Gå framåt

(20)Israels väldiga härar lämnade Egypten och sitt långa och förskräckliga slaveri i glad triumf. Egyptierna ville inte släppa dem förrän de hade tydligt varnats genom Guds domar. Hämndens ängel hade hemsökt varje hus bland egyptierna och hade dödat den förstfödde i alla familjer. Ingen hade (21) gått fri, från Faraos arvinge till fångens förstfödde i sin fängelsehåla. Också det förstfödda hos boskapen dödades enligt Herrens befallning. Men dödens ängel gick förbi Israels barns hem och gick inte in. rätt

(21)Farao blev skräckslagen över de plågor som drabbat hans folk och kallade till sig Mose och Aron på natten och bad dem lämna Egypten. Han var angelägen om att de skulle ge sig av genast, eftersom han och hans folk fruktade att landet skulle bli en stor begravningsplats, om inte Guds förbannelse togs bort från dem. rätt

(21)Israels barn var glada över att få ta emot nyheten om sin frihet och skyndade sig att lämna den plats där de var slavar. Men vägen var besvärlig och till sist svek dem modet. Deras resa förde dem över sterila backar och öde slätter. Den tredje natten fann de sig omgivna av berg på båda sidor, samtidigt som Röda havet låg framför dem. De var rådvilla och beklagade djupt sin situation. De förebrådde Mose för att han fört dem till denna plats, eftersom de trodde att de hade gått fel. ”Det här är säkert inte vägen till Sinais öken”, sade de, ”och inte heller till våra fäders land Kanaan, som utlovats till våra fäder. Vi kan inte komma längre, utan vi måste nu antingen gå ut i Röda havets vatten eller vända tillbaka till Egypten.” rätt

(21)Och se, som för att göra deras elände totalt, visar sig den egyptiska hären vara på väg. Den imponerande hären leds av farao själv, som har ångrat att han släppt hebréerna fria och är rädd för att han har sänt iväg dem för att bli ett stort folk, som skulle bli fientligt mot honom. Vilken allvarlig och kritisk natt var inte detta för Israel?! Vilken kontrast är inte detta till den härliga morgon när de lämnade slaveriet i Egypten och med glädje inledde ökenvandringen! Hur maktlösa har de inte känt sig för denne mäktige fiende! Den högljudda klagan från de skräckslagna kvinnorna och barnen, blandad med den förskrämda boskapens bölanden och fårens bräkanden, ökade ytterligare förvirringen i denna hemska situation. rätt

(22)Men hade Gud släppt all Sin omsorg om Sitt folk, så att Han skulle lämna dem till att förgås? Skulle inte Han varna dem när de befann sig i fara och befria dem från deras fiender? Gud fann inte något nöje i att Hans folk skulle lida nederlag. Det var Han själv som hade befallt Mose att slå läger vid Röda havet och Han hade dessutom sagt till honom: ”Farao kommer att säga att israeliterna har gått vilse i landet och blivit instängda i öknen. Och jag skall göra faraos hjärta hårt, så att han förföljer dem. Jag skall förhärliga mig på farao och hela hans här, så att egyptierna förstår att jag är HERREN.” (2 Mos. 14:3- 4) rätt

(22)Jesus stod i täten för den väldiga hären. Molnstoden representerade deras gudomlige Ledare på dagen liksom eldstoden på natten. Hebréerna uthärdade emellertid inte tåligt Herrens prövning. Deras röster höjdes i förebråelser och dömande anklagelser mot Mose, deras synlige ledare, för att han utsatte dem för denna stora fara. De förtröstade inte på Guds makt att beskydda dem och insåg inte heller att Hans hand stoppade de onda krafter som omgav dem. I sitt vanvettiga raseri hade de glömt bort den stav som Mose hade förvandlat Nilen till blod med och de olyckor som Gud hade hemsökt Egypten med därför att de hade förföljt Hans utvalda folk. De hade glömt bort alla Guds mirakulösa ingripanden för deras bästa. rätt

(22) ”Fanns det inga gravar i Egypten, eftersom du har fört oss hit för att dö i öknen. ... Det hade varit bättre för oss att tjäna egyptierna än att dö här i öknen”, sade de. (2 Mos. 14: 11, 12) De vände sig till Mose med bitter kritik för att han inte hade låtit dem vara kvar där de var, i stället för att leda dem ut i öknen för att dö där. rätt

(22)Mose var mycket bekymrad över att hans folk i så hög grad brast i tro, i synnerhet som de upprepade gånger hade fått bevittna hur Guds makt hade visat sig till deras fördel. Han var bedrövad över att de gav honom skulden till att de fick möta faror och svårigheter, trots att han bara hade följt Guds uttryckliga befallningar. Han var emellertid stark i sin tro att Herren skulle sätta dem i säkerhet och han bemötte och (23) lugnade sitt folks förebråelser och fruktan, till och med innan han själv kunde uppfatta Guds plan för deras befrielse. rätt

(23)Det är sant, att de befann sig på en plats, som de inte kunde bli befriade från om inte Gud själv ingrep för att rädda dem, men de hade förts in på detta spår genom att lyda Guds befallningar och Mose oroade sig inte för konsekvenserna. Han svarade folket: ” Var inte rädda! Stanna upp och bevittna den frälsning som HERREN i dag skall ge er. Ty så som ni ser egyptierna i dag, skall ni aldrig någonsin se dem igen. HERREN skall strida för er, och ni skall hålla er stilla!” (2 Mose 14:13- 14) rätt

(23)Det var inte någon lätt sak att hålla Israels här i väntan på Herren. De var upphetsade och skräckslagna. De saknade disciplin och självkontroll. Påverkade av sin skräckingivande situation blev de våldsamma och oresonliga. De väntade sig att snart falla i sina motståndares händer och deras klagan och beskyllningar blev högljudda och listiga. Den fantastiska molnstoden hade följt dem på deras vandringar och tjänade som beskydd mot solens varma strålar. Hela dagen hade den rört sig så mäktigt framför dem utan att utsättas vare sig för solsken eller storm och på natten blev den till en eldstod som lyste upp deras väg. De hade följt den som Guds signal till att gå framåt, men nu ifrågasatte de om det inte var skuggan av någon fruktansvärd katastrof som skulle drabba dem, för hade den inte fört dem in på fel sida av berget in på en ofarbar väg? På det sättet föreföll dem Guds änglar att vara olyckans förelöpare. rätt

(23)Men nu, när den egyptiska hären närmar sig dem, och väntar sig att israeliterna skall bli ett lätt byte, reser sig molnstoden majestätiskt mot himlen, passerar israeliterna och sänker sig ned mellan dem och den egyptiska hären. En mörkrets mur lägger sig mellan de förföljda och deras förföljare. Egyptierna kan inte längre se hebréernas läger utan måste stanna. Men när nattens mörker blir starkare, blir molnväggen ett storslaget ljus för hebréerna, som lyser upp hela lägret med dagens strålglans. rätt

(24)Då väcktes hoppet om befrielse i Israels folks hjärtan och Mose upphöjde sin röst till Herren. Och Herren sade till Mose: ”Varför ropar du på mig? Säg till israeliterna, att de skall bryta upp! Lyft din stav och räck ut din hand över havet och dela det i två delar, så att israeliterna kan vandra genom havet på torr mark.” rätt

(24)Då räckte Mose ut sin stav i lydnad för den gudomliga befallningen och vattenmassorna delade på sig och rullade upp som en mur på varje sida och bildade en bred väg på havsbottnen för Israels barn. Ljuset från eldstoden lyste upp de skumbeklädda vågtopparna och lyste upp den väg som hade skurits som en mäktig fåra genom Röda havets vatten tills den förlorades i den bortre strandens mörker. rätt

(24)Hela natten hördes ljudet av Israels vandrande här då den gick över Röda havet, men molnet dolde dem för deras fienders ögon. Egyptierna var trötta efter sin snabba resa och hade slagit läger på stranden för natten. De såg att hebréerna endast befann sig på ett kort avstånd från dem och eftersom det inte tycktes någon möjlighet att fly undan, beslöt de att övernatta och angripa dem nästa morgon. Natten var mycket mörk, molnen tycktes omge dem som om man skulle kunna beröra dem. Djup sömn föll över lägren. Också vakterna sov på sina poster. rätt

(24)Till sist väckte en tjutande stark vindstöt hären! Molnen passerar förbi! Hebréerna flyttar på sig! Röster och ljud från marscherande kommer nedifrån havet. Det är hela tiden så mörkt att de inte kan se det flyende folket, men de har fått befallning att göra sig klara att förfölja. Härarnas slamrande och vagnarnas rullande, härförarnas order och fålarnas gnägganden hörs. Till sist är hären uppställd för marsch och de går genom mörkret i riktning mot den flyende hären. rätt

(24)I mörker och förvirring skyndar de sig att ta upp förföljandet utan att veta att de har kommit ut på havsbottnen och är inneslutna på båda sidor av framrusande vattenmurar. (25) De längtar efter att dimman och mörkret skall upphöra och göra det möjligt för dem att se hebréerna och deras egen uppehållsort. Vagnshjulen sjunker djupt ned i den blöta sanden och hästarna blir intrasslade och oroliga. Förvirring tar överhanden, men trots detta fortsätter de och känner sig säkra på seger. rätt

(25)Till sist förändras molnen till en eldstod framför deras förvånade ögon. Tordönen rullar och blixtarna blänker till, vågorna rullar runt omkring dem och skräck fyller deras hjärtan. Mitt i rädslan och förvirringen avslöjar det glödande ljuset för egyptierna de fruktansvärda vattenmassorna som har samlats både på den högra och den vänstra sidan. De ser den breda väg som Herren har gjort för Sitt folk tvärs genom havets lysande sand och ser det triumferande Israel i säkerhet på den strand som syntes längre bort. rätt

(25)Förvirring och förfäran griper dem. Mitt i vredens element, i vilka de hör en vred Guds röst, försöker de att gå tillbaka till den kust de hade lämnat. Men Mose räcker ut sin stav och vattenmassorna som hopat sig, fräser, brusar och är ivriga att nå sitt byte och att få vräka omkull de egyptiska härarna. Stolte Farao och hans härar, han förgyllda vagnar och blixtrande vapen, hästar och ryttare uppslukas av ett stormigt hav. Israels mäktige Gud har befriat Sitt folk och deras tacksamma sånger stiger upp till himlen för att Gud har gjort något så underbart för deras skull. rätt

(25)Israels barns historia är skriven för alla kristnas undervisning och uppmuntran. När israeliterna överhopades av faror och svårigheter, och vägen framåt syntes stängd, sviktade deras tro och de anklagade den ledare som Gud hade utsett åt dem. De lade skulden på honom och menade att han lett dem in i svårigheter, när han endast hade följt Guds röst. rätt

(25)Den gudomliga befallningen var: "Gå framåt." De skulle inte vänta tills vägen var öppen och framkomlig för dem, och de kunde se sin Befriares fullständiga plan. Guds verk är ständigt på frammarsch, och därför kommer Han att öppna vägen framför Sitt folk. Att (26) tveka och knota är att visa otro för den Helige i Israel. I Sin försyn ledde Gud hebréerna in mellan bergen med Röda havet framför dem, för att han skulle kunna befria dem och för alltid göra sig av med deras fiender. Han kunde ha frälst dem på många andra sätt, men Han valde denna metod för att pröva deras tro och stärka deras tillit till Honom. rätt

(26)Vi kan inte anklaga Moses såsom skyldig därför att folket anmärkte på hans sätt att leda dem. Det var deras upproriska, okuvade hjärtan som gjorde att de anmärkte på den man som Gud hade utsett att leda Sitt folk. Medan Moses vandrade i Herrens fruktan och i överensstämmelse med Hans vägledning i full förtröstan på Hans löften blev de som skulle ha stött och uppmuntrat honom, missmodiga och kunde inte se något annat framför sig än olycka, nederlag och död. rätt

(26)Herren arbetar nu med Sitt folk som tror på sanningen för vår tid. Hans avsikt är att få betydelsefulla resultat och när Han i Sin försyn arbetar mot detta mål, säger Han till Sitt folk: "Gå framåt." Det är sant, att vägen ännu inte är öppen, men när de går framåt med trons och frimodighetens kraft, kommer Gud att göra vägen framkomlig för dem. Det finns alltid sådana som klagar, såsom det forna Israel gjorde, och lägger skulden för sina svårigheter på dem som Gud kallat med avsikt att de skall främja Hans verk. De inser inte, att Gud prövar dem genom att leda dem in i svårigheter, ur vilka det inte finns någon räddning utom genom Guds hand. rätt

(26)Det finns tillfällen då det kristna livet tycks vara fullt av faror, och plikten alltför svår att genomföra. I sin fantasi ser de framför sig en annalkande olycka och bakom sig träldom och död. Genom alla bekymmer hörs ändå Guds röst: "Gå framåt." Vi borde lyda denna befallning vad följden än blir, även om våra ögon inte kan genomtränga mörkret och även om vi känner de kalla vågorna kring våra fötter. rätt

(26)Hebréerna var trötta och förskräckta, men om de hade vägrat att gå vidare när Mose bad dem gå framåt, och om de hade vägrat (27) att förflytta sig närmare Röda havet, kunde Gud aldrig ha öppnat vägen för dem. Genom att de marscherade ned mot vattnet, visade de, att de hade tro på det ord som Gud hade talat genom Moses. De gjorde allt som stod i deras makt och då gjorde Israels Mäktige Sin del och delade vattnet för att bereda väg för dem. rätt

(27)De moln som samlar sig på vår väg kommer aldrig att försvinna för en vacklande, tvivlande ande. Otron säger: "Vi kan aldrig komma över dessa svårigheter. Låt oss vänta tills de är borta så att vi klart kan se vår väg." Men tron uppmanar oss ivrigt och frimodigt att gå framåt, därför att den hoppas allting och tror allting. Lydnad för Gud skall förvisso leda fram till seger. Det är endast genom tro vi kan nå himmelen. rätt

(27)Det finns stora likheter mellan vår och Israels barns historia. Gud ledde Sitt folk från Egypten in i öknen, där de kunde hålla Hans lag och lyda Hans röst. Egyptierna som inte hade någon vördnad för Herren, hade lägrat sig helt nära dem, men det som för israeliterna var en stor flod av ljus, som upplyste hela lägret och vägen framför dem, var för Faraos härskaror en molnvägg, som gjorde nattens mörker ännu svartare. rätt

(27)Så finns det också i vår tid ett folk som Gud har gjort till försvarare av Sin lag. För dem som lyder Guds bud är de som en eldstod, som upplyser och leder dem på den eviga frälsningens väg. Men för dem som ringaktar buden är de som nattens mörker. "Herrens fruktan är vishetens begynnelse." (ps. 111: 10.) Bättre än all annan kunskap är förståelsen för Guds ord. För dem som helighåller Guds bud väntar en stor lön, och inga jordiska lockelser borde ens för ett ögonblick få den kristne att vackla i sin trohet. Rikedom, ära och världslig prakt är endast värdelösa ting som förgås i Guds vredes eld. rätt

(27)Herrens röst som bjuder Sina trogna att "gå framåt" prövar ofta deras tro till det yttersta. Men om de skulle vänta med att lyda tills varje ovisshetens skugga hade avlägsnats och det inte längre fanns (28) någon risk att misslyckas eller besegras, skulle de aldrig komma framåt. De som tycker att det är omöjligt att böja sig för Guds vilja och tro på Hans löften tills allt framför dem är klart och tydligt, kommer aldrig att böja sig. Tron är inte kunskapens visshet, det "är en fast tillförsikt om det som man hoppas, en övertygelse om ting, som man inte ser". (Hebr. 11: 1.) Att lyda Guds bud är den enda vägen att uppnå Hans ynnest. "Gå framåt" borde vara den kristnes lösenord.

nästa kapitel