Våra plikter mot trons egna

(269)Nya sabbatshållare
Det finns två klasser av fattiga som vi alltid har omkring oss – de som ruinerar sig själva genom sina egna självständiga handlingar och fortsätter i sina överträdelser och de som för adventbudskapets skull har kommit i svåra omständigheter. Vi skall älska vår nästa som oss själva, och mot båda dessa klasser skall vi göra vad rätt är under Guds ledning och råd. rätt

(269)Det råder ingen tvekan när det gäller Guds fattiga. Var och en av dem skall få hjälp när det är till deras gagn. rätt

(269)Gud önskar att Hans folk skall uppenbara för en syndfull värld, att Han inte har lämnat dem att gå under. Särskilt skulle man bemöda sig om att hjälpa dem som för adventbudskapets skull har drivits bort från sina hem och måste lida. Allt mer och mer kommer det att behövas stora, öppna, generösa hjärtan, som är villiga att försaka sig själva och ta sig an dem som Gud älskar. De fattiga bland Guds folk får inte lämnas utan att någon hjälper dem att fylla deras behov. Man måste finna något sätt på vilket de kan förtjäna sitt uppehälle. En del behöver lära sig att arbeta. Andra arbetar hårt och tar ut det yttersta av sina krafter för att försörja sina familjer, och de behöver särskilt bistånd. Vi skulle intressera oss för dessa fall och hjälpa dem att få en tryggad ställning. Det borde finnas en fond till hjälp för sådana värdiga, fattiga familjer, som älskar Gud och helgar Hans bud. rätt

(269)Det är viktigt att de medel som behövs för detta verk, inte ges ut på annat. Det är skillnad på om vi hjälper de fattiga, som genom att lyda Guds bud nu är behövande (270) och lidande, eller om vi försummar dessa för att hjälpa dem som trampar Guds lag under fötterna. Och Gud lägger märke till denna skillnad. Den som helgar Guds sabbat skulle inte gå förbi Herrens lidande och behövande för att i stället hjälpa dem som fortsätter att överträda Guds lag, dessa som är uppfostrade till att söka hjälp hos vem helst som vill bistå dem. Det är inte det rätta slaget av missionsarbete. Det är inte i överensstämmelse med Herrens plan. rätt

(270)Varhelst en församling bildas, bör dess medlemmar trofast hjälpa de behövande bland de troende. Men de får inte stanna vid det. De skall också hjälpa andra, oavsett den tro dessa har. Som resultat av ett sådant arbete kommer några av dem att ta emot adventbudskapet. rätt

(270)De fattiga, de sjuka och de gamla
”Om någon fattig finnes hos dig, en av dina bröder inom någon av dina städer i det land som Herren, din Gud, vill giva dig, så skall du icke förstocka ditt hjärta och tillsluta din hand för denne din fattige broder, utan du skall gärna öppna din hand för honom och gärna låna vad han behöver i sin brist. Tag dig till vara, så att icke den onda tanken uppstår i ditt hjärta: ’Det sjunde året, friåret är nära’, och att du så ser med ont öga på din fattige broder och icke giver honom något; han kan då ropa över dig till Herren, och så kommer synd att vila på dig. Gärna skall du giva åt honom, och ditt hjärta skall icke vara motvilligt, när du giver åt honom, ty för en sådan gåvas skull skall Herren, din Gud, välsigna dig i alla dina verk, i allt vad du företager dig. Fattiga skola ju aldrig saknas i landet, därför bjuder jag dig och säger: Du skall gärna öppna din hand för din broder, för de arma och fattiga som du har i ditt land.” (5 Mos. 15:7-11.) rätt

(271)(271) Genom olika omständigheter har en del som älskar och lyder Gud blivit fattiga. En del är inte aktsamma, de vet inte hur de skall handha pengar. Andra har blivit fattiga på grund av sjukdom och motgångar. Vad än orsaken må vara, är de behövande, och att hjälpa dem är en viktig gren av missionsarbetet. rätt

(271)Alla våra församlingar skulle sörja för sina egna fattiga. Vår kärlek till Gud skall ta sig uttryck i att vi gör gott mot de behövande och lidande bland trons husfolk, vars behov har kommit till vår kännedom och som behöver vår omsorg. Varje människa har en särskild skyldighet mot Gud att ge Hans värdiga fattiga ett särskilt medlidande. Vi får under inga förhållanden gå förbi dessa. rätt

(271)Paulus skrev till korintierna: ”Vi vilja meddela eder, kära bröder, huru Guds nåd har verkat i Macedoniens församlingar. Fastän de hava varit prövade av svår nöd, har deras överflödande glädje, mitt under deras djupa fattigdom, så flödat över, att de av gott hjärta hava givit rikliga gåvor. Ty de hava givit efter sin förmåga, ja, över sin förmåga, och det självmant; därom kan jag vittna. Mycket enträget bådo de oss om den ynnesten att få vara med om understödet åt de heliga. Och de gåvo icke allenast vad vi hade hoppats, utan sig själva gåvo de, först och främst åt Herren, och så åt oss, genom Guds vilja. Så kunde vi uppmana Titus att han skulle fortsätta såsom han hade begynt och föra jämväl detta kärleksverk bland eder till fullbordan.” (2 Kor. 8:1-6.) rätt

(271)Det hade varit hungersnöd i Jerusalem, och Paulus visste att många av de kristna hade förskingrats, och att de som var kvar säkerligen var berövade mänsklig medkänsla och utsatta för religiös fientlighet. Därför uppmanade han församlingarna att sända ekonomiskt understöd till dessa bröder i Jerusalem. Summan som insamlades översteg apostlarnas förväntan. Tvingade av Kristi kärlek gav de troende frikostigt, och de var glada över att de på detta sätt kunde ge uttryck för sin kärlek till (272) Frälsaren och till sina trossyskon. Detta är enligt Guds ord den äkta grunden för barmhärtighet. rätt

(272)Uppgiften att sörja för våra gamla bröder och systrar som inte har något hem, är ständigt aktuell. Vad kan vi göra för dem? Jag har flera gånger upprepat vad Herren har sagt mig: Det bästa är inte att upprätta institutioner för vården av de gamla och samla dem alla på samma plats. Inte heller skulle man sända bort dem för att få vård. Låt varje familj ta hand om sina släktingar. Om detta inte är möjligt, tillfaller uppgiften församlingen, och denna skall ta emot den som en plikt och en förmån. Alla som äger Kristi anda betraktar de svaga och gamla med särskild respekt och ömhet. rätt

(272)Gud tillåter att det i varje församling finns några av Hans fattiga. De är alltid ibland oss, och Herren lägger på församlingsmedlemmarna ett personligt ansvar att sörja för dem. Vi får inte lägga vårt ansvar på andra. Mot dem som är inom våra egna led skall vi visa samma kärlek och sympati som Kristus skulle ha visat om Han varit i vårt ställe. På detta sätt fostras vi till att bli redo att verka i Kristi led. rätt

(272)Predikanten skulle undervisa de olika familjerna om, och stimulera församlingen till, att ta vård om sina egna sjuka och fattiga. Han skulle tillvarata de möjligheter som Gud gett åt folket och nyttja dem i verksamheten. Om en församling överbelastas på detta område, skulle andra församlingar komma till dess hjälp. Församlingsmedlemmarna skall visa takt och skarpsinne, när de sörjer för detta Herrens folk. De skulle försaka lyx och onödiga prydnader för att kunna göra det trevligt för de behövande. När de gör detta praktiserar de uppmaningen i Jes. 58, och får del av den välsignelse som utlovats där.

nästa kapitel