds löften. Detta drag från vår sida krävde en avsevärd tro, men när vi tog plats i vagnarna kände vi att vi var på pliktens väg. Vi gjorde ett uppehåll under resan och sov gott på natten. rätt (278) Lägermöten (279)Söndag förmiddag var det fortfarande molnigt, men innan folk skulle samlas, lyste solen fram. Båtar och tåg släppte ut sin levande frakt på jorden i tusental. Äldste Smith talade på förmiddagen om öststatsfrågan. Ämnet var särskilt intressant och folk lyssnade med största uppmärksamhet. På eftermiddagen var det svårt för mig att komma fram till talarstolen på grund av den stående mängden människor. När jag nådde den, var det ett hav av händer framför mig. Jättetältet var fullsatt och tusentals stod utanför och bildade en levande mur, åtskilliga meter tjock. Mina lungor och min hals gjorde mycket ont. Trots detta trodde jag att Gud skulle hjälpa mig vid detta betydelsefulla tillfälle. Medan jag talade, glömdes min trötthet och smärta bort, eftersom jag såg att jag talade till ett folk, som inte betraktade mina ord som tomt prat. Predikan tog mer än en timme. Hela tiden rådde den allra största uppmärksamhet. När avslutningspsalmen sjöngs, bad ämbetsmän från Haverhills Avhållighets Reformklubb mig om att, liksom föregående år, tala för deras klubb på måndag kväll. Jag hade ett avtal om att tala i Danvers, så jag var tvungen att avvisa inbjudan. rätt (279)På måndag morgon hade vi en bönestund i vårt tält för min man. Vi lade fram hans situation för den Store Läkaren. Det var en dyrbar stund. Himlens frid vilade över oss. Dessa ord kom oupphörligt till mitt sinne: ”Detta är den seger, som har övervunnit världen: vår tro.” Vi kände Guds välsignelse vila över oss. Vi samlades sedan i det stora tältet. Min man anslöt sig till oss och talade en kort stund, uttryckte dyrbara ord från ett hjärta som blivit mjukt och glödande av en djup känsla av Guds barmhärtighet och (280) godhet. Han bemödade sig att få sanningssökande troende att inse, att det är deras privilegium att få försäkran om Guds nåd i sina hjärtan och att de stora sanningar vi tror på skulle helga livet, förädla karaktären och ha ett frälsande inflytande på världen. Folks tårfyllda ögon visade, att deras hjärtan berörts och smälte genom dessa påpekanden. rätt (280)Sedan återupptog vi arbetet där vi hade lämnat det på sabbaten. Förmiddagen användes till en särskild tjänst för syndare och avfallna, av vilka tvåhundra kom fram för bön, från det tio år gamla barnet till gråhåriga män och kvinnor. Mer än ett tjugotal av dessa satte sina fötter på livets väg för första gången. På eftermiddagen blev mer än trettioåtta personer döpta och ett liknande antal väntade med dopet tills de kom hem igen. rätt (280)På måndag kväll följde jag med vagnarna till Danvers tillsammans med äldste Canright och olika många andra. Min man var inte i stånd till att följa med mig. När lägermötets omedelbara stress lämnade mig, förstod jag, att jag var sjuk och endast hade lite kraft kvar. Vagnarna förde oss emellertid snabbt till mitt möte i Danvers. Här måste jag stå inför helt främmande människor, vilkas sinnen hade påverkats av felaktiga rapporter och ont skvaller. Jag tänkte, att om jag kunde få starka lungor, tydlig stämma och fick vara fri från smärta i hjärtat, kunde jag vara mycket tacksam mot Gud. Dessa tankar och känslor höll jag för mig själv. I min djupa betryckthet kallade jag för mig själv på Gud. Jag var för trött för att samla mina tankar i sammanhängande ord, men jag kände att jag måste få hjälp. Jag bad om den av hela mitt hjärta. Jag måste få fysisk och mental kraft, om jag skulle tala den kvällen. Jag sade om och om igen i min stilla bön: ”Jag överlämnar min hjälplösa själ till dig, O Gud, min Befriare. Glöm mig inte i denna min nöds stund.” rätt (280)Allteftersom som tiden för mötet närmade sig, utkämpade min ande en bönekamp som gällde styrka och kraft från Gud. När den sista psalmen sjöngs, gick jag upp för att stå. Jag stod upp och var mycket svag och visste att om jag skulle ha någon framgång, (281) måste det ske genom den Allsmäktiges styrka. Herrens Ande vilade över mig när jag försökte tala. Jag upplevde som en elektrisk chock i mitt hjärta och allt lidande avlägsnades ögonblickligen. Jag hade känt stor smärta i nervbanorna omkring hjärnan. Denna var också helt borta. Min pirrande hals och mina ömma lungor fick nytt liv. Min vänstra arm och hand hade till följd av mitt hjärta blivit nästan obrukbara, men nu återställdes den naturliga känslan. Mitt sinne var klart, min själ var full av Guds ljus och kärlek. Guds änglar verkade vara på alla sidor, som en mur av eld. rätt (281)Tältet var fullsatt och omkring tvåhundra personer stod utanför segelduken och kunde inte finna platser inne i det. Jag talade utifrån Kristi svar på de skriftlärdes fråga om det största budet i lagen: ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd.” (Matt. 22:37) Guds välsignelse vilade över mig och min smärta och svaghet lämnade mig. Framför mig var ett folk som jag nog inte skulle möta igen förrän vid domen. Önskan om deras frälsning fick mig att tala allvarligt och i fruktan för Gud, så att jag skulle kunna bli fri från deras blod. En stor frihet följde på mina ansträngningar, som varade en timme och tio minuter. Jesus var min Hjälpare och Hans namn skall ha hela äran. Åhörarna var mycket uppmärksamma. rätt (281)Vi återvände till Groveland på tisdagen och kom till uppbrottet av lägret. Tälten togs ned, våra bröder sade farväl och var färdiga att stiga på sina vagnar och återvända hem. Detta var ett av de bästa lägermöten jag någonsin varit närvarande vid. Innan vi lämnade platsen letade äldste Canright och Haskell, min man, Syster Ings och jag upp en lugn plats i lunden och förenade oss i bön för hälsans välsignelse och Guds nåd, som vilade i så rikt mått över min man. Vi kände starkt behovet av att min man fick hjälp, när så många enträgna kallelser till att predika kom från alla håll. Denna bönestund var en mycket dyrbar stund och den ljuva frid och glädje som kom över oss, var vår förvissning om (282) att Gud hörde våra böner. På eftermiddagen tog äldste Haskell oss med i sin vagn och vi begav oss till South Lancaster för att vila en tid i hans hem. Vi föredrog denna resväg, eftersom vi ansåg att den skulle göra vår hälsa gott. rätt (282)Vi fick dagligen kämpa mot mörkrets makter, men vi gav inte upp vår tro. Inte heller blev vi det minsta missmodiga. Min man blev förtvivlad på grund av sjukdomen och Satans frestelser verkade störa hans tankar mycket. Men vi hade ingen tanke på att låta oss övervinnas av fienden. Inte mindre än tre gånger om dagen lade vi fram hans situation för den Store Läkaren, som kan göra både kropp och själ hela. Vår bönestund var dyrbar för oss. Varje gång hade vi särskilda manifestationer av Guds ljus och kärlek. En kväll när vi vädjade till Gud för min mans skull hos bror Haskells, var det som om Herren verkligen var mitt ibland oss. Det var en bönestund vi aldrig skulle glömma. Det var som om rummet lystes upp av änglars närvaro. Vi prisade Herren med våra hjärtan och med våra röster. En blind Syster som var närvarande sade: ”Är det en syn? är det himlen?” Våra hjärtan var i så nära gemenskap med Gud att vi kände att de heliga timmarna var för heliga för att sovas bort. Vi drog oss tillbaka för att vila, men nästan hela natten gick åt till att tala och meditera över Guds godhet och kärlek och lovprisa Honom med glädje. rätt (282)Vi beslöt oss för att resa med privatvagn en del av vägen till lägermötet i Vermont, eftersom vi ansåg att det skulle vara bäst för min man. Vid middagen ville vi stanna vid vägkanten, göra upp eld och laga vår frukost och ha en bönestund. De dyrbara timmar vi tillbringade tillsammans med bror och Syster Haskell, Syster Ings och Syster Huntley kommer vi aldrig att glömma. Våra böner steg upp till Gud hela vägen från South Lancaster till Vermont. Efter tre dagars resa, tog vi de offentliga vagnarna och avslutade vår resa. rätt (282)Detta möte gagnade Vermonts situation i särskilt hög grad. Herren gav mig kraft att tala till folk så ofta som en gång varje dag. Jag förmedlar följande från äldste Uriah Smiths berättelse om mötet, utgivet i Review and Herald: rätt (283)(283) ”Bror och Syster White och bror Haskell var till brödernas stora glädje närvarande vid detta möte. Sabbaten, den 8 september, utvaldes speciellt med tanke på Bror Whites tillstånd till fastedag och firades på lägerplatsen. Det var en god dag. Där rådde frihet att be och det fanns goda tecken på att dessa böner inte var förgäves. Herrens välsignelse var i hög grad med Hans folk. Sabbatens eftermiddag talade Syster White med stor frimodighet och verkan. Omkring etthundra kom fram till förbön och visade djupa känslor och en allvarlig avsikt att söka Herren. rätt (283)Vi åkte direkt från Vermont till lägermötet i New York. Herren gav mig frimodighet att tala till folk. Men somliga var inte förberedda så att de kunde få nytta av mötet. De insåg inte sitt tillstånd och sökte inte på allvar Herren, bekände inte att de avfallit och lade inte bort sina synder. Ett av lägermötenas stora målsättning är att våra bröder skall kunna lägga märke till, att de riskerar att överbelastas av det här livets bekymmer. De som inte utnyttjar dessa privilegier lider en allvarlig förlust. rätt (283)Vi återvände till Michigan och efter några få dagar åkte vi till Lansing för att delta i lägermötet där. Det höll på i två veckor. Här arbetade jag mycket seriöst och fick stöd av Herrens Ande. Jag blev välsignat stärkt i mitt tal till studerande och i min tjänst för deras frälsning. Detta var ett märkligt möte. Guds Ande var närvarande från början till slutet. Till följd av detta möte döptes etthundratrettio personer. En stor del av dessa var studerande från vår högskola. Vi blev glada över att se Guds frälsning vid detta möte. Efter att ha tillbringat några få veckor i Battle Creek, beslöt vi att ta oss över slätterna till Kalifornien. rätt (283)Tjänst i Kalifornien. (284)Vi besökte Healdsburg, St. Helena, Vacaville och Pacheco. Min man följde med mig när det var bra väder. Vintern var snarare en prövning för oss och eftersom min man hade fått bättre hälsa och vädret i Michigan hade blivit mildare, vände han tillbaka till behandling på sanatoriet. Detta hjälpte honom mycket och han tog på nytt upp skrivandet i våra blad med sedvanlig klarhet och kraft. rätt (284)Jag vågade inte följa min man över slätterna, därför att ständiga sorger och bekymmer och sömnlöshet hade medfört problem för mitt hjärta, som var alarmerande. Vi kände starkt när avskedets stund närmade sig. Det var omöjligt att hålla tillbaka våra tårar, ty vi visste inte om vi skulle mötas igen i den här världen. Min man återvände till Michigan och vi beslutade att det var bäst om jag besökte Oregon och bar fram mitt vittnesbörd för dem, som aldrig hade hört mig. rätt (284)Jag lämnade Healdsburg den 7 juni för att komma till Oakland och träffade församlingarna från Oakland och San Francisco i det stora tältet i San Francisco, där bror Healey var verksam. Jag lade märke till vittnesbördets börda och ett stort behov av att uthärda personliga ansträngningar från dessa församlingars sida, för att förmedla kunskap om sanningen till andra. Jag har blivit visad att San Francisco och Oakland var missionsfält och alltid skulle vara det. Ökningen av antalet medlemmar hos dem skulle ske långsamt, men om alla i dessa församlingar var levande medlemmar och ville göra vad de kunde för att föra andra till ljuset, skulle många flera föras in i leden och lyda sanningen. De som då trodde på sanningen var inte så intresserade av (285) andras frälsning som de borde vara. Passivitet och maklighet i Guds verk leder till avfall från Gud själv och genom sitt exempel kommer de att hindra andra från att gå framåt. Osjälvisk, uthållig, aktiv ansträngning kommer att framkalla de allra bästa resultaten. Jag försökte att inpränta det i dem, som Herren hade visat mig, att Han ville ha sanningen överförd till andra av allvarliga, aktiva medarbetare och inte av dem, som bara bekänner sig tro på den. De bör inte bara förmedla sanningen i ord utan också genom ett väl genomtänkt liv och vara sanningens levande representanter. rätt (285)Jag blev visad att de, som utgör dessa församlingar borde bli bibelstudenter och studera Guds vilja så allvarligt, att de kan lära sig att bli medarbetare i Guds verk. De borde så sanningens frö var de än befinner sig, i hemmet, på arbetet och på torget lika väl som i församlingen. För att bli förtrogna med Bibeln, borde de läsa den med omsorg och under bön. För att kasta sig själva och sina bördor på Kristus, måste de genast börja studera värdet av Kristi kors och lära sig att bära det. Om de skulle vilja leva heliga liv, måste de nu ha gudsfruktan framför sig. rätt (285)Det är prövningar som får oss att se vad vi är. Det är orsaken till frestelserna, som ger en skymt av ens verkliga karaktär och visar oss nödvändigheten av att vårda goda karaktärsdrag. Genom att lita på Guds välsignelse är den kristne trygg överallt. Han kommer inte att bli fördärvad i staden. På kontoret kommer han att uppmärksammas för sina strikt rena vanor. På verkstan kommer varje del av hans arbete att utföras till belåtenhet, med blicken riktad mot Guds ära. När varje medlem uppför sig så, kommer en församling att bli framgångsrik. Välstånd kommer aldrig att utmärka dessa medlemmar förrän de enskilda medlemmarna knyts nära till Gud, med ett osjälviskt intresse för medmänniskors frälsning. Predikanter kan hålla omtyckta predikningar och kraftfulla föredrag och ett omfattande arbete kan läggas ned för att bygga upp församlingen och få den att trivas, men om inte de enskilda medlemmarna gör sin del som (286) Jesu Kristi tjänare, så kommer församlingen alltid att befinna sig i mörker och sakna kraft. Trots att världen är hård och mörk, kommer inflytandet från ett verkligt exemplariskt liv att vara en kraftfull tillgång för det goda. rätt (286)En person kan lika gärna förvänta sig en skörd som han aldrig har sått eller en kunskap som han aldrig har sökt efter, som att förvänta sig att bli frälst i lättja. En dagdrivare och en slöfock kommer aldrig att få framgång med att bryta ned stoltheten och att vinna seger över frestelse till syndiga njutningar, som håller honom borta från hans Frälsare. Sanningens ljus och ett helgat liv kommer att för mottagaren uppenbara hans hjärtas syndiga lidelser, som strävar efter att ta herraväldet och gör det nödvändigt för honom att spänna varje nerv och använda alla krafter för att stå emot Satan, så att han kan vinna seger genom Kristi förtjänst. När han från alla sidor påverkas av krafter som vill föra honom bort från Gud, måste hans böner om hjälp och kraft från Jesus vara outtröttliga, för att han skall kunna övervinna Satans bedrägeri. rätt (286)Somliga i dessa församlingar befinner sig i konstant fara, därför att det här livets bekymmer och värdsliga tankar upptar sinnet så mycket, att de inte tänker på Gud eller himmelen och sina egna själars behov. De reser sig då och då från sin slöhet, men faller på nytt tillbaka i djup slummer. Om de inte reser sig helt från sin slummer, kommer Gud att avlägsna ljuset och de välsignelser Han gav dem. Han kommer i Sin vrede att flytta ljusstaken från dess plats. Han har gjort dessa församlingar till förvaltare av Hans lag. Om de förkastar synd och genom aktiv och allvarlig fromhet visar stabilitet och underkastar sig Guds Ords förskrifter och är trofasta i utförandet av religiösa plikter, kommer de att hjälpa till att befästa ljusstaken på dess plats och kommer att få bevis för att härskarornas Herre är med dem och att Jakobs Gud är deras tillflykt. rätt (286)Besök i Oregon (287)I sällskap med en kvinnlig vän och äldste J. N. Loughborough lämnade jag San Francisco på eftermiddagen den 10 ombord på ångaren ”Oregon.” Kapten Conner, som hade ansvaret för denna imponerande ångare, var mycket uppmärksam mot sina passagerare. När vi passerade Golden Gate på väg ut i den öppna oceanen, blev det mycket grov sjö. Vinden låg emot oss och ångaren slungades kraftigt omkring, eftersom oceanen var fruktansvärt upprörd av vinden. Jag lade märke till den molniga himlen. De rullande böljorna blev höga som torn och skummet återspeglade regnbågens färger. Det såg så fruktansvärt storslaget ut och jag fylldes av vördnad och fruktan, då jag betraktade djupets mysterier. Det är förfärligt i sin vrede. Det är en skrämmande skönhet i att lyftas upp på dess stolta, dånande böljor och sedan falla tillbaka i klagande snyftningar. Jag kunde se Guds kraft visa sig i de rastlösa vattenmassornas rörelser, som suckade under de obarmhärtiga vindarnas aktivitet, som kastade upp böljorna till höjder som under en dödskamps skakningar. rätt (287)Vi befann oss i en vacker båt, som kastades hit och dit av de ständigt rastlösa vågorna, men det var en osynlig kraft som hade ett oavbrutet grepp om vattnen. Gud ensam har makt att hålla dem inom deras bestämda gränser. Han kan hålla vattnen som i Sin hands fördjupning. Djupet kommer att lyda sin Skapares röst: »Hit får du komma, men inte längre, här skall dina stolta böljor lägga sig.” (Job 38:11) rätt (287) ”Vilket ämne för eftertanke gav inte den stora, vida Stillahavsoceanen?! I sitt sätt att uppträda var det raka motsatsen till ”Stilla havet”. Det var vanvettigt och rasande. När vi ser ut över vattenmängderna, förefaller ingenting annat att vara så ohanterligt, så fullständigt utan lag och ordning, som det stora djupet. Men oceanen lyder Guds lag. Han balanserar vattenmassorna och markerar deras underlag. Medan jag såg på himlen ovanför och vattenmassorna under, frågade jag: ”Var är jag? Vart är jag på väg? Ingenting annat än tygelfria vattenmassor runt omkring mig. Hur många har inte på det här sättet begett sig ut på vattnen och aldrig mer sett de gröna fälten (288) eller sina lyckliga hem! De kastades ned i djupet som ett sandkorn och på det sättet slutade deras liv. rätt (288)När jag såg på de vitklädda, vrålande böljorna, påminde jag mig den scen i Kristi liv, där lärjungarna i lydnad mot sin Mästares befallning med sina båtar åkte över till den andra sidan av sjön. Ett fruktansvärt oväder bröt ut över dem. Deras båt ville inte lyda deras vilja och de drevs hit och dit, tills de i sin förtvivlan lade ned sina åror. De väntade sig nu att gå under, men medan ovädret och böljorna talade med döden, visade Sig Kristus, som de hade lämnat efter sig på den andra sidan, för dem, vandrande lugnt på de stormiga, vitklädda böljorna. De hade blivit förvirrade av sina gagnlösa ansträngningar och av sin situations uppenbara hopplöshet och hade ansett allt förlorat. När de såg Jesus gå på vattnet, blev deras fruktan större. De tolkade det som ett säkert förebud om sin kommande död. De skrek ut sin skräck. Men i stället för att Hans uppenbarelse var ett förebud om död, kom Han som en livets budbärare. Hans röst hördes genom elementens raseri: ”Det är Jag, frukta inte!” Hur snabbt förändrades nu inte scenen från förtvivlans rädsla till trons och hoppets glädje i den älskade Mästarens närvaro! Lärjungarna kände inte längre någon oro eller dödsångest, eftersom Kristus var hos dem. rätt (288)Skall vi vägra lyda all krafts Källa, vilkens lag till och med havet och vågorna lyder? Skall jag frukta för att lita på Hans beskydd, som har sagt, att inte en sparv faller till marken utan att vår himmelske Fader vet det? rätt (288)Då nästan alla hade gått ned i sina hytter, fortsatte jag på däcket. Kaptenen hade försett mig med en liggstol av rotting och filtar som skydd mot den kalla luften. Jag visste att om jag gick ned i hytten skulle jag bli sjuk. Natten kom, mörkret täckte havet och störtvågorna slog mot vårt skepp på ett skrämmande sätt. Detta stora fartyg var bara ett litet spån på de obarmhärtiga vattenmassorna, men det övervakades (289) och beskyddades på sin väg av himmelska änglar, som sänts ut av Gud för att utföra Hans befallningar. Annars skulle vi ha kunnat uppslukas på ett ögonblick, utan att lämna ett spår av detta imponerande skepp efter oss. Den Gud, som föder korparna och som räknar hårstråna på våra huvuden, glömmer oss emellertid inte. rätt (289)Kaptenen ansåg att det var för kallt för mig att stanna på däcket. Jag talade om för honom, att när det gällde min säkerhet, ville jag hellre tillbringa hela natten där, än att gå ned i min hytt, där två damer var sjösjuka och där jag inte kunde få frisk luft. Han sade: ”Du måste inte använda din hytt. Jag skall se efter en bra sovplats till dig.” Jag fick hjälp av värdinnor ned i den övre salongen och en hårmadrass lades ut på golvet. Även om allt detta gjordes så fort som möjligt, blev jag ändå mycket sjuk. Jag låg ned på min säng och reste mig inte från den förrän nästa torsdag morgon. Till dess åt jag bara en gång, några få fulla skedar närande te och spröda kex. rätt (289)Under denna fyradagars resa skulle en och annan tillfälligt våga lämna sina rum, bleka, svaga och vacklande och bege sig upp på däcket. Förtvivlan stod skriven i alla ansikten. Livet självt verkade inte tilldragande. Vi längtade alla efter den vila vi inte kunde finna och efter att få se något stå stilla. Personligt värde togs det då inte någon större hänsyn till. Här kan vi lära oss något om människans litenhet. rätt (289)Vår resa fortsatte mycket oroligt ända tills vi passerade skäret och kom in på Colombiafloden, som var spegelblank. Jag fick hjälp att komma upp på däcket. Det var en skön morgon och passagerarna myllrade upp på däcket som en bisvärm. De såg först mycket eländiga ut, men den stärkande luften och det glada solskenet, väckte glädje och munterhet efter vind och storm. rätt (289)Den sista natten vi var ombord, var jag mycket tacksam mot min himmelske Fader. Jag lärde mig en läxa jag aldrig kommer att glömma. Gud hade talat till mitt hjärta i stormen och genom böljorna och i den stillhet, som sedan följde. Och skall vi inte tillbe (290) Honom? Skall människan sätta sin vilja upp emot Guds vilja? Skall vi vara olydiga mot en mäktig Härskares befallningar? Skall vi strida mot den Allrahögste, som är all krafts källa och från vilkens hjärta en gränslös kärlek och välsignelse strömmar fram till de skapade varelserna under Hans beskydd? rätt (290)Mitt besök i Oregon var av särskilt stort intresse. Här mötte jag efter fyra års skilsmässa mina kära vänner, Bror och Syster Van Horn, som vi gör anspråk på som på våra barn. Bror Van Horn har inte lämnat en så heltäckande och god rapport om sitt arbete som han med rätta skulle ha kunnat göra. Jag var därför något överraskad och mycket glad över att finna att Guds verk befann sig i ett så gott tillstånd som det var i Oregon. Genom dessa trofasta missionärers outtröttliga ansträngningar har en överläggning påbörjats mellan sjunde-dags adventister. Också åtskilliga predikanter har kommit för att arbeta inom detta stora område. rätt (290)På tisdag kväll den 18 juni, mötte jag ett aktningsvärt stort antal sabbatshållare i denna stat. Guds Ande hade gjort mitt hjärta mjukt. Jag gav mitt vittnesbörd för Jesus och uttryckte min tacksamhet för det underbara privilegium det är, att få lita på Hans kärlek och göra anspråk på Hans makt att tillsammans med oss rädda syndare från förtappelse. Om vi vill se Guds verk växa, måste Kristus bo i oss. Vi måste kort sagt utföra Kristi gärningar. Var vi än ser oss omkring, visar sig den vitnande skörden. Arbetarna är emellertid få. Jag kände att mitt hjärta var fyllt av Guds frid och attraherat av kärlek till Hans dyrbara folk, som jag för första gången bad tillsammans med. rätt (290)Söndagen den 23 juni talade jag om måttlighet i metodistkyrkan i Salem. Där var ovanligt många närvarande och jag kände frimodighet att behandla detta mitt älsklingsämne. Jag blev tillfrågad om jag ville tala på samma plats igen nästa söndag efter lägermötet, men hindrades på grund av heshet. Men den därpå följande tisdagskvällen talade jag i samma kyrka. Jag fick många inbjudningar till att tala om måttlighet i flera större och mindre städer i Oregon, men mitt hälsotillstånd tillät inte, att jag uppfyllde dessa önskemål. Att ständigt tala och byta klimat medförde (291) att jag drog på mig en tillfällig men svår heshet. rätt (291)Vi kom till lägermötet med känslor av det djupaste intresse. Herren gav mig kraft och nåd, när jag stod framför folket. Medan jag iakttog den insiktsfulla åhörarskaran, brast mitt hjärta inför Gud. Detta var det första lägermöte vårt folk höll i denna stat. Jag försökte tala, men mina ord avbröts av tårar. Jag var mycket bekymrad för min man på grund av hans dåliga hälsa. Medan jag talade, kom jag att tänka på ett möte i Battle Creek. Min man satt mitt i församlingen. Herrens milda ljus vilade över och omkring honom. Hans ansikte bar tecken på hälsa och han var uppenbarligen mycket lycklig. rätt (291)Jag försökte framställa för folk den tacksamhet vi borde känna på grund av Guds ömma medkänsla och stora kärlek. Hans godhet och härlighet gjorde intryck på mig på ett märkligt sätt. Jag överväldigades av en känsla av Hans oförlikneliga barmhärtighet och över att Hans verk utfördes inte bara i Oregon, i Kalifornien och i Michigan, där våra viktiga institutioner är placerade, utan också i utlandet. Jag kan aldrig på nytt skildra för andra den bild som gjorde ett så levande intryck på mitt sinne vid det tillfället. Uppdragets omfattning framstod för ett ögonblick tydligt för mig och jag förlorade min omgivning ur sikte. Tillfället och de människor jag talade till lämnade mitt medvetande. Ljuset, det dyrbara ljuset från himlen, lyste i stor härlighet över de institutioner, som är engagerade i det högtidliga och upphöjda verket - nämligen att återspegla de ljusstrålar, som himlen har låtit lysa över dem. rätt (291)Genom hela lägermötet tycktes Herren vara mig nära. När det avslutades var jag ganska trött, men frimodig i Herren. Det var en tid med nyttigt arbete och det stärkte församlingen till att fortsätta med sin kamp för sanningen. Strax innan lägermötet började, uppenbarades i rätt ögonblick många saker för mig i en syn. Tystnad ålades mig emellertid, så att jag inte skulle nämna något om saken för någon vid det här tillfället. När mötet var avslutat, hade jag på natten en annan betydande uppenbarelseform av Guds kraft. rätt (292)(292) På söndagen under lägermötet talade jag på eftermiddagen offentligt. Guds kärlek var i mitt hjärta och jag uppehöll mig vid enkelheten i evangeliets religion. Mitt eget hjärta smälte och flödade över av Jesu kärlek och jag längtade efter att framställa Honom på ett sådant sätt, att alla skulle kunna fascineras av Hans karaktärs härlighet. rätt (292)Under min vistelse i Oregon besökte jag fängelset i Salem tillsammans med bror och Syster Carter och Syster Jordan. Då det var dags för gudstjänst fördes vi till kapellet, som gjordes inbjudande genom ett överflöd av ljus och ren och frisk luft. Vid en signal från klockan öppnade två män de stora järndörrarna och fångarna kom inrusande. Dörrarna stängdes säkert bakom dem och för första gången i mitt liv, var jag inspärrad bakom fängelsemurar. rätt (292) ”Jag hade förväntat mig att få se en samling motbjudande män, men blev besviken. Många av dem verkade vara förståndiga och somliga att vara begåvade. De var klädda i den grova men snygga fängelsedräkten, deras hår var jämnt och deras stövlar putsade. När jag såg på de olika ansiktsuttrycken tänkte jag: ”Alla dessa män har fått särskilda gåvor eller talenter, för att använda dem till Guds ära och till nytta för världen. De har emellertid föraktat dessa gåvor från himlen och missbrukat dem.” När jag såg unga män från arton till tjugo och trettio år, tänkte jag på deras olyckliga mödrar och på den sorg och de samvetskval som hade blivit deras bittra del. Många av dessa mödrars hjärtan hade krossats på grund av den ogudaktiga livsstil, som deras barn praktiserade. Men hade de gjort sin plikt mot dessa barn? Hade de inte gett efter för deras egen vilja och deras vägar och försummat att lära dem Guds lagar och Hans krav på dem?” rätt (292)När alla var samlade, läste bror Carter en psalm. Alla hade böcker och deltog av hjärtat i sång. En, som var en skicklig musiker, spelade orgel. Jag öppnade sedan mötet med bön och alla förenades på nytt i sång. Jag talade utifrån Johannes ord: ”Se, vilken kärlek Fadern har skänkt oss: att vi (293) får kallas Guds barn, och det är vi också. Världen känner oss inte, därför att den inte har lärt känna honom. Mina älskade, vi är nu Guds barn, och vad vi skall bli är ännu inte uppenbarat. Men vi vet att när han uppenbaras, kommer vi att bli lika honom, ty då få vi se honom sådan som han är.” rätt (293)Jag lyfte inför dem fram det gränslösa offer, som Fadern gjorde, genom att ge ut Sin älskade Son för fallna människor, så att de genom lydnad kan förvandlas och bli erkända som Guds söner. Församlingen och världen kallas att se och beundra en kärlek, som på detta sätt ligger utanför mänsklig fattningsförmåga och som själva himlens änglar förundrades över. Denna kärlek, som är så djup, så bred och så hög, att den inspirerade aposteln inte kan finna ord för att beskriva den utan kallar församlingen och världen till att betrakta den - att göra den till tema för betraktelse och beundran. rätt (293)Jag framställde för åhörarna Adams synd, då han överträdde Faderns uttryckliga bud. Gud skapade människan oförvitlig, fullständigt helig och lycklig, men hon förlorade sin gudomliga ynnest och ödelade sin egen lycka genom olydnad mot Faderns lag. Adams synd störtade den mänskliga rasen ned i hopplöst elände och förtvivlan. Men i Sin förunderliga och medkännande kärlek lät inte Gud människan gå under i sin hopplösa, fallna situation. Han lämnade ut Sin högt älskade Son till deras frälsning. Kristus kom till världen. Hans gudomlighet kläddes i ödmjukhet. Han gick på den jord där Adam föll. Han utstod det prov som Adam inte kunde klara. Han övervann alla Satans frestelser. Därigenom sonade Han Adams skamliga fel och fall. rätt (293)Jag hänvisar här till Kristi långa fasta i öknen. Synden att ge efter för aptiten och dess makt över den mänskliga naturen kan man aldrig helt förstå, om man inte studerar och förstår Kristi långa fasta, då Han på egen hand utkämpade Sin kamp mot fursten för mörkrets makter. Människors frälsning stod på spel. Skulle Satan eller världens Förlossare komma segrande ut ur striden? Det är omöjligt för oss att förstå med vilket intensivt intresse Guds änglar iakttog sin älskade Befälhavares prövningar. rätt (294)(294) Jesus blev frestad på alla punkter som vi, för att Han skulle veta hur de kan hjälpas, som blir frestade. Hans liv är vårt föredöme. Han visar genom Sin villiga lydnad, att människan kan hålla Guds lag och att överträdelsen av lagen leder till henne in i träldom, inte lydnad mot lagen. Frälsaren var full av medkänsla och kärlek. Han har aldrig med förakt avvisat den som uppriktigt ångrar sig, oavsett hur stor skulden är, men Han anklagade strängt hyckleri av alla slag. Han känner till människors synder. Han känner alla deras handlingar och läser deras dolda motiv. Trots detta vänder Han Sig inte bort från dem i deras synd. Han ber och resonerar med syndaren och på ett sätt ställer Han Sig jämlik med honom - nämligen genom att Han själv har burit mänsklighetens svaghet. ”Kom, låt oss gå till rätta med varandra, säger Herren. Om era synder är blodröda, skall de bli snövita, om de än är röda som scharlakan, skall de bli vita som ull.” (Jes. 1:18) rätt (294)Den människa, som genom ett korrumperat liv har utplånat Guds bild i sin egen själ, kan inte genom mänsklig ansträngning uträtta en radikal förändring hos sig själv. Hon måste acceptera evangeliets villkor och försonas med Gud genom lydnad mot Hans lag och tro på Jesus Kristus. Människans liv måste därefter styras av en ny princip. Genom ånger, tro och goda gärningar kan hon uppnå ett rättfärdigt sinne och kan på grund av Kristi offer fullkomna en rättfärdig karaktär, och genom Kristi meriter göra anspråk på Guds söners rätt. När den gudomliga sanningens grundregler tas emot och vårdas i hjärtat, kommer de att föra oss till en höjdpunkt av moraliska egenskaper, som vi inte hade ansett vara möjliga att nå upp till. … vad vi skall bli är ännu inte uppenbarat. Men vi vet, att när han uppenbaras, kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan som han är. Och var och en som har detta hopp renar sig, liksom han är ren.” (1 Joh. 3:1- 4) rätt (294)Här är ett arbete för människan att utföra. Hon måste spegla sig i Guds lag och inse bristerna i sin moraliska karaktär och lägga bort sina synder genom att tvätta sin karaktärs klädnad i Lammets blod. Avund, stolthet, ondska, bedrägeri, strid och förbrytelser kommer att rensas ut ur det hjärta, som tar emot Kristi kärlek och hyser ett hopp om att bli lik Honom, (295) när vi skall se Honom som Han är. Kristi religion förädlar och upphöjer den som har den, oavsett vilka hans kontakter eller plats i livet är. Människor, som blir upplysta kristna, höjer sig över sitt tidigare karaktärstadium till större mental och moralisk styrka. De som har fallit och degenererats av synd och brottslighet kan, genom Frälsarens förtjänster, upphöjas till en position, som endast är något lägre än änglars. rätt (295)Men påverkan av ett evangeliskt hopp kommer inte att leda syndaren till att se Kristi frälsning som ett verk av fri nåd, samtidigt som han fortsätter att leva i överträdelse av Guds lag. När sanningens ljus går upp för hans sinne och han helt förstår Guds villkor och inser omfattningen av sina överträdelser, kommer han att förnya sina livsvägar och bli lojal mot Gud, genom den kraft han fick från sin Frälsare och föra ett nytt och renare liv. rätt (295)Då jag var i Salem lärde jag känna bror och Syster Donaldson, som ville att deras dotter skulle återvända till Battle Creek tillsammans med oss och gå på högskolan. Hon hade en dålig hälsa och det var en riktig kamp för dem att skiljas från henne, deras enda dotter, men de andliga fördelar hon skulle få där fick dem att göra denna uppoffring. Och här är vi glada över att säga, att detta kära barn blev begravt med Kristus i dopets vatten vid det senaste lägermötet. Här är ytterligare ett bevis på, att det är viktigt att Sjunde-dags Adventister sänder sina barn till vår skola, där de kan föras in under ett frälsande inflytande. rätt (295)Vår resa från Oregon var svår, men jag blev inte lika sjuk som under min förra resa. Denna båt, ”Idaho” stampade inte utan rullade. Vi behandlades mycket vänligt på båten. Vi gjorde många goda bekantskaper och delade ut våra blad till olika, vilket ledde till givande samtal. När vi kom till Oakland, fann vi att tältet var rest där och att en hel del hade tagit emot sanningen under bror Healeys arbete. Vi talade åtskilliga gånger under tältet. På sabbaten och på den första dagen möttes församlingarna i San Francisco och Oakland och vi hade intressanta och givande möten.” rätt (296)(296) Jag var mycket ivrig att få delta i lägermötet i Kalifornien. Jag fick emellertid enträgna kallelser till att delta i lägermötena i öst. Sedan då jag hade fått veta hur saker och ting förhöll sig i öststaterna, visste jag att jag hade ett vittnesbörd att frambära, i synnerhet för våra bröder på konferensen i New England och jag kunde inte längre tillåta mig att stanna längre i Kalifornien. rätt (296)Gränsen mot öster (296)När vi färdades över den stora amerikanska öknen i hettan och alkaliskt damm, blev vi mycket trötta på det sterila landskapet, trots att vi var försedda med alla bekvämligheter och rörde oss snabbt och jämnt över spåren, dragna av vår stålgrå springare. Jag påmindes om de gamla hebréerna, som reste över klippor och ofruktbara öknar i fyrtio år. Hettan, dammet och den ojämna vägen framkallade klagomål och suckar från många, som färdades på denna tröttsamma stig. Jag tänkte att om vi var tvungna att färdas till fots över den sterila öknen och ofta fick lida av törst, hetta och trötthet, skulle riktigt många av oss knota mer än israeliterna. rätt (296)Bergslandskapets speciella kännemärken (297) har ofta skildrats med penna och pensel. Alla som gläds över naturens storslagenhet och skönhet måste känna en glädjerysning när de ser dessa stora gamla berg, vackra kullar och vilda och klippiga flodbäddar. Detta gäller särskilt för den kristne. Han ser i granitklipporna och de sorlande vattenströmmarna en allsmäktig Guds verk. Han längtar efter att bestiga de höga kullarna, eftersom han då tycker sig komma närmare himlen, även om han vet att Gud hör Sina barns böner i den djupa dalen lika väl som på bergstoppen. rätt (297)Colorado (297)Måndagen den 8 augusti mötte jag min man. Jag såg, att han blivit friskare och var gladare och mer aktiv, vilket jag kände tacksamhet mot Gud för. Äldste Canright, som hade tillbringat en del tid tillsammans med min man i bergen, hade vid detta tillfälle kallats hem till sin sjuka hustru. På söndagen följde min man och jag honom till Boulder City för att ta vagnarna. På kvällen talade jag i tältet och nästa morgon återvände vi till våra tillfälliga hem i Walling's Mills. Följande sabbat talade jag på nytt till dem som samlats i tältet. Enligt mina påpekanden hade vi ett konferensmöte. Några utmärkta vittnesbörd framfördes. Åtskilliga höll sin första Sabbat. Jag talade till människor på kvällen efter sabbaten och också på söndag kväll. rätt (297)Hela familjen var med i bergen, med undantag av vår son (298) Edson. Min man och barnen ansåg att jag var mycket trött eftersom jag hade arbetat oavbrutet efter lägermötet i Oregon och att det därför var mitt privilegium att få vila. Jag fick emellertid inpräntat i mitt sinne att jag borde delta i öststaternas lägermöten, i synnerhet i Massachusetts. Min bön var att om det var Guds vilja att jag skulle delta i dessa möten, skulle min man samtycka till att jag reste dit. rätt (298)När vi återvände från Boulder City, fann jag ett brev från bror Haskell, i vilket han bad oss att båda delta i lägermötet, men om min man inte kunde komma, ville han att jag om möjligt skulle komma. Jag läste brevet för min man och väntade på vad han skulle säga. Efter ett kort ögonblicks tystnad, sade han: ”Ellen, du måste delta i lägermötet i New England.” Nästa dag packades våra koffertar. Klockan två på morgonen, i månsken, gjorde vi våra vagnar klara och halv sju steg vi på tåget. Resan var allt annat än behaglig. Det var alltför varmt och jag var mycket trött. rätt (298)Öststaternas lägermöten (298)Jag stannade bara hemma en kort period. Därefter var jag, tillsammans med Syster Mary Smith Abbey och bror Farnsworth, på nytt i farten på väg till öststaterna. När vi anlände till Boston var jag mycket utmattad. Bröderna Wood och Haskell mötte oss vid stationen och följde oss till Ballard Vale, platsen för mötet. Vi hälsades välkomna av våra gamla trosvänner med en hjärtlighet, som för tillfället upplevde som vilsam. Vädret var ovanligt varmt och förändringen från Colorados uppfriskande klimat till Massachusetts tryckande hetta gjorde att detta verkade nästan outhärdligt. Jag försökte tala till människor, trots att jag var mycket trött och fick kraft att frambära mitt vittnesbörd. Orden (299) verkade gå rakt in i hjärtat. Det var nödvändigt att arbeta mycket vid detta möte. Nya församlingar hade bildats efter vårt senaste lägermöte. Dyrbara själar hade tagit emot sanningen och dessa behövde föras fram till en djupare och grundligare kunskap om praktisk gudsfruktan. Herren gav mig frihet att bära fram mitt vittnesbörd. rätt (299)En gång under detta möte påpekade jag, att det var nödvändigt att vara sparsam med kläder och användning av pengar. Det finns en risk att vi blir oförsiktiga och överilade när det gäller att använda Herrens pengar. Unga män som engagerar sig i tältmissionsarbete bör vara försiktiga och inte dra på sig onödiga utgifter. När tälten kommer ut på nya områden och när missionsarbetet vidgas, kommer det att saknas pengar till mycket och utan att vara girig bör den strängaste sparsamhet tillämpas i detta fall. Det är lättare att skaffa sig en räkning än att betala den. Det finns många behagliga och trevliga saker som inte är nödvändiga och som kan undvaras utan att faktiskt lida nöd. Det är mycket lätt att mångdubbla hotellräkningar och tågbiljetter, utgifter som kunde ha undvikits eller gjorts mycket mindre. Vi har åkt vägen till och från Kalifornien tolv gånger och har inte använt en enda dollar på mat på restaurangerna eller i den medföljande restaurangvagnen. Vi äter våra måltider från våra lunchkorgar. Efter att ha varit på plats tre dagar, blir maten rätt gammal, men lite mjölk eller varm välling täcker vår brist. rätt (299)Vid ett annat tillfälle talade jag om äkta helgelse, som inte är något annat än daglig självförnekelse och att dagligen vara enig med Guds vilja. När jag var i Oregon, blev jag visad att några av de nya församlingarna i konferensen i New England befann sig i fara genom det fördärvliga inflytande, som kallas ”helgelse”. Några skulle bli bedragna genom denna lära, medan andra, som känner till dess bedrägliga inflytande, inser vilken fara de befinner sig i och vänder sig bort från den. Paulus helgelse var en ständig kamp mot självet. Han sade: ”Jag dör dagligen.” Hans vilja och hans önskningar stod varje dag i strid mot Guds uppgift och vilja. I stället för att följa sin egen vilja gjorde han Guds vilja, oavsett hur obehagligt och tungt detta kors var att bära för hans natur. rätt (300)(300) Vi bad dem som ville bli döpta och dem som höll sabbaten för första gången, att komma fram. Tjugofem svarade. De kom med framstående vittnesbörd och före lägermötets slut tog tjugotvå emot dopet. rätt (300)Vi var glada över att möta våra gamla vänner inom Guds verk, som vi lärde känna för trettio år sedan. Vår högt älskade bror Hastings är lika djupt intresserad av sanningen i dag som han var den gången. Vi var glada över att möta Syster Temple och Syster Collins från Dartmouth, Massachusetts och bror och Syster Wilkinson. Vi togs emot i deras hem för mer än trettio år sedan. Pilgrimsresan för en del av dessa kära kan kanske ta slut efter detta, men om de är trofasta till slutet, kommer de att få livets krona. rätt (300)Vi blev intresserade av bror Kimbal, som är stum och har varit missionär bland stumma. På grund av hans uthålliga arbete har en rätt liten grupp tagit emot sanningen. Vi möter denne trofaste bror vid våra årliga lägermöten, omgiven av flera av de stumma som blivit omvända. Någon av dem som kan höra, skriver ned så mycket av predikan som de kan och sedan sitter han omgiven av sina stumma vänner och läser och förkunnar det aktivt för dem om och om igen, med sina händer. Han har frimodigt använt sina medel till att främja missionsarbetet och ärar därigenom Gud med sina tillgångar. rätt (300)Vi lämnade Ballard Vale på morgonen den 3 september för att delta i lägermötet i Maine. Vi njöt av en god vila i unge bror Mortons hem, nära Portland. Han och hans goda hustru gjorde vår vistelse hos dem mycket angenäm. Vi var på platsen för Maines lägermöte före sabbaten och var glada över att möta några av de vänner här som prövats i Guds verk. Där är några som alltid är på sin post och utför sin plikt, oavsett om det är solsken eller storm. Där är också en grupp solskenskristna. När allt går bra och det upplevs som angenämt för dem, är de brinnande och ivriga, men när det är molnigt och de möter otrevliga saker har dessa intet att säga eller göra. Guds välsignelse vilade över de aktiva tjänarna, medan de som inte gjorde något, inte fick den nytta av (301) mötet som de kunde ha fått. Herren var med sina tjänare, som troget arbetade på att förmedla kunskap både genom undervisning i läran och genom praktiskt handlande. Vi önskade i hög grad att få se, att många av dem som inte gav något vittnesbörd om att de hade blivit välsignade av Gud, skulle få glädje av detta möte. Jag längtar efter att se detta kära folk nå fram till sina upphöjda privilegier. rätt (301)Vi lämnade platsen för lägermötet på måndagen och kände oss mycket utmattade. Vi hade tänkt delta i lägermötena i Iowa och Kansas. Min man hade skrivit att han ville möta mig i Iowa. Då jag inte förmådde delta i mötet i Vermont reste vi direkt från Maine till South Lancaster. Jag hade mycket svårt att andas och mitt hjärta plågade mig hela tiden. Jag vilade i Syster Harris lugna hem, som gjorde allt som stod i hennes makt för att hjälpa mig. På torsdag kväll vågade vi fortsätta vår resa till Battle Creek. Jag trodde mig inte om att kunna färdas någon längre tid med vagnarna i det tillstånd jag befann mig i. Därför stannade vi i Rome, New York och talade till vårt folk på sabbaten. Antalet deltagande var stort. rätt (301)På måndag förmiddag besökte jag bror och Syster Ira Abbey i Brookfield. Vi hade ett givande samtal med denna familj. Vi kände oss intresserade och angelägna om att de till sist skulle kunna vinna seger i den kristna striden och vinna evigt liv. Vi var mycket angelägna om att bror Abbey skulle övervinna sina svårigheter och förbehållslöst kasta sig själv på Kristi förtjänster, uppnå framgång när det gällde att vinna seger och till sist bära segerkronan. rätt (301)På tisdagen tog vi vagnarna till Battle Creek och nästa dag kom vi hem, där jag var glad över att få vila igen och få behandling på sanatoriet. Jag kände att jag var helt gynnad genom att ha tillgång till denna institutions fördelar. Sjukvårdarna var vänliga och visade stor omsorg och var beredda att varje stund på dagtid eller på natten att göra sitt yttersta för att hjälpa mig med mina sjukdomar. rätt (301)I Battle Creek (302)Här var jag lycklig över att kunna ansluta mig till min man i arbetet. Även om jag var mycket trött och led av hjärtproblem, gav Herren mig kraft att tala till människor nästan varje dag och ibland två gånger om dagen. Min man arbetade mycket hårt. Han var närvarande vid nästan alla uppdrag å tjänstens vägnar och talade nästan varje dag med sin sedvanliga, klara och tydliga stil. Jag trodde inte att jag hade tillräckligt mycket kraft för att tala mer än två eller tre gånger under mötet, men allteftersom mötet skred framåt, fick jag mer kraft. Vid flera tillfällen stod jag på mina fötter i fyra timmar och inbjöd människor till att komma fram för förbön. Jag har aldrig tidigare känt Guds särskilda hjälp tydligare än under detta möte. Trots dessa arbetsuppgifter fick jag ständigt mer kraft. Och till Guds ära kan jag här skriva att jag var betydligt friskare vid slutet av mötet än jag hade varit under de senaste sex månaderna. rätt (302)På onsdagen i den andra mötesveckan förenade sig några få av oss i bön för en Syster, som plågades av modlöshet. Jag blev mycket välsignad då jag bad. Herren verkade vara mycket nära. Jag rycktes bort i en vision om Guds härlighet och visades många saker. Sedan gick jag till mötet med en allvarlig och upphöjd förnimmelse av vårt folks tillstånd och gjorde korta uttalanden om de saker som hade visats mig. Sedan dess har jag skrivit ned något av detta i vittnesbörd till enskilda personer, i vädjanden till predikanter och i åtskilliga andra artiklar i denna bok. rätt (302)Dessa möten präglades av allvarlig kraft och det djupaste intresse. Åtskilliga som var knutna till vår förlagsverksamhet övertygades och omvändes till sanningen och bar fram klara och kloka vittnesbörd. Människor som saknade tro blev inte övertygade och ställde sig inte under Prins Immanuels baner. Detta möte var en absolut seger. Etthundratolv döptes innan det var slut. rätt (302)Under den därpå följande veckan blev arbetet med tal, (303) bön och nedteckning av vittnesbörd mer betungande än under mötet. Två eller tre möten hölls varje dag för våra predikanters skull. Dessa var mycket intressanta och mycket betydelsefulla. De, som bär ut detta budskap till världen, bör ha en daglig erfarenhet av Guds verk och i ordets fulla bemärkelse vara omvända människor, som helgade genom den sanning som de förmedlar till andra, representerar Jesus Kristus genom sina liv. Då - men först då - kommer de att få att bli framgångsrika i sin tjänst. De mest allvarliga ansträngningar gjordes för att dras närmare Gud, genom bekännelse, ödmjukhet och bön. Många sade att de insåg och lade märke till betydelsen av sitt arbete som Kristi tjänare, på ett sätt som de aldrig tidigare hade sett eller känt. En del kände djupt storheten i Guds verk och sitt ansvar inför Gud, men vi längtar efter att få se en större manifestation av Guds Ande. Jag visste att när vägen var röjd, skulle Guds Ande komma in, precis som på pingstdagen. Men många befann sig på så stort avstånd från Gud, att de inte tycktes inse hur man utövar tro. rätt (302)Vädjanden till predikanter, som beskrivs på andra ställen i detta nummer, uttrycker mer utförligt vad Gud har visat mig om deras sorgliga tillstånd och deras stora privilegier. rätt (303)Lägermöten i Kansas (303)På sabbatsmorgonen började det regna, men inte ett enda möte ställdes in. Det föll omkring en tum snö och luften var bitande kall. Kvinnor med små barn samlades i klungor omkring kakelugnarna. Det var rörande att se etthundrafemtio (304) människor som under dessa förhållanden hade samlats till årsmöte. Några kom tvåhundra mil därifrån i privatvagn. Alla verkade hungra efter livets bröd och törsta efter frälsningens vatten. rätt (304)Äldste Haskell talade på fredag eftermiddag och kväll. På sabbatens morgon kände jag mig kallad att säga några uppmuntrande ord till dem, som hade gjort så stora ansträngningar för att följa mötet. Söndag eftermiddag var det ganska många åhörare utanför, om man tänker på att mötet var placerat så långt från huvudvägarna. rätt (304)På måndag förmiddag talade jag till bröderna över Malakis tredje kapitel. Sedan inbjöd vi dem att komma fram som ville bli kristna och som inte hade bevis för att de var mottagna av Gud. Omkring trettio svarade. Några sökte Herren för första gången och några, som var medlemmar i andra församlingar, avgjorde sig för sabbaten. Vi gav alla tillfälle att tala och Herrens frimodiga Ande var med på vårt möte. Efter att böner hade sänts upp för dem som kom fram, blev dopkandidaterna prövade. Sex döptes. rätt (304)Jag var glad över att höra äldste Haskell berätta för människor om att det är nödvändigt att ge privatfamiljer litteratur, särskilt de tre banden av profetians ande och de fyra banden av Vittnesbörden. Detta kunde läsas högt under de långa vinterkvällarna av några familjemedlemmar, så att hela familjen kunde bli undervisad. Jag talade sedan om nödvändigheten av att föräldrar uppfostrade och undervisade sina barn ordentligt. Det största beviset på kristenhetens kraft som världen kan se är en välordnad och väldisciplinerad familj. En sådan familj kommer att rekommendera sanningen mer än andra kan, eftersom den är ett levande vittnesbörd om sin praktiska makt över hjärtat. rätt (304)På tisdag förmiddag avslutades mötet och vi åkte tillsammans med min dotter Emma, äldste Haskell och bror Stover, till Topeka och tog vagnarna till Sherman, Kansas, där ett annat lägermöte hade planerats. Detta möte var intressant och givande. Det verkade litet i jämförelse med (305) våra lägermöten i andra stater, eftersom det bara var omkring etthundra bröder och systrar på plats. Det var upplagt som en allmän samling för de kringspridda. Några hade kommit från sydliga Kansas, Arkansas, Kentucky, Missouri, Nebraska och Tennessee. Vid detta möte gjorde min man sällskap med mig och härifrån åkte vi till Dallas i Texas tillsammans med äldste Haskell och vår dotter. rätt (305)Besök i Texas (305)Vi lämnade dem något friskare för att delta i lägermötet i Plano. Detta möte hölls den 12 -19 november. Vädret var i början fint, men snart började det regna och detta i samband med starka vindar hindrade kringboende åhörare att komma. Här var vi glada över att möta våra gamla vänner, äldste R. M. Kilgore och hustru. Och vi var mycket glada över att se en stor och intelligent skara bröder på plats. Oavsett vilka fördomar som har funnits mot folk från norr, visade sig ingenting av detta bland dessa kära bröder och systrar. rätt (305)Mitt vittnesbörd har aldrig tidigare tagits emot så snabbt och så hjärtligt som hos dessa människor. Jag blev mycket intresserad av arbetet i den stora staten Texas. Det har alltid varit Satans mål att i förväg lägga beslag på varje viktigt missionsfält och han har förmodligen aldrig varit mer sysselsatt vid införandet av sanningen i någon annan stat än han har varit i Texas. Detta är det bästa bevis jag har för att det finns en stor uppgift som måste utföras där. br> |