Upphovsmannen

(176)(176) Gud vill, att människor skall ha ett personligt förhållande till Honom. Vid allt Sitt handlande med människor erkänner han principen om personligt ansvar. Han försöker att uppamma till insikt om personligt ansvar och få förståelse för behovet av personlig vägledning. Han skänker Sina gåvor till människor till var och en individuellt. Varje person har gjorts till förvaltare av ett heligt förtroende; var och en skall infria detta förtroende enligt Givarens anvisning; och var och en måste avlägga räkenskap inför Gud. rätt

(176)Vid allt detta söker Gud att anknyta människan till Gudomen, så att människan genom denna anknytning går att förvandla till likhet med Gudomen. Då blir grundregeln om kärlek och godhet en del av hennes natur. Satan, som försöker att omintetgöra detta syftemål, verkar fortgående för att uppamma beroende på människor, för att göra människor trälar åt människor. När han härigenom lyckas med att vända bort uppmärksamheten från Gud, ingjuter han sina egna principer – själviskhet, avsky och strid. rätt

(176)Vid allt vårt handlande med varandra vill Gud, att vi noga försvarar principen om personligt ansvar mot och beroende på Honom. Detta är en grundregel, som särskilt våra bokförlag bör hålla för ögonen vid sitt handlande med författare. rätt

(176)Somliga har hävdat, att författare inte har rätt till att äga förvaltarskapet till sina egna verk; att de bör skänka bokförlaget eller konferensen herraväldet över sina verk; och att de inte bör göra anspråk på en del i vinsten, förutom ersättning för utlägg i samband med framtagandet av manuskriptet; att vinsten bör tillfalla konferensen eller förlagshuset, som skall bestämma dess fördelning ibland (177) diverse behövande verksamhetsgrenar. Alltså skulle författarens förvaltarskap av sitt verk helt överföras från honom själv till andra. rätt

(177)Gud betraktar dock inte saken så. Förmågan att skriva en bok är, liksom varje annan talang, en gåva från Honom, för vars utveckling och förbättring innehavaren är ansvarig inför Gud; och han skall satsa avkastningen under Herrens ledning. Låt oss hålla i minnet, att det inte är vår personliga egendom, som anförtros åt oss att använda som investering. Om den det vore, skulle vi kunna påstå att den överlåtits åt vårt avgörande; då kunde vi lika gärna överföra vårt ansvar på andra, och lägga vårt förvaltarskap i deras famn. Men så kan ej göras, ty Herren har gjort oss till Sina personliga förvaltare. Vi ansvarar för att själva satsa dessa medel. Våra egna hjärtan skall vara helgade; våra händer skall ha något att förmedla av inkomsterna som Gud anförtror åt oss, allteftersom omständigheterna så kräver. rätt

(177)Det vore lika förnuftigt för konferensen eller bokförlaget, att ta herraväldet över intäkten som en broder får från sina hus eller landegendomar, som att lägga beslag på det som kommer genom hans tankeverksamhet. rätt

(177)Det ligger heller inget rimligt i påståendet, att eftersom en anställd vid bokförlaget erhåller lön för sin möda, tillhör hans kroppsliga, mentala och själsliga krafter helt och hållet institutionen, som då har rätt till alla verk från hans penna. Efter arbetsdagens slut vid institutionen står arbetarens tid under hans kontroll. Denna tid kan han bruka efter eget behag, så länge som detta bruk inte kolliderar med hans plikt mot institutionen. Vad beträffar det, som han måhända alstrar under dessa timmar, svarar han inför sitt samvete och inför Gud. rätt

(177)Ingen större oförskämdhet går att visa Gud, än att en person ställer en annan persons kunnande under sin absoluta (178) kontroll. Detta onda mildras ej av faktumet, att vinsten från transaktionen tillägnas Guds sak. Genom sådana arrangemang skiljs sålunda personen, som låter sig styras av en annan person, från Gud och utsätts för frestelse. När han överför ansvaret för sitt förvaltarskap till andra människor, och gör sig beroende av deras omdöme, sätter han människor i Guds ställe. De, som försöker att åstadkomma detta skifte i ansvarsfrågan, är blinda för utfallet av sitt handlande, men Gud har tydligt redogjort det för oss. Han säger: ”Förbannad är den man som förtröstar på människor och söker sin styrka i det som är kött”. Jer. 17:5. rätt

(178)Se till, att inga författare utsätts för övertalningsförsök, för att de skall antingen ge bort eller sälja sin rätt till böckerna de skrivit. Ge dem en skälig del i vinsten på deras verk; låt dem sedan betrakta sina medel som ett förtroende från Gud, som de skall handha enligt den visdom Han skänker dem. rätt

(178)De, som besitter förmågan att skriva böcker, bör inse sin förmåga att satsa vinsten, som de erhåller. Medan det är rätt att de lägger en del i förrådshuset, för att täcka sakens allmänna utgifter, bör de känna det som en plikt att göra sig medvetna om verkets behov, och sedan de bett Gud om klokskap, bör de personligen fördela sina medel där behovet är som störst. Låt dem gå före i samband med något behjärtansvärt ändamål. Om deras sinnen styrs av den Helige Ande, kommer de att besitta klokhet till att bli varse, var medel krävs, och när de avhjälper detta behov, kommer de att bli storligen välsignade. rätt

(178)Om Herrens plan hade följts, skulle nu ett annorlunda sakernas tillstånd existera. Så mycket medel skulle inte ha lagts ut på några få orter, vilket medfört väldigt små resurser att satsa på många, många orter, där sanningens fana aldrig höjts. rätt

(179)(179) Våra förlagshus bör ta sig i akt, så att de inte vid sitt bemötande av Guds arbetare låter felaktiga grundsatser sätta sig i förarsätet. Om det på institutionen finns personer, vars hjärtan inte leds av den Helige Ande, kommer de förvisso att leda in arbetet på galna spår. Vissa, som bekänner sig till att vara kristna, betraktar affärsangelägenheterna sammanlänkade med Herrens verk som något väsensskilt från religiösa göranden. De säger: ”Religion är religion, affärer är affärer. Vi är fast beslutna, att göra det vi sysslar med till en stor framgång, och vi tänker nyttja varje tänkbar fördel för att främja just denna verksamhetsgren.” Alltså sätts planer, som går på tvärs mot sanning och rättfärdighet, i verket med den ursäkten, att det och det måste göras därför att det är ett gott verk och kommer att främja Guds saks vidare utveckling. rätt

(179)Människor, som på grund av själviskhet blivit inskränkta och kortsynta, anser det vara sin förmånsrätt att begränsa svängrummet för just dem, som Gud använder för att sprida det ljus, som han har skänkt dem. Genom förtryckande planer har anställda, som borde stå fria i Gud, belagts med restriktioner av dem, som blott varit deras medarbetare. Allt detta bär den mänskliga stämpeln, inte den gudomliga. Det är människors påhitt, som leder till orättvisa och förtryck. Guds sak är fri från minsta antydan till orättvisa. Gud försöker icke, att uppnå fördelar genom att beröva medlemmarna av Sin familj deras individualitet eller deras rättigheter. Herren ställer Sig aldrig bakom godtycklig myndighetsutövning, och Han är heller ingen tillskyndare av själviskhet eller lurendrejeri. För Honom är alla dylika bruk vedervärdiga. rätt

(179)Han tillkännager: ”jag. . . hatar orättfärdigt rov.” ”. . . i ditt hem skall du inte ha två slags efamått, ett stort och ett litet. Full och rätt vikt skall du ha. Fullt och rätt efamått skall du också ha . . . För HERREN, din Gud, avskyr alla (180) som gör orätt på detta sätt.” Jes. 61:8; 5 Mos. 25:14-16. rätt

(180)”Han har kungjort för dig, o människa, vad gott är. Vad begär väl HERREN av dig annat än att du gör det som är rätt, att du älskar barmhärtighet och vandrar i ödmjukhet med din Gud?” Mika 6:8. rätt

(180)En av de allra högsta tillämpningarna av dessa grundsatser består av erkännandet av människans rätt till sig själv, till att styras av det egna sinnet, till att förvalta sina förmågor, rätten till att motta och omsätta frukten av sitt eget arbete. Styrka och kraft kommer att finnas vid våra institutioner endast när de i allt sitt samröre med nästan vidgår dessa grundregler – endast när de i sitt bemötande av medmänniskorna hörsammar Guds ords vägledning.

*****

(180)Varje kraft eller förmåga som Gud har lånat oss, oavsett om den är fysisk, mental, eller andlig, skall i helighet vårdas, så att den fungerar som tänkt i vår tjänst åt våra medmänniskor, som håller på att gå under i sitt ovetande. Varje man skall stå vid sin tjänstgöringspost obehindrad, var och en för att tjäna Herren i ödmjukhet, var och en ansvarig för sitt eget arbete. ”Vad ni än gör, gör det av hjärtat, så som ni tjänar Herren och inte människor. Ni vet att det är av Herren som ni skall få arvet som lön. Det är Herren Kristus ni tjänar.” Han ”skall ge var och en efter hans gärningar”. Kol. 3:23, 24; Rom. 2:6.

*****

(180)Satan utövar sin skicklighet i, att hitta på oräkneliga planer och tillvägagångssätt, för att uppnå sina mål. Han verkar för att inskränka trosfriheten och inom den religiösa världen införa ett slags slaveri. Såvida inte organisationer, institutioner styrs genom Guds kraft, kommer de att (181) följa Satans diktat och försätta människor under människors kontroll; och bedrägeri och falskhet kommer att ha ett sken av iver för sanningen och för Guds rikes utvidgning. Alla våra bruk, som inte är helt genomskinliga, hör till det ondas furstes tillvägagångssätt.

*****

(181)Människor omfamnar lögnen, genom att börja med felaktiga förutsättningar och söker sedan med all makt, att bevisa att lögnen är sanning. I somliga fall äger de bärande uppfattningarna ett uns sanning blandad med lögn; men de föranleder inget rättfärdigt handlande; och det är därför som människor blir vilseförda. Deras önskan är, att härska och bli en maktfaktor, och i sina ansträngningar att rättfärdiga sina grundsatser, tar de till Satans tillvägagångssätt.

*****

(181)Om människor spjärnar emot de varningar, som Herren sänder dem, går de i bräschen för onda seder och bruk; sådana personer dristar sig till, att utöva Guds förmånsrättigheter – de är fräcka nog, att göra det som Gud Själv icke skulle göra, för att försöka att kontrollera mänskosinnen. Alltså följer de i Katolska Kyrkans spår. De inför sina egna tillvägagångssätt och planer, och med sina vrångföreställningar om Gud försvagar de andras tro på sanningen och för in falska principer, vilka verkar likt surdeg för att smutsa ned och fördärva institutioner och kyrkor. rätt

(181)Allting, som försvagar en människas uppfattning om rättfärdighet och rimlighet samt opartisk bedömning, varje medel eller föreskrift, som ställer Guds mänskliga ombud under andra mänskosinnens kontroll, grumlar deras tro på Gud, och skiljer själen från Honom. rätt

(181)Gud försvarar aldrig ett medel, varigenom en person på minsta vis styr över eller förtrycker sin nästa. Så snart som en person börjar att upprätta järnhårda regler för andra, vanärar han Gud och riskerar sin egen själ och brödernas själar. rätt

nästa kapitel