Godtagbar bekännelse

(635)”Den som döljer sina överträdelser går det ej väl, den som bekänner och överger dem får barmhärtighet.” (Ordspr. 28:13) rätt

(635)Villkoren för att uppnå Guds barmhärtighet är enkla, rättfärdiga och förnuftiga. Herren kräver inte att vi gör någon svår sak, för att vi skall få förlåtelse för vår synd. Vi behöver inte göra långa, tröttande pilgrimvandringar eller smärtsamma botövningar, för att kunna anbefalla våra själar till himlens Gud eller för att sona våra överträdelser, utan den som bekänner och förlåter sin synd skall få nåd. Detta är ett dyrbart löfte, som har getts till fallna människor, för att uppmuntra dem till att lita på kärlekens Gud och söka efter evigt liv i Hans rike. rätt

(635)Vi läser att Daniel, Guds profet, var en ”högt älskad man” av himlen. Han hade en hög position vid (636) Babylons hov och tjänade och ärade Gud lika mycket i framgång som i prövningar. Trots detta ödmjukade han sig själv och bekände sin synd och sitt folks synd. Med djup sorg i sitt hjärta erkände han: ”Vi har syndat och gjort orätt, varit ogudaktiga och upproriska. Vi har vänt oss bort från dina bud och föreskrifter. Vi har inte lyssnat till dina tjänare profeterna, som talade i sitt namn till våra kungar, furstar och fäder och till allt folket i landet. Du, Herre, är rättfärdig, men vi har dragit skam över oss. Så är det i dag med Juda män och Jerusalems invånare och hela Israel, både de som bor nära och de som bor långt borta i alla länder, dit du har fördrivit dem därför att de var trolösa mot dig.” (Dan. 9:5- 8) rätt

(636)Daniel försökte inte att ursäkta sig själv eller sitt folk inför Gud, utan i sin själs ödmjukhet och ånger bekände han hela omfattningen av deras överträdelser och fel och försvarade Guds handlingar som rättfärdiga mot ett folk, som inte hade satt något värde på Hans krav och inte ville dra nytta av Hans enträgna böner. rätt

(636)Det är i dag ett stort behov av en sådan uppriktig, innerlig ånger och bekännelse. De, som inte har ödmjukat sina själar inför Gud i bekännelse av sin skuld, har ännu inte levt upp till det första villkoret för att blir godtagna. Om vi inte har erfarit den ånger, som vi aldrig kan ångra och inte har bekänt vår synd med själens sanna ödmjukhet och med en förkrossad ande och avskytt vår ogudaktighet, har vi aldrig uppriktigt sökt efter förlåtelse för våra synder. Och om vi aldrig har sökt, har vi aldrig funnit Guds frid. Den enda orsaken till att vi inte har fått förlåtelse för tidigare synder, är att vi inte vill ödmjuka våra stolta hjärtan och rätta oss efter villkoren i sanningens ord. Det finns tydlig undervisning i den här frågan. Syndabekännelse, oavsett om den är offentlig eller privat, bör komma från hjärtat (637) och uttryckas av fri vilja. Den skall inte krävas av syndaren. Den skall inte göras på ett respektlöst och likgiltigt sätt eller pressas fram av dem, som inte har någon verklig känsla för syndens avskyvärda karaktär. Den bekännelse som är blandad med tårar och sorg och som väller fram ur själens innersta, finner vägen till den gränslöst medkännande Guden. Psalmisten säger: ”Herren är nära dem som har ett förkrossat hjärta och frälsar dem som har en bedrövad ande.” (Ps. 34:19) rätt

(637)Det är alltför många bekännelser, som liknar Faraos, när han led under Guds domar. Han erkände sin synd för att undgå ytterligare straff, men vände tillbaka till sitt trots mot himlen så snart plågorna upphörde. Balaks bekännelse var av liknande karaktär. Skrämd av ängeln som stod på hans väg med draget svärd, bekände han sin skuld, för att han inte skulle mista sitt liv. Det var inte någon äkta ånger över synden, ingen vilja till förkrosselse, ingen avsky mot det onda och inte något värde eller någon kraft i hans bekännelse. Judas Iskariot gick tillbaka till prästerna efter att ha förrått sin Herre och utbrast: ”Jag har syndat och förrått oskyldigt blod.” (Matt. 27:4) Men hans bekännelse var inte av en sådan karaktär, att den skulle kunna överlämna honom till Guds barmhärtighet. Den var framtvingad från hans skyldiga själ genom en fruktansvärd känsla av fördömelse och en fruktan för en väntande dom. De konsekvenser som skulle drabba honom, drev fram detta erkännande av hans stora synd. Det var ingen djup, förkrossande sorg i hans själ över att han hade överlämnat Guds Son till att bli hånad, torterad och korsfäst därför att han hade förrått Israels Helige till onda och hänsynslösa människors händer. Hans bekännelse hade framkallats enbart av ett själviskt och förmörkat hjärta. rätt

(637)Efter det att Adam och Eva hade tagit den förbjudna frukten, uppfylldes de av en skam och rädsla. Allra först var deras enda tanke hur de skulle kunna dölja sin synd för Gud och undgå dödens fruktansvärda straff. När Herren (638) frågade ut dem om deras synd, svarade Adam med att lägga skulden delvis på Gud och delvis på sin ledsagerska: ”Kvinnan som du har satt vid min sida, hon gav mig av trädet, och jag åt.” (1 Mos. 3:12) Kvinna gav ormen skulden och sade: ”Ormen förledde mig och jag åt.” (I Mos. 3:13) ”Varför skapade du ormen? Varför lät du honom komma in i Eden?” Det var de frågor som låg i hennes ursäkt för hennes synd och därigenom lade hon ansvaret för deras fall på Gud. Egenrättfärdigheten härstammar från lögnens fader och har utövats av alla Adams söner och döttrar. Denna sorts erkännande har inte inspirerats av den gudomlige Anden och kommer inte att vara godtagbar för Gud. Sann ånger kommer att få en människa att själv bära sin skuld och erkänna den utan bedrägeri eller hyckleri. Liksom den stackars publikanen, som inte ens lyfte blicken mot himlen, kommer han att slå sig för sitt bröst och utbrista: ”Gud, var nådig mot mig, syndare.” (Luk. 18: 13) De, som bekänner sin skuld kommer att bli rätttfärdiggjorda, ty Jesus kommer att hänvisa till Sitt blod, till förmån för den själ, som ångrar sig. rätt

(638)Det finns inget förnedrande för människan i att böja sig ned inför sin Skapare och bekänna sina synder och enträget be om förlåtelse på grund av en korsfäst och uppstånden Frälsares förtjänster. Det är ädelt att bekänna dina fel inför Honom, som du har sårat genom överträdelse och uppror. Det upphöjer dig inför människor och änglar, ty ”var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad”. (Matt. 23:12) Men den, som böjer knä inför fallna människor och i bekännelser öppnar sitt hjärtas dolda tankar och föreställningar, vanärar sig själv genom att nedvärdera sin manlighet och förringa varje ädel instinkt i sin själ. Genom att någon avslöjar sitt livs synder för en präst, fördärvad av vin och tygellöshet, försvagas hans karaktär och till följd av detta förorenas han. I hans tankar förringas Gud till likhet med syndiga människor, ty prästen står som en Guds representant. Det är denna förnedrande bekännelse från människor inför fallna människor (639) som medverkar till den växande ondska, som besmittar världen och gör den lämplig för slutgiltig utplåning. rätt

(639)Aposteln säger: ”Bekänn alltså era synder för varandra och be för varandra så att ni blir botade.” (Jak. 5:16) Detta skriftställe har tolkats så att man skall gå till prästen för att få förlåtelse för sina synder, men så skall det inte uppfattas. Bekänn dina synder inför Gud, som är den ende som kan förlåta och era fel för varandra. Om du har förolämpat din vän eller granne skall du erkänna dina fel och det är hans plikt att förlåta dig. Sedan måste du söka Guds förlåtelse ty den bror du har förolämpat är Guds egendom och om du sårar honom, har du syndat mot hans Skapare och Frälsare. Fallet skall överhuvudtaget inte föras till prästen, utan till den ende sanne Medlaren, vår store Överstepräst, ”som blev frestad i allt liksom vi, men utan synd” och ”som kan ha medlidande med våra svagheter” och är i stånd till att rena från all orättfärdighet. (Hebr. 5:15) rätt

(639)När David syndade mot Uria och hans hustru, bad han Gud om förlåtelse. Han förklarar: ”Det är mot dig jag har syndat och gjort det som är ont i dina ögon.” (Psalm 51:6) Allt ont som utövas mot andra, når tillbaka från den skadade till Gud. Därför söker David förlåtelse, inte från en präst, utan från människans Skapare. Han ber: ”Gud, var mig nådig enligt din godhet, utplåna mina överträdelser enligt din stora barmhärtighet.” (Psalm 51:4, 3) rätt

(639)Sanningsenlig bekännelse har alltid en särskild karaktär och erkänner särskilda synder. De skall vara av ett sådant slag, som endast förs fram inför Gud eller de kan vara fel som bör bekännas för enskilda personer, som var för sig har lidit skada av dem, eller de kan vara av generellt slag som bör bli kända av människorna i församlingen. Men alla bekännelser bör vara avgränsade och mycket tydliga genom att de erkänner just de synder som man gjort sig skyldig till. rätt

(640) När Israel underkuvades av ammoniterna, vädjade det utvalda folket i en bön inför Gud, som illustrerar den sanna bekännelsens bestämda karaktär: ”Då ropade Israels barn till HERREN och sade: ´Vi har syndat mot dig, för vi har övergivit vår Gud och tjänat baalerna´. Men HERREN sade till Israels barn: ´När ni blev förtryckta av egyptierna, amoréerna, ammoniterna, filisteerna ... , då ropade ni till mig, och jag frälste er från deras hand. Men ni har övergivit mig och tjänat andra gudar. Därför vill jag inte längre rädda er. Gå och ropa till de gudar som ni har utvalt. Må de rädda er i er nöd´. Då sade Israels barn till Herren: ´ Vi har syndat! Gör du med oss, det som är rätt inför dina ögon. Men befria oss denna gång´. Därefter skaffade de bort ifrån sig de främmande gudarna och tjänade HERREN. Då kunde han inte längre se Israels nöd.” (Dom. 10:10- 16) rätt

(640)Bekännelse kommer inte att vara godtagbar för Gud utan uppriktig ånger och reformation. Det måste bli avgjorda förändringar i livet. Allt som är kränkande mot Gud måste läggas bort. Detta kommer att vara resultatet av äkta sorg över synd. Paulus säger, i samband med arbetet med ångern: ”Se, just detta att ni greps av sorg efter Guds vilja, vilken hängivenhet har inte det fört med sig bland er, vilka ursäkter, vilken upprördhet, vilken fruktan, vilken längtan, vilken iver och vilken bestraffning! På allt sätt har ni visat att ni är oskyldiga i den här saken.” (2 Kor. 7:11) rätt

(640)Under Samuels dagar vandrade Israels barn bort från Gud. De led till följd av synd. De hade nämligen förlorat sin tro på Gud, förlorat sin förmåga att urskilja an Hans kraft och visdom till att leda nationen, förlorat sin tillit till Hans förmåga till att skydda och försvara Hans sak. De vände sig bort från universums store Härskare och ville bli styrda som (641) folken omkring dem. Innan de fann frid gjorde de denna bestämda bekännelse: ”vi till alla våra andra synder lagt det onda att vi har begärt att få en kung.” (1 Samö 12:19) Just den synd de hade blivit medvetna om, skulle bekännas. Deras otacksamhet gjorde deras själar beklämda och skilde dem från Gud. rätt

(641)När synden har grumlat de moraliska begreppen, ser den felande inte sin karaktärs brister och inser inte heller det onda han har gjort. Om han inte överlämnar sig till den Helige Andes överbevisande kraft, förblir han delvis blind för sin synd. Hans bekännelser är inte uppriktiga och allvarliga. För varje bekännelse av sin skuld lägger han till ett försvar som ursäkt för sitt sätt att handla och förklarar att om det inte var för vissa omständigheters skull, skulle han inte ha gjort det eller det, som han tillrättavisats för. Exemplen i Guds ord på äkta ånger och ödmjukhet avslöjar emellertid en bekännelsens ande, i vilken det inte finns någon ursäkt för synd eller försök till att rättfärdiga sig själv. rätt

(641)Paulus försökte inte skydda sig själv. Han målar sin synd i dess mörkaste nyanser och försöker inte förringa sin skuld. Han säger: ”Många av de heliga spärrade jag in i fängelse, sedan jag fått fullmakt till det från översteprästerna. Och när man ville avrätta dem, röstade jag för det. Och överallt i synagogorna straffade jag dem gång på gång och tvingade dem att häda. Ja, i mitt vilda raseri förföljde jag dem till och med i utländska städer.” (Apg. 26: 10-11) Han tvekade inte att förklara ”att Kristus Jesus har kommit till världen för att frälsa syndare - och bland dem är jag den störste.” (1 Tim. 1:15) rätt

(641)Det ödmjuka och brustna hjärtat, lågmält på grund av äkta ånger, kommer att uppskatta något av Guds kärlek och dess pris på Golgata. Som en son gör en bekännelse inför en älskande far, så kommer den sant ångrande att lägga fram alla sina synder inför Gud. Och det står skrivet: ”Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.” (1 Joh. 1:9)

nästa kapitel