Kristen enhet

(236)(236) ”Men jag förmanar eder, mina bröder, vid vår Herres, Jesu Kristi, namn, att alla vara eniga i edert tal och att icke låta söndringar finnas bland eder, utan att hålla fast tillhopa i samma sinnelag och samma tänkesätt.” (1 Kor. 1: 10.) rätt

(236)Enighet är styrka, splittring är svaghet. När de som bekänner sig till adventbudskapet är eniga, utövar de ett starkt inflytande. Detta vet Satan mycket väl. Aldrig har han varit så fast besluten som nu, att omintetgöra Guds sanning genom att förorsaka bitterhet och osämja bland Guds folk. rätt

(236)Världen är emot oss, de populära kyrkosamfunden är emot oss, snart kommer också landets lagar att vara emot oss. Om det någonsin funnits en tid, då Guds barn enigt skulle hålla samman, så är det nu. Gud har betrott oss med sanningen för vår tid, för att vi skulle kungöra den för världen. Nådens sista budskap förkunnas nu. Vi har att göra med människor som snart skall dömas. Hur aktsamma skulle vi inte vara i ord och handling att noga följa vårt Föredöme, så att vi skulle kunna bli föredömen som ledde människor till Kristus! Med vilken omsorg borde vi inte söka framställa adventbudskapet så att andra genom att se dess skönhet och klarhet skulle ledas till att ta emot det! Om våra karaktärer vittnar om dess helgande kraft, blir vi ständigt ett ljus för andra, levande brev, kända och lästa av alla människor. Vi har inte råd att ge Satan rum genom att omhulda oenighet, split och kiv. rätt

(236)Att enighet och kärlek måtte råda bland hans lärjungar var Jesu sista bön före korsfästelsen. Med korsets smärta framför Sig var det inte för egen del han ängslades, utan för dem som han lämnade kvar för att föra hans verk vidare på jorden. De svåraste tänkbara prövningar väntade dem, men Jesus såg att deras största fara skulle komma från en anda av bitterhet och splittring. Därför bad han: rätt

(237) (237) ”Helga dem i sanningen; ditt ord är sanning. Såsom du har sänt mig i världen, så har ock jag sänt dem i världen. Och jag helgar mig till ett offer för dem, på det att ock de må vara i sanning helgade. Men icke för dessa allenast beder jag, utan ock för dem som genom deras ord komma till tro på mig; jag beder att de alla må vara ett, och att, såsom du, Fader, är i mig och jag är i dig, också de må vara i oss, för att världen skall tro att du har sänt mig.” (Joh. 17: 17-21.) rätt

(237)Denna Kristi bön omsluter alla hans efterföljare ända till tidens slut. Vår Frälsare förutsåg sitt folks prövningar och faror. Han var inte omedveten om den tvedräkt och splittring som skulle söndra och försvaga hans församling. Han ser på oss med ett djupare intresse och ett ömmare medlidande än jordiska föräldrar ser på sitt vilsegångna, frestade barn. Han bjuder oss att lära av honom. Han ber om vårt förtroende, han ber oss att öppna våra hjärtan för att ta emot hans kärlek. Han har gett oss sitt löfte att vara vår Hjälpare. rätt

(237)När Jesus for upp till himmelen, lämnade han verket på jorden i Sina tjänares, underherdarnas, händer. ”Och han gav oss somliga till apostlar, somliga till profeter, somliga till evangelister, somliga till herdar och lärare. Ty han ville göra de heliga skickliga till att utföra sitt tjänarevärv, att uppbygga Kristi kropp, till dess att vi allasammans komma fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till manlig mognad och så bliva fullvuxna, intill Kristi fullhet.” (Ef. 4: 11-13.) rätt

(237)När han sände ut Sina tjänare gav han människorna gåvor, för att genom dem meddela världen det eviga livets ord. Dessa är de medel som Gud har förordnat för att fullkomna de heliga i kunskap och sann helgelse. Kristi tjänares uppdrag är inte bara att predika evangelium, utan också att vaka över dem, för vilka de skall göra räkenskap inför Gud. De skall bestraffa, varna, uppmuntra och undervisa med tålamod. rätt

(238)(238) Alla som blivit välsignade genom det verk, som en Herrens tjänare utfört, skulle i mån av förmåga förena sig med honom i arbetet för människors frälsning. Detta arbete är alla sant troendes uppgift, både predikanters och lekmäns. De skulle alltid ha detta stora mål i sikte, var och en för att fylla sin särskilda plats i församlingen och arbeta tillsammans i ordning, harmoni och kärlek. rätt

(238)Kristi lära är inte självisk och trångsynt. Dess principer är vittfamnande och utmanande. Kristus är det klara ljuset, det bevarande saltet och den förvandlande surdegen. Med iver, allvar och hängivenhet söker Guds tjänare att förkunna adventbudskapet både nära och fjärran, men de försummar inte att samtidigt verka för församlingens styrka och enhet. Omsorgsfullt vakar de över att inte minsta tillfälle till splittring och tvedräkt får smyga sig in. rätt

(238)På senaste tiden har det uppträtt män ibland oss som bekänner sig vara Kristi tjänare, men vilkas verk motarbetar den enhet som Herren grundat i Sin församling. De har sina egna planer och metoder för arbetet. De önskar genomföra vissa ändringar i församlingen som skall passa deras idéer om framgång, och de inbillar sig att stora resultat skall bli följden därav. Dessa män skulle vara lärjungar hellre än lärare i Kristi skola. De är alltid rastlösa, söker alltid att utföra något storverk, att göra någonting för vilket de själva får äran. De behöver lära sig den nyttigaste av alla läxor: ödmjukhet och tro på Jesus. En del av dem vaktar på sina medarbetare och är ivriga att påpeka deras fel, när de i stället allvarligt borde söka bereda sig själva för den strid som väntar dem. Frälsaren bjuder dem: ”Tagen på eder mitt ok och lären av mig, ty jag är saktmodig och ödmjuk i hjärtat; så skolen I finna ro för edra själar.” (Matt. 11: 29.) rätt

(238)Evangelii förkunnare, missionärer, församlingens funktionärer kan utföra ett stort verk för Mästaren, om de bara är villiga att rena sina hjärtan i lydnad för sanningen. Varje levande kristen är (239) en osjälvisk Guds tjänare. Herren har gett oss kännedom om sin vilja för att vi skall bli kanaler, genom vilka ljuset kan föras till andra. Om Kristus förblir i oss, kan vi inte underlåta att verka för honom. Det är omöjligt att ta emot Guds ynnest och att glädjas i den välsignelse som Frälsarens kärlek ger, och samtidigt vara likgiltiga för den fara som hotar dem som går under i sina synder. ”Därigenom bliver min Fader förhärligad, att I bären mycken frukt. . .” rätt

(239)Paulus manar efesierna att bevara tron och enheten: ”Så förmanar jag nu eder, jag som är en fånge i Herren, att föra en vandel som är värdig den kallelse I haven undfått, med all ödmjukhet och allt saktmod, med tålamod, så att I haven fördrag med varandra i kärlek och vinnläggen eder om att bevara Andens enhet genom fridens band: en kropp och en Ande, likasom I ock bleven kallade till att leva i ett och samma hopp, det som tillhör eder kallelse - en Herre, en tro, ett dop, en Gud, som är allas Fader, han som är över alla, genom alla och i alla.” (Ef. 4: 1-6.) rätt

(239)Paulus uppmanar sina trossyskon till att i sina liv visa kraften av den sanning som han har förkunnat för dem. Genom ödmjukhet och mildhet, fördragsamhet och kärlek skulle de uppenbara Kristi karaktär och frälsningens välsignelser. Det är endast en kropp, en Ande, en Herre, en tro. Såsom lemmar i Kristi kropp är alla troende besjälade av samma ande och samma hopp. Tvedräkt i församlingen drar vanära över Kristi lära inför världen och ger sanningens fiender tillfälle att försvara sitt levnadssätt. Paulus' förmaningar avser inte endast församlingen på hans tid. Gud bestämde att de skulle nedtecknas för oss. Vad gör vi för att bevara enheten genom fridens band? rätt

(239)När den helige Ande gavs till den första församlingen älskade dess medlemmar varandra. ”De... åto med fröjd och i hjärtats enfald och lovade Gud. Och allt folket var dem väl bevåget. Och Herren ökade församlingen, dag efter dag, med dem som läto sig frälsas.” (Apg. 2: 46, 47.) Dessa enkla (240) kristna var få till antalet, utan rikedomar eller ära, men trots detta utövade de ett mäktigt inflytande. De var världens ljus. Varhelst deras karaktär och lära blev kända, väckte de fruktan hos de ogudaktiga. Av denna orsak blev de hatade av dessa och förföljda ända till döds. rätt

(240)Helighetskravet är detsamma idag som på apostlarnas tid. Varken Guds löften eller hans fordringar har förlorat något av sin kraft. Men i vilket tillstånd befinner sig de som bekänner sig vara Guds folk, jämförda med de första kristna? Var är den ande och den Guds kraft som då utmärkte evangeliets förkunnelse? Ack, ”huru har icke guldet berövats sin glans, den ädla metallen förvandlats”! (Klag. 4: 1.) rätt

(240)Gud planterade sin församling likt ett vinträd i fruktbar jord. Med ömmaste omsorg gav han det näring och vårdade det, så att det skulle bära rättfärdighetens frukter. Hans fråga är: ”Vad kunde mer göras för min vingård, än vad jag har gjort?” Men vinträdet sökte sig mot jorden, och dess grenar sträckte sina rankor efter mänsklig hjälp. Dess grenar når vida, men trädet har urartat. Vingårdens Herre frågar: ”Varför bar den då vilddruvor, när jag väntade att den skulle bära äkta druvor?” (Jes. 5: 4.) rätt

(240)Herren har skänkt Sin församling stora välsignelser. Rättvisan fordrar, att den ger dessa gåvor tillbaka med ränta. I samma mån som de sanningens skatter, som anförtrotts den har ökat, har också församlingens ansvar ökat. Men i stället för att ta vara på dessa gåvor och sträva efter fullkomning, har den avfallit från vad den vunnit i sin tidigare erfarenhet. Förändringen av församlingens tillstånd har skett gradvis och nästan omärkligt. När den började söka världens vänskap och ära, försvagades dess tro, dess nit minskades, dess brinnande hängivenhet ersattes av död formalism. Varje steg i riktning mot världen var ett steg bort från Gud. När stolthet och ärelystnad omhuldades, vek Kristi Ande från församlingen, och (241) rivalitet, oenighet och kiv söndrade och försvagade den. rätt

(241)Paulus skriver till sina trosfränder i Korint: ”Ty om avund och kiv finnes bland eder, haven I icke då ett köttsligt sinne, och vandren I icke då på vanligt människosätt?” (1 Kor. 3: 3.) Det är omöjligt för av avund och kiv söndrade sinnen att förstå Guds ords sanningar. ”Men en 'själisk' människa tager icke emot vad som hör Guds Ande till. Det är henne en dårskap, och hon kan icke förstå det, ty det måste utgrundas på ett andligt sätt.” (1 Kor. 2: 14.) Vi kan inte rätt förstå eller uppskatta den gudomliga uppenbarelsen utan Andens hjälp, genom vilken Ordet har getts. rätt

(241)De vars uppgift är att ta vara på församlingens andliga intressen skulle ge akt på sig själva, så att de är goda föredömen. De skulle inte ge rum för avund, svartsjuka eller misstankar. De skulle alltid visa samma anda av kärlek, respekt och hänsyn, som de önskar finna hos sina syskon. Plikttroget skulle de uppmärksamma undervisningen i Guds ord. Undertryck varje form av ovilja och ovänlighet! Ryck upp varje bitterhetens rot! När osämja uppstår syskon emellan, skulle alltid Frälsarens råd strikt följas. Allt borde göras för att åstadkomma en försoning, men om parterna envist håller fast vid sina meningsskiljaktigheter, bör de för en tid avstängas från församlingsgemenskapen tills de kan komma överens. rätt

(241)Om det förekommer missförhållanden i församlingen bör varje medlem rannsaka sitt eget hjärta för att se om inte orsaken till misshälligheterna finns där. Andligt högmod, härsklystnad, begär efter ära och ställning, brist på självbehärskning, förutfattade meningar, vankelmod och bristande omdöme är allt sådant, genom vilket församlingen blir oroad och dess frid går förlorad. rätt

(241)Svårigheter vållas ofta av skvallerbärare, vars viskade antydningar och upplysningar förgiftar sinnena hos de intet ont anande och skiljer vänner åt. Orosstiftare understöds i sitt onda verk av dem, som med öppna öron (242) och onda hjärtan säger: ”Tala om det... och vi skall föra det vidare.” Denna synd skulle inte tolereras bland Kristi efterföljare. Inga kristna föräldrar skulle tillåta skvaller i familjekretsen eller nedsättande anmärkningar att fällas om andra församlingsmedlemmar. rätt

(242)Kristna skulle anse det som en kristen plikt att undertrycka avund och maktkamp. De skulle glädjas över sina syskons högre anseende eller större rikedom, även om de själva och vad de utförde kom att stå i skuggan. Det var stolthet och maktlystnad som utestängde Satan från himmelen. Detta onda är djupt rotat i vår fallna natur, och om det inte avlägsnas överskuggar det allt gott och ädelt, och ger istället onda frukter av t.ex. avund och kiv. rätt

(242)Vi skulle söka sann godhet hellre än storhet. De som äger Kristi sinne har en ödmjuk syn på sig själva. De är villiga att arbeta för församlingens renhet och tillväxt, redo att offra sina egna intressen och önskningar hellre än att orsaka osämja mellan trossyskon. rätt

(242)Satan försöker ständigt orsaka misstroende, fiendskap och elakhet bland Guds folk. Vi skall ofta frestas att anse våra rättigheter kränkta, fast det inte finns någon verklig orsak för sådana känslor. De som älskar sig själva högre än Kristus och hans verk sätter sina egna intressen i främsta rummet, och de kan gå nästan hur långt som helst för att bevaka och försvara dem. En del som anser sig kränkta av sina trossyskon anlitar hellre lagliga åtgärder än att följa Frälsarens råd. Även många som tycks vara samvetsgranna kristna hindras av högmod och självgodhet att privat gå till dem som de anser har handlat fel, tala med dem i Kristi anda, resonera igenom saken och be för varandra. Tvister, bråk och rättegångar trosförvanter emellan är en skam för (243) Guds verk. De som väljer en sådan väg utsätter församlingen för dess fienders åtlöje och får mörkrets makter att triumfera. De river på nytt upp Kristi sår och drar öppet förakt över honom. Genom att ignorera församlingens auktoritet visar de ringaktning för Gud, som gav församlingen dess auktoritet. rätt

(243)Paulus skriver till galaterna: ”Jag skulle önska att de män som uppvigla eder läte omskära sig ända till avstympning. I ären ju kallade till frihet, mina bröder; bruken dock icke friheten så, att köttet får något tillfälle. Fastmer mån I tjäna varandra genom kärleken. Ty hela lagens uppfyllelse ligger i ett enda budord, nämligen detta: 'Du skall älska din nästa som dig själv.' Men om I bitens inbördes och äten på varandra, så mån I se till, att I icke bliven uppätna av varandra. Vad jag vill säga är detta: Vandren i ande, så skolen I förvisso icke göra vad köttet har begärelse till.” (Gal. 5: 12-16.) rätt

(243)Falska lärare hade förkunnat för galaterna läror som stred mot Kristi evangelium. Paulus sökte påvisa och ändra dessa misstag. Han önskade helst att dessa falska lärare skulle skiljas från församlingen, men deras inflytande hade påverkat så många, att det tycktes riskfyllt att ingripa mot dem. Ett sådant ingripande kunde därför orsaka strid och splittring, som kunde bli ödeläggande för församlingens andliga intressen. Därför sökte han inpränta hos församlingsmedlemmarna betydelsen av att hjälpa varandra i kärlek. Han förklarade att lagens krav angående vårt förhållande till nästan uppfylls, när vi älskar varandra. Han varnade dem för att ge efter för hat och kiv, dela upp sig i olika partier och likt oskäliga djur bita och äta på varandra och därmed dra över sig olycka i denna tid och undergång i den tillkommande. Det fanns bara en väg att undvika detta fruktansvärt onda och det var, såsom aposteln uppmuntrade dem till, ”att vandra i ande”. De måste genom oavbruten bön söka den helige Andes ledning till kärlek och enhet. rätt

(244)(244) Ett hus som har kommit i strid med sig självt kan inte ha bestånd. När kristna strider med varandra, tar Satan kontrollen. Hur ofta har han inte lyckats att förstöra friden och enheten i församlingarna. Vilka starka motsättningar, hur mycket bitterhet och hat har inte sitt ursprung i rena bagateller! Hur många förhoppningar har inte skövlats, och hur många familjer har inte splittrats genom osämja och stridigheter! rätt

(244)Paulus varnade sina medkristna för att döma andra för deras fel, eftersom de själva begick lika stora synder. Han varnade dem i det han förklarade att ovänskap, kiv, avund, vrede, genstridighet, partisöndring och missunnsamhet är lika mycket köttets gärningar som vällust, äktenskapsbrott, dryckenskap och mord och kommer lika säkert att stänga himmelens port för den skyldige. rätt

(244)Jesus förklarar: ”Och den som förför en av dessa små som tro, för honom vore det bättre, om en kvarnsten hängdes om hans hals och han kastades i havet.” (Mark. 9: 42.) Vemhelst som medvetet förför eller genom sitt exempel vilseleder en Jesu lärjunge, gör sig skyldig till en stor synd. Vemhelst som gör honom till föremål för sladder och löje, sårar Jesus. Vår Frälsare lägger väl märke till allt ont som hans efterföljare utsätts för. rätt

(244)Hur straffades de, som i gamla tider ringaktade vad Gud avskilt för Sin egen räkning? Belsassar och hans tusen furstar profanerade Herrens gyllene kärl och prisade Babylons avgudar. Men den Gud som de visade förakt, var vittne till den syndiga handlingen. Mitt under deras skämt och stoj och medan de begick helgerånet, syntes en blek hand skriva mystiska bokstäver på palatsets vägg. Fyllda av skräck hörde konungen och hans hovmän sin dom tillkännages av den Högstes tjänare. rätt

(244)Må de som förtalar och bär falskt vittnesbörd mot Herrens tjänare komma ihåg, att Gud ser och hör allt. Deras baktal drabbar inte själlösa kärl utan människor som Kristus återlöst (245)/med sitt blod. Samma hand som skrev på väggen i Belsassars palats, nedtecknar också varje handling av orättvisa och förtryck som begås mot Guds folk. rätt

(245)Den heliga historien visar många slående exempel på Guds omsorg om de svagaste av Sina barn. Under Israels barns vandring genom öknen hade de trötta och svaga blivit efter det övriga folket och blev då överfallna och slagna av de fega och grymma amalekiterna. Efteråt drog Israel upp till strid mot amalekiterna och besegrade dem. ”Och Herren sade till Mose: Teckna upp detta till en åminnelse i en bok, och inprägla det hos Josua, ty jag skall så i grund utplåna minnet av Amalek, att det icke mer skall finnas under himmelen.” (2 Mos. 17: 14.) rätt

(245)Denna befallning upprepades av Mose strax före hans död, så att den inte skulle bli bortglömd av hans efterträdare: ”Kom ihåg vad Amalek gjorde mot dig på vägen, när I drogen ut ur Egypten, huru han, utan att frukta Gud, gick emot dig på vägen och slog din eftertrupp, alla de svaga som hade blivit efter, medan du var trött och utmattad. Därför, när Herren, din Gud, har låtit dig få ro för alla dina fiender runt omkring, i det land som Herren, din Gud, vill giva dig till besittning såsom din arvedel, skall du så utplåna minnet av Amalek, att det icke mer skall finnas under himmelen. Förgät icke detta.” (5 Mos. 25: 17-19.) rätt

(245)Om Gud på detta sätt straffade en hednisk nations grymhet, hur skall han då behandla dem som bekänner sig tillhöra hans folk (!) men som för krig mot sina egna, som är slitna och trötta tjänare i hans verk? Satan har stor makt över dem som ställt sig under hans kontroll. Det var översteprästerna och de äldste, folkets religiösa lärare, som var anförare för pöbelhopen, från domsalen ända till Golgata. Det finns sådana bland dem som idag bekänner sig efterfölja Kristus, som leds av samma anda som krävde att vår Frälsare skulle korsfästas. Må dessa onda tjänare komma ihåg, att till alla deras handlingar finns det ett vittne, en helig Gud som hatar all synd. Han skall dra deras gärningar till doms, även varje hemlig synd. rätt

(245)”Vi som äro starka äro pliktiga att bära de svagas skröpligheter och att icke leva oss själva till behag. Var och en av oss (246) må leva sin nästa till behag, honom till fromma och honom till uppbyggelse. Kristus levde ju icke sig själv till behag. . .” (Rom. 15: 1-3.) Såsom Kristus ömkade sig över oss och hjälpte oss i vår svaghet och syndfullhet, så skulle vi ha medlidande med andra och hjälpa dem. Många tyngs av tvivel och osäkerhet, de är svaga i tron och kan inte omfatta det osynliga. Men en vän som de kan se, kommer till dem i Kristi ställe, och han kan för dem bli en föreningslänk, som fäster deras svaga tro vid Gud. O, vilket välsignat arbete! Låt inte stolthet och själviskhet hindra oss från att göra det goda, om vi vill arbeta i Kristi namn och med en medlidsam och kärleksfull anda. rätt

(246)”Mina bröder, om så händer att någon ertappas med att begå en försyndelse, då mån I, som ären andliga människor, upprätta honom i saktmods ande. Och du må hava akt på dig själv, att icke också du bliver frestad. Bären varandras bördor; så uppfyllen I Kristi lag.” (Gal. 6: 1, 2.) Åter framläggs vår plikt klart och rakt på sak. Hur kan då de, som bekänner sig följa Kristus, så lättsinnigt tolka dessa inspirerade föreskrifter? För inte länge sedan fick jag ett brev, i vilket beskrevs ett tillfälle då en broder hade handlat indiskret. Fast detta hände för flera år sedan och gällde en bagatell, knappt värd att tänka på, påstod brevskriverskan att det hade för alltid förstört hennes förtroende för den brodern. Om denna syster inte gjort ännu större felsteg, vore det ett under, för den mänskliga naturen är mycket svag. Jag har umgåtts och umgås fortfarande med bröder och systrar, som gjort sig skyldiga till grava synder och som inte ens nu ser sina synder såsom Gud ser dem. Men Herren har tålamod med dessa och varför skulle då inte jag ha det? En dag skall han genom Sin Ande så påverka dem, att synden ter sig för dem liksom för Paulus ”till övermått syndig”. rätt

(246)Vi känner våra egna hjärtan så litet och har endast ringa förståelse för vårt behov av Guds nåd. Detta är orsaken till att vi har så litet av den ömma medkänsla som Jesus visar oss och som vi skulle visa (247) varandra. Vi skulle komma ihåg, att våra syskon är svaga och felande dödliga varelser liksom vi själva. Anta att en broder, därför att han inte vakade, har övervunnits av frestelsen och i motsats till sitt vanliga beteende gjort ett felsteg. Hur skall vi behandla honom? Från Bibeln vet vi att människor som Gud använt till att utföra stora och goda verk begick svåra synder. Herren lät dem inte förbli ostraffade, men han förkastade inte heller Sina tjänare. När de ångrade sig, förlät han dem nådefullt och uppenbarade för dem Sin närvaro och verkade genom dem. Låt oss fattiga, svaga, dödliga människobarn betänka hur stort vårt eget behov av barmhärtighet och tålamod både från Gud och våra syskon är! Låt oss vara varsamma i våra domar över andra. Vi skulle ge akt på apostelns förmaning: ”... då mån I, som ären andliga människor, upprätta honom i saktmods ande. Och du må hava akt på dig själv, att icke också du bliver frestad.” (Gal. 6: 1.) Vi kan själva falla för frestelsen och då behöver vi allt det överseende som vi tillråds att visa överträdaren. ”... ty med den dom varmed I dömen skolen I bliva dömda, och med det mått som I mäten med skall ock mätas åt eder.” (Matt. 7: 2.) rätt

(247)Aposteln varnar den självständige och självsäkre: ”Om någon tycker sig något vara, fastän han intet är, så bedrager han sig själv. . . . Ty var och en har sin egen börda att bära.” (Gal. 6: 3, 5.) Den som anser sig vara överlägsen sina syskon i omdöme och erfarenhet och föraktar deras råd och förmaningar, visar att han hamnat i en farlig villfarelse. Hjärtat är ett bedrägligt ting. Han borde pröva sin karaktär och sitt liv med Bibelns måttstock. Guds ord avslöjar ofelbart en människas vägar. Oavsett de många inflytanden som splittrar och distraherar sinnet, skall de som ärligt söker Gud ledas in på den rätta vägen. Varje människa står eller faller slutligen för sig själv och inte beroende på det partis åsikt som stöder eller motarbetar henne. Hon är inte heller beroende av någon människas dom, utan endast av sin egen (248) verkliga karaktär, såsom Gud ser henne. Församlingen kan varna, råda och förmana, men den kan inte tvinga någon att välja den rätta vägen. Var och en som fortsätter att ringakta Guds ord måste bära sin egen börda, svara för sig själv inför Gud och bära följderna av sin livsföring. rätt

(248)Herren har i sitt ord gett oss bestämda och tydliga instruktioner genom vilka vi, om vi följer dem, kan bevara enhet och harmoni i församlingen. Bröder och systrar, följer ni dessa råd? Läser ni Bibeln och är ni Ordets görare? Strävar ni efter att uppfylla Kristi bön om att hans efterföljare skulle vara ”ett”? ”Ståndaktighetens och tröstens Gud give eder att vara ens till sinnes med varandra i Kristi Jesu efterföljelse, så att I endräktigt och med en mun prisen vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader.” (Rom. 15: 5, 6.) ”Låten fullkomna eder, låten förmana eder, varen ens till sinnes, hållen frid då skall kärlekens och fridens Gud vara med eder.” (2 Kor. 13: 11.) rätt

nästa kapitel