Vittnesbörd för Församlingen, Band 7 kapitel 32. Från sida 171 | ren sida tillbaka |
(171)(171) Med bilden på vinträdet och dess grenar åskådliggörs Kristi förhållande till Sina efterföljare och efterföljarnas inbördes förhållande. Grenarna hör alla ihop, ändå är envar en individ, som inte skall uppgå i någon annan. Alla äger samma slags förbindelse till vinträdet och är beroende av det, för att överleva, växa till och bära frukt. De förmår icke att upprätthålla varandra. Var och en måste personligen vara fäst vid vinträdet. Och medan grenarna liknar varandra, uppvisar de också olikheter. Deras enhet består av deras gemensamma anknytning till vinträdet, och genom alla visas vinträdets liv, ehuru inte på samma sätt i varje enskilt fall. rätt (171)Med åskådningsexemplet följer en lärdom, både för enskilda kristna och de institutioner, som är upptagna av att tjäna Gud. I sitt inbördes förhållande skall var och en bibehålla sin individualitet. Den inbördes föreningen beror på föreningen med Kristus. I Honom är varje institution förenad med de andra, samtidigt som dess identitet inte uppgår i en annans. rätt (171)Det har stundom hävdats, att Guds sak bättre skulle gynnas genom att slå ihop våra förlagshus, alltså praktiskt taget ställa dem under en ledning. Herren har dock visat, att så skall det inte vara. Han har inga planer på, att centralisera makten i händerna på ett fåtal personer, eller att lägga en institution under en annans kontroll. rätt (171)Vår verksamhet har visats för mig, från sin begynnelse, som en liten, väldigt liten, å. För profeten Hesekiel framställdes vatten, som rann ”fram under husets tröskel på östra sidan”,”söder (172) om altaret.” Läs Hesekiel 47. Lägg särskilt märke till vers 8: ”Då sade han till mig: ’Detta vatten rinner fram mot den östra delen av landet och flyter ner över Hedmarken och sedan ut i havet. Vattnet som bröt fram rinner till havet, och vattnet blir då sunt.” Alltså visades det för mig, att vår verksamhet skulle utvidgas mot öst och väst, till öarna i havet och till världens alla delar. I takt med att verksamheten växer, kommer stora intressen att behöva tas om hand. Verket skall inte centreras till en bestämd plats. Människor resonerar som så, att det är enklare att bygga upp verksamhetsintressen där arbetet redan vunnit form och inflytande, men misstag har begåtts härvidlag. Styrka och utveckling beror på, att man bär sina bördor. Och om arbetarna på olika ställen till stor del slipper ifrån ansvar betyder det, att de försätts i omständigheter, som hindrar deras karaktärsutveckling samt gör dem svagare. Verksamheten är Herrens, och Han vill inte att kraft och effektivitet skall koncentreras till en bestämd plats. Låt därför varje institution kvarstå oberoende, så att den kan förverkliga Guds plan under Hans ledning. rätt (172)Stadgande (173)Det har aldrig varit Herrens avsikt, att arbetarna vid Hans institutioner skall vända sig till eller förtrösta på människor. Han önskar, att de i allt skall vara beroende av Honom. rätt (173)Våra förlagshus får aldrig stå i ett dylikt inbördes förhållande, att ett skall ha makten att diktera driften av ett annat. När så stor makt läggs i händerna på ett fåtal personer, anstränger sig Satan intensivt för att omtöckna omdömet, införa felaktiga grundsatser för agerandet, att introducera ett oriktigt förfarande. Härigenom kan han inte endast fördärva en institution, utan med hjälp av denna ta kontrollen över andra och ge verksamheten på avlägsna platser en osund inriktning. Således sprids det onda inflytandet vida omkring. Låt varje institution ha kvar sitt moraliska oberoende, och bedriva sitt arbete på sitt eget fält. Låt arbetarna vid varje förlag känna, att de skall uträtta sitt verk fullt synliga för Gud, Hans heliga änglar och de icke fallna världarna. rätt (173)Skulle en institution införa ett oriktigt förfaringssätt, låt då inte en annan institution bli fördärvad. Låt den försvara grundsatserna, som formulerades vid dess inrättande, och föra verket vidare i samklang med dessa principer. Varje institution bör eftersträva, att arbeta i samklang med alla andra så långt det stämmer överrens med rättfärdigheten; men längre än så skall ingen gå på konsolideringens väg. rätt (173)Rivalitet (174)Föreståndarna vid våra institutioner skall aldrig, på minsta vis, försöka att utnyttja varandra. Sådana ansatser är en styggelse för Gud. Förslagenhet i affärer, försök att sko sig på motparten, är en felaktighet som Han icke tolererar. Varje försök, att upphöja en institution på en annans bekostnad, är fel. Varje kritik eller antydan, som kan försvaga en institutions eller dess anställdas anseende, går emot Guds vilja. Det är Satans anda, som väcker dylika försök till liv. Väl det är ett faktum, verkar det som surdeg samt fördärvar de anställda och gäckar Guds avsikt för Sin institution. rätt (174)Samarbete (174)Varken konsolidering, eller tävlan eller klander, utan samverkan, ingår i Gods plan för Sina institutioner, så att ”hela kroppen [får] sin tillväxt. Så byggs kroppen upp i kärlek, och den fogas samman och hålls ihop genom det stöd som varje led ger, alltefter den kraft som är utmätt åt varje särskild del.” ”Så byggs kroppen upp i kärlek”. Ef. 4:16. rätt |